(Lästes vid Ådalsoffrens jordfästning i Kramfors den 21 maj 1931)
Ni triumferade, borgare,
då de mördande skotten föll.
Rätt så,
ropade direktör Larsson i Arbetsköparföreningen,
bajonetterna på,
kulsprutorna fram,
då blir det lugnt.
Men det blev inte lugnt.
Genom Sverges arbetarklass
gick en våg av förbittring och sjudande hat.
Hjulen i Ådalen stannade,
en våg av masstrejker vällde fram från Stockholm
till Kiruna.
Proletariatet gick ut på gatorna,
krävde:
mördarbanden ska bort.
Hälsinglands arbetare tvingade militärtåget att
vända.
Kramfors torg och Ådalen rensades från militär
av proletariatets massaktion.
Den stunden kände vi,
kamrater proletärer,
vår samlade kraft.
Ni triumferade, borgare,
över era kulsprutor och bajonetter.
Men ni lärde er snart,
att också vi har resurser,
den dag vi står samlade och slår till.
Hundratusen proletärer
strejkade denna gången -
men vi är en miljon.
Det är våra kamrater,
som gör era vapen.
Det är våra kamrater
som kör era militärtåg.
Det är vi som har grepp om maskineriet,
den dag vi enigt vill,
kan alla hjul stå stilla.
Vi vet, att ni har säkra trupper,
inte bara Mesterton och Beckman,
utan massor av officerare,
svenska fascistband,
utvalda poliser,
övade för arbetarmord.
Vi vet att ni är många -
men vi är fler.
Vi vet, att ni har vapen.
Men det är våra pojkar
som övas med era vapen.
Den stora massan i vapenrocken
lärde av morden i Lunde.
Vi vet att ni vill krig,
vi vet att kapitalismen bildar världsfront.
Men vi står heller inte ensamma:
med oss är den första arbetarstaten,
landet som avskaffat arbetslösheten,
dess segrande proletariat och dess Röda armé.
Med oss är Kinas och Indiens frihetsrörelse,
med oss är den Kommunistiska Internationalen,
med oss är de revolutionära partierna
i alla kapitalismens länder,
förföljda med terror och kulsprutor
men ändå kämpande,
säkra på seger över det system,
som icke kan ge proletärerna bröd
men sänder dem kulor.
Ni sådde bly, borgare.
Ni vattnade Ådalens jord med arbetarblod.
Men ur den sådden växer de kämpar,
som krossar ert mördarsystem.
Sänk de röda fanorna
till en sista hälsning
åt våra stupade kamrater.
Ert minne skall alltid leva ibland oss,
en flammande maning
att i enad revolutionär front
fullfölja vår kamrats sista ord:
Fortsätt kampen till seger!
Gustav Johansson
4 kommentarer:
"Hammaren och skäran" har ju alltid framstått som en fredens och icke-våldets symbol. Lämplig bild till de oerhörda skarorna av arbetare som fick sätta livet till -31 (fem stycken).att du som kommunist "minns" detta med tanke på kommunismens otroligt blodiga historia med miljoner arbetare som mördads av just kommunister är lite komiskt.men jag antar att du är ännu en som aldrig levt i ett kommunistland men vet hur bra kommunismen är för arbetare
Jag citerar samma dikt i min kommentar till 75 årsminnet, emn endast de sista verserna (från Ung Vänsters jubileumsbok). Även om retoriken bitvis kan kännas ålderstigen så säger den något viktigt. Att morden i Ådalen aldrig får reduceras till ett politiskt monument, vilket är vad sossarna gör när de utestänger medlemar av det parti som en majoritet av de mördade tillhörde från att medverka vid manifestationen i Lunde samtidigt som de sviker löftet att aldrig låta svensk militär sättas in mot demonstranter. Dödsskotten i Ådalen måste förbli ett levande minne, en hornsignal och en ständig maning att, som vår kamrat sa, fortsätta kampen till seger.
Holy shit!
Jag hade också vägarna förbi...
De röda fanorna fladdrade i mer än motvind.
Några kilometer från manifestationen ligger Stockholms stadshus där borgarna tar över till hösten.
Orsaken till detta är ju inte borgarnas politik. Den aktuella vänsterpolitiken i dagens Stockholm är anledningen till att Axen-Olin tar över i höst.
Men visst var dagens historiska manifestation pietets- och stämningsfull...
"Det är vi som har grepp om maskineriet,
den dag vi enigt vill,
kan alla hjul stå stilla."
man blir ju alldeles varm inuti. klasskamp i sitt esse.
Skicka en kommentar