Våra bloggningar om Finland och nazismen (1 och 2) har väckt en del ont blod. Det visar att det finns en hel del obearbetade känslor kring dessa frågor. Också i Sverige.
Vilket inte är så konstigt. Stora delar av både det finska och det svenska etablissemanget stod på Hitlers sida både före och under andra världskriget. Efter kriget befann de sig plötsligt på den sida som förlorat (många började vända redan efter att tyskarna åkt på stryk vid Stalingrad). De flesta av dem sökte då antingen dölja vad de stått för eller framställa sitt agerande som nödtvunget. Borta var plötsligt den entusiasm de känt inför nazismens visioner.
Det kalla kriget gjorde att många före detta nazister blev förlåtna sina skulder eftersom det nu gällde för USA och andra västländer att förena sig i kampen mot Sovjetunionen. Den historieskrivning som skapades för att möjliggöra detta politiska mål lever fortfarande kvar som en självklar sanning i många människors medvetanden. Det visar flera av kommentarerna till våra bloggningar (1 och 2). Och det visar den finländske statssekreteraren Pertti Torstilas uttalanden i Stockholm nyligen och hans upprördhet över Henrik Arnstads bok om dåvarande svenske utrikesministern Christan Günther.
Att tala om Finlands nära relationer till Nazi-Tyskland är inte att smutskasta Finland. Finlands folk var på samma sätt som Sveriges folk delat i synen på nazisterna. I Finland hade de krafter som kände stor samhörighet med Nazi-Tyskland ett större inflytande än de likasinnade i Sverige. Men Sverige låg inte långt efter. Dåvarande moderatledaren Gösta Bagge och den svenska militärledningen var särskilt inbjudna gäster till Hitlers 50-årsdag 1939. Bagge lade sedemera den ideologiska grunden för efterkrigstidens Högerparti i Sverige genom programskriften Frihet eller socialism från 1944.
De vita i Finland hade sina rötter i inbördeskriget (eller klasskriget, som man säger på den röda sidan). På ett liknande sätt hade nazisterna rötter i kampen mot de röda i den tyska revolutionen 1918. I Ungern var det likadant. Och framförallt i Ryssland. Och som av en händelse råkade de vita i Finland och nazisterna i Tyskland välja hakkorset som sin symbol. Vi har inte velat hävda att den finländska högerns användning av hakkorset är ett bevis för deras nazism. Men vi tycker att det är intressant att de och nazisterna valde samma symbol. De var ju på många sätt samma andas barn.
De röda hade sina rötter i arbetarrörelsen och inte minst i kampen mot första världskriget. De umbäranden som folken påtvingades genom kriget skapade hat mot krigsanstiftarna och krav på grundläggande samhällsförändringar. Det ledde till stora protester mot regeringarna, uppror och revolutioner. Revolutionen i Ryssland var ett resultat av just detta.
Men, som vi redan påpekat, den svenska högern går inte fri från anklagelser om vurm för nazismen. Och även i stadsbilden i dagens Stockholm kan vi finna kvarlevor från denna vurm. Bilden ovan föreställer Carl Milles Flygarmonument vid Karlaplan på Östermalm. Även den företräder omisskännliga likheter med den estetik som brukades av nazisterna. Och som av en händelse var Milles en stor beundrare av Hitler och Mussolini.
Tidigare artiklar i samma ämne:
Återigen om Finland och nazismen
4 kommentarer:
Orsaken till att hakkorset förekommer på många ställen i finländsk nationell heraldrik (medaljer etc) är egentligen en man - konstnären Akseli Gallén-Kallela. Han fascinerades av hakkorset redan på 1800-talet och han använde det ofta i sina ornament. När Finland blev självständigt blev det hans uppgift att planera den nationella heraldiken, och där syntes hakkorset i många olika varinater. Finlands flygvapen fick sitt blåa hakkors (syns ännu på medaljerna, men inte längre på flyplanen) då den svenska greven Von Rosen skänkte ett flygplan åt Finlands armé 1918. Flygplanet hade familjens symbol på sig - ett blått hakkors. Och hakkorset är ju inte begränsat till Europa som du säkert vet, utan är kanske ännu vanligare i bortre Asien (mest i religiös symbolik).
I Tyskland hade symbolen en lite annan väg. Den plockades ut för att symbolisera "arierna" och passade bra som enande symbol för de anti-semitiska och nationalistiska krafterna i Tyskland. Hitler tog den i bruk 1919 som en symbol för det nationalsocialistiska partiet och resultatet känner alla till.
Eller ja, Hitlers parti på den tiden hette ju Tyska Arbetarpartiet. Den var djupt påverkad av nåt som hette Thule Sällskapet (som satt och drömde om att arier en gång funnits), och där fanns hakkorset också. Jag tror att nazistpartiets hakkors fick sin inspiration den vägen.
Ledsen att jag igen är här, men jag kom just på ett boktips angående "fascistisk estetik". Peter Englund (http://www.peterenglund.com/) har skrivit novellsamlingen 'Brev från nollpunkten', som rätt långt handlar om första och andra världskriget. Ett kapitel handlar om världsutställningen i Paris 1937. Man brukar välja ut en vinnare bland de olika ländernas paviljonger, men det året fanns det två som delade på kakan - Sovjetunionen och Nazityskland. Och stilen? Totalitär. Englund skriver annars också om de totalitära staterna Nazitysklands och Sovjetunionens arkitektur och konstaterar att de byggde på samma idé. Gör människan så liten som möjligt. Maktlös inför staten. Du finns för staten, inte tvärtom.
Kolla upp det. Mycket insiktsfull läsning.
"Stora delar av både det finska och det svenska etablissemanget stod på Hitlers sida både före och under andra världskriget. Efter kriget befann de sig plötsligt på den sida som förlorat (många började vända redan efter att tyskarna åkt på stryk vid Stalingrad). De flesta av dem sökte då antingen dölja vad de stått för eller framställa sitt agerande som nödtvunget. Borta var plötsligt den entusiasm de känt inför nazismens visioner."
Här beskriver du opportunister, inte nazister.
För övrigt, var plockar du information som börjar med "stora delar av finska och svenska etablissemanget"? Tvivlar speciellt mycket på din vetskap kring Finlands etablissemang på basen av tidigare skriverier. Du verkar ju tro att Mannerheim var nazisympatisör, vilket är mycket långt från sanningen. Nån typ av anti-kommunist var han antagligen nog. Ett så starkt ord som "nazist" ska man inte slösa bort på oskyldiga. Nazisterna fick många sympatier helt enkelt genom att vara anti-kommunister, inte för sina rasläror eller totalitära system.
Skicka en kommentar