28 oktober 2007

Stora demonstrationer i USA mot kriget


Tusentals i Chicago; "Vi kommer att fortsätta tills vi får hem grabbarna och tar oss ur denna soppa." Tiotusentals i New York; "Ungdomar är motståndare." Tiotusentals i San Francisco; "Jag fick känslan att många demonstrerade för första gången." Orlando; Det kan vara den största fredsdemonstrationen i Florida någonsin En avdelning från New Jersey marscherar över George Washington-bron; "Hälsovård, inte krig." Pappa till död soldat marscherar för fred i Chicago Pappa till död soldat marscherar för fred i New York.

Och vad rapporterar svenska tidningar? Ganska lite: DN har en kort TT-snutt. SvD likaså.

Mer information:

27 oktober 2007

Abraham Lincoln och folkets rätt till revolution



USA:s 16 president Abraham Lincoln yttrade vid sitt tillträde som president följande tänkvärda ord den 4 mars 1861:

"Detta land med alla dess institutioner tillhör det folk som här bygger och bor. Närhelst det tröttnar på den förhandenvarande regeringen kan det utöva sin författningsenliga rätt att ändra den eller sin revolutionära rätt att störta den."

Danska folkpartiets idioti

Det finns de som upprörs över muslimer. "De har andra vanor och seder och föreställningar än de vi är vana vid."

Det finns också de som vill utnyttja sådana känslor i politiska syften. Till dem hör både de svenska och danska "folkpartierna". Dessa partier försöker betona "kulturskillnaderna" som det stora samhällsproblemet.

Vi socialister däremot betonar klasskillnaderna som politikens huvudfråga. Det är inte religion eller kulturell bakgrund som är det stora samhällsproblemet. Det är däremot skillnaden mellan rik och fattig.

"Religion mot religion" eller "Klass mot klass"?

Dansk folkeparti har i valrörelsen gjort en affisch där en tecknare ritar profeten Muhammed. Med texten "Yttrandefrihet är danskt - censur inte".

På detta har det danska partiet "Enhedslisten" svarat på ett utmärkt sätt. Med en bild på en tecknare som ritar Dansk folkepartis ordförande Pia Kjærsgaard skriver de : "Yttrandefrihet är danskt- idioti inte".
-------

26 oktober 2007

Vi finns överallt!

Vi finns överallt! Wir sind überall!

Detta slagord myntades på den tionde världsungdomsfestivalen i Berlin 1973. Till festivalen skrevs en sång på samma tema:


Vi finns överallt - över hela världen.
Över hela världen lyser en stjärna - lyser min stjärna.
Lys min stjärna på varje hydda, i varje hjärta, i varje hus.
Lys röda stjärna och ge mig mod.
Lys min stjärna, vitt omkring.

The Coalition of the Willing is not so willing anymore

I brist på FN-stöd för USA:s invasion av Irak trummade Bush-regeringen samman "de villigas koalition" (the Coalition of the Willing). Den bestod från början av 40 länder. Av dessa har 20 länder redan dragit sig ur. Och allt fler är på väg att dra sig ur.

Gordon Brown i Storbritannien signalerar tillbakadragande. Likaså den nyvalde Donald Tusk i Polen. George Bush kan komma att få förlita sig på John Howard i Australien som för närvarande står för 820 av 177 953 soldater.

Begreppet "de villigas koalition" var komisk redan från början. 98 procent av ockupationstrupperna kom från USA och Storbritannien. De övriga 38 länderna stod sammantaget för endast 2 procent av trupperna. Det var en mager koalition.

Många av länderna i "koalitionen" var dessutom relativt små stater med regeringar som deltog för att få ekonomiskt och politiskt stöd från USA. Till exempel Mongoliet, El Salvador, Albanien, Armenien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Moldavien.

Ett undantag är Danmark som fortfarande håller sig kvar i Irak. Visserligen bara med 55 soldater. Men ändå. Det är pinsamt.

Och i USA skanderar slagordet: Support our troops - Bring the home!
-------
För övrigt verkar USA:s diplomater återigen ha åstadkommit en imponerande samling länder -nu till stöd för Bushs Kuba-politik. Denna "koalition" består av Israel, Marshallöarna och Palau. Redan tidigare har Bush lyckats förena denna grandiosa samling länder för att bekämpa FN:s arbete för mänskliga rättigheter.

