Der Stürmer och yttrandefriheten

Göran Rosenberg har skrivit en insiktsfull artikel om yttrandefrihetens roll i DN Kultur. Utgångspunkten är nazisten Julius Streicher, som gav ut den hetsande, antisemitiska tidningen Der Stürmer. Tidningens nidbilder på ondskefulla judar (inte helt olika Jyllands-Postens nidbilder) är väl kända.

För detta dömdes Streicher till döden i Nürnbergrättegångarna.

Vid rättegången försvarade sig Julius Streicher med att han "inte hade dödat någon. Han hade bara givit ut en tidning".

"Det var naturligtvis en lögn", skriver Rosenberg. "Julius Streicher hade dödat miljoner människor. Inte med sina händer (ja kanske det också trots allt) men med sina yttranden. Det var för sina yttranden som Julius Streicher hängdes i Nürnberg den 16 oktober 1946."

"Julius Streicher hade startat Der Stürmer redan 1923, när Tyskland fortfarande var en demokrati, för att sedan 'vecka efter vecka, månad efter månad, infektera det tyska sinnet [the German mind] med antisemitismens virus och uppvigla det tyska folket till aktiv förföljelse' (ur domslutet) och det var enkom för denna sin långvariga och konsekventa yttrandeinsats som han av domstolen i Nürnberg dömdes till döden för 'brott mot mänskligheten'. "

----------

Det är ingen slump att det är just Sverigedemokraterna, som valt att publicera nidbilderna i Sverige. Det ligger i den politiska rörelsens tradition. Sverigedemokraterna vet att Jyllands-Postens nidbilder gynnar deras syften. De skapar klyftor i samhället och bidrar till att utestänga och demonisera människor från muslimska länder.

I går kväll hörde vi Olle Stenholm, pressombudsman, angripa regeringen för påtryckningar på webbhotellet Levonline, som är värd för Sverigedemokraternas hemsida. Stenholm menade att dessa påtryckningar var exempellösa. När det senast skedde var under andra världskriget. Men då riktade sig påtryckningarna mot redaktioner. Nu riktar den sig mot "distributörerna", hävdade Stenholm.

Vi vill korrigera Stenholm på båda punkter. Direkta ingripanden mot yttrandefriheten har förekommit även efter andra världskriget. Det mest kända exemplet är IB-affären då tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade grundlagsstridig underrättelseverksamhet som riktade sig mot svenska medborgare.

Under andra världskriget riktade sig statens ingripanden mot kommunistiska tidningar just mot distributionen. Det var ett så kallat transportförbud. Tidningarna fick skrivas och tryckas, men inte distribueras till läsarna.

----------

Ingela Lind har också skrivit en intressant artikel i ämnet. Den handlar om den kristna och den muslimska bildtraditionen och hur sammanflätad den är. Hon gör ett viktigt konstaterande apropå den aktuella debatten:

"Mångkultur är också en yttrandefrihetsfråga och en mycket större sak än svenska politiker och kulturaktörer har erkänt. Det räcker inte med laglig rätt. Det krävs också reell möjlighet att tala. Vi sitter på en bomb som hur lätt som helst kan brisera. Glöm inte Paris."

Och apropå Paris vill vi hänvisa till ett tidigare inlägg här på Röda raketer.