Lästips om Olof Palme

DN:s huvudnyhet är idag att CIA ville värva den unge Olof Palme. Jinge påpekar helt riktigt att detta inte är någon nyhet. Det är sedan länge känt att Palme under sin studenttid hade samröre med den amerikanska underrättelsetjänsten. Samarbetet handlade om att bekämpa kommunismens inflytande i den internationella studentrörelsen.

Det nya som DN grävt fram är ett dokument som visar att Palme rapporterat till amerikanska ambassaden och angett namn. Alltså en skriftlig bekräftelse på det vi redan visste.

Intressant att DN:s chefredaktör har stoppat möjligheterna att kommentera artikeln på DN.se.

McCarthy går igen - i Sverige

Borgarnas antikommunism börjar närma sig gränsen för vad som kan anses vara acceptabelt i en västerländsk demokrati. Den börjar bli ett hot mot flera av de liberala friheterna.

Redan har vi sett hur regeringen efter valet använder statliga myndigheter för att indoktrinera ungdomar i sin syn på 1900-talshistorien och kommunismen. Detta trots att man före valet sade sig vara motståndare till opinionsbildande myndigheter.

I dagens Svenska Dagbladet ger sig ledaren på ABF för att organisationen låter vänsterorganisationer, som ledarskribenten Claes Arvidsson inte tycker om, använda ABF:s lokaler som "mötesplats".

På Brännpunkt i samma tidning angriper ordföranden i "Liberala" ungdomsförbundet, Frida Johansson Metso, Lärarförbundet och dess ordförande Eva-Lis Preisz, för att en av Lärarförbundets medlemmar bedriver studiecirklar och ordnar studieresor till Kuba. Särskilt graverande är att medlemmen också är ordförande i en lokalavdelning och dessutom ordnat cirklar i Lärarförbundets lokaler.

Det demokratibegrepp som utformats i västerlandet brukar innefatta bland annat åsiktsfrihet, organisations- och församlingsfrihet. Det är just dessa friheter som borgarna i dagens Sverige angriper. Människor och organisationer som faller utanför de snäva ramar som de nya åsiktspoliserna vill sätta upp ska inte få ordna möten eller studier. Åtminstone inte i ABF:s eller Lärarförbundets lokaler.

I USA:s 1950-tal gjorde sig senator Joseph McCarthy en karriär på liknande argument som dem vi läst i dagens SvD. Eftervärldens dom mot hans minne har varit hård.

Vi vet att borgarna inte tycker om socialism eller kommunism. Vi tycker inte om dem heller. Däremot har vi inte för avsikt att förbjuda dem att samlas, studera eller åka på studieresor. Om dagens svenska borgare har för avsikt att förbjuda oss är de på väg bort från varje definition av demokrater eller liberaler.

"Frihet är alltid frihet för den som tänker annorlunda", som Rosa Luxemburg sa.
-------
Badlands Hyena kommenterar Metsos angrepp.
-------
Uppdatering: Svenska Dagbladets ledarredaktion gör reklam för tidskriften Neos angrepp på yttrandefriheten. Samtidigt säger sig tidskriften verka för "yttrandefrihet"! En blick på redaktionens sammansättning ger en inblick i vilka som styr borgerlig opinionsbildning.
-------
Uppdatering, igen: Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz svarar ånyo på folkpartisternas osakliga angrepp.

Amerikansk valrörelse

Så har den amerikanska valrörelsen börjat. Den har stor betydelse även för oss. Trender i amerikansk politik brukar få genomslag här - med tio års fördröjning. Med det allt snabbare informationssamhället kommer genomslagen att komma snabbare.

Oavsett hur utgången kommer att bli kan vi redan nu slå fast att USA är inriktat på förändring. Opinionen är mer radikal än på länge. Den vill ha slut på Irakkriget, slut på privatiseringar och införande av allmän sjukförsäkring.

Republikanerna har stora problem. President Bushs regering har skämt ut USA inför världen och det amerikanska folket har insett detta. Förtroendet för Bush är mycket lågt. 60 procent tycker att han gör ett dåligt jobb som president. Därför vill alla republikanska presidentkandidater distansera sig från Bush. Ingen riktigt stark kandidat ställer ens upp. Republikanerna ser ut som förlorare. Men som vi vet finns det starka - inte minst ekonomiska - intressen som vill behålla ett republikanskt styre.

På den demokratiska sidan syns förändringen tydligast. Bara det faktum att en kvinna och en svart kandidat är två av de främsta innebär förändring. Och att Barack Obama, en svart kille från South Side i Chicago med en pappa från Kenya, kunde vinna stort i den huvudsakligen vita delstaten Iowa är stort. Det pekar på förändring. Den entusiasm han lyckats skapa, inte minst bland ungdomar, leder till ökad politisering och mobilisering av väljare i ett land där knappt hälften av befolkningen brukar rösta. Så är Barack Obamas slagord också "Change!" Förändring!

Bland de demokratiska kandidaterna finns viktiga skillnader. Hillary Clinton representerar det gamla demokratiska etablissemanget. För många känns hennes perspektiv som en upprepning av maken Bills presidenttid - på gott och ont. Det blev ju sämre efteråt. Men som vi vet var inte heller Bill Clintons presidenttid utan skamfläckar. Även om Hillary kom trea i Iowa leder hon stort i nationella opinionsundersökningar.

Barack Obama symboliserar förändring, men han är samtidigt mycket vag i beskrivningen av vad denna förändring ska innebära. På den punkten är John Edwards, som var vicepresidentkandidat i förra valet, mycket tydligare. Som vi tidigare konstaterat här på bloggen har han lyft fram de fattigas situation i USA, allmän sjukförsäkring för alla amerikaner, slut på Irakkriget, utökade fackliga rättigheter och stärkta rättigheter för arbetare att teckna kollektivavtal. Visserligen stödde han tidigare USA:s krig mot Irak, men säger nu att detta var ett misstag.

"Jag kommer att bli den mest fackföreningsvänlige presidenten i USA:s historia", säger Edwards på sina kampanjmöten. "När jag är president kommer inga strejbrytare att kunna ta sig förbi strejkvakter för att ta era jobb!" En del kommentatorer menar att Edwards retorik innebär "klasskrig". Med detta budskap blev Edwards god tvåa i Iowa. Det säger en hel del om stämningen bland de amerikanska väljarna.

En kandidat som inte omtalas så ofta i Sverige är Dennis Kucinich. Han är kongressman från Ohio och har det mest konsekventa vänsterprogrammet i den amerikanska valrörelsen. Han har ett svagt stöd (cirka en procent i opinionundersökningarna). Han uppfattas av få som en trolig vinnare. Men han spelar en viktig roll för att föra ut ett mer konsekvent radikalt politiskt budskap. Han har fått stöd från skådespelaren Sean Penn och fungerar lite som en blåslampa från vänster. I Iowa ställde han inte upp, utan uppmanade sina sympatisörer att stödja Barack Obama.

Sam Webb, som är ordförande för de amerikanska kommunisterna, menar att detta val är mycket viktigt. Och att det är viktigt att demokraterna vinner.
-Naturligtvis kommer det inte att lösa varje socialt problem, säger Webb. Varför skulle någon tro det? Men det kommer att ge bättre förutsättningar för den arbetarledda folkrörelsen i dess kamp.

"På samma sätt som det inte finns någon väg till socialismen utan en period av kamp mot storföretagen, så finns det ingen period av kamp mot storföretagen som hoppar över valet 2008", säger Sam Webb som tror att det i år finns möjligheter till en demokratisk storseger som i valen 1936 och 1964.

Om det besannas återstår att se. Hur utgången än blir kommer den också att påverka oss.

-------

Uppdatering:

Resultatet av presidentnomineringen i Iowa beskrivs som en "jordbävning i Mellanvästern" i Washington Post. Det var ett slag mot etablissemanget.

Som vi tidigare konstaterat blåser det förändringens vindar bland USA:s väljare. Det blåser vänstervindar. Obama har med sitt slagord "Change!" kunnat fånga dessa stämningar. Inför primärvalet i New Hampshire ligger Obama först i opinionsmätningarna. Om detta också blir resultatet kan det förändra bilden av hela valrörelsen. Det självklara är inte längre självklart. Enligt CNN i går kväll har nu alla ledande kandidater antagit Obamas paroll och talar om förändring.

Hillary Clinton har börjat angripa Obama allt hårdare. Hon anklagar honom för att ha bytt ståndpunkt i flera frågor - vilket är en helt riktig iakttagelse. Men den gäller även henne och flera av de andra kandidaterna. Clinton har i flera år försökt lägga sig så nära president Bush som möjligt. När hon nu talar om förändring låter det ihåligt.

Barack Obama är medvetet vag. Han talar om enhet mellan röda och blå. Han vill ha en sjukvård "där fler familjer kan ha råd att besöka en läkare". Han ska avsluta kriget i Irak och ta hem trupperna. Han ska ta bort skattesänkningarna för företag som skeppar jobben utomlands. Han ska i stället sänka skatterna för medelklassen. Han ska befria landet från "oljans tyrrani". Han har sagt att han som president ska sätta sig ner och förhandla med försäkringsbolagen, sjukvårds- och läkemedelsindustrin.

John Edwards talar inte om landets enhet och förhandlingar med storföretagen, utan om kamp mot storföretagens girighet. Han säger att det kommer att krävas "an epic fight" mot storföretagen för att krossa deras grepp om den amerikanska demokratin.

Se och lyssna till Obamas segertal i Iowa. Likaså John Edwards segertal.

-------

DN, DN

Fritt inträde på franska museer

I Sverige tycker regeringen att det ska kosta pengar att gå på museum. I Frankrike prövar regeringen motsatt väg och gör det gratis att gå på de större franska riksmuseerna de närmaste månaderna. "Det är ett experiment för att ge en bredare publik tillträde till högre kultur."

I Sverige avskaffade den borgerliga regeringen de fria entréerna på våra riksmuseer. Nu har vi facit. Minus 25 procent besökare på de så kallade världskulturmuseerna, minus 55 procent för Livrustkammaren.
-Man får förmoda att kulturministern är nöjd, skriver DN:s ledare idag under rubriken "Snålhetens triumf".

"Svårare att förstå är hur regeringen motiverar denna förändring. Museerna finns kvar med hus och personal och samlingar och utställningar. För skattebetalarna är besparingen alltså marginell."

Frankrike har också fått en borgerlig regering, men tydligen en mer kulturellt inriktad sådan. Därför kan fransmän och turister gå gratis på Louvren, Centre Pompidou och 16 andra museer fram till den 30 juni.

Musik- och politiktips från USA

Jackson Browne är en av de stora amerikanska sångare och låtskrivare som har ett tydligt politiskt budskap i sina texter. Browne har varit musiker länge. På 1960-talet var han med i Nitty Gritty Dirt Band. Hans sånger har framförts av andra kända artister.

1986 kom han med albumet Lives in the Balance, som var ett uttryckligt fördömande av Reagan och USA:s politik i Centralamerika:

"There's a shadow on the faces
Of the men who fan the flames
Of the wars that are fought in places
Where we can't even say the names"

På Brownes hemsida kan man lyssna på smakprov ur hans produktion.

Just nu kampanjar Jackson Browne för John Edwards som i presidentvalskampanjen lyft fram de fattigas situation i USA, allmän sjukförsäkring för alla amerikaner, slut på Irakkriget, utökade fackliga rättigheter och stärkta rättigheter för arbetare att teckna kollektivavtal.

"Jag kommer att bli den mest fackföreningsvänlige presidenten i USA:s historia", säger Edwards på sina kampanjmöten. "När jag är president kommer inga strejbrytare att kunna ta sig förbi strejkvakter för att ta era jobb!"

Och om storföretagen säger han: "These people will give their power up when we take their power from them."

Inför primärvalet i Iowa på torsdag ligger Hillary Clinton på 28.6%, Barack Obama på 27.0% och John Edwards på 25.6%. Enligt en opinionsundersökning från Real Clear Politics skulle Edwards vinna mot alla republikanska kandidater:

Rudy Giuliani (R) mot John Edwards (D) = Edwards +2,7%
Fred Thompson (R) mot John Edwards (D) = Edwards +13,3%
Mitt Romney (R) mot John Edwards (D) = Edwards +16,5%
John McCain (R) mot John Edwards (D) = Edwards +3,7%

Enligt samma undersökning skulle Hillary Clinton och Barack Obama vinna mot alla republikanska kandidater utom John McCain.

Det är intressant att Edwards med ett så pass radikalt program kan nå så långt i den amerikanska presidentvalskampanjen. I måndags fick Edwards även stöd från de grönas tidigare presidentkandidat Ralph Nader.
-------
DN
John Edwards i Boone Iowa den 30/12 om storföretagens girighet.

Röda raketers nyårskrönika 2007

Vi har långt ifrån kommenterat alla händelser under året 2007. Men en del. Och vi vill på detta sätt delge er några av våra inlägg i debatten.

Vi är inte arga, som en kommentator nyligen påstod. Förmodligen är vi för lite arga! Men vi är hängivna! Vi vill att morgondagens värld ska bli lite bättre än den som är och var. Och vi vill gärna bidra till det.

Just därför blev vi mot årets slut irriterade över Staffan Norbergs inlägg på DN Debatt. Vi tycker att vänstern borde utvecklas och förnyas. Men det enda av vänsterns förnyelsedebatt som får plats på DN Debatt är fullständigt platt. Staffans förslag var: "Man behöver inte vara mest extrem i alla frågor för att vinna trovärdighet.""Gör inte fiendens fiende till din vän.""Lova färre miljarder så ökar trovärdigheten."

Ojojoj! Om det vore lösningen på vänsterns problem, så skulle de vara lösta för länge sedan.
Vänstern behöver utveckla sin politik ordentligt och på riktigt. Det bör göras utan tomma och allmänna fraser. Med våra inlägg vill vi bidra med något mer än tomma ord.

Mot slutet av januari citerade vi Svenska Dagbladet: "Ingen regering har någonsin tidigare förlorat så mycket stöd under de 100 första dagarna efter ett val som regeringen Reinfeldt." Året som gått har följt i samma spår. Det vi sa i början av året gäller än, men i ännu högre grad nu.

I februari konstaterade vi att borgerligheten hade problem med sin inställning i klimatfrågan. Högern gick inte i takt med opinionen. Vid den tidpunkten var det få som diskuterade detta. Därefter har en hel rad högerpolitiker vänt om, t ex Sarkozy och Reinfeldt. Det har dock varit för senkommet för att vara trovärdigt.

Vid G8-mötet i Heiligendamm gjorde Angela Merkel sitt bästa för att rätta till det hela. Trots en del provokatörers insatser, lyckades hon och folkrörelsen att få Bush att backa en smula. Det var bra. Men det behövs en mäktigare folkrörelse för att nå verkliga resultat. Nu när FN:s klimatpanel och Albert Gore fått Nobels fredspris finns det få som tvivlar på att högern är helt fel ute i klimatfrågorna.

I mars skrev vi om skolpolitiken. Vi kommenterade Ali Esbatis krönika i Flamman som var både spännande och nytänkande. Han konstaterade att vänstern i skolpolitiken stått för "den olyckliga kombinationen av missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism". Han angrep "käpphästen" att ”kunskap inte kan mätas”.

"Det är slött självbedrägeri", skrev Ali. "Visst är det möjligt att få en bild av barns läsfärdigheter eller kontrollera förmågan att lösa ekvationer." Margareta Zetterström skrev vidare på samma tema. Ett halvår senare skrev partiordföranden att vänsterns skolpolitik varit "misslyckad och förlegad".

Men kampen för en radikal skolpolitik är inte vunnen för det. Under hösten visade det sig att det finns folk inom (s) och (v) som vill sänka ambitionerna för arbetarbarnen. Och vi kunde påvisa var de uppfattningarna har sina historiska rötter.

I april fick den estniska regeringen för sig att flytta ett monument från kriget mot fascismen. Den estniska opinionen motsatte sig detta. Till och med Simon Wiesenthal-centret reagerade. Vår bloggning om det hela fick något estniskt ministerium att angripa vår blogg. Vi svarade genom att berätta om hur man tar sig till monumentet de försökte gömma.

I maj protesterade centerpartisten Börje Hörnlund mot den borgerliga regeringens orättvisa politik. Hörnlund insåg att regeringens politik skulle leda till elände för regeringen. Det har bekräftats under året.

I maj lanserade Svenskt Näringsliv en ny kampanj mot kommunismen (som om vi inte visste vad Svenskt Näringsliv tycker om kommunismen?). Det var bra att det blev tydligt vem som finaniserar sådana kampanjer. Svenskt Näringsliv genomförde genom sin frontorganisation en opinionsundersökning som visade att 40 procent av Sveriges ungdomar anser att "kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen". Röda raketer stöder ungdomen!

Vi publicerade i maj också lite forskningsbaserade uppgifter (till skillnad från UOK) då det gäller antalet dödade under kommunismen. Före valet ägnade sig många borgerliga politiker åt att bekämpa "opinionsbildande myndigheter". Efter valet ägnar de sig åt att få myndigheter att opinionsbilda.

I juni ägnade vi en del uppmärksamhet åt den svenska kommunismens fader, Per Götrek, liksom kommunisternas trosbekännelse. Vi gjorde en resa till Karl Marx i London. Och gratulerade det nya tyska vänsterpartiet.

I juli ägnade vi oss åt historia. Ett par bloggningar handlade om den svenska och finländska högerns och kungahusens smutsiga historia. Vi gjorde också ett reportage om Lenin och fredsrörelsen under första världskriget.

I augusti visade vi hur italienska vägskyltar kan beskriva kommunismens inflytande i det offentliga rummet (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Senare under hösten fortsatte vi på det italienska temat. Och vi lyfte fram Antonio Gramscis pedagogik.

Det var inte bara italienska kommunister som vi berättade om. Vi gjorde reportage från Karl Marx födelsehus och hos de amerikanska kommunisterna. Och om en kommunistisk överste i USA:s armé.

Mot slutet av september blev det uppenbart att de som kallar sig mest kristliga i regeringen inte är fullt så kristliga. Det blev ett par, tre bloggningar med hänvisning till Den Heliga Skrift (vi undrar om det hjälper?).

I oktober ägnade vi en bloggning åt de svenska kommunisternas historia, närmare bestämt ett tv-program från 1958 där kommunisterna fick beskriva sig själva.

I november fyllde oktoberrevolutionen år, vilket vi firade i vederbörlig ordning. Vi uppmärksammade också att "socialismen är ett erotiskt överhettat samhälle där sexualiteten betraktas som en naturdrift och uppmuntras".

I december har vi haft fullt upp med kupletter och annat.

Detta är bara några smakprov från året som gått. I arkivet finns resten.

Nu inväntar vi det nya spännande år som heter 2008.

Gott Nytt År!
-------
Röda raketers nyårskrönika 2006

Stolligt, Staffan!

Staffan Norberg, vänsterpartiets kommunalråd i Södertälje, skriver idag på DN Debatt. Han menar att människor flyr partiet på grund av att nuvarande partiledning gör uttalanden "som uppfattas som rent stolleri".

Staffan ger några exempel på stolliga uttalanden: "död åt familjen" och "svenska män är som talibaner". Men om vi inte missminner oss, så är detta uttalanden från Gudrun Schyman, inte nuvarande partiledning. Satt förresten inte Staffan själv i partiets ledning när dessa uttalanden gjordes?

Vidare menar han att partiet vill göra det "lagligt att knarka". Det är en illasinnad karikatyr. Vänsterpartiets riksdagsgrupp vill att det ska vara förbjudet att inneha eller försälja knark. Däremot vill man inte kriminalisera knarkaren eftersom detta leder till att knarkare måste erkänna brott om de vill söka vård för sitt missbruk. Detta är samma princip som gällt i Sverige tidigare och är helt analog med den lagstiftning Sverige har kring prostitution. Den prostituerade är inte olaglig. Däremot sexköparen. Anser Staffan att detta också är stolligt?

Staffan menar att "partiets skolpolitik har varit en katastrof". På den punkten är vi benägna att hålla med honom. Det verkar nuvarande partiordföranden också göra. Men i ärlighetens namn borde Staffan erkänna att denna politik inte är ny. Det är samma skolpolitik som när han själv satt i partiets ledning.

Staffan skriver att vänsterpartiet visar "en märklig solidaritet med nästan alla regimer och rörelser som hatar USA". På denna punkt ger han inga exempel. Om Staffan kan ge exempel på tvivelaktiga regimer och rörelser som får stöd från vänsterpartiet, så kan frågan diskuteras. Nu blir den hängande i luften. Vad menar han?

Staffan hävdar att "Vänsterpartiet lovar extremt mycket åt nästan alla". Det stämmer inte. Partiet lovar inte något åt höginkomsttagarna. Han angriper partiets krav på 200 000 nya jobb i offentlig sektor. När kritiserade Staffan Svenskt Näringsliv som vill ha 500 000 nya jobb?

Staffans ståndpunkter är inte nya. Vi kan inte se att han har förnyat sig sedan han senast skrev ett inlägg på DN Debatt mot vänsterpartiet. Varför han år efter år vill vara medlem i ett parti han så uppenbart ogillar är för oss en gåta. Det finns ju flera andra partier att välja som inte ägnar sig åt ovanstående stolligheter.
-------
Hanna skriver om samma sak.

Trippel, igen!

Karl Marx Allee, Berlin

Nu har vi fått tre nya länkar, igen! Det är Markus Hankins blogg, Henrik Süssners Dig here - Gräv här! och Rödvinsvänstern.

Karl Liebknecht

Eftersom Henrik Süssner skriver om Karl Liebknecht i sin senaste bloggning får firarlåten tillägnas honom: Auf, auf zum Kampf! sjungen av Hannes Wader.

Karl Liebknechts gravplats i Berlin, Gedänkstätte der Sozialisten på Zentralfriedhof Friedrichsfeld. Här vilar flera personer ur den tyska revolutionära arbetarrörelsen: Rosa Luxemburg, Franz Mehring, Ernst Thälmann, Wilhelm Pieck, Walter Ulbricht, Markus Wolf m fl.

Lenin i Åbo

Till minne av att Lenin bott i Åbo finns en minnestavla uppsatt. En byst finns också uppställd på Puolalabacken utanför konstmuséet.

I Stockholm har vi än så länge bara ett monument (Såvida inte Lenins arbetsbord på Kungliga biblioteket räknas.).

Svenska panoptikon

Här kommer en till av Gustav Johanssons dikter, Svenska Panoptikon från 1924:

Hur kortvarig är inte storhetens glans!
Hur flyktig all jordisk fröjd!
Allt heligt störtas i yrande dans
från sin otillgänglighets höjd.
Det var som en stöt mot den rätta tron,
som ett uppenbart helgerån
då nyss man slog bort på offentlig auktion
vårt Svenska Panoptikon.

Där slumpades tidens stormän bort
för en femma pr styck, ungefär.
Kung Gustaf blir skyltdocka inom kort
i en antikvitetsaffär.
För all del! Allt på sin rätta plats,
ty knappt är det sparsamhet
att hålla ett dussin dyra palats
för en enda antikvitet.

Ännu råder sorg som ej gränser vet
i de svenska allmogehem,
där man ansett som första klass sevärdhet
Panoptikons: ”Vem är vem?”
Men torka ögonen, lantliga ros!
Begråt ej mer det som var!
Om än det gamla har gått sin kos
så finns Panoptikon kvar.

Men minns att vi lever i radions
och filmkonstens tidevarv
- för att inte tala om Stadions –
och att vårda ett sådant arv
som museer med stumma och stela skelett
det har släktet vuxit ifrån.
Nu krävs ett talande vaxkabinett
ett rörligt Panoptikon.

Var tröst, problemet är redan löst.
Panoptikon lever än!
Det visas lite varstans i höst,
ty då är det väl igen.
Spektaklet har sin givna publik,
som finner det ganska nätt
med detta – ifråga om stil och teknik –
moderna vaxkabinett.

Vid seklets början gjorde sig bred
en ny och bekväm teori,
som varje slöfock i blusmännens led
fann särskilt behag uti.
Man ska rösta, men kampen fly,
så växte man in efterhand,
direkt, utan bråk eller huvudbry
i de stekta sparvarnas land.

Nu återstår tomma ruiner blott
av detta lärosystem.
En världsbrand och klasskrig av väldiga mått
har medfört nya problem.
Men varje bekvämlighetslärans profet
förseglar sin almanack.
När kriget bröt ut över vår planet
deras hjärnor slog stopp och back.

Vad sedan timat de alldeles glömt
om de ens det någonsin känt.
Det är liksom något de en gång drömt,
men som troligen aldrig hänt.
De har samma utnötta skivor än
på sin skrällande grammofon,
det lugna växandets talesmän
- vårt Svenska Panoptikon.

En gnista rebellisk i ungdomens vår
det är kanske lite var.
Men hur många förmår medan åren går
behålla sin ungdom kvar?
Problemet är svårlöst, men däremot
är det tydligen ganska lätt
att stanna och stelna som gumman Lot
i ett andligt vaxkabinett.

Men vore jag barn av den skumma tid
då man trodde på Gud och Fan,
då skulle jag stilla knäböja vid
min kammardörr en gång om dan
och be att få gå genom årens rad
med ungdomlig vakenhet,
så länge den fortsätter, min promenad
genom livets steniga vret.

Men kunde den inte beviljas, min bön,
begärde jag strax biljett
till den evigt brinnande svavelsjön
eller himmelens änglabalett.
Det är bättre att hängas som käck rebell
under brackornas dumma hån
än att hamna i väntan på levnadens kväll
i ett andligt Panoptikon.

Gustav Johansson som ung charkuterist (ovan till vänster).

-------

Fler dikter av Gustav Johansson:

Lovsång till klassamarbetet

Vid de mördade kamraternas grav

Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag

Lovsång till klassamarbetet

En kuplett som skrevs 1928 av Gustav Johansson i samband med socialdemokratiska ungdomsförbundets ”vandrande gesäll” turné.

(Mel.: Hand i hand eller eng. Side by side)

Klara strupen, gesäller!
Sjung om demokratin
en klang- och jubel- och solskenssång
så rörande och fin.
Alla tongångar skvallrar
om vårt demokratiska nit.
Det är så stämman dallrar
en verkligt känslig bit.

Säg, varför ska klasserna kivas?
I folkhemmet bör dom väl trivas.
Lyss till mitt rop:
slå er ihop
hand i hand!
Det är fattigt och trist för dom flesta
men tyder man allt till det bästa,
så går proletärn
och mångmiljonärn
hand i hand.

Från Haparandas knutar
till Ystads pantkontor
varhelst en trashank kutar
är han Kreugers och Wallenbergs bror.
Kung Gustav med krona och spira
och sjåarn som halsar en bira
bör väl ändå
enas och gå
hand i hand.

Uti dagspolitiken
kan vi enas galant
ifrån vår lilla ”vänster”-klick
till högerns ytterkant.
Lite får det ju svamlas
för galleriet ibland
men oftast kan vi samlas
för kung och fosterland.

Se, Forslund, Sydow och Söder
ska döma mot strejker som bröder,
de åtog sig käckt
att skaffa respekt
hand i hand
med böter, straff och batongslag
för Ekmans ryktbara tvångslag,
som Möller och han
rodde i lann
hand i hand.

Per Albin oss försvarar
med Hedengrenarmén,
vi sitter ju som starar
på samma bräckliga gren.
Och gäller det hetsa nationen
i kamp mot Sovjet-Unionen
går Engberg och drar
med Ljunglund i par