21 oktober 2007

En röd kondor och ett arbetarperspektiv

Bloggarna Den röde kondorens vänsteråsikter och Arbetarperspektiv har länkat till Röda raketer och vi till dem.

Det firar vi med en kondor-låt.
-------
PS. Vi vill också passa på att tacka bloggen Rivarn för de uppmuntrande orden. DS.

Därför kommunist - ett TV-program att minnas

Året var 1958. TV var ett nytt medium. För första gången fick de svenska partierna i valrörelsen presentera sig i ett eget program. Kommunisterna valde att låta några partimedlemmar berätta om varför de var kommunister.

De medverkande personerna var socialläkaren John Takman, studenten Maud Lundell, journalisten och skriftställaren Nils Holmberg, metallarbetaren Bror Engström, lokföraren Lennart Wallin, muraren Lars Werner och Karin Nordlander, anställd vid barnbespisningen i Stockholms folkskolor.

Maud Lundell - "en blond så kallad ärta", som vet vad hon talar om

TV-programmet överraskade en del av dåtidens journalister. Så sa t ex Rune Moberg, redaktör på tidningen Se:

"Vanliga hyggliga människor. Så såg dom ut...En blond så kallad ärta. En läkare. En lokförare. En svarvare. En socialarbetare. Och så vidare.
När dom pratat en stund så började man misstänka, att de inte bara såg ut som vanliga hyggliga människor utan att de också var det."

Studenten Maud Lundell berättade i TV-programmet att hon ville fortsätta sin utbildning: "Men för mig som för andra är det väldigt osäkert om jag kan få göra det. Först och främst är det svårt med ekonomin. Och sen räcker ju inte skolorna till. Högskolorna och universiteten avvisar massor av sökande. Inte ens yrkesskolorna kan ta emot på långt när alla ungdomar som vill in där."

Dr John Takman (han med rufsiga håret) går ronden. Stenarbetaren som blev läkare ser inga skäl att ändra politisk uppfattning.

Läkaren John Takman fick frågan hur han kunde vara kommunist när han hade det gott ställt. Han svarade: "Vad jag blev övertygad om under dom hårda åren på trettitalet var att arbetarklassen är den kraft som driver utvecklingen framåt och den bästa garantin för freden. Mest pålitligt och medvetet företräds arbetarklassen av den kommunistiska rörelsen.

Ett faktum som detta kan ju inte förändras av att ens egen sociala ställning förändras. Det är ett moraliskt problem också: detta enda liv vi har måste vi använda för idéer som hör framtiden till."

Nils Holmberg kallade sig då han hälsade lyssnarna "en gammal uv" och har under ett 34-årigt medlemskap blivit grundligt förtrogen med partiets politik.

Journalisten Nils Holmberg berättade om sin syn på Sveriges väg till socialismen:

"Vi menar att socialismen i Sverige ska genomföras på fredlig väg. Genom att en socialistisk regering och riksdagsmajoritet, som säkert kommer att bestå även av andra än kommunister, beslutar överföra naturrikedomarna, bankerna och storföretagen inom alla branscher i folkets ägo."
"Naturligtvis ska det finnas olika partier. Men jag tror förstås att högern och folkpartiet kommer att sitta lite trångt. Vems intressen ska de företräda, vem ska betala deras propaganda, när det inte längre finns några storkapitalister, när Svenska Arbetsgivarföreningen har ramlat ihop av brist på medlemmar."

De fria skolmåltiderna var en stor framgång, säger fru Karin Nordlander, som betonar att arbetarrörelsens framgångar alltid vunnits i hård kamp.
Karin Nordlander, som blev medlem när hon var femton år, sa att "otryggheten under kapitalismen" blivit ett av flera viktiga skäl för att vara socialist - "och kommunist eftersom kommunistiska partiet är det enda som menar allvar med socialismen".
Karin Nordlander framhöll också att de framsteg som gjorts är ett resultat av arbetarrörelsens och kvinnornas kamp:
"Jag undrar just hur många arbetarfamiljer som skulle klara hyran för en modern lägenhet eller ha råd med bil, om inte också hustrurna arbetade och tjänte pengar. Det är de som genom att ta på sig dubbelt arbete - förvärvsarbete och hushållsarbete - har gjort en stor del av standardhöjningen möjlig."
Muraren Lars Werner har byggt många lägenheter men har själv ingen bostad.

