Strange fruit

Bild från en lynchning av Thomas Shipp och Abram Smith den 7 augusti 1930.

Bild från lynchning av Rubin Stacy i Fort Lauderdale den 19 juli 1935.

Den övre bilden fick den judiske författaren och kommunisten Abel Meeropol (eller Lewis Allen som han ofta kallade sig) att skriva sången Strange fruit:

Southern trees bear strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Billie Holiday sjöng sången, men hennes skivbolag Columbia vägrade att spela in den. Det blev i stället det alternativa skivbolaget Commodore som gav ut den på skiva 1939. Med tiden blev det Billie Holidays mest sålda skiva.

Abel Meeropol skrev också den patriotiska sången The House I Live In som bland annat spelats in av Frank Sinatra. Här i en inspelning med Paul Robeson och fullständig text.

Meeropol blev senare bekant för att han adopterade makarna Rosenbergs barn. Makarna Rosenberg hängdes inte i ett träd, men avrättades likväl i elektriska stolen.
-------
Tidigare artiklar om amerikanska musiker och kommunister:
Amerikanska kommunister
Jazzmusiker stöder vänstern
Woody Guthrie och privategendomen
Paul Robeson - sångare, skådespelare, aktivist

Uppdatering: Esbati kommenterar.

Artikel New York Teachers hemsida.

Köp en samlings-CD med låtar av Abel Meeropol.

Lenin (Requiem)

Lenin (Requiem) skrevs av Hanns Eisler(1898-1962) till tioårsdagen av Lenins död med text av Bertolt Brecht. Stycket inleds med att en soldat ur dödsvakten vägrar tro att Lenin verkligen är död.

När Lenin dog
(så som det berättas)
sa en soldat vid dödsvakten
till sina kamrater:

Jag ville inte tro det!
Jag ville inte tro det!

Jag gick in dit
där han låg
och sa till honom:

"Iljitj! Iljitj!*
Utsugarna kommer!"

Han rörde sig inte.

Nu vet jag att han är död.

Stycket är ett exempel på atonal musik som Hanns Eisler ofta experimenterade med. Annars är han mest känd för en bredare publik för sina agitatoriska sånger som Enhetsfrontssång och Soldaritetssång. Eisler var en skolad tonsättare som studerat för Arnold Schoenberg som grundade den så kallade tolvtonsmusiken.

En andra del av Lenin (Requiem) är hämtad från Brechts pjäs Modern som bygger på Maxim Gorkijs bok En mor: Revolutionärens lov.

Hela texten till Lenin (Requiem) av Bertolt Brecht på engelska.
Die Hochschule für Musik "Hanns Eisler"

*Iljitj var Lenins mellannamn. Han hette egentligen Vladimir Iljitj Uljanov. På söndag är det årsdagen av hans död.

Lyssna också på Arnold Schoenberg!

Halva USA är "tokvänster"

Vi lyssnade i dag på det intressanta radioprogrammet Konflikt i P1. Dagens program hade rubriken Medier i krig.

I programmet framgick bland annat att halva USA:s befolkning vill ställa president Bush inför krigsrätt för att ha ljugit om motiven för Irak-kriget. Men medierna tystar ner detta. Endast en ledarartikel i konservativa Wall Street Journal skriver om saken. Och då med kommentaren att det endast är "tokvänstern" som driver frågan.

Halva USA:s befolkning tillhör alltså "tokvänstern" (the loony left).

Programmet hade flera intressanta inslag. Till exempel intervjuer med den amerikanske journalisten Dahr Jamail och den före detta UD-tjänstemannen Daniel Ellsberg. Lyssna på programmet.
-------
Länkar till Project Censored
Dahr Jamail
AfterDowningStreet
Wall Street Journal
-------
Röda raketer har tidigare skrivit om kampanjen Impeach George W Bush!

Livets okränkbarhet

Hur kan man tala om "livets okränkbarhet" när man från höga höjder kan fälla bomber över sin egen avkomma?

Det var en fråga som Carin Berg ofta ställde.

Carin har nu avlidit, 94 år gammal, efter ett livslångt engagemang i fredsrörelsen. I IKFF, Internationella Kvinnorförbundet för Fred och Frihet, och Kvinnor för Fred.

Från Sverige till Chicago till Moskva

Det här är Carl Fingal från Sverige. Han emigrerade till USA och blev polis i Chicago på 1920-talet. På Al Capones tid.

En dag kom han hem för tidigt från sitt arbetspass och fann sin fru i sängen med en kollega. Han lämnade hemmet och gick ut på luffen. Under denna tid träffade han en svensk kvinna som var kommunist. Han övertygades om kommunismens möjligheter och bestämde sig tillsammans med henne för att att resa till socialismens stora land och delta i uppbygget av en ny värld.

Carl Fingal levde återstoden av sitt liv i Sovjet. Han dog i Moskva 1952. En naturlig död.

Det har på senare tid skrivits en del om svenskar som reste till Sovjet. Det mesta verkar har varit avsett för nutida bruk - som en del av kampanjerna mot vänstern. Dessa så kallade historiker och journalister har försökt få det till att det var kommunisterna i Sverige som uppmuntrade folk att flytta till Sovjet.

Men det finns ett undantag. Han heter Anders Gustafson och är fil mag i historia. Han verkar ha ett intresse av historia i stället för kampanjer. Och han har skrivit en bok som visar att allt inte var så enkelt och entydigt förr i tiden. Historien passar liksom inte in i dagens försök att driva kampanjer.

Gustafson har visat att det var socialdemokrater och borgare som i kommuner runt om i Sverige motionerade om att man skulle hjälpa arbetslösa att resa till Sovjet för att få arbete. Till landet som hade avskaffat arbetslösheten. För dem var det uppenbarligen ett sätt att minska arbetslösheten i Sverige.

Anders Gustafson har skrivit boken Svenska sovjetemigranter (Nixons förlag) och en belysande artikel i Flamman.

Revolt mot köksslaveriet

8 mars - Arbetarkvinnornas revolt mot köksslaveriet! I Sovjetunionen propagerades det för ett nytt sätt att leva - för kvinnans frigörelse, för moderniteten.

Ali Esbati skrev år 2000 en tänkvärd artikel om bilden i den förra bloggningen:

"Jag har funderat en hel del på affischen. Att tillvaron för den sovjetiska kvinnan aldrig blev någon solskenshistoria är givet. Mindre högt talas de om de umbäranden som ryska kvinnor drabbas av idag. Att FN-organ satt siffror på förlorade kvinnojobb, ökad misshandel i hemmet och exploderande sexhandel blev aldrig någon långkörare i svensk media. Ställda inför fakta blundar liberalerna. Eller börjar prata strunt. Ännu mindre kan de förstå historien; dess komplexitet, de inneboende motsättningarna. Var placerar Lars Leijonborg sin agitation mot köksslaveriet i sin historieskrivning? Vad tror han att det var för rörelse som bar upp den framtidsbild som skymtar fram i affischen?"

Vi lär väl få en analys från Myndigheten för statlig historieskrivning som fått regeringens uppdrag att "belysa och informera - inte minst den uppväxande generationen - om kommunismens svarta historia", som propagandaminister Lena Adelsohn Liljeroth uttryckte det.

Affischerna beskriver antagligen hur kommunisterna tvingade bort kvinnorna från hemmet och familjen. Den plats som naturligen är vigd för kvinnorna. Därmed stred kommunismen mot naturen.

Gör slut på köksslaveriet!

Sovjetisk affisch från 1931.

Ernst Busch-kavalkad

Vi har emellanåt publicerat musik sjungen av Ernst Busch och fått glada tillrop. Därför gör vi nu en kavalkad med flera av hans mest kända låtar.

