Ensidighetens apostlar

Efter beskedet att en medlem av den palestinska regeringen fått visum till Sverige har skiljelinjerna i den svenska utrikespolitiken förtydligats. På ena sidan de som förordar dialog mellan stridande parter. På andra sidan står de som ensidigt stödjer Israel.

Dagens nyheters ledare anslöt sig i dag till de förstnämnda och betonar vikten av en dialog:

"Det är med den man inte är överens som man måste samtala. Det är med fienden man sluter fred, inte med vännen."

Ledaren konstaterar också att politik måste föras "i den verklighet som råder, och det finns goda argument för att Hamas också måste ges möjlighet att visa hur organisationen hanterar det ansvar som den fått efter valsegern."

"Det betyder inte", fortsätter ledaren, "att EU:s regeringar ska bryta sin enade front, men det betyder att det inte finns skäl att skrika i falsett bara för att en Hamasföreträdare ska delta i ett seminarium."

Det finns flera som skrikit i falsett de senaste dagarna. Främst folkpartister, kristdemokrater och moderater. Reinfeldt, Malm, Ohlsson, Hägglund och företrädare för Israels regering. Det har hörts skrik om terrorism och förintelse.

Om vi skalar bort retoriken kokar deras argument ner till att Sverige ska ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld som politisk metod och hedra ingångna avtal. Det finns på sätt och vis inget att invända mot det. För att skapa fred måste parterna erkänna varandras rätt att existera, sluta döda varandra och hålla löften.

Det som haltar i de borgerliga argumenten är att kraven endast ställs på palestinierna. Varken Reinfeldt, Malm, Ohlsson eller Hägglund ställer samma krav på Israels regering.

För faktum är att Israels regering förnekar palestiniernas rätt till en egen stat. Israel ockuperar palestinskt territorium och använder sin starka krigsmakt för att precisionsbomba palestinska företrädare. Israel har i åratal vägrat att rätta sig efter FN-resolutioner. Det hörs inga högljudda protester från Reinfeldt, Malm, Ohlsson eller Hägglund mot nye premiärministern Ehud Olmerts planer på att ensidigt dra gränslinjer och skapa ett ingenmansland inne på palestinskt territorium. Det sägs ingenting om Israels vapenarsenal och kärnvapenkapacitet.

Därför måste världssamfundet också ställa motsvarande krav på Israel: att de erkänner palestiniernas rätt till en egen stat, att de avslutar ockupationen och tar avstånd från våld som politisk arbetsmetod. Och även Israel måste respektera ingångna avtal. Om Israel inte uppfyller dessa krav ska landet inte släppas in i värmen och betraktas som ett normalt land av världssamfundet.

Det finns ingen anledning att lyssna på den sionistiska retoriken från Israel som syftar till att ge Israel rätt att bete sig hur som helst med hänvisning till förintelsen av judar under Hitlerfascismen. Förintelsen ska bevaras i outplånligt minne hos mänskligheten för att detta aldrig ska upprepas. Men Förintelsen får inte användas som förevändning för att begå nya övergrepp. Sionisterna försöker blanda ihop korten och det är inte acceptabelt.

Ensidigheten i Reinfeldts, Malms, Ohlssons och Hägglunds resonemang visar vilken utrikespolitik Sverige kommer att driva med en borgerlig regering. Den kommer inte att vara självständig. Den kommer att vara ensidig. Den kommer ensidigt att följa Israel och USA. Den kommer att bidra till att skärpa konflikter i stället för att skapa dialog. Den kommer att bidra till att världen blir lite farligare att leva i.