Muraren Lars Werner berättade om sin syn på Sveriges förhållande till socialiststaterna: "Den frågan är väl inte så märkvärdig. Sverige har intresse av ett gott förhållande till alla sina grannländer. Även de socialistiska. Men när det gäller dem är det, särskilt på borgerligt håll, många som arbetar för allt annat än god grannstämning. Därför drar vi kanske lite kraftigare åt andra hållet än vi annars skulle göra. Sen är det väl klart att vi måste känna solidaritet med folk som byggt eller bygger socialismen. Och att vi vill att sanningen om deras framgångar ska bli känd därför att den kan hjälpa oss att vinna folk för socialismen här hemma."
Diskussionen berörde många ämnen som kampen mot atomvapnen, kultur, socialpolitik och skatter. I den senare frågan framhöll metallarbetaren Bror Engström att "skatterna kan inte gärna få bli högre än de är."
"Ännu finns det givetvis möjligheter till en del reformer utan skattehöjningar. Om militärutgifterna, som för närvarande slukar hälften av statens direkta skatteinkomster, skärs ner till en rimlig nivå och vi inriktar oss på att skapa ett starkt neutralitetsförsvar i stället för att leka militär stormakt, blir det ju ganska mycket slantar över. Men inte heller de förslår i längden.
I den mån man inte då, liksom när det gäller pensionsreformen, kan lägga kostnaderna på företagen, ställs man inför att höja skatterna. Men där tror jag att gränsen är nådd. Det går inte att plocka av människor som arbetar hur mycket som helst av deras arbetsförtjänst."
Läkaren John Takman instämde: "Det är naturligtvis för missnöjet med skatterna som regeringspartiet, som förespråkat social utjämning genom skattefinansierade reformer, gått över på den borgerliga linjen att lägga över kostnaderna från staten till kommunerna. Men det blir ju inte bättre för folket. Kommunalskatten drabbar hårdast de mindre inkomsttagarna."
Som avslutning på TV-programmet kom Nils Holmberg in på frågan om kommunisternas roll i Sverige. Han berättade om en diskussion han haft på tu man hand med en kapitalist. Denne hade sagt att "vi i de borgerliga partierna skulle komma överens med socialdemokraterna om den ekonomiska politiken hur lätt som helst, om det inte vore för er skull. Men varje gång drar sig socialdemokraterna undan i sista stund och säjer: Nä, det här går inte, för vi måste räkna med kommunisterna."
Varpå Nils Holmberg svarade: "Du hade aldrig kunnat ge oss ett bättre betyg än detta."
Kommunistiska partiet deklarerade att det står öppet "för varje arbetare, tjänsteman, jordbrukare, intellektuell, husmor och annan i det arbetande folkets led, som vill göra en insats för fredens, demokratins och socialismens sak."

14 oktober 2007

Politisk historieskrivning i USA och Sverige

DN:s ledare ägnas idag den amerikanska kongressens försök att lagstifta fram ett ställningstagande till Turkiets historia. DN varnar för att låta politiker, i stället för historiker, skriva historia. Helt rätt.

Redan de gamla grekerna visste att "härskare använde berättelser om det förflutna för sin egen räkning". Det vet även dagens politiker. Icke desto mindre vill en del politiker - även sådana som säger sig vara demokrater - använda statens makt för att slå fast sin version av historien. Detta fenomen har på senare tid kunnat iakttagas i bland annat Sverige, EU och USA.

Göran Persson var tidigt ute med vad som senare blivit en trend när han tillskapade myndigheten Forum för levande historia. Och trots att de borgerliga partierna före valet helt riktigt kritiserade förekomsten av "opinionsbildande myndigheter", kunde de inte motstå frestelsen att använda denna myndighet för sina egna politiska syften.

I stället för att lägga ner myndigheten för levande historia gav regeringen den 21 december 2006 i uppdrag till Forum för levande historia att bedriva opinionsbildning mot kommunismen. Det var en märklig kovändning som inte ens alla delar av regeringen hängde med i. Så yttrade sig Mats Odell, medlem i samma regering, samma dag mot "opinionsbildande myndigheter".

Politikers försök att använda statens makt för att påtvinga folket sin version av historien måste bekämpas. Detta bör gälla även om ens personliga uppfattning för tillfället råkar sammanfalla med den för tillfället sittande regeringens uppfattning.

De professionella historikerna har dubbla uppgifter, skriver DN: "den ena att sköta sitt jobb och därmed visa att historien alltid kan betraktas och beskrivas från skilda vinklar. Den andra att förena sig och protestera mot politikerskriven historia."