För den oinvigde kan vi berätta att Ernst Busch (1900-1980) var en tysk skådespelare och sångare som gjorde sig känd på den berlinska kabaretscenen på 1920-talet. Redan 1919 blev han medlem i tyska kommunistpartiet, KPD. Han spelade på Volksbühne, Theater der Arbeiter och på Piscator-scenen i stycken av Friedrich Wolf, Bertolt Brecht och Ernst Toller.

Efter nazisternas maktövertagande följde flykt och exil i Holland, Belgien, Zürich, Paris, Wien och slutligen i Sovjetunionen. Han deltog i spanska inbördeskriget och arbetade för Radio Madrid.

1940 greps han i Antwerpen och deporterades till Frankrike. 1943 flydde han till Schweiz. Där greps han på nytt och utlämnades till Gestapo. Vid slutet av andra världskriget befriades han av Röda armén från tukthuset i Brandenburg.

Efter kriget var han en känd kulturpersonlighet i DDR och spelade framförallt på Berliner Ensemble, Deutschen Theater och Volksbühne.

Så till några av låtarna:

Der Rote Wedding
Der heimlische Aufmarsch
Dank Euch Ihr Sowjetsoldaten
Einheitsfrontlied
Kämpfen wie Lenin
Solidaritätslied
Lenin
Lied des Werktatigen
Lied vom Vaterland
Vorwärts Bolschewik
Die Thälmannkolonne
Lied Der Interbrigaden
Hans Beimler
Lob eines Revolutionärs
Bandiera rossa
Lob des Kommunismus
Linker Marsch
-------
För mer information:
Ernst Busch hemsida
Die Hochschule für Schauspielkunst "Ernst Busch" Berlin

Barbarossa Musik

Vi saknar inte Saddam Hussein

Saddam Hussein hängdes i morse. Vi kommer inte att sakna honom. Han gjorde sig känd som en blodig diktator. Han hade tusentals människoliv på sitt samvete - framförallt kurder och kommunister.

Saddam var vid den tidpunkten allierad med USA som umgicks med honom i all önsklig välmåga (se tidigare bloggning med film på Rumsfeld och Hussein). Och USA tyckte uppenbarligen att det var helt ok att döda kommunister och kurder. Likaså uppmuntrade USA Iraks krig mot Iran. Flera västländer försåg Saddams Irak med nödvändig utrustning för krigföringen.

Men Saddam Hussein begick ett misstag. Han missförstod USA:s vilja och gick in i Kuwait. Och in i det sista trodde han att han på nytt skulle kunna bli USA:s allierade.

I USA:s ögon är Saddams största brott att han gick emot USA:s intressen - inte att han dödade sina egna landsmän. Därför hängdes Saddam i morse.
-------
Läs även Jinge och Esbati.

Bild från möte mellan Donald Rumsfeld och Saddam Hussein.

Röda raketers nyårskrönika

2006 har varit ett händelserikt år. En del viktiga frågor har kommenterats på denna blogg. Här följer ett urval:

I januari höll vänsterpartiet kongress. Före kongressen hade de flesta medier beskrivit v som ett mycket splittrat parti. Vi förutsåg före kongressen började att partiet var mer enat än på decennier, vilket också visade sig vara fallet. Läs artikeln Mycket skrammel för vadå?

Ett par veckor senare skrev vi om Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrer under rubriken Feg provokation. Det var först ett par veckor efter detta som frågan blev en världsnyhet i och med protester och bojkotter i muslimska länder mot Danmark. Från början var vi rätt ensamma i bloggvärlden med att kritisera Danmark. Efter hand insåg allt fler att yttrandefrihet inte innebär den starkes skydd mot den svage. Vi uppmärksammade en intressant artikel av Göran Rosenberg. Och hur liberala partier utvecklats i en främlingsfientlig riktning.

En liten lustifikation var att höra Maud Olofsson debattera ekonomisk teori med Lars Ohly i riksdagen. Vi kommenterade i artikeln Maud Olofsson och den ekonomiska teorin. Hon är numera näringsminister. Stackars näring!

Vi uppmärksammade ett dåligt försök från Dagens eko och Helene Lööw att framställa vänstern som antisemitisk. Vi visade att det inte fanns någon grund för påståendet.

I ett par artiklar skrev vi om den världsberömde arkitekten Oscar Niemeyer. Vi beskrev också det amerikanska kommunistpartiets spännande historia.

I samband med årsdagen av mordet på Olof Palme skrev vi om honom, men också om hans kommunistiske kusin, Rajani Palme Dutt. Det blev en kavalkad i name dropping, som också omfattade Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja.

I mars skrev vi om de franska ungdomsprotesterna mot regeringens försök att försämra anställningstryggheten för ungdomar. Vive la France! Till slut backade regeringen och drog tillbaka sitt förslag. Strax därpå kunde vi fira att Italien röstat bort Berlusconi.

I Sverige demonstrerade folk mot USA:s ockupation av Irak. Även Sverker Åström. Och Pete Seeger sjöng om att de amerikanska trupperna behöver vårt stöd: Bring them home.

Vi skrev om första majfirandets historia och kunde konstatera fel i Nationalencyklopedin. Vi rapporterade också från firandet av första maj i Stockholm.

Palestinska Hamas vann valet och en Hamasminister besökte Sverige. Vi noterade att de borgerliga partierna har en ensidig syn på den israelisk-palestinska konflikten.

Den 14 maj högtidlighölls minnet av skotten i Ådalen för 75 år sedan. Vi beskrev vad som hände och publicerade Gustav Johanssons dikt Vid de mördade kamraternas grav.

Vänsterpartiet kritiserades för sitt förslag att ta bort läxorna i skolan. Vi påminde om den socialistiska bildningstraditionen. T ex hos Antonio Gramsci. Vi kunde notera att även de borgerliga partierna ville sänka ambitionerna i skolan. Dessa sänkta ambitioner håller nu på att bli verklighet.

I juli inledde Israel ett krig mot Libanon. Vår kritik av Israels politik ledde till en upprörd debatt, där även Mossad deltog. Debatten utmynnade i Röda raketers fredsförslag för Mellanöstern (The Red Rocket Roadmap for Peace between Israel and its neighbours).

Vänstern förlorade valet den 17 september. Det kändes deppigt. Men vi analyserade läget. Och i Berlin vann vi!

I oktober överraskades vi av den nya regeringens bristande moral. Vi fick nya inblickar i överklassens liv. Ministrarna föll - en efter en. Omvärlden fick en ny bild av Sverige. Parasiterna har tagit över. Reinfeldt lever inte som han lär.

I november röstade det amerikanska folket bort den republikanska majoriteten i kongressen. Grattis USA och världen! Och den borgerliga regeringen tappade sin majoritet hos svenska folket.

I december utspann sig en upprörd debatt om Finlands samröre med nazismen. Finland allierade sig tydligt med axelmakterna. Den svenska högern gjorde detsamma.

Den 10 december dog den chilenske diktatorn Pinochet. Folket jublade - högern grät.

Strax före jul beslutade den svenska regeringen att myndigheter ska skriva historia. Så var det i Pinochets Chile också.

Och medan vi skriver denna årskrönika meddelar CNN att Saddam Hussein hängts. Vi återkommer till detta ämne. Tills dess önskar vi alla våra läsare och kritiker ett Gott Nytt År!

Nytt firande!

Så här efter julfirandet kommer ett nytt firande. Röda raketer har blivit länkade till två nya sajter.

Dels danska Blogbots Nordisk Rød, en bloggportal som samlar nordiska vänsterbloggar.

Dels bloggen Mat och politik med tips på matrecept ur ett socialistiskt perspektiv.

Vi länkar naturligtvis tillbaka! Och firar med en tysk inspelning av Hasta siempre Comandante med Wolf Biermann.

Bilden från Mat och politik. Bloggningen handlar om vad man kan göra med resterna av julskinkan efter helgen.

Kommunismens lov

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill

De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet

Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten

Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Kommunismens lov ur pjäsen Modern av Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker

-------

Lyssna på Kommunismens lov! Tysk inspelning med Ernst Busch.

