Wiehe står fast om Kuba

I dagens DN Kultur skriver artisten Mikael Wiehe en ny artikel om sin inställning till Kuba och världen. Wiehe står fast.

Hans utgångspunkt är två teser:

"För det första: att Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.

För det andra: att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo."

Wiehe argumenterar tålmodigt, balanserat, men mycket tydligt.

Och han ser "ett samband mellan försvaret av Kubas rätt till självbestämmande och försvaret av de folkliga landvinningar som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna uppnått i Sverige. I båda fallen är motståndarna de anhängare till den liberala ideologi som ser möjligheten till personlig ekonomisk vinning som enda mått på ett lands framgångar. Och i båda fallen döljer de sin verkliga agenda bakom paroller om 'frihet' och 'demokrati'."
-------
Tidigare bloggning:
Wiehe har rätt om Kuba

Om statlig historieskrivning

Vi har i Sverige en statlig myndighet som ska informera i synnerhet ungdomar om vad som är en korrekt historieskrivning. Det skrev vi om för några månader sedan. Nu vidgas denna utveckling till hela Europa. Den tyske utbildningsministern Annette Schawann lade i dagarna fram förslaget att skapa en gemensam lärobok i historia för hela EU.

Svenske skolministern Jan Björklund är positiv till idén, medan den danske utbildningsministern Bertel Haarder säger nej:

- Den danska regeringen blandar sig inte i hur undervisningsmaterial utformas, säger han.

Den ökande politiska styrningen av historieskrivningen får nu kritik. Lennart Palm, professor i historia i Göteborg, skriver och talar om detta i en artikel på SvD:s Brännpunkt och i radions Historiska klubben. Han vänder sig mot att man numera avgör den historiska sanningen i domstolar, liksom idén om en gemensam lärobok i historia för EU-ländernas elever:

- Jag kan tänka eller gissa hur den där historieboken kommer att se ut, vad den kommer att säga om balters deltagande i judeutrotningen eller engelsmännens brott i Afrika och Indien. Eller Frankrikes i Algeriet. Jag tycker att det är en hotfull utveckling vi står inför, säger Lennart Palm.

Palm beskriver en utställning om baltutlämningen från Forum för levande historia som innehåller "grava felaktigheter":

- Man ser tendenser till att man ska behandla balterna välvilligt historiskt och när det gäller Finland ska man hyssja över deras deltagande på Hitlersidan i fortsättningskriget och vad de gjorde i Fjärrkarelen.

Utställningen jämför det öde som balter som stridit på tysk sida gick till mötes med det öde som förintelsens offer hade gått igenom.

Palm vänder sig också mot ett annat tyskt förslag går ut på att ”offentligt försvar av, förnekelse eller trivialisering av folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser”, begång­na under de senaste 20 åren ska straffas med upp till tre års fängelse i hela EU.

"När chefen för FN:s fredsbevarande styrkor i Bosnien, general MacKenzie, 2005 ifrågasatte siffran 8 000 mördade ”män och pojkar” i Srebrenica 1995 kallades han ”folkmordsförnekare”. I Sverige har de som delat generalens tvivel anklagats för förintel­se­förnekelse och i flera fall berövats rätten att försvara sig. Med den nya lagen riskerar tvivlarna fängel­se. Vad detta innebär för viljan att granska dagens stormaktspolitik ­säger sig självt."

Kontentan blir att den historiska sanningen hädanefter ska slås fast av politiker och domstolar

Lennart Palm ser nu framför sig hur historieforskarna måste kämpa för att få forska fritt:

- Vi får kämpa på och protestera och bilda opinion och försöka få fram de alternativa uppfattningarna i olika frågor och se till att de sprids så gott det går.

17 procent

Den borgerliga alliansen fortsätter att tappa stöd i opinionen. Det visar den senaste opinionsundersökningen från Sentio.

Nu skiljer det hela 17 procent mellan regeringen och oppositionen - till oppositionens fördel.

I tidigare val har borgarna gått till val på borgerligt systemskifte. I de senaste valet valde de en annan taktik som lyckades. De låtsades som att de ville behålla den svenska modellen.

Efter valet visar det sig att borgerligt systemskifte var den egentliga agendan. Men regeringen har uppenbart inget stöd för det hos svenska folket.

Höger och vänster om skolan

Ali Esbati har skrivit en mycket intressant artikel om skolpolitik i Flamman. Han påvisar där hur den borgerliga skolpolitiken leder till ett sorterande av elever, men att vänsterns skolpolitik måste handla om kunskap för alla. Tyvärr har vänstern inte alltid levt upp till denna målsättning, utan hakat på en individualiseringstrend som i praktiken handlat om att eleverna ska forska sig fram till kunskap på egen hand.

Den inriktningen har inte lett till en skola för alla. Tvärtom har den gynnat elever med välutbildade föräldrar på bekostnad av alla andra.

Under några årtionden har motsättningen mellan höger och vänster i skolpolitiken framstått som en motsättning mellan betyg eller inte, prov eller inte, mätbara och inte mätbara kunskaper. Detta är en falsk motsättning.

En skola som ger alla elever kunskaper måste kontrollera att alla också får kunskaper. Och det är främst elever som saknar ett välutvecklat socialt kontaktnät som behöver papper på vad de kan för att slå sig fram i samhället.

Den historiska motsättningen mellan höger och vänster i skolpolitiken handlar om kunskap för få eller kunskap för alla. Så stod striden om folkskolans införande på 1840-talet, liksom om införandet av grundskolan i Sverige under efterkrigstiden. Så står också striden idag när det handlar om högskolebehörighet för yrkeselever på gymnasiet.

Om vänstern inser detta kan vi utmana högern på riktigt.

”Lär dig ditt ABC, det är inte nog, men lär dig det!
Ingen får hejda dig, börja nu.
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten!”
-------
Alis blogg
Även Frihet & Framsteg kommenterar: "Nu snackar vi!"

Kommunism på Moderna museet

I Moderna museets permanenta utställning finns en modell av Vladimir Tatlins Monument till den tredje internationalen. Tatlin fick aldrig möjlighet att förverkliga sin futuristiska idé i full skala. Den hade kunnat utmana Eiffeltornet. Men en bild av hans vision finns att beskåda i Stockholm.

Flera av världens främsta vetenskapsmän, konstnärer, arkitekter, kompositörer, fotografer, diktare och sångare var kommunister. Vi har skrivit om flera av dem redan: Pablo Picasso, Oscar Niemeyer, Hanns Eisler, Alexander Rodchenko, Abel Meeropol, Paul Robeson och Woody Guthrie. Fler kommer.

Vi har redan tidigare noterat att Moderna museet är begåvat med ett av Stockholms Leninmonument. Foto-Lasse har dokumenterat ett annat.

Mikael Wiehe har rätt om Kuba

En del borgerliga skribenter har blivit upprörda över att sångaren Mikael Wiehe sjunger på solidaritetsfester för Kuba. Vi skulle bli upprörda om han inte gjorde det.

I fredagens Studio ett debatterade Wiehe med redaktören för Norra Skåne Johan Hammarqvist. Det var en principiellt intressant diskussion. Wiehes främsta argument var att Kuba i jämförelse med andra länder i den region där Kuba ligger hanterat mänskliga rättigheter bättre än andra. Hammarqvist tycker att man ska bortse från jämförelser med andra och betrakta Kuba för sig.

Wiehes andra argument är att Kuba under 40 år utsatts för aggression från världens främsta supermakt, grannen USA. Hammarqvist vill även bortse från sådana småsaker.

Enligt Amnesty International finns det 69 samvetsfångar på Kuba. Det tycker Wiehe är 69 för mycket. Samtidigt konstaterar han att i grannländer har tiotusentals människor dödats. I jämförelse är Kuba därför bättre.

Om vi inte ska jämföra länder utifrån den omgivning de befinner sig i (som Hammarqvist tycker), blir frågan varför Hammarqvist väljer att prata om just Kuba. Varför inte tala om något annat land i regionen - och för sig. Varför just Kuba? Kan det ha att göra med att Bush-regeringen i USA vill att vi ska fokusera på Kuba?

Det är intressant att borgerliga debattörer vill att vi ska bortse från de omständigheter och de sammanhang som länder befinner sig i.

Många människor som bor i regionen uppskattar Kuba. Det hade de aldrig gjort om Kuba varit den "diktaturregim" som Hammarqvist skriver om. Den kubanska revolutionen hade heller aldrig överlevt om den inte medfört något positivt.

I land efter land i Latinamerika vinner vänstern val. Kuba har i detta sammanhang varit en förebild - ett hopp om att en annan värld är möjlig.
-------
Mikael Wiehe om Kuba.
"Wiehe hyllar diktaturen Kuba"

Kommunismen

"Även om alla människor inte betraktar kommunismen som sin sak, så betraktar kommunismen alla människor som sin sak."

Bertolt Brecht

Den vackraste revolutionära hymnen

Vi tycker att Comandante Carlos Fonseca är den vackraste revolutionära hymnen. Den framförs här av Carlos Mejía Godoy, en av Nicaraguas främsta musiker.

Under den sandinistiska revolutionen i Nicaragua skrev Carlos Mejía Godoy ett stort antal sånger som hyllade revolutionen. Men den vackraste är som sagt Comandante Carlos Fonseca. Den inleds med några ord av revolutionens inrikesminister Tomas Borge som tillsammans med Carlos Fonseca grundade sandiniströrelsen.

Carlos Fonseca dog året före revolutionens seger. Tomas Borge är den ende nu ännu levande grundaren av sandinisterna.

I förra årets val vann sandinisternas Daniel Ortega presidentvalet. Men musikern Carlos Mejía Godoy var vid detta tillfälle en konkurrent till Ortega. Han har varit missnöjd med sandinisternas samarbete med Nicaraguas liberaler. I stället ställde han upp som vice-presidentkandidat för partiet MRS, den sandinistiska förnyelserörelsen, som kom fyra i valet.

-------

Med denna sång firar vi också att Loke - Kultur & Politik länkat till Röda raketer. Vi är många, vi är starka, vi blir fler...

Putin säger ett sanningens ord

Den ryske presidenten Vladimir Putin riktar skarp kritik mot att USA allt mer använder sin militära makt utan stöd av FN.

- USA har överskridit sina nationella gränser på alla sätt, sade han på en säkerhetskonferens i München på lördagen.

USA:s ökade användning av militär makt leder till en ny kapprustning och driver mindre länder till att skaffa sig kärnvapen.

- Det här ger näring åt en kapprustning där länder vill skaffa sig kärnvapen, sade Putin.

Han kritiserade också det robotförsvarssystem som USA vill bygga i Europa och Natos utvidgning.

- Processen med Natos utvidgning har ingenting med modernisering av alliansen att göra eller att trygga säkerheten i Europa. Tvärtom framkallar den en minskning av det ömsesidiga förtroendet, sade Putin.

Varken USA, EU eller Nato har rätt att på egen hand ingripa i krisregioner.

- Den rättmätiga användningen av maktmedel kan endast skötas av FN, det kan inte ersättas av EU eller Nato, sade Putin.

Om robotförsvarssystemet som USA vill bygga i Polen eller Tjeckien sade Putin:

- Jag vill inte anklaga någon för att vara aggressiv, men, det skulle allvarligt förändra maktbalansen och provocera fram ett ospecificerat svar.

- Den balansen kommer att rubbas fullständigt och den ena sidan kommer att ha känslan av fullständig säkerhet och att ha fått fria händer i lokala, och kanske globala, konflikter, sade Putin.

Ryssland har hållit en låg profil i internationella frågor under lång tid. Den ryske presidenten väljer nu att ta bladet från munnen och säger det som alla vet, men få statsledare vågar säga. Och detta inför 40 försvars- och utrikesministrar i München, däribland utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Mikael Odenberg från Sverige.

Putins ord manar till efterföljd.
-------
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Foto-Lasse

Mer musik

Vi hittade en ny sida med socialistisk musik på Marxists.org. Den innehåller en hel del blandade sånger från olika länder och länkar till vidare lyssnande.

Sverige representeras av Arbetets söner i en något märklig midi-version. Men annars finns sånger från England, USA, Italien, Jugoslavien, Kina, Spanien, Kuba med flera.

Här ett smakprov på kubansk musik:
América, te habló de Ernesto från 1972 med Silvio Rodríguez.

Eller varför inte Jugoslaviens nationalsång Hej Sloveni (Hej slaver).

Eller italienska Bandiera rossa.
-------
Bild på en ung Silvio Rodríguez.

Vi ser ljuset

Nu har både Sestrajcic Universum och Vänster - Hanna Löfqvist länkat till Röda raketer.

Det ska vi fira med två gamla godingar: Avante Camarada och Rätten till ett liv i fred.

Klimathot mot högerklimatet

Vi läste Financial Times härom veckan. Högerdebattörerna var bekymrade över att högern håller på att tappa greppet om folkopinionen (om de nu någonsin har haft det?):

"Ronald Reagan är död och Margaret Thatcher är ålderssvag. Den ideologiska värld som dessa två ledare skapade försvinner nu bort med dem", skriver tidningen.

"Från 1979 till 2004 vann högern idédebatten i västvärlden. De konservativa vann eftersom de hade rätt i två av den tidens stora frågor: de var för den fria marknaden och emot kommunismen. Men högern befinner sig nu i oordning eftersom den befinner sig på fel sida i de två frågor som dominerar nutida västlig politik: global uppvärmning och Irakkriget."

Nu strör FN salt i högerns sår genom en klimatrapport som entydigt slår fast att klimatförändringarna påverkas av människor. Det är en tes som framförallt president George W Bush förnekat. Vår egen Reinfeldt har visat en liknande inriktning genom att demonstrera ett fullständigt ointresse för frågan. Medan bloggaren Danne Norling ståndaktigt försöker försvara de sista resterna av president Bushs klimatteori.

- Koncentrationen av växthusgaser har aldrig varit så hög som nu och den kommer öka. Det råder ingen tvekan om att det är människan som ligger bakom den här höga koncentrationen, säger Susan Solomon, ordförande för den arbetsgrupp som sammanställt klimatrapporten.

Och i Irak fortsätter kriget som vanligt trots att president Bush förklarade sig som segrare i maj 2003. Det är snart fyra år sedan.

Verkligheten stämmer inte längre överens med högerns ideologiska agenda.
-------
Fler artiklar om klimathotet:
"Grönlandsisen smälter bort snabbare än någon trott"
"Jorden kan bli sex grader varmare - detta seklet"
"FN: Människan bakom global uppvärmning"

Systemskifte mot folkets vilja

"Ingen regering har någonsin tidigare förlorat så mycket stöd under de 100 första dagarna efter ett val som regeringen Reinfeldt. Gapet mellan blocken är nu drygt 11 procent till oppositionens fördel", skriver Svenska Dagbladet under rubriken "Bottenrekord för regeringen". Detta enligt SvD/Sifos januarimätning.

Enligt DN/Synovate Temos januarimätning är läget för regeringen Reinfeldt lika illa.

Det visar att svenska folket inte vill ha det systemskifte som borgarna har lurat på oss.

Före valet förnekade Reinfeldt och de andra partiledarna i alliansen att de skulle genomföra ett systemskifte om de kom till makten. Omedelbart efter valet påbörjades utförsäljningen av våra gemensamma egendomar. Statliga företag och bostäder slumpas ut på marknaden på ett sätt som aldrig tidigare skådats i Sverige. Och nu när folk fått sin första nya räkning från fack och A-kassa blir maktskiftet ytterst konkret.

Svenska folket gillar uppenbarligen inte det de ser. Hälften av oppositionens uppgång kommer från de borgerliga partierna. Det är de väljare som lät sig luras av alliansens propaganda före valet. De är besvikna.

Den andra hälften kommer från dem som inte röstade i valet. Uppenbarligen trodde denna grupp inte att ett maktskifte spelade någon större roll. De har nu insett att det gör det.

Om borgarna får fortsätta på detta sätt i fyra år till kommer det att bli mycket svårt att återställa den svenska modell för samhällsbygge som under decennier tjänat Sverige väl.

Fullständiga texter

Det är intressant att flera av de mest kända patriotiska sångerna i USA skrevs av kommunister. Det gäller till exempel This land is your land av Woody Guthrie och The House I Live In av Abel Meeropol (Lewis Allen).

Lika intressant är det att notera att de regelmässigt censureras så att endast delar av texterna finns med. Vi har tidigare skrivit om detta då det gäller Woody Guthries sång. Där är det Guthries kritik av privategendomen som inte anses lämplig.

När det gäller Meeropols låt är det följande textrader som utesluts:

"The house I live in,
My neighbors white and black,
The people who just came here,
Or from generations back;
The town hall and the soapbox,
The torch of liberty,
A home for all God's children;
That's America to me.

The words of old Abe Lincoln,
Of Jefferson and Paine,
Of Washington and Jackson,
And the tasks that still remain;
The little bridge at Concord,
Where Freedom's fight began,
Our Gettysburg and Midway,
And the story of Bataan.

The house I live in,
The goodness everywhere,
A land of wealth and beauty,
With enough for all to share;
A house that we call Freedom,
A home of Liberty,
And it belongs to fighting people,
That's America to me!"

Sången har spelats in av bland annat Frank Sinatra, Mahalia Jackson, Paul Robeson, Sonny Rollins och Josh White. Sinatras version är den mest berömda, då den användes i en kortfilm med samma namn som han spelade in 1945. Filmen vann också en Oscar 1945.

När Meeropol såg filmen blev han upprörd över att sångens andra del hade tagits bort, eftersom den var avgörande för sångens mening. Undrar just varför dessa textrader är så kontroversiella?

The House I Live In kan avlyssnas i avkortad version på en hemsida från US Air Force Band of Liberty. Eller ett smakprov med Frank Sinatra.

Men också i en en mer fullständig version med Paul Robeson.
-------
Tack till bloggen Democracy Broadcasting för den fullständiga texten.

Strange fruit

Bild från en lynchning av Thomas Shipp och Abram Smith den 7 augusti 1930.

Bild från lynchning av Rubin Stacy i Fort Lauderdale den 19 juli 1935.

Den övre bilden fick den judiske författaren och kommunisten Abel Meeropol (eller Lewis Allen som han ofta kallade sig) att skriva sången Strange fruit:

Southern trees bear strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Billie Holiday sjöng sången, men hennes skivbolag Columbia vägrade att spela in den. Det blev i stället det alternativa skivbolaget Commodore som gav ut den på skiva 1939. Med tiden blev det Billie Holidays mest sålda skiva.

Abel Meeropol skrev också den patriotiska sången The House I Live In som bland annat spelats in av Frank Sinatra. Här i en inspelning med Paul Robeson och fullständig text.

Meeropol blev senare bekant för att han adopterade makarna Rosenbergs barn. Makarna Rosenberg hängdes inte i ett träd, men avrättades likväl i elektriska stolen.
-------
Tidigare artiklar om amerikanska musiker och kommunister:
Amerikanska kommunister
Jazzmusiker stöder vänstern
Woody Guthrie och privategendomen
Paul Robeson - sångare, skådespelare, aktivist

Uppdatering: Esbati kommenterar.

Artikel New York Teachers hemsida.

Köp en samlings-CD med låtar av Abel Meeropol.

Lenin (Requiem)

Lenin (Requiem) skrevs av Hanns Eisler(1898-1962) till tioårsdagen av Lenins död med text av Bertolt Brecht. Stycket inleds med att en soldat ur dödsvakten vägrar tro att Lenin verkligen är död.

När Lenin dog
(så som det berättas)
sa en soldat vid dödsvakten
till sina kamrater:

Jag ville inte tro det!
Jag ville inte tro det!

Jag gick in dit
där han låg
och sa till honom:

"Iljitj! Iljitj!*
Utsugarna kommer!"

Han rörde sig inte.

Nu vet jag att han är död.

Stycket är ett exempel på atonal musik som Hanns Eisler ofta experimenterade med. Annars är han mest känd för en bredare publik för sina agitatoriska sånger som Enhetsfrontssång och Soldaritetssång. Eisler var en skolad tonsättare som studerat för Arnold Schoenberg som grundade den så kallade tolvtonsmusiken.

En andra del av Lenin (Requiem) är hämtad från Brechts pjäs Modern som bygger på Maxim Gorkijs bok En mor: Revolutionärens lov.

Hela texten till Lenin (Requiem) av Bertolt Brecht på engelska.
Die Hochschule für Musik "Hanns Eisler"

*Iljitj var Lenins mellannamn. Han hette egentligen Vladimir Iljitj Uljanov. På söndag är det årsdagen av hans död.

Lyssna också på Arnold Schoenberg!

Halva USA är "tokvänster"

Vi lyssnade i dag på det intressanta radioprogrammet Konflikt i P1. Dagens program hade rubriken Medier i krig.

I programmet framgick bland annat att halva USA:s befolkning vill ställa president Bush inför krigsrätt för att ha ljugit om motiven för Irak-kriget. Men medierna tystar ner detta. Endast en ledarartikel i konservativa Wall Street Journal skriver om saken. Och då med kommentaren att det endast är "tokvänstern" som driver frågan.

Halva USA:s befolkning tillhör alltså "tokvänstern" (the loony left).

Programmet hade flera intressanta inslag. Till exempel intervjuer med den amerikanske journalisten Dahr Jamail och den före detta UD-tjänstemannen Daniel Ellsberg. Lyssna på programmet.
-------
Länkar till Project Censored
Dahr Jamail
AfterDowningStreet
Wall Street Journal
-------
Röda raketer har tidigare skrivit om kampanjen Impeach George W Bush!

Livets okränkbarhet

Hur kan man tala om "livets okränkbarhet" när man från höga höjder kan fälla bomber över sin egen avkomma?

Det var en fråga som Carin Berg ofta ställde.

Carin har nu avlidit, 94 år gammal, efter ett livslångt engagemang i fredsrörelsen. I IKFF, Internationella Kvinnorförbundet för Fred och Frihet, och Kvinnor för Fred.

Från Sverige till Chicago till Moskva

Det här är Carl Fingal från Sverige. Han emigrerade till USA och blev polis i Chicago på 1920-talet. På Al Capones tid.

En dag kom han hem för tidigt från sitt arbetspass och fann sin fru i sängen med en kollega. Han lämnade hemmet och gick ut på luffen. Under denna tid träffade han en svensk kvinna som var kommunist. Han övertygades om kommunismens möjligheter och bestämde sig tillsammans med henne för att att resa till socialismens stora land och delta i uppbygget av en ny värld.

Carl Fingal levde återstoden av sitt liv i Sovjet. Han dog i Moskva 1952. En naturlig död.

Det har på senare tid skrivits en del om svenskar som reste till Sovjet. Det mesta verkar har varit avsett för nutida bruk - som en del av kampanjerna mot vänstern. Dessa så kallade historiker och journalister har försökt få det till att det var kommunisterna i Sverige som uppmuntrade folk att flytta till Sovjet.

Men det finns ett undantag. Han heter Anders Gustafson och är fil mag i historia. Han verkar ha ett intresse av historia i stället för kampanjer. Och han har skrivit en bok som visar att allt inte var så enkelt och entydigt förr i tiden. Historien passar liksom inte in i dagens försök att driva kampanjer.

Gustafson har visat att det var socialdemokrater och borgare som i kommuner runt om i Sverige motionerade om att man skulle hjälpa arbetslösa att resa till Sovjet för att få arbete. Till landet som hade avskaffat arbetslösheten. För dem var det uppenbarligen ett sätt att minska arbetslösheten i Sverige.

Anders Gustafson har skrivit boken Svenska sovjetemigranter (Nixons förlag) och en belysande artikel i Flamman.

Revolt mot köksslaveriet

8 mars - Arbetarkvinnornas revolt mot köksslaveriet! I Sovjetunionen propagerades det för ett nytt sätt att leva - för kvinnans frigörelse, för moderniteten.

Ali Esbati skrev år 2000 en tänkvärd artikel om bilden i den förra bloggningen:

"Jag har funderat en hel del på affischen. Att tillvaron för den sovjetiska kvinnan aldrig blev någon solskenshistoria är givet. Mindre högt talas de om de umbäranden som ryska kvinnor drabbas av idag. Att FN-organ satt siffror på förlorade kvinnojobb, ökad misshandel i hemmet och exploderande sexhandel blev aldrig någon långkörare i svensk media. Ställda inför fakta blundar liberalerna. Eller börjar prata strunt. Ännu mindre kan de förstå historien; dess komplexitet, de inneboende motsättningarna. Var placerar Lars Leijonborg sin agitation mot köksslaveriet i sin historieskrivning? Vad tror han att det var för rörelse som bar upp den framtidsbild som skymtar fram i affischen?"

Vi lär väl få en analys från Myndigheten för statlig historieskrivning som fått regeringens uppdrag att "belysa och informera - inte minst den uppväxande generationen - om kommunismens svarta historia", som propagandaminister Lena Adelsohn Liljeroth uttryckte det.

Affischerna beskriver antagligen hur kommunisterna tvingade bort kvinnorna från hemmet och familjen. Den plats som naturligen är vigd för kvinnorna. Därmed stred kommunismen mot naturen.

Gör slut på köksslaveriet!

Sovjetisk affisch från 1931.

Ernst Busch-kavalkad

Vi har emellanåt publicerat musik sjungen av Ernst Busch och fått glada tillrop. Därför gör vi nu en kavalkad med flera av hans mest kända låtar.

För den oinvigde kan vi berätta att Ernst Busch (1900-1980) var en tysk skådespelare och sångare som gjorde sig känd på den berlinska kabaretscenen på 1920-talet. Redan 1919 blev han medlem i tyska kommunistpartiet, KPD. Han spelade på Volksbühne, Theater der Arbeiter och på Piscator-scenen i stycken av Friedrich Wolf, Bertolt Brecht och Ernst Toller.

Efter nazisternas maktövertagande följde flykt och exil i Holland, Belgien, Zürich, Paris, Wien och slutligen i Sovjetunionen. Han deltog i spanska inbördeskriget och arbetade för Radio Madrid.

1940 greps han i Antwerpen och deporterades till Frankrike. 1943 flydde han till Schweiz. Där greps han på nytt och utlämnades till Gestapo. Vid slutet av andra världskriget befriades han av Röda armén från tukthuset i Brandenburg.

Efter kriget var han en känd kulturpersonlighet i DDR och spelade framförallt på Berliner Ensemble, Deutschen Theater och Volksbühne.

Så till några av låtarna:

Der Rote Wedding
Der heimlische Aufmarsch
Dank Euch Ihr Sowjetsoldaten
Einheitsfrontlied
Kämpfen wie Lenin
Solidaritätslied
Lenin
Lied des Werktatigen
Lied vom Vaterland
Vorwärts Bolschewik
Die Thälmannkolonne
Lied Der Interbrigaden
Hans Beimler
Lob eines Revolutionärs
Bandiera rossa
Lob des Kommunismus
Linker Marsch
-------
För mer information:
Ernst Busch hemsida
Die Hochschule für Schauspielkunst "Ernst Busch" Berlin

Barbarossa Musik

Vi saknar inte Saddam Hussein

Saddam Hussein hängdes i morse. Vi kommer inte att sakna honom. Han gjorde sig känd som en blodig diktator. Han hade tusentals människoliv på sitt samvete - framförallt kurder och kommunister.

Saddam var vid den tidpunkten allierad med USA som umgicks med honom i all önsklig välmåga (se tidigare bloggning med film på Rumsfeld och Hussein). Och USA tyckte uppenbarligen att det var helt ok att döda kommunister och kurder. Likaså uppmuntrade USA Iraks krig mot Iran. Flera västländer försåg Saddams Irak med nödvändig utrustning för krigföringen.

Men Saddam Hussein begick ett misstag. Han missförstod USA:s vilja och gick in i Kuwait. Och in i det sista trodde han att han på nytt skulle kunna bli USA:s allierade.

I USA:s ögon är Saddams största brott att han gick emot USA:s intressen - inte att han dödade sina egna landsmän. Därför hängdes Saddam i morse.
-------
Läs även Jinge och Esbati.

Bild från möte mellan Donald Rumsfeld och Saddam Hussein.

Röda raketers nyårskrönika

2006 har varit ett händelserikt år. En del viktiga frågor har kommenterats på denna blogg. Här följer ett urval:

I januari höll vänsterpartiet kongress. Före kongressen hade de flesta medier beskrivit v som ett mycket splittrat parti. Vi förutsåg före kongressen började att partiet var mer enat än på decennier, vilket också visade sig vara fallet. Läs artikeln Mycket skrammel för vadå?

Ett par veckor senare skrev vi om Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrer under rubriken Feg provokation. Det var först ett par veckor efter detta som frågan blev en världsnyhet i och med protester och bojkotter i muslimska länder mot Danmark. Från början var vi rätt ensamma i bloggvärlden med att kritisera Danmark. Efter hand insåg allt fler att yttrandefrihet inte innebär den starkes skydd mot den svage. Vi uppmärksammade en intressant artikel av Göran Rosenberg. Och hur liberala partier utvecklats i en främlingsfientlig riktning.

En liten lustifikation var att höra Maud Olofsson debattera ekonomisk teori med Lars Ohly i riksdagen. Vi kommenterade i artikeln Maud Olofsson och den ekonomiska teorin. Hon är numera näringsminister. Stackars näring!

Vi uppmärksammade ett dåligt försök från Dagens eko och Helene Lööw att framställa vänstern som antisemitisk. Vi visade att det inte fanns någon grund för påståendet.

I ett par artiklar skrev vi om den världsberömde arkitekten Oscar Niemeyer. Vi beskrev också det amerikanska kommunistpartiets spännande historia.

I samband med årsdagen av mordet på Olof Palme skrev vi om honom, men också om hans kommunistiske kusin, Rajani Palme Dutt. Det blev en kavalkad i name dropping, som också omfattade Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja.

I mars skrev vi om de franska ungdomsprotesterna mot regeringens försök att försämra anställningstryggheten för ungdomar. Vive la France! Till slut backade regeringen och drog tillbaka sitt förslag. Strax därpå kunde vi fira att Italien röstat bort Berlusconi.

I Sverige demonstrerade folk mot USA:s ockupation av Irak. Även Sverker Åström. Och Pete Seeger sjöng om att de amerikanska trupperna behöver vårt stöd: Bring them home.

Vi skrev om första majfirandets historia och kunde konstatera fel i Nationalencyklopedin. Vi rapporterade också från firandet av första maj i Stockholm.

Palestinska Hamas vann valet och en Hamasminister besökte Sverige. Vi noterade att de borgerliga partierna har en ensidig syn på den israelisk-palestinska konflikten.

Den 14 maj högtidlighölls minnet av skotten i Ådalen för 75 år sedan. Vi beskrev vad som hände och publicerade Gustav Johanssons dikt Vid de mördade kamraternas grav.

Vänsterpartiet kritiserades för sitt förslag att ta bort läxorna i skolan. Vi påminde om den socialistiska bildningstraditionen. T ex hos Antonio Gramsci. Vi kunde notera att även de borgerliga partierna ville sänka ambitionerna i skolan. Dessa sänkta ambitioner håller nu på att bli verklighet.

I juli inledde Israel ett krig mot Libanon. Vår kritik av Israels politik ledde till en upprörd debatt, där även Mossad deltog. Debatten utmynnade i Röda raketers fredsförslag för Mellanöstern (The Red Rocket Roadmap for Peace between Israel and its neighbours).

Vänstern förlorade valet den 17 september. Det kändes deppigt. Men vi analyserade läget. Och i Berlin vann vi!

I oktober överraskades vi av den nya regeringens bristande moral. Vi fick nya inblickar i överklassens liv. Ministrarna föll - en efter en. Omvärlden fick en ny bild av Sverige. Parasiterna har tagit över. Reinfeldt lever inte som han lär.

I november röstade det amerikanska folket bort den republikanska majoriteten i kongressen. Grattis USA och världen! Och den borgerliga regeringen tappade sin majoritet hos svenska folket.

I december utspann sig en upprörd debatt om Finlands samröre med nazismen. Finland allierade sig tydligt med axelmakterna. Den svenska högern gjorde detsamma.

Den 10 december dog den chilenske diktatorn Pinochet. Folket jublade - högern grät.

Strax före jul beslutade den svenska regeringen att myndigheter ska skriva historia. Så var det i Pinochets Chile också.

Och medan vi skriver denna årskrönika meddelar CNN att Saddam Hussein hängts. Vi återkommer till detta ämne. Tills dess önskar vi alla våra läsare och kritiker ett Gott Nytt År!

Nytt firande!

Så här efter julfirandet kommer ett nytt firande. Röda raketer har blivit länkade till två nya sajter.

Dels danska Blogbots Nordisk Rød, en bloggportal som samlar nordiska vänsterbloggar.

Dels bloggen Mat och politik med tips på matrecept ur ett socialistiskt perspektiv.

Vi länkar naturligtvis tillbaka! Och firar med en tysk inspelning av Hasta siempre Comandante med Wolf Biermann.

Bilden från Mat och politik. Bloggningen handlar om vad man kan göra med resterna av julskinkan efter helgen.

Kommunismens lov

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill

De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet

Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten

Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Kommunismens lov ur pjäsen Modern av Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker

-------

Lyssna på Kommunismens lov! Tysk inspelning med Ernst Busch.

Forum för statlig historieskrivning

Regeringen har beslutat att upplysa svenska folket om vad den tycker om kommunismen. Uppdraget går till Forum för levande historia, som därmed blir ett Forum för statlig historieskrivning.

- Genom uppdraget till Forum för levande historia vidgas perspektivet så att också kommunismens brott mot mänskligheten tydligare omfattas i myndighetens arbete, kommenterar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.

I och med detta uttrycker regeringen att historieskrivningen är en politiserad fråga. Det blir "myndighetens" uppdrag att tolka historien i enlighet med den borgerliga regeringens uppfattning. Myndigheten ska inte ägna sig åt att undersöka kommunismens historia. Nej, den ska "belysa och informera" om kommunismens "svarta historia". Kommunismens ljusare sidor är uppenbarligen en uppgift för andra än myndigheten. Det är ju redan på förhand bestämt att det är de svarta sidorna den ska "informera" om.

Den borgerliga regeringen tycks vara bekymrad över att alla svenskar inte har samma uppfattning om kommunismen som regeringen. Det verkar i synnerhet gälla ungdomar. Därför riktar sig kampanjen "inte minst" till "den uppväxande generationen", som ministern uttrycker det.

Det är en intressant syn på historieskrivningens roll i samhället, med många historiska paralleller.

Politisk historieskrivning är inte ovanlig. Och segrarna brukar ju skriva historien, som det heter. Men det är ganska ovanligt att en regering i en liberal demokrati öppet tar på sig denna uppgift. I totalitära stater är statlig historieskrivning en norm. Och nu även i ett land nära dig.
-------

Bloggen Approximation ger en intressant analys av beslutet under rubriken Pravda. Där noteras bland annat att upprinnelsen till regeringsbeslutet står att finna i borgerliga riksdagsmotioner som uttryckligen riktar sig mot vänsterpartiet och Ung vänster. Alltså handlar det om att regeringen efter ett val använder statliga myndigheter för att bekämpa oppositionen ideologiskt.

DN:s huvudledare skriver i ämnet under rubriken "Levande, inte statlig historia". DN påtalar inkonsekvensen i regeringens politik. Först kritiserar man en politiserad utnämningsmakt, för att i nästa stund utnämna Per Unckel (m) till landshövding i Stockholm. Först kritiserar man opinionsbildande myndigheter, för att strax därefter politisera myndigheten för levande historia.

Dessutom har regeringen nu kompletterat styrelsen för myndigheten med två personer: journalisten Kaa Eneberg och professorn Klas-Göran Karlsson. Den förra har gjort sig känd genom tendensiösa böcker om de så kallade Kirunasvenskarna som reste till Sovjet. Den senare har haft ett långvarigt intresse för "den sovjetkommunistiska terrorn". Han har också skrivit boken "Historien som vapen" - som nu kan komma väl till pass.

Läs också Esbatis kommentarer (ja, han är tillbaka!), Foto-Lasse och Jinge.

God Jul

En del personer har fått för sig att julen firas till minne av Kristi födelse. Vi har aldrig förstått det. Om vår tideräkning börjar med Kristi födelse borde ju Jesus ha fötts den första januari. Däremot har vi noterat att julen ungefärligen sammanfaller med midvintersolståndet (21 december) och den slaktfest de vid denna tidpunkt brukade ha under förkristen tid.

Julfirandet är därför en helg som kristendomen möjligen försökt lägga beslag på, men som till sitt ursprung inte är en genuint kristen helg. Den firas egentligen inte till minne av något kristet. Därmed är det fritt att fira högtiden för alla.

Med detta sagt vill vi inte på något sätt förminska revolutionären Jesus betydelse. Han var och är ett moraliskt föredöme i mänsklighetens och socialismens historia.

Från oss alla till er alla: En riktigt God Jul!
Bilden kommer från Fredrich Legnemarks blogg.
-------
Uppdatering: Vi har fått en annan fin bild på Santa Marx från en av våra läsare. Tack Carl!

Tasso lämnar v

Förre riksdagsmannen Tasso Stafilidis lämnar vänsterpartiet, rapporterar Svenska Dagbladet.
- Det är oerhört befriande, säger han.

Det är tråkigt, men föga överraskande. För lite mer än ett år sedan övervägde han att lämna partiet, men ändrade sig i samband med partikongressen i januari. Därefter bedyrade han sin trohet mot partiet i samband med att han ånyo kandiderade till riksdagen.

Han placerades dock inte på valbar plats, vilket var ett klokt beslut. Om någon är osäker på sitt medlemskap i ett parti är det inte förnuftigt att välja personen som företrädare för det partiet. Det bör gälla varje parti.

Stafilidis säger nu att vänsterpartiet är en "sekt" som styrs av kommunister. Varken det första eller det andra påståendet är riktigt sant. Ett parti som stöds av hundratusentals medborgare kan knappast kallas en sekt. De ledande företrädarna för vänsterpartiet kan inte heller betecknas med samlingsnamnet kommunister.

De är i främsta rummet inspirerade av olika radikala strömningar i tiden (en egen svensk blandning av marxism, feminism, ekologism, internationalism och fackföreningskamp). De företrädare som kallar sig kommunister gör det i en mycket allmän mening (de förespråkar ett klasslöst samhälle). Ungefär lika allmänt som begreppet socialism.

Det som framförallt förenar de ledande kretsarna i dagens vänsterparti är viljan att vara vänster och ta avstånd från högervridningen i politiken. Tasso Stafilidis däremot har allierat sig med dem som tror att framgång för vänstern kan vinnas genom anpassning högerut. Därför är det logiskt att Tasso lämnar vänsterpartiet. Om han vill fortsätta att vara politiskt aktiv finns det gott om alternativ högerut.

Vi noterar för övrigt att en tidigare vänsterpartist på Gotland nu gått med i moderaterna. Det är inte att undra på att det funnits spänningar inom partiet när det omfattat medlemmar med så motstridiga uppfattningar.

Radikal tecknare

Robert Nyberg är en av Sveriges radikala tecknare. Ända sedan 1970-talet har han gett oss goda skratt. Goda skratt är sådana som ger den undertryckte styrka och mod och leder till insikt.

Vi har sett hans teckningar i fackpressen och i vänstertidningar. Och inte minst i annonser från Kommunal.

Robert finns också på nätet med en egen hemsida.

Aldrig mer, Pinochet

Omslaget på dagens edition av den chilenska tidningen La Nacion med texten "Pinochet 1915-2006 Aldrig mer!"

Det meddelas att Pinochet inte får någon statsbegravning. Dessvärre får han en militär hedersbegravning. En sådan person ska inte belönas, inte ens om man som Pinochet haft mäktiga understödjare. Margaret Thatcher, en av hans främsta supportrar, meddelade att hon sörjer djupt.

Vi har inte sett om Henry Kissinger, USA:s tidigare utrikesminister och planläggare av Pinochets kupp, har sänt sina kondoleanser. Men då det begav sig gjorde han följande uttalande:

"Dessa frågor är alltför viktiga för att låta de chilenska väljarna avgöra själva...Jag förstår inte varför vi ska stå vid sidan om och titta på medan ett land blir kommunistiskt på grund av dess ansvarslösa folk."

Den chilenska tidningen Santiago Times meddelar att champagnen tagit slut i huvudstaden. Många sörjer dock att Pinochet aldrig kom att ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Enligt chilensk lag blir han därmed friad från alla anklagelser. Inför den yttersta domen är dock hans öde beseglat.

Pinochet död

Det meddelas att Chiles förre diktator, Augusto Pinochet nu har dött, 91 år gammal. Hans eftermäle är den brutale diktatorns med många liv på sitt samvete.

Han tog makten i en blodig militärkupp den 11 september 1973 då han och militären störtade den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende.

Det är en besvikelse för den demokratiska opinionen i Chile och världen att han aldrig ställdes till svars för sina brott mot mänskligheten. Stödet för Pinochet minskade drastiskt även inom den chilenska högern när det visade sig att han smugglat undan pengar för egen räkning till olika bankkonton i utlandet. Bland annat i Washington.

Ett mörkt kapitel i Chiles historia har nu gått ur tiden. Han kommer att bli saknad av få.

På gatorna i huvudstaden Santiago går folk ut på gatorna för att fira hans död. Utanför militärsjukhuset där Pinochet dog står några fascistiska supportrar och gråter.

Kanske också hans gode vän Margret Thatcher fäller en tår. Eller Henry Kissinger.

Uttalande av Chiles kommunistiska parti (PCC) med anledning av diktatorns död. PCC var Pablo Nerudas och Victor Jaras parti.

China rocks

Vi har läsare (lyssnare) av vår blogg som saknat kinesisk revolutionsmusik i länklistan. Vi inser att det är en stor brist. Dessvärre hittade vi bara några raspiga exemplar av gamla vinylplattor och ingen riktigt bra eller komplett länk för denna smakriktning.

Vi hoppas dock att våra älskare av kinesisk musik håller till godo med några gamla godingar som

Östern är röd

Rorsmannen (med sång)
Rorsmannen (instrumental).

Vi hittade också en sång som vi inte hört tidigare med en aktuell text:

Världens folk kommer säkert att segra

Östanvinden blåser
Krigstrummorna ljuder
Vem fruktar vem i dagens värld?
Det är inte folket som fruktar den amerikanska imperialismen.
Det är den amerikanska imperialismen som är rädd för folket!

En rättvis sak får stort stöd. En orättvis sak får inte stöd av någon.
Historiens lagar kan inte trotsas, kan inte trotsas.
Den amerikanska imperialismen kommer säkert att förlora.
Och världens folk kommer säkert att segra.
Världens folk kommer säkert att segra.

Kanske någon av Röda raketers läsare kan hjälpa oss med en bra länk?

Uppdatering: Nu har en av våra läsare hjälpt oss med en länk till en kinesisk musikportal. Stort tack!

Och så har vi hittat den svenska versionen av Rorsmannen med Knutna nävar.

Fascismens estetik i Stockholm

Våra bloggningar om Finland och nazismen (1 och 2) har väckt en del ont blod. Det visar att det finns en hel del obearbetade känslor kring dessa frågor. Också i Sverige.

Vilket inte är så konstigt. Stora delar av både det finska och det svenska etablissemanget stod på Hitlers sida både före och under andra världskriget. Efter kriget befann de sig plötsligt på den sida som förlorat (många började vända redan efter att tyskarna åkt på stryk vid Stalingrad). De flesta av dem sökte då antingen dölja vad de stått för eller framställa sitt agerande som nödtvunget. Borta var plötsligt den entusiasm de känt inför nazismens visioner.

Det kalla kriget gjorde att många före detta nazister blev förlåtna sina skulder eftersom det nu gällde för USA och andra västländer att förena sig i kampen mot Sovjetunionen. Den historieskrivning som skapades för att möjliggöra detta politiska mål lever fortfarande kvar som en självklar sanning i många människors medvetanden. Det visar flera av kommentarerna till våra bloggningar (1 och 2). Och det visar den finländske statssekreteraren Pertti Torstilas uttalanden i Stockholm nyligen och hans upprördhet över Henrik Arnstads bok om dåvarande svenske utrikesministern Christan Günther.

Att tala om Finlands nära relationer till Nazi-Tyskland är inte att smutskasta Finland. Finlands folk var på samma sätt som Sveriges folk delat i synen på nazisterna. I Finland hade de krafter som kände stor samhörighet med Nazi-Tyskland ett större inflytande än de likasinnade i Sverige. Men Sverige låg inte långt efter. Dåvarande moderatledaren Gösta Bagge och den svenska militärledningen var särskilt inbjudna gäster till Hitlers 50-årsdag 1939. Bagge lade sedemera den ideologiska grunden för efterkrigstidens Högerparti i Sverige genom programskriften Frihet eller socialism från 1944.

De vita i Finland hade sina rötter i inbördeskriget (eller klasskriget, som man säger på den röda sidan). På ett liknande sätt hade nazisterna rötter i kampen mot de röda i den tyska revolutionen 1918. I Ungern var det likadant. Och framförallt i Ryssland. Och som av en händelse råkade de vita i Finland och nazisterna i Tyskland välja hakkorset som sin symbol. Vi har inte velat hävda att den finländska högerns användning av hakkorset är ett bevis för deras nazism. Men vi tycker att det är intressant att de och nazisterna valde samma symbol. De var ju på många sätt samma andas barn.

De röda hade sina rötter i arbetarrörelsen och inte minst i kampen mot första världskriget. De umbäranden som folken påtvingades genom kriget skapade hat mot krigsanstiftarna och krav på grundläggande samhällsförändringar. Det ledde till stora protester mot regeringarna, uppror och revolutioner. Revolutionen i Ryssland var ett resultat av just detta.

Men, som vi redan påpekat, den svenska högern går inte fri från anklagelser om vurm för nazismen. Och även i stadsbilden i dagens Stockholm kan vi finna kvarlevor från denna vurm. Bilden ovan föreställer Carl Milles Flygarmonument vid Karlaplan på Östermalm. Även den företräder omisskännliga likheter med den estetik som brukades av nazisterna. Och som av en händelse var Milles en stor beundrare av Hitler och Mussolini.

Tidigare artiklar i samma ämne:

Finland och nazismen

Återigen om Finland och nazismen

Återigen om Finland och nazismen

Efter vår förra bloggning om Finland och nazismen utspann sig en intressant diskussion bland kommentarerna. En skribent verkade blanda ihop vinterkriget med fortsättningskriget. En annan skribent lyfte fram propagandamyten om de oemotståndliga finska soldaterna - en myt som spelade en viktig roll i den svenska högerns kampanjer för att få Sverige att stödja ett Finland i allians med Hitler.

En tredje skribent skrev:

"Under fortsättningskriget med Adolf som allierad tog man tillbaka Karelen och gick inte en tum längre än den gamla gränsen."

Samtidigt vet vi att president Ryti och överbefälhavaren Mannerheim ville gå längre och upprätta ett Storfinland. Läs Mannerheims dagorder till de finska soldaterna.

Gemensamt för flera av skribenterna är att de söker ursäkter för Finlands allians med Hitler.

Det är för oss helt uppenbart att den finska högern önskade att Nazi-Tyskland skulle vinna kriget. Man ingick militära avtal med Nazi-Tyskland. Man ingick också avtal på det ideologiskt-politiska planet i och med Finlands anslutning till den så kallade Anti-Kominternpakten 1941. Det handlade alltså både om en andens gemenskap och om vapenbrödraskapet.

För att bilda sig en klarare bild av vilken gemenskap Finland sökte kan man titta på vilka de övriga medlemmarna av Anti-Kominternpakten var. Där återfinner vi, förutom Finland:

Tyskland (under Hitler)
Japan (under fascistiskt styre)
Italien (under Mussolinis fascistiska styre)
Ungern (under den fascistiske riksföreståndaren Miklós Horthys styre)
Spanien (under den general Francos fascistiska styre)
Manchukuo (ett japanskt lydrike efter den japanska invasionen av Kina)
Bulgarien (monarkistisk diktatur)
Kroatien (fascistisk marionettstat)
Danmark (under tysk militär ockupation)
Rumänien (under den fascistiske diktatorn Antonescus styre)
Slovakien (under den fascistiske marionetten Jozef Tisos styre)
Nanking-regimen i Kina (under japansk ockupation med marionetten Wang Jinwei i spetsen).

Det mesta talar alltså för att Finland under denna tid sökte ett särskilt sällskap.

En av våra kommentatorer hänvisar till Winston Churchills synpunkter efter kriget. Vi vill hänvisa till ett uttalande av Churchill under kriget. Han sa:

"Varje människa och varje stat som deltar i kampen mot nazismen kommer att få vår hjälp. Men varje människa och varje stat som marscherar med Hitler är vår fiende."

Finland var i detta sammanhang Churchills fiende. Likaså stora delar av det svenska etablissemanget.

Tillfriskning i Nederländerna

Röda Raketer har ägnat en del bloggningar åt Nederländernas främlingsfientliga invandrarminister Rita Verdonk. Då är det på sin plats att förmedla en positiv nyhet:

Nu har hon åkt på stryk i parlamentet.

Efter parlamentsvalet i november råder det fortfarande en oklar parlamentarisk situation, men i en viktig omröstning i parlamentet i förra veckan samlade Arbetarpartiet tre andra partier (Socialistpartiet, Gröna vänstern, Kristliga unionen) och vann.

Resultatet blir att i bästa fall 26 000 asylsökande som tidigare fått avslag på sina ansökningar beviljas amnesti.

För två år sedan bestämde sig mitten-höger-majoriteten i parlamentet att 26 000 personer skulle skickas ut ur landet under kommande tre år. Det är oklart exakt hur många människor som kommer att beröras av amnestin, eftersom en del av de berörda redan har flyttat antingen till hemlandet eller andra länder.

Om Socialistpartiet som gjorde ett mycket bra val står det att läsa i Flamman (30/11). Socialistpartiet har varken någon feministisk eller miljöpolitisk profil men utför ett bra utomparlamentariskt arbete.

I valrörelsen spelade Rita Verdonk än en gång sitt främlingsfientliga kort. Regeringen fattade beslut om att förbjuda burqa och niqab, heltäckande klädesplagg som en del muslimska kvinnor använder. Klädesdräkten täcker hela kroppen utom en liten glugg för ögonen.

Man kan tycka vad man vill om de sedvänjorna. En poäng är dock att lagstiftningen som den nederländska regeringen hastade igenom bara rör ett femtiotal kvinnor i landet. Det säger mer om den regeringen än det akuta behovet av lagstiftning.

-------

Uppdatering: Aron Etzler påpekar att uppgiften om att socialistpartiet saknar miljöprofil inte stämmer. Läs kommentaren.

Finland och nazismen

Den finska högern har en smutsig historia som fortfarande försvaras. Så sent som den 13 november i år ursäktade statssekreteraren och tidigare Stockholmsambassadören Pertti Torstila Finlands allians med Nazi-Tyskland vid ett tal på Krigsvetenskapsakademin i Stockholm.

Redan i det finska inbördeskriget 1918 stred de "vita" under hakkorsets banér. De vitas slakt av tusentals "röda" fördes i samma anda och under samma ideologiska förtecken som andra fascistiska rörelser i Europa och världen.

Finlands allians med Hitler under andra världskriget var inte nödtvungen. Det var en allians mellan likasinnade. Den finska högerns frivilliga och entusiastiska deltagande i kriget mot Sovjetunionen 1941-44 var en logisk konsekvens.

Efter kriget dömdes flera ansvariga finska ledare för krigsförbrytelser. Bland annat presidenten Risto Ryti. Samtidigt har den finska högern vårdat minnet av de fornstora dagar då Finland stod på nazismens sida. Veteranföreningarna har varit särskilt aktiva i detta avseende.

I dagens Finland kan man i varje stad se "frihetsmonument" som hyllar de finska fascisternas slakt på arbetare och bönder. I många kyrkor hyllas de fascistiska slaktarna som frihetshjältar. I dödsannonser i tidningarna och på gravstenar visas de fascistiska symbolerna. Ett hakkors är symbolen för dem som deltog på de vitas sida i inbördeskriget 1918. En muskulös arm med ett svärd är symbolen för dem som deltog i fortsättningskriget på Hitlers sida 1941-44. Stolt visar de upp de nazistiska symbolerna. Och det finska utrikesdepartementet försvarar dem offentligt.

I Sverige har författaren Henrik Arnstad avslöjat den finska högerns historia i boken Spelaren Christian Günther. Det finska utrikesministeriet har nu officiellt tagit avstånd från boken och försvarat Finlands allians med Hitler. I en läsvärd artikel av Henrik Arnstad på SvD:s Brännpunkt föreslår han att "Finlands utrikesministerium bör skickas på en grundkurs i historia."

Ett av Torstilas argument för att försvara alliansen med Hitler är att Sverige skulle ha gynnats av detta. Arnstad svarar lakoniskt:

"Det var Finlands ledning som genom sitt opportunistiska och kriminella anfallskrig skapade säkerhetspolitiska risker för Sverige. Dömda finska krigsförbrytare som president Risto Ryti bär hela ansvaret. Som humanist betackar jag mig för påståendet att en kamp för Nazityskland var något positivt för Sverige och demokratin."

Finlands sak är svår.
-------
Pertti Torstilas tal vid Krigsvetenskapsakademin i Stockholm den 13 november finns publicerad på www.christiangunther.se/blogg
Arnstad har även skrivit en artikel i frågan i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Uppdatering: Ett svar på några kommentarer, Återigen om Finland och nazismen.

Regeringen står inte på fackets sida

En del kommentatorer, bland annat Kulturbloggen, anser att regeringen "står på fackens sida" då det gäller Vaxholmsfallet som nu skall prövas i EU-domstolen. Detta är att dra för långtgående slutsatser.

Regeringen hävdar principen att svenska lagar och regler ska gälla i Sverige. Det är bra. Den principen råkar sammanfalla med de fackliga organisationernas åsikt i fallet med det lettiska byggföretaget Laval som gav lettiska löner till lettiska byggarbetare i Sverige.

Men att av detta dra slutsatsen att regeringen står på fackens sida blir fel. Den borgerliga regeringens strategi är att minska de fackliga organisationernas inflytande i Sverige. Det är ett allmänt mål som syftar till att minska arbetarrörelsens inflytande i det svenska samhället. Det ses av regeringen som en förutsättning för ett långsiktigt förborgerligande av Sverige.

För att förvissa sig om att detta är sant kan man med fördel lyssna till migrationsminister Tobias Billströms (m) lördagsintervju i Ekot i går. Eller betrakta regeringens inställning till A-kassan. Eller avdragsmöjligheterna för fackavgiften.

Springsteen&Seeger

Bruce Springsteen har under det senaste året ägnat sig åt den amerikanske folksångaren Pete Seegers musik. För ändamålet mixade han en särskild grupp musiker med rötter i bluegrass, gospel, New Orleans jazz, R&B och rock. Resultatet är lysande och kan avlyssnas på skivan "We shall overcome - The Seeger Sessions".

Springsteen har under året gett två bejublade konserter i Stockholm med detta Seeger Sessions Band. Den senaste för ett fullsatt Globen för några veckor sedan.

För den som vill tränga djupare in i Pete Seegers musik finns en hemsida med Seegers egna tolkningar av alla låtar som Springsteen har med på sin skiva - The Original Seeger Sessions. En av låtarna har vi redan presenterat, Bring 'Em Home, som ursprungligen skrevs på 1960-talet för att stödja de amerikanska soldaterna i Vietnam. Seeger har gjort en nytolkning av låten för att stödja de amerikanska soldaterna i dagens Irak.

I Sverige har frihetssången We shall overcome på senare år fått ett löjets skimmer över sig sedan den folkpartistiske ministern Birgit Friggebo försökte tysta kritik mot Bildt-regeringen under en debatt om rasism och främlingsfientlighet den 5 februari 1992 i Rinkeby Folkets hus. Springsteen och Seeger ger sången en välförtjänt upprättelse.

Pinsamt och okunnigt om Kuba, SvD!

Svenska Dagbladets ledarsida ondgör sig idag över att SVT i kväll har Kuba och Fidel Castro som tema. Samtidigt avslöjar SvD:s ledarskribent Kristian Karlsson en häpnadsväckande historisk okunnighet. Han har inte ens koll på när den kubanska revolutionen inträffade:

"I dag är det 50 år sedan Fidel Castro tog makten och den lilla karibiska ön började förvandlas till en kommunistisk enpartistat", skriver Kristian Karlsson.

I sin iver att angripa Kuba har han bemödat sig mer om att hitta lämpliga invektiv än att kolla historiska fakta. Enligt Karlsson tog Castro alltså makten 1956.

Sanningen är att revolutionen segrade först 1959. Den händelse som inträffade för 50 år sedan var att Fidel Castro tillsammans med en liten skara anhängare landsteg på Kuba för att starta kampen mot Batistas diktatur. Men i verkligheten var det först tre år senare som Fidel Castro "tog makten", för att använda Karlssons språkbruk.

Det är minst sagt pinsamt att SvD:s ledarredaktion släpper fram en skribent som uppenbart inte är insatt i Kubas historia och låter honom breda ut sig över mer än halva ledarsidan.

För alla som vill tillägna sig några grundläggande historiska fakta om Fidel Castro och den kubanska revolutionen rekommenderas Wikipedia.

Läs också Esbatis kommentarer.