Denna sista uppmaning bör inte enbart riktas till de professionella historikerna. Den bör gälla var och en som vill värna demokratin.

DN, DN, DN.
-------
Tidigare artiklar i samma ämne:
Om opinionsbildande myndigheter
McCarthyism i svensk tappning
Forum för statlig historieskrivning
Dagens eko och antisemitismen
Helene Lööw tappar i trovärdighet

Läs även Jinges lysande text!

13 oktober 2007

Staden där Karl Marx föddes

I Moseldalen nära gränsen till Luxemburg ligger den tyska staden Trier. Staden är i huvudsak känd för två saker. Det är den äldsta tyska staden och grundades redan år 16 f.Kr av den romerske kejsaren Augustus som regionshuvudstad. Det var också här som Karl Marx föddes år 1818.

Som i de flesta gamla tyska städer har Trier en stadskärna med pietetsfullt renoverade hus, promenadstråk, torg, restauranger och kaféer.

Det faktum att Karl Marx föddes här används flitigt av Triers turistnäring. Här pryder Marx en sight-seeingbuss.

Det hus som Karl Marx föddes i ligger på Brückenstraße 10 nära centrum. Det är vackert renoverat och hyser idag ett museum över stadens store son. Under lång tid hade huset fallit i glömska och det var först 1904 som man upptäckte att detta var det hus som Marx föddes i.
De tyska socialdemokraterna lyckades förvärva huset 1928 varpå det genomgick en omfattande renovering och invigdes som historiskt minnesmärke 1931. Den symboliska betydelsen av minnesmärket över den moderna kommunismens fader gjorde att huset hamnade mitt i politiska kontroverser i dåtidens Tyskland.
Efter nazisternas maktövertagande 1933 konfiskerades huset och gjordes om till tryckeri för den nazistiska lokaltidningen "Trierer Nationalblatt". Nazisterna ville på detta sätt demonstrera att de krossat arbetarrörelsen. På samma sätt gjorde de i Berlin där nazisterna stormade Karl Liebknecht-huset och döpte om det till "Horst Wessel-huset".

Efter Tysklands befrielse från nazismen återgick huset i socialdemokraternas ägo och kunde öppnas som museum 1947. På husfasaden berättar en plakett att Karl Marx föddes i detta hus den 5 maj 1818.

Huset rymmer flera utställningsavdelningar, en innergård och en liten park. Varje år har muséet cirka 32 000 besökare, varav en tredjedel kineser för vilka detta är en av de främsta turistattraktionerna i Tyskland.

Man kan i utställningarna följa Marx liv och gärning. För utländska turister finns audioguider på flera språk. Det finns också en liten butik där man bland annat kan köpa rödvin med Marx på etiketten. För den vinintresserade rekommenderar vi dock den kombinerade restaurangen och vinbutiken på andra sidan gatan.


Gatan som Marx-huset ligger på har behållt sitt gamla namn, Brückenstraße. Lite längre ner på gatan byter den dock namn till Karl-Marx-Straße som mynnar ut vid floden Mosel.

-------

Några nyare artiklar om Karl Marx och marxismen:

"Marxismens filosofi. Apropos ett jubileum" av Åsa Linderborg

Leszek Kolakowski: "Main Currents of Marxism" av Stefan Jonsson

12 oktober 2007

Kommunistisk överste i USA:s armé

Under det amerikanska inbördeskriget var den tyske kommunistiske immigranten Joseph Weydemeyer (1818–1866) officer i den amerikanska armén och stödde det republikanska partiet under Abraham Lincolns ledning.

Detta låg helt i linje med Weydemeyers marxistiska uppfattning då kampen mot slaveriet stod i centrum. Han förordade ett samhälle där människor skulle bedömas "oberoende av yrke, språk, hudfärg eller kön."

I Kapitalet skriver Karl Marx, som Weydemeyer kände sedan mitten av 1840-talet:

"Arbetare med vit hudfärg kan inte frigöra sig, där arbetare med svart hudfärg blir brännmärkta."

Tack vare sin bakgrund som preussisk militär fick han först tjänst som teknisk medhjälpare i general John C. Frémonts stab och ledde arbetet med att bygga upp tio fort runt St. Louis. 1861 blev Weydemeyer överstelöjtnant och förde befälet över Missouris frivilliga artilleriregemente.
1864 utnämndes han till överste för 41:a frivilliga infanteriet i Missouri som hade uppdraget att försvara St. Louis.

Samtidigt som han utförde sina militära plikter spred han upprop från den första internationalen, brevväxlade med Friedrich Engels i militära och politiska frågor och skrev i lokala tidningar, som Daily St Louis Press där han bland annat skrev en ledare som hälsade grundandet av första internationalen.

Weydemeyer föddes i Münster, sändes till gymnasium och Berlins militärakademi. Han blev löjtnant i det preussiska artilleriet 1838. Efter sex år slutade han i det militära och blev journalist. Det var då han kom i kontakt med Marx och Engels, en kontakt och vänskap som varade livet ut.

1846 organiserade Weydemeyer en avdelning av Kommunisternas förbund i Köln. Det var för denna organisation som Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet. Weydemeyer deltog i 1848 års revolution i Tyskland. Efter revolutionens nederlag levde han underjordiskt, men tvingades 1851 att emigrera till USA.

På Marx inrådan valde han att bosätta sig i New York, där han genast började ge ut tidskriften Die Revolution som spreds bland tyska emigranter. 1852 grundade Weydemeyer den första marxistiska organisationen i USA Proletarierbund, som året därpå grundade ett bredare socialistiskt parti, American Workers League.

Joseph Weydemeyer deltog som sagt på nordstaternas sida i det amerikanska inbördeskriget. 1866 dog han i en koleraepidemi i St. Louis 48 år gammal.

-------
Läs också:
Historien om "de röda fyrtioåttorna"

09 oktober 2007

Tröttsam Peter Eriksson

Varje gång som det går dåligt för miljöpartiet har språkröret Peter Eriksson ett recept! Då angriper han vänsterpartiet. Och försöker göra gällande att socialdemokraterna och miljöpartiet har ett bättre samarbete än s och v. Vi undrar på vilket sätt det hjälper miljöpartiet? Förmodligen aldrig.

Ett viktigt problem för miljöpartiet idag är att s och v har en majoritet av svenska folket bakom sig, utan miljöpartiet. Och borgerligheten klarar sig i stort sett utan miljöpartiet i nuvarande situation. Utom i en del kommuner där miljöpartiet fungerar som stödparti till bräckliga borgerliga majoriteter.

Miljöpartiet är ett borgerligt parti utan tydlig identet. Och lite desperat. Uppenbarligen.
-------
SvD, DN, SvD
-------
Hanna har en klok kommentar också.

03 oktober 2007

Kristdemokratisk etik och moral

Kristdemokraterna har under många år varit det parti som mest av alla pratat etik och moral. Sedan valet har de i regeringsställning kunnat visa vad de menar med detta. Efter de senaste turerna kring kristdemokratiske utförsäljningsministern Mats Odells affärer framstår pratet om etik och moral som ett skämt.

Kristdemokraterna framställer sig själva som ett "värdeorienterat idéparti":

"Kristdemokraterna bildades inte för att slå vakt om en särskild samhällsgrupps intressen, utan för att främja idéer med grund i den kristna etiken", heter det på hemsidan.

Kristus själv skulle inte haft mycket till övers för detta prat när han sett vad partiet gör. Han hade aldrig ställt sig på de rikas sida för att sälja ut folkets kyrksilver. Han hade i stället slängt ut månglarna från templet.

Odell försökte vid dagens presskonferens skyla över sitt eget agerande i Carnegiehärvan. Fram till idag har han försvarat anlitandet av skojarna och sagt sig ha fullt förtroende för företaget. När Carnegie nu på eget initiativ hoppat av påstår han att han "insåg svårigheterna".

Kristus skulle inte på detta sätt burit falsk vittnesbörd.

På hemsidan säger sig kristdemokraterna utgå från "solidaritetsprincipen". Den innebär att "allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem". I praktiken innebär det att vi ska bära falsk vittnesbörd mot varandra och solidarisera oss med de rika.

Vi upprepar Kristus egna ord:

"Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matt. 6:24)

Och vad säger Göran Hägglund?
-------

Odell borde göra en Carnegie

Trots att investmentbanken Carnegie fuskat med information om sitt resultat och får böta 50 miljoner har Reinfeldt och Odell inga problem med Carnegie. Och statsministern har fullt förtroende för Odell.

Som tur är inser Carnegie självt problemet och hoppar av regeringsuppdraget. Detsamma borde Odell och Reinfeldt göra.
-------
Okristligt, Mats Odell!