Forum för statlig historieskrivning

Regeringen har beslutat att upplysa svenska folket om vad den tycker om kommunismen. Uppdraget går till Forum för levande historia, som därmed blir ett Forum för statlig historieskrivning.

- Genom uppdraget till Forum för levande historia vidgas perspektivet så att också kommunismens brott mot mänskligheten tydligare omfattas i myndighetens arbete, kommenterar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.

I och med detta uttrycker regeringen att historieskrivningen är en politiserad fråga. Det blir "myndighetens" uppdrag att tolka historien i enlighet med den borgerliga regeringens uppfattning. Myndigheten ska inte ägna sig åt att undersöka kommunismens historia. Nej, den ska "belysa och informera" om kommunismens "svarta historia". Kommunismens ljusare sidor är uppenbarligen en uppgift för andra än myndigheten. Det är ju redan på förhand bestämt att det är de svarta sidorna den ska "informera" om.

Den borgerliga regeringen tycks vara bekymrad över att alla svenskar inte har samma uppfattning om kommunismen som regeringen. Det verkar i synnerhet gälla ungdomar. Därför riktar sig kampanjen "inte minst" till "den uppväxande generationen", som ministern uttrycker det.

Det är en intressant syn på historieskrivningens roll i samhället, med många historiska paralleller.

Politisk historieskrivning är inte ovanlig. Och segrarna brukar ju skriva historien, som det heter. Men det är ganska ovanligt att en regering i en liberal demokrati öppet tar på sig denna uppgift. I totalitära stater är statlig historieskrivning en norm. Och nu även i ett land nära dig.
-------

Bloggen Approximation ger en intressant analys av beslutet under rubriken Pravda. Där noteras bland annat att upprinnelsen till regeringsbeslutet står att finna i borgerliga riksdagsmotioner som uttryckligen riktar sig mot vänsterpartiet och Ung vänster. Alltså handlar det om att regeringen efter ett val använder statliga myndigheter för att bekämpa oppositionen ideologiskt.

DN:s huvudledare skriver i ämnet under rubriken "Levande, inte statlig historia". DN påtalar inkonsekvensen i regeringens politik. Först kritiserar man en politiserad utnämningsmakt, för att i nästa stund utnämna Per Unckel (m) till landshövding i Stockholm. Först kritiserar man opinionsbildande myndigheter, för att strax därefter politisera myndigheten för levande historia.

Dessutom har regeringen nu kompletterat styrelsen för myndigheten med två personer: journalisten Kaa Eneberg och professorn Klas-Göran Karlsson. Den förra har gjort sig känd genom tendensiösa böcker om de så kallade Kirunasvenskarna som reste till Sovjet. Den senare har haft ett långvarigt intresse för "den sovjetkommunistiska terrorn". Han har också skrivit boken "Historien som vapen" - som nu kan komma väl till pass.

Läs också Esbatis kommentarer (ja, han är tillbaka!), Foto-Lasse och Jinge.

God Jul

En del personer har fått för sig att julen firas till minne av Kristi födelse. Vi har aldrig förstått det. Om vår tideräkning börjar med Kristi födelse borde ju Jesus ha fötts den första januari. Däremot har vi noterat att julen ungefärligen sammanfaller med midvintersolståndet (21 december) och den slaktfest de vid denna tidpunkt brukade ha under förkristen tid.

Julfirandet är därför en helg som kristendomen möjligen försökt lägga beslag på, men som till sitt ursprung inte är en genuint kristen helg. Den firas egentligen inte till minne av något kristet. Därmed är det fritt att fira högtiden för alla.

Med detta sagt vill vi inte på något sätt förminska revolutionären Jesus betydelse. Han var och är ett moraliskt föredöme i mänsklighetens och socialismens historia.

Från oss alla till er alla: En riktigt God Jul!
Bilden kommer från Fredrich Legnemarks blogg.
-------
Uppdatering: Vi har fått en annan fin bild på Santa Marx från en av våra läsare. Tack Carl!

Tasso lämnar v

Förre riksdagsmannen Tasso Stafilidis lämnar vänsterpartiet, rapporterar Svenska Dagbladet.
- Det är oerhört befriande, säger han.

Det är tråkigt, men föga överraskande. För lite mer än ett år sedan övervägde han att lämna partiet, men ändrade sig i samband med partikongressen i januari. Därefter bedyrade han sin trohet mot partiet i samband med att han ånyo kandiderade till riksdagen.

Han placerades dock inte på valbar plats, vilket var ett klokt beslut. Om någon är osäker på sitt medlemskap i ett parti är det inte förnuftigt att välja personen som företrädare för det partiet. Det bör gälla varje parti.

Stafilidis säger nu att vänsterpartiet är en "sekt" som styrs av kommunister. Varken det första eller det andra påståendet är riktigt sant. Ett parti som stöds av hundratusentals medborgare kan knappast kallas en sekt. De ledande företrädarna för vänsterpartiet kan inte heller betecknas med samlingsnamnet kommunister.

De är i främsta rummet inspirerade av olika radikala strömningar i tiden (en egen svensk blandning av marxism, feminism, ekologism, internationalism och fackföreningskamp). De företrädare som kallar sig kommunister gör det i en mycket allmän mening (de förespråkar ett klasslöst samhälle). Ungefär lika allmänt som begreppet socialism.

Det som framförallt förenar de ledande kretsarna i dagens vänsterparti är viljan att vara vänster och ta avstånd från högervridningen i politiken. Tasso Stafilidis däremot har allierat sig med dem som tror att framgång för vänstern kan vinnas genom anpassning högerut. Därför är det logiskt att Tasso lämnar vänsterpartiet. Om han vill fortsätta att vara politiskt aktiv finns det gott om alternativ högerut.

Vi noterar för övrigt att en tidigare vänsterpartist på Gotland nu gått med i moderaterna. Det är inte att undra på att det funnits spänningar inom partiet när det omfattat medlemmar med så motstridiga uppfattningar.

Radikal tecknare

Robert Nyberg är en av Sveriges radikala tecknare. Ända sedan 1970-talet har han gett oss goda skratt. Goda skratt är sådana som ger den undertryckte styrka och mod och leder till insikt.

Vi har sett hans teckningar i fackpressen och i vänstertidningar. Och inte minst i annonser från Kommunal.

Robert finns också på nätet med en egen hemsida.

Aldrig mer, Pinochet

Omslaget på dagens edition av den chilenska tidningen La Nacion med texten "Pinochet 1915-2006 Aldrig mer!"

Det meddelas att Pinochet inte får någon statsbegravning. Dessvärre får han en militär hedersbegravning. En sådan person ska inte belönas, inte ens om man som Pinochet haft mäktiga understödjare. Margaret Thatcher, en av hans främsta supportrar, meddelade att hon sörjer djupt.

Vi har inte sett om Henry Kissinger, USA:s tidigare utrikesminister och planläggare av Pinochets kupp, har sänt sina kondoleanser. Men då det begav sig gjorde han följande uttalande:

"Dessa frågor är alltför viktiga för att låta de chilenska väljarna avgöra själva...Jag förstår inte varför vi ska stå vid sidan om och titta på medan ett land blir kommunistiskt på grund av dess ansvarslösa folk."

Den chilenska tidningen Santiago Times meddelar att champagnen tagit slut i huvudstaden. Många sörjer dock att Pinochet aldrig kom att ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Enligt chilensk lag blir han därmed friad från alla anklagelser. Inför den yttersta domen är dock hans öde beseglat.

Pinochet död

Det meddelas att Chiles förre diktator, Augusto Pinochet nu har dött, 91 år gammal. Hans eftermäle är den brutale diktatorns med många liv på sitt samvete.

Han tog makten i en blodig militärkupp den 11 september 1973 då han och militären störtade den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende.

Det är en besvikelse för den demokratiska opinionen i Chile och världen att han aldrig ställdes till svars för sina brott mot mänskligheten. Stödet för Pinochet minskade drastiskt även inom den chilenska högern när det visade sig att han smugglat undan pengar för egen räkning till olika bankkonton i utlandet. Bland annat i Washington.

Ett mörkt kapitel i Chiles historia har nu gått ur tiden. Han kommer att bli saknad av få.

På gatorna i huvudstaden Santiago går folk ut på gatorna för att fira hans död. Utanför militärsjukhuset där Pinochet dog står några fascistiska supportrar och gråter.

Kanske också hans gode vän Margret Thatcher fäller en tår. Eller Henry Kissinger.

Uttalande av Chiles kommunistiska parti (PCC) med anledning av diktatorns död. PCC var Pablo Nerudas och Victor Jaras parti.

China rocks

Vi har läsare (lyssnare) av vår blogg som saknat kinesisk revolutionsmusik i länklistan. Vi inser att det är en stor brist. Dessvärre hittade vi bara några raspiga exemplar av gamla vinylplattor och ingen riktigt bra eller komplett länk för denna smakriktning.

Vi hoppas dock att våra älskare av kinesisk musik håller till godo med några gamla godingar som

Östern är röd

Rorsmannen (med sång)
Rorsmannen (instrumental).

Vi hittade också en sång som vi inte hört tidigare med en aktuell text:

Världens folk kommer säkert att segra

Östanvinden blåser
Krigstrummorna ljuder
Vem fruktar vem i dagens värld?
Det är inte folket som fruktar den amerikanska imperialismen.
Det är den amerikanska imperialismen som är rädd för folket!

En rättvis sak får stort stöd. En orättvis sak får inte stöd av någon.
Historiens lagar kan inte trotsas, kan inte trotsas.
Den amerikanska imperialismen kommer säkert att förlora.
Och världens folk kommer säkert att segra.
Världens folk kommer säkert att segra.

Kanske någon av Röda raketers läsare kan hjälpa oss med en bra länk?

Uppdatering: Nu har en av våra läsare hjälpt oss med en länk till en kinesisk musikportal. Stort tack!

Och så har vi hittat den svenska versionen av Rorsmannen med Knutna nävar.

Fascismens estetik i Stockholm

Våra bloggningar om Finland och nazismen (1 och 2) har väckt en del ont blod. Det visar att det finns en hel del obearbetade känslor kring dessa frågor. Också i Sverige.

Vilket inte är så konstigt. Stora delar av både det finska och det svenska etablissemanget stod på Hitlers sida både före och under andra världskriget. Efter kriget befann de sig plötsligt på den sida som förlorat (många började vända redan efter att tyskarna åkt på stryk vid Stalingrad). De flesta av dem sökte då antingen dölja vad de stått för eller framställa sitt agerande som nödtvunget. Borta var plötsligt den entusiasm de känt inför nazismens visioner.

Det kalla kriget gjorde att många före detta nazister blev förlåtna sina skulder eftersom det nu gällde för USA och andra västländer att förena sig i kampen mot Sovjetunionen. Den historieskrivning som skapades för att möjliggöra detta politiska mål lever fortfarande kvar som en självklar sanning i många människors medvetanden. Det visar flera av kommentarerna till våra bloggningar (1 och 2). Och det visar den finländske statssekreteraren Pertti Torstilas uttalanden i Stockholm nyligen och hans upprördhet över Henrik Arnstads bok om dåvarande svenske utrikesministern Christan Günther.

Att tala om Finlands nära relationer till Nazi-Tyskland är inte att smutskasta Finland. Finlands folk var på samma sätt som Sveriges folk delat i synen på nazisterna. I Finland hade de krafter som kände stor samhörighet med Nazi-Tyskland ett större inflytande än de likasinnade i Sverige. Men Sverige låg inte långt efter. Dåvarande moderatledaren Gösta Bagge och den svenska militärledningen var särskilt inbjudna gäster till Hitlers 50-årsdag 1939. Bagge lade sedemera den ideologiska grunden för efterkrigstidens Högerparti i Sverige genom programskriften Frihet eller socialism från 1944.

De vita i Finland hade sina rötter i inbördeskriget (eller klasskriget, som man säger på den röda sidan). På ett liknande sätt hade nazisterna rötter i kampen mot de röda i den tyska revolutionen 1918. I Ungern var det likadant. Och framförallt i Ryssland. Och som av en händelse råkade de vita i Finland och nazisterna i Tyskland välja hakkorset som sin symbol. Vi har inte velat hävda att den finländska högerns användning av hakkorset är ett bevis för deras nazism. Men vi tycker att det är intressant att de och nazisterna valde samma symbol. De var ju på många sätt samma andas barn.

De röda hade sina rötter i arbetarrörelsen och inte minst i kampen mot första världskriget. De umbäranden som folken påtvingades genom kriget skapade hat mot krigsanstiftarna och krav på grundläggande samhällsförändringar. Det ledde till stora protester mot regeringarna, uppror och revolutioner. Revolutionen i Ryssland var ett resultat av just detta.

Men, som vi redan påpekat, den svenska högern går inte fri från anklagelser om vurm för nazismen. Och även i stadsbilden i dagens Stockholm kan vi finna kvarlevor från denna vurm. Bilden ovan föreställer Carl Milles Flygarmonument vid Karlaplan på Östermalm. Även den företräder omisskännliga likheter med den estetik som brukades av nazisterna. Och som av en händelse var Milles en stor beundrare av Hitler och Mussolini.

Tidigare artiklar i samma ämne:

Finland och nazismen

Återigen om Finland och nazismen

Återigen om Finland och nazismen

Efter vår förra bloggning om Finland och nazismen utspann sig en intressant diskussion bland kommentarerna. En skribent verkade blanda ihop vinterkriget med fortsättningskriget. En annan skribent lyfte fram propagandamyten om de oemotståndliga finska soldaterna - en myt som spelade en viktig roll i den svenska högerns kampanjer för att få Sverige att stödja ett Finland i allians med Hitler.

En tredje skribent skrev:

"Under fortsättningskriget med Adolf som allierad tog man tillbaka Karelen och gick inte en tum längre än den gamla gränsen."

Samtidigt vet vi att president Ryti och överbefälhavaren Mannerheim ville gå längre och upprätta ett Storfinland. Läs Mannerheims dagorder till de finska soldaterna.

Gemensamt för flera av skribenterna är att de söker ursäkter för Finlands allians med Hitler.

Det är för oss helt uppenbart att den finska högern önskade att Nazi-Tyskland skulle vinna kriget. Man ingick militära avtal med Nazi-Tyskland. Man ingick också avtal på det ideologiskt-politiska planet i och med Finlands anslutning till den så kallade Anti-Kominternpakten 1941. Det handlade alltså både om en andens gemenskap och om vapenbrödraskapet.

För att bilda sig en klarare bild av vilken gemenskap Finland sökte kan man titta på vilka de övriga medlemmarna av Anti-Kominternpakten var. Där återfinner vi, förutom Finland:

Tyskland (under Hitler)
Japan (under fascistiskt styre)
Italien (under Mussolinis fascistiska styre)
Ungern (under den fascistiske riksföreståndaren Miklós Horthys styre)
Spanien (under den general Francos fascistiska styre)
Manchukuo (ett japanskt lydrike efter den japanska invasionen av Kina)
Bulgarien (monarkistisk diktatur)
Kroatien (fascistisk marionettstat)
Danmark (under tysk militär ockupation)
Rumänien (under den fascistiske diktatorn Antonescus styre)
Slovakien (under den fascistiske marionetten Jozef Tisos styre)
Nanking-regimen i Kina (under japansk ockupation med marionetten Wang Jinwei i spetsen).

Det mesta talar alltså för att Finland under denna tid sökte ett särskilt sällskap.

En av våra kommentatorer hänvisar till Winston Churchills synpunkter efter kriget. Vi vill hänvisa till ett uttalande av Churchill under kriget. Han sa:

"Varje människa och varje stat som deltar i kampen mot nazismen kommer att få vår hjälp. Men varje människa och varje stat som marscherar med Hitler är vår fiende."

Finland var i detta sammanhang Churchills fiende. Likaså stora delar av det svenska etablissemanget.

Tillfriskning i Nederländerna

Röda Raketer har ägnat en del bloggningar åt Nederländernas främlingsfientliga invandrarminister Rita Verdonk. Då är det på sin plats att förmedla en positiv nyhet:

Nu har hon åkt på stryk i parlamentet.

Efter parlamentsvalet i november råder det fortfarande en oklar parlamentarisk situation, men i en viktig omröstning i parlamentet i förra veckan samlade Arbetarpartiet tre andra partier (Socialistpartiet, Gröna vänstern, Kristliga unionen) och vann.

Resultatet blir att i bästa fall 26 000 asylsökande som tidigare fått avslag på sina ansökningar beviljas amnesti.

För två år sedan bestämde sig mitten-höger-majoriteten i parlamentet att 26 000 personer skulle skickas ut ur landet under kommande tre år. Det är oklart exakt hur många människor som kommer att beröras av amnestin, eftersom en del av de berörda redan har flyttat antingen till hemlandet eller andra länder.

Om Socialistpartiet som gjorde ett mycket bra val står det att läsa i Flamman (30/11). Socialistpartiet har varken någon feministisk eller miljöpolitisk profil men utför ett bra utomparlamentariskt arbete.

I valrörelsen spelade Rita Verdonk än en gång sitt främlingsfientliga kort. Regeringen fattade beslut om att förbjuda burqa och niqab, heltäckande klädesplagg som en del muslimska kvinnor använder. Klädesdräkten täcker hela kroppen utom en liten glugg för ögonen.

Man kan tycka vad man vill om de sedvänjorna. En poäng är dock att lagstiftningen som den nederländska regeringen hastade igenom bara rör ett femtiotal kvinnor i landet. Det säger mer om den regeringen än det akuta behovet av lagstiftning.

-------

Uppdatering: Aron Etzler påpekar att uppgiften om att socialistpartiet saknar miljöprofil inte stämmer. Läs kommentaren.

Finland och nazismen

Den finska högern har en smutsig historia som fortfarande försvaras. Så sent som den 13 november i år ursäktade statssekreteraren och tidigare Stockholmsambassadören Pertti Torstila Finlands allians med Nazi-Tyskland vid ett tal på Krigsvetenskapsakademin i Stockholm.

Redan i det finska inbördeskriget 1918 stred de "vita" under hakkorsets banér. De vitas slakt av tusentals "röda" fördes i samma anda och under samma ideologiska förtecken som andra fascistiska rörelser i Europa och världen.

Finlands allians med Hitler under andra världskriget var inte nödtvungen. Det var en allians mellan likasinnade. Den finska högerns frivilliga och entusiastiska deltagande i kriget mot Sovjetunionen 1941-44 var en logisk konsekvens.

Efter kriget dömdes flera ansvariga finska ledare för krigsförbrytelser. Bland annat presidenten Risto Ryti. Samtidigt har den finska högern vårdat minnet av de fornstora dagar då Finland stod på nazismens sida. Veteranföreningarna har varit särskilt aktiva i detta avseende.

I dagens Finland kan man i varje stad se "frihetsmonument" som hyllar de finska fascisternas slakt på arbetare och bönder. I många kyrkor hyllas de fascistiska slaktarna som frihetshjältar. I dödsannonser i tidningarna och på gravstenar visas de fascistiska symbolerna. Ett hakkors är symbolen för dem som deltog på de vitas sida i inbördeskriget 1918. En muskulös arm med ett svärd är symbolen för dem som deltog i fortsättningskriget på Hitlers sida 1941-44. Stolt visar de upp de nazistiska symbolerna. Och det finska utrikesdepartementet försvarar dem offentligt.

I Sverige har författaren Henrik Arnstad avslöjat den finska högerns historia i boken Spelaren Christian Günther. Det finska utrikesministeriet har nu officiellt tagit avstånd från boken och försvarat Finlands allians med Hitler. I en läsvärd artikel av Henrik Arnstad på SvD:s Brännpunkt föreslår han att "Finlands utrikesministerium bör skickas på en grundkurs i historia."

Ett av Torstilas argument för att försvara alliansen med Hitler är att Sverige skulle ha gynnats av detta. Arnstad svarar lakoniskt:

"Det var Finlands ledning som genom sitt opportunistiska och kriminella anfallskrig skapade säkerhetspolitiska risker för Sverige. Dömda finska krigsförbrytare som president Risto Ryti bär hela ansvaret. Som humanist betackar jag mig för påståendet att en kamp för Nazityskland var något positivt för Sverige och demokratin."

Finlands sak är svår.
-------
Pertti Torstilas tal vid Krigsvetenskapsakademin i Stockholm den 13 november finns publicerad på www.christiangunther.se/blogg
Arnstad har även skrivit en artikel i frågan i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Uppdatering: Ett svar på några kommentarer, Återigen om Finland och nazismen.

Regeringen står inte på fackets sida

En del kommentatorer, bland annat Kulturbloggen, anser att regeringen "står på fackens sida" då det gäller Vaxholmsfallet som nu skall prövas i EU-domstolen. Detta är att dra för långtgående slutsatser.

Regeringen hävdar principen att svenska lagar och regler ska gälla i Sverige. Det är bra. Den principen råkar sammanfalla med de fackliga organisationernas åsikt i fallet med det lettiska byggföretaget Laval som gav lettiska löner till lettiska byggarbetare i Sverige.

Men att av detta dra slutsatsen att regeringen står på fackens sida blir fel. Den borgerliga regeringens strategi är att minska de fackliga organisationernas inflytande i Sverige. Det är ett allmänt mål som syftar till att minska arbetarrörelsens inflytande i det svenska samhället. Det ses av regeringen som en förutsättning för ett långsiktigt förborgerligande av Sverige.

För att förvissa sig om att detta är sant kan man med fördel lyssna till migrationsminister Tobias Billströms (m) lördagsintervju i Ekot i går. Eller betrakta regeringens inställning till A-kassan. Eller avdragsmöjligheterna för fackavgiften.

Springsteen&Seeger

Bruce Springsteen har under det senaste året ägnat sig åt den amerikanske folksångaren Pete Seegers musik. För ändamålet mixade han en särskild grupp musiker med rötter i bluegrass, gospel, New Orleans jazz, R&B och rock. Resultatet är lysande och kan avlyssnas på skivan "We shall overcome - The Seeger Sessions".

Springsteen har under året gett två bejublade konserter i Stockholm med detta Seeger Sessions Band. Den senaste för ett fullsatt Globen för några veckor sedan.

För den som vill tränga djupare in i Pete Seegers musik finns en hemsida med Seegers egna tolkningar av alla låtar som Springsteen har med på sin skiva - The Original Seeger Sessions. En av låtarna har vi redan presenterat, Bring 'Em Home, som ursprungligen skrevs på 1960-talet för att stödja de amerikanska soldaterna i Vietnam. Seeger har gjort en nytolkning av låten för att stödja de amerikanska soldaterna i dagens Irak.

I Sverige har frihetssången We shall overcome på senare år fått ett löjets skimmer över sig sedan den folkpartistiske ministern Birgit Friggebo försökte tysta kritik mot Bildt-regeringen under en debatt om rasism och främlingsfientlighet den 5 februari 1992 i Rinkeby Folkets hus. Springsteen och Seeger ger sången en välförtjänt upprättelse.

Pinsamt och okunnigt om Kuba, SvD!

Svenska Dagbladets ledarsida ondgör sig idag över att SVT i kväll har Kuba och Fidel Castro som tema. Samtidigt avslöjar SvD:s ledarskribent Kristian Karlsson en häpnadsväckande historisk okunnighet. Han har inte ens koll på när den kubanska revolutionen inträffade:

"I dag är det 50 år sedan Fidel Castro tog makten och den lilla karibiska ön började förvandlas till en kommunistisk enpartistat", skriver Kristian Karlsson.

I sin iver att angripa Kuba har han bemödat sig mer om att hitta lämpliga invektiv än att kolla historiska fakta. Enligt Karlsson tog Castro alltså makten 1956.

Sanningen är att revolutionen segrade först 1959. Den händelse som inträffade för 50 år sedan var att Fidel Castro tillsammans med en liten skara anhängare landsteg på Kuba för att starta kampen mot Batistas diktatur. Men i verkligheten var det först tre år senare som Fidel Castro "tog makten", för att använda Karlssons språkbruk.

Det är minst sagt pinsamt att SvD:s ledarredaktion släpper fram en skribent som uppenbart inte är insatt i Kubas historia och låter honom breda ut sig över mer än halva ledarsidan.

För alla som vill tillägna sig några grundläggande historiska fakta om Fidel Castro och den kubanska revolutionen rekommenderas Wikipedia.

Läs också Esbatis kommentarer.

Impeach George W Bush!

I USA har de verkliga patrioterna startat en kampanj för att åtala president George W Bush för att han dragit in USA i ett krig genom att ljuga för folket och världen. Fler och fler kända amerikaner ställer sig nu bakom kampanjen för att påverka kongressledamöterna att ställa sig bakom krav på åtal för uppenbara lögner, tortyr, spioneri på amerikaner med mera.

Bland förespråkarna för åtal finner vi skådespelare som Chevy Chase, mest känd från Saturday Night Live, sångaren Pete Seeger, författaren Gore Vidal , radiopersonligheten Randi Rhodes , skådespelarna Hayley Mills och Ed Asner med flera.

Mer information.

Alliansen förlorar stöd

Nu kommer en andra opinionsmätning som visar att alliansregeringen förlorar sitt stöd bland väljarna. Enligt Synovate Temos novembermätning har vänstern stöd av 51 procent mot 45 för regeringen.

- En jämförelse med utvecklingen efter valen sedan 1976 visar att det aldrig tidigare skett en så dramatisk opinionssvängning, skriver Henrik Brors i DN.

- Det har varit en unikt dålig start för borgerligheten, säger Synovate Temos opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

Det är framförallt män, LO-medlemmar och boende i Stockholms län som svängt. Efter avslöjandet att regeringen lönediskriminerar sina kvinnliga experter kommer fler kvinnor att också byta sida.

I nya statsministern Fredrik Reinfeldts stab av sakkunniga finns stora löneskillnader mellan könen, skriver Dagens Industri. Männens snittlön ligger på närmare 44 000 kronor i månaden, medan kvinnorna får 38 500 kronor.

Efter regeringens chockhöjning av arbetsgivaravgifterna kommer regeringen att tappa stöd även bland företagare.

Men regeringen lever i en glasbubbla. Finansminister Anders Borg tror att facken riskerar att tappa medlemmar om de motsätter sig borgarnas försämring av A-kassan. Men i den riktiga verkligheten är det regeringen som på unikt kort tid förlorat sin majoritet i opinionen. I synnerhet bland LO-medlemmar.

Leninmonumentet

Vid entrén till Moderna muséet i Stockholm står ett Leninmonument av konstnären Björn Lövin. Där återfinns ett berömt fotografi på den ryske revolutionären Lenin som besöker Stockholm den 13 april 1917. Lenin är på väg hem till Ryssland för att göra revolution och avsluta Rysslands deltagande i kriget.

På bilden syns Lenin i sällskap med svenska vänstersocialister. Carl Lindhagen och Ture Nerman. De korsar Vasagatan. Lenin utbyter tankar med sina svenska kamrater. En månad senare - i maj 1917 - grundas Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.

På den tiden gick spårvagnar även på Vasagatan. I Björn Lövins Leninmonument finns en bit av gatan med spårvagnsräls.

Lenin inhandlade en ny kostym på PUB. Det är i den kostymen han några dagar senare framträder framför Finlandsstationen i Petrograd (nuvarande S:t Petersburg) och uppstigen på en pansarvagn hälsar arbetare och soldater. Han uppmanar dem att kämpa för den socialistiska revolutionens seger.

Budapest 1956

Det är Budapest 1956. Den 30 oktober angrips högkvarteret för Budapests partikommitté vid Köztáraság ter. Partimedlemmar försvarar byggnaden som idag inhyser regeringspartiet MSZP:s Budapestdistrikt. MSZP är efterföljare till Ungerns socialistiska arbetarparti.

Vi stiger in i entrén. Där finner vi en minnestavla över dem som stupade den 30 oktober 1956. Det står färska blommor framför minnestavlan. Texten lyder: "De lojala med folket och partiet som gav sina hjältemodiga liv den 30 oktober 1956 i försvaret av folkets makt kommer alltid att bli ihågkomna." Därefter följer namnen på de stupade.

Framför minnestavlan finns ett blått förhänge. Om man skulle få oväntat besök.

Regeringen är ett skämt

Alliansen sa att den var väl förberedd inför ett maktskifte. Vi väljare skulle vakna upp i ett nytt Sverige måndagen den 18 september. Och vi vaknade.

Yrvaket fick vi uppleva det ena avslöjandet efter det andra om nyutnämnda ministrars vandel. Barnflickor i källaren. Bristande respekt för lag och rätt. Bristande kompetens. En regering som velar fram och tillbaka kring sina egna förslag.

Därefter har vi sett en panikartad rivstart med illa planerad utförsäljning av arvegodset och systemskifte inom försäkringssystemen. Den så kallade arbetslinjen för att skapa fler jobb har visat sig bestå av fromma förhoppningar och mumbo-jumbo. De nya jobben ska enligt folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag "förhoppningsvis" komma.

Utnämningsmakten har använts för att gynna de egna. De skattesänkningar som många hoppats på är redan intecknade av höjda avgifter på område efter område.

Under valrörelsen såg vi stora affischer om kunskap i skolan och svenska nobelpristagare. Efter valet har vi fått veta att alliansen inte tänker göra någonting i skolfrågan förrän 2010. Och då är det val igen. Kanske ingenting blir genomfört.

Regeringen Reinfeldt har redan blivit unik på flera sätt. I dag visar Sifo att inte ens alliansens egna väljare är nöjda. Så snabbt har en ny regering aldrig tappat väljarnas förtroende.

Det är inte konstigt. Regeringen är ett dåligt skämt.

Dessvärre är det dessa skojare som styr landet. Om de får fortsätta under fyra år kommer skrattet att fastna i halsen. Vanstyret kommer att drabba många. Och förskingringen av vår gemensamma egendom kommer inte att kunna göras ogjord.

Approximation

Röda raketer har den stora äran att ha blivit länkad till arkitektstudenten Erik Bergs blogg Approximation. Vi länkar naturligtvis tillbaka. Och som vanligt firar vi länkningen med en uppmuntrande sång.

Bilden är Tatlins arkitektoniska modell av ett monument till den tredje internationalen. En rekonstruktion av modellen finns att beskåda på Moderna muséet i Stockholm.

Och så en bonuslåt...

Om socialistisk etik

De moralfilosofiska riktningarna pliktetik och konsekvensetik brukar ofta ställas mot varandra i den filosofiska debatten. Pliktetiken utgår ifrån att det finns vissa eviga värden eller regler som avgör om en handling är ond eller god. Konsekvenserna av en handling saknar betydelse inom denna etik. Det är handlingen i sig som är ond eller god. Pliktetikerns dilemma är då en handling som anses vara av godo leder till dåliga resultat. Som Samuel Johnson sa: Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.

Konsekvensetiken (däribland utilitarismen) hävdar motsatsen. En handling är aldrig ond eller god i sig. Det är endast konsekvensen eller resultatet av en handling som avgör om handlingen är ond eller god. Konsekvensetikerns dilemma är att det ibland kan vara svårt att i förväg avgöra vilken handling som leder till de bästa resultaten.

Båda dessa riktningar är ensidiga och förmår inte att allsidigt analysera människans etiska dilemma. En socialistisk etik bör därför undvika att låsa sig i den ena eller andra fållan och i stället inrikta sig på en analys av helheten i det mänskliga handlandet.

En socialistisk analys av moralen bör på samma sätt som den historiska analysen betrakta människors handlingar mot bakgrund av det samhälle människan lever i. Och i detta samhälle beakta människan som ett skapande subjekt, som genom sin aktivitet (praxis) sätter sig i förbindelse med sin omgivning (objektet) för att omforma den efter sina egna behov, tycke och smak.

I denna helhetssyn ryms för det första en analys av människors avsikter. Marx betonar i Kapitalet att människans förmåga till medvetet handlande är det som är specifikt mänskligt. Människan tänker först ut vad hon vill göra i sitt huvud för att sedan göra det hon tänkt i praktiken. Denna del av det mänskliga handlandet - avsikten - måste utgöra en viktig beståndsdel i en socialistisk etik.

Men det räcker inte. Även handlingen i sig rymmer moraliska implikationer. Där ryms en lagrad historisk erfarenhet. Människornas historiska erfarenhet av de resultat som mänskliga handlingar brukar leda till formuleras av människor till lagar, regler och plikter. Dessa lagar och regler förändras genom historien beroende på vilket samhälle människorna lever i.

Men inte heller detta räcker för att skapa en helhet i det moraliska dilemmat. Även konsekvenserna, de eftersträvade resultaten, måste bedömas. I varje klassamhälle har människor olika intressen som avgör vad som är eftersträvansvärt. Människor med olika intressen kan inte enas om vad som är eftersträvansvärt på de områden där intresset skiljer dem åt. För en kapitalist är det god moral att leva på andra människors arbete. För den utsugne är det god moral att avskaffa utsugningen. Därför blir moralfrågor i ett klassamhälle även klassfrågor.

Den socialistiska etiken begränsar sig inte till den enkla motsättningen plikt- eller konsekvensetik, utan rymmer en helhetssyn på mänskliga handlingar mot en historisk och samhällelig bakgrund. Socialister har det därför inte så lätt då det gäller att bedöma moralen. De måste se till helheten och tänka på allt. Men då detta väl är gjort blir den moraliska halten desto starkare.

Otäcka gaser

Få svenska frågor är så laddade som säkerhetspolitik och energipolitik. Nu råkar frågorna sammanfalla i en rysk-tysk gasledning under Östersjön.

Fp-riksdagsmannen Carl B Hamilton har gått igång på allvar om att svenska intressen är i fara då ryssen kan komma nära in på svenskt territorium för att spionera.

Han får flankstöd av ordföranden i försvarsutskottet Ulrica Messing (s) som också ser rikets säkerhet i stor fara. Det anser också försvarsminister Mikael Odenberg (m).

På andra sidan Östersjön tar polska nationalister till brösttoner - mest dock för att en gasledning över jord skulle gå genom Polen och ge ett välkommet extra bidrag till statskassan.

De svenska politikernas argument är svårare att förstå. Hur skulle Sverige vara hotat av ett projekt som uppenbarligen inte hotar Natolandet Tysklands intressen? Och hur är det med gemenskapen i EU?

Ofta talar borgerliga politiker om att ekonomiskt samarbete främjar fred och demokrati. Vart tog det resonemanget vägen?

Plötsligt har även miljön i Östersjön väckt vissa politikers intressen. Det är så dags. Miljön i Östersjön har varit urusel sedan andra världskriget, då diverse gifter och vapen dumpades där. Övergödning och andra orsaker har försämrat kvaliteten i Östersjön. Men detta har varit känt i över 30 år.

Det är intressant att höra uttalanden om Ryssland som för tankarna till kalla kriget samtidigt som utrikesminister Carl Bildt (m) har (eller nyligen haft) aktier i ryska energibolag. Det är också intressant att så upprörda toner hörs när det gäller ryska ekonomiska etableringar i svensk närhet samtidigt som ingen tycks uppröras över amerikanska etableringar på svensk mark.

Varenda McDonaldsrestaurang kan ju vara en potentiell säkerhetsrisk. För USA är ju som alla vet mer krigiskt inställt än Ryssland – både i retorik och praktik.

Oro för demokratin i Tjeckien

För en månad sedan förbjöds det kommunistiska ungdomsförbundet i Tjeckien - landets största politiska ungdomsorganisation. Nu har den tjeckiska senaten inlett en undersökning av kommunistpartiets "konstitutionalitet". Alltså, senaten ifrågasätter huruvida kommunistpartiets existens är förenlig med konstitutionen. Tjeckiens kommunistiska parti fick 13 procent av rösterna i senaste parlamentsvalet och är landets tredje största parti.

Det finns två omständigheter som är märkliga i detta sammanhang. Den första är att det över huvud taget är möjligt för majoriteten i en parlamentarisk församling i ett EU-land att förbjuda oppositionen. Ingripanden från EU-kommissionen, Europadomstolen, Europadomstolen borde vara omdelbara - men är det inte.

Den andra märkliga omständigheten är att internationella och svenska nyhetsmedia inte uppmärksammar dessa hot mot demokratin i ett land som tillhör samma europeiska gemenskap som Sverige.

Utrikesminister Carl Bildt (m) sa i dagens lördagsintervju i Dagens eko att den borgerliga utrikespolitiken värnar mer om demokratiska fri- och rättigheter än vänstern. Bildt har nu möjlighet att visa om det finns något allvar i denna utsaga. Han borde göra ett mycket skarpt uttalande mot den tjeckiska senatsmajoritetens försök att förbjuda sina motståndare.

Bildt hade möjlighet att göra ett kraftfullt uttalande när det gällde det tjeckiska inrikesministeriets förbud mot det tjeckiska ungdomsförbundet. Det gjorde han inte. Han och regeringen nöjer sig med att "följa ärendets utveckling" genom svenska ambassaden i Prag. Det är ett något futtigt sätt att värna demokratiska fri- och rättigheter när de på allvar hotas.
-------
Tidigare bloggningar på Röda raketer om Tjeckien.
Läs också Esbatis kommentarer och Hanna Löfqvist om det tjeckiska partiförbudet.
Tjeckiska kommunistpartiets hemsida.

"Mischa" är död

DDR:s förre spionchef, Markus Wolf, är död. Wolf var son till den kände tyske författaren Friedrich Wolf. 1933 flydde familjen undan nazisterna till Moskva. I Moskva studerade han tillsammans med brodern, Konrad Wolf, på Karl Liebknecht-skolan. Berättelsen om tiden i Moskva och den livslånga vänskapen med skolkamraterna från skolan beskriver Wolf i boken Troika, som utkom samtidigt i DDR och Västtyskland 1989.

Under andra världskriget splittrades skolkamraterna så att en hamnade i tyska Luftwaffe, en amerikan som var son till journalisten Louis Fischer blev medarbetare till Eisenhower och Markus bror blev officer i Röda armén. Efter andra världskrigets slut lyckades vännerna trots det kalla kriget att bevara kontakten och vänskapen livet ut.

Efter kriget kom Markus Wolf tillbaka till Tyskland till den sovjetiska ockupationszonen. Han arbetade en tid som journalist och bevakade bland annat Nürnbergrättegångarna. Han fick arbete inom diplomatin, men värvades sedan för att bygga upp DDR:s utlandsspionage.

Under sin tid som spionchef blev han ett mysterium för de västerländska spionorganisationerna. Han gick under namnet "mannen utan ansikte". I John le Carrés spionromaner var han förebild för den mystiske spionchefen "Karla" (av vännerna kallades han "Mischa"). Wolf betraktades som kanske världens mest framgångsrike spionchef.

1986 avgick han från sin tjänst på egen begäran och ägnade sig åt författarskap. Året före Berlinmurens fall reste han runt och berättade om boken Troika. I november 1989 framträdde han offentligt och krävde demokratisering av socialismen i DDR. Wolf blev en betydelsefull personlighet bland dem som ville förena socialism och demokrati.

Efter den tyska återföreningen flydde Wolf och hans fru Andrea en kort tid till Moskva, men återvände till Tyskland där han blev arresterad och dömd till sex års fängelse. Denna dom upphävdes senare av författningsdomstolen.

På senare år blev Markus Wolf känd som författare och en ofta anlitad gäst i tv-sofforna i Tyskland.

Markus Wolf blev 83 år gammal. Han avled den 9 november, årsdagen av den tyska återföreningen, kristallnatten och novemberrevolutionen 1918.

En betydelsefull personlighet i den tyska 1900-talshistorien har gått ur tiden.
-------
På bilden syns Markus Wolf med sin fru Andrea under en demonstration i Berlin till minnet av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht den 11 januari 2004.

På svenska finns boken Mannen utan ansikte (med förord av Jan Guillou).

BBC-intervju med Markus Wolf om Nürnbergrättegångarna (mitt på sidan).

Smutsig byk

USA:s förre försvarsminister Rumsfeld träffar sin dåvarande allierade Saddam Hussein i Bagdad den 20 december 1983. Vid den tiden stödde USA Irak i kriget mot Iran. Tre år senare hjälpte USA Iran att skaffa vapen. Pengarna från vapenförsäljningen använde USA till att illegalt stödja de så kallade Contras som bekämpade sandinisterna i Nicaragua. Rumsfelds efterträdare Robert Gates är bland annat känd för sin inblandning i Iran-Contrasaffären. Byken snurrar runt.

Se hela videoklippet Rumsfeld-Hussein här.
Läs mer om Rumsfeld och USA-valet.

Grattis USA och världen!

USA:s folk har röstat bort den republikanska majoriteten i representanthuset. Och troligen också i senaten (ställningen är jämn, men just nu till demokratisk fördel). Det kommer att innebära ett mer demokratiskt USA. USA har ju bara varit demokratiskt några få decennier. Det var inte länge sedan t ex apartheid existerade i USA.

USA:s folk har röstat mot krigspolitiken. Och som ett omedelbart resultat av detta val har en av krigets främsta arkitekter, försvarsminister Donald Rumsfeld, avgått. Avgången gör det möjligt att ställa honom inför rätta för hans krigsförbrytelser. Rumsfeld kommer att gå till historien som mannen bakom Guantanamo och Abu Ghraib.

För Iraks folk ger valet hopp för framtiden. För Bush-regimens quislingar i Irak ser det mer bekymmersamt ut. För USA:s soldater i Irak ger det hopp om att få komma hem levande. För den amerikanska krigsindustrin finns farhågor för minskade profiter. Därför blev USA-börsens första reaktion att gå ner. Men efter lite eftertanke insåg marknaden att även USA:s demokrater brukar måna om storkapitalet.

Nu innebär inte den demokratiska framgången i USA-valet att faran är över. Även demokraterna är medansvariga för krigspolitiken. Även under demokratiskt styre har USA startat krig. Det var John Kennedy och Lyndon B Johnson som trappade upp USA:s krig mot Vietnam. Det var Bill Clinton som startade kriget mot Jugoslavien. Därför behöver vi fortsätta att sjunga Bring 'em home.

Men valet är en tydlig signal från USA:s folk att de vill ha fred. Det kan innebära att USA kan komma tillbaka till det internationella samarbetet och bryta sin isolering från världssamfundet.

Bush-regeringens eftermäle kommer att bli entydigt. Det var en regering som strävade efter krig. Det var en regering som ljög för sitt folk och världen för att motivera krig. Det var en regering som utnyttjade folkets rädsla efter nine-eleven för att krympa demokratin och öka övervakningen av det egna folket. Bush-regeringen är ett mörkt kapitel i USA:s historia.

Senaste inläggen om USA.

Artikel om USA:s kommunister.

Bring 'em home

På tisdag går amerikanerna till mellanårsval. Vi önskar att de fattar de bästa beslut av alla med den här låten från The Real Seeger Sessions. Eller varför inte samma sak med en något yngre musiker.

Och ett litet tillägg från Pete Seeger.

Tvi vale för betonghäckar

LO ska komma överens om en gemensam strategi i lönerörelsen. Och vad får vi höra? Jo, det vi alltid har fått höra. De mansdominerade facken ska ha mest, som om det vore en naturlag.

Socialdemokratin har förlorat ett avgörande val men det verkar fungera lika trögt som tidigare i hjärnkontoren hos de dominerande fackliga organisationerna.

Den så kallade solidariska lönepolitiken sträcker sig aldrig så långt som till de lågavlönade kvinnorna.

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har nämnts som en tänkbar efterträdare till Göran Persson. Vi säger bara: Gud bevare oss.

Så lite som hon har gjort för att lyfta fram kvinnorna i fackföreningsrörelsen skulle det vara dödsstöten för socialdemokratin. Betonghäckarna försöker fortsätta att styra. Enligt deras förmenande är det självklart att det ska vara en man på posten, men om det visar sig vara omöjligt går det bra att lyfta fram något så menlöst som Lundby-Wedin.

Däremot blir det väsen om att Carin Jämtin sitter en månad till på sin riksdagsstol. Varför? Jo, för om hon behåller den kan hon vara med och kandidera. Men det är ju så fuuult säger den principlösaste av alla, Annika Billström, för ni har väl inte glömt hur intensivt hon bekämpade vägtrafikavgifterna före förra valet.

Det är verkligen dags för socialdemokratin att bryta med de dåliga sidorna av sitt förgångna. Då gäller det att sluta låta betonghäckarna styra. Ska det vara en kvinna på partiledarposten bör hon inte ha varit i maskopi med det gänget.

-------

Se intervju med kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgül.

Avskaffa biståndsministern

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) vill begränsa antalet "samarbetssländer" så att hon själv kan rabbla upp dem om hon skulle bli väckt mitt i natten.

-De ska vara så många att biståndsministern kan väckas mitt i natten och rabbla namnet på de länderna, säger hon till Dagens eko (14.20 in i programmet).

Det är att förhålla sig ansvarslöst till sitt ansvarsområde. Väljarna hade väl ingen anledning att tro att det var politikernas rabbelkonst eller räkneförmåga vid plötsligt uppvaknande de hade att ta ställning till.

Samma Carlsson lät nästan upprörd i samband med budgetpresentationen. Hon hade fått alldeles för mycket pengar!

I veckan kom en rapport om att det går trögt med fattigdomsbekämpningen i världen. I stället för att ta itu med detta grundläggande problem vill Gunilla Carlsson kunna svara rätt ifall journalisterna skulle ringa i gryningen.

Det är verkligen illa att globala frågor av den digniteten hanteras av personer som fullständigt tycks sakna kompetens. Det som är ännu värre är att biståndsministern lutar åt George W Bushs sätt att bedriva biståndspolitik i det så kallade kriget mot terrorn. Där går biståndet bara till länder som ställer upp på Bushs krigspolitik, en politik som till och med amerikanerna verkar vända ryggen till. Eftersom Sverige inte står under något direkt terrorhot behöver vi med den logiken inte dela ut några biståndsmedel alls.

Vi hade en engagerad och kunnig biståndsminister i Carin Jämtin. Nu har vi fått en som inte vill ha någon budget.

Avskaffa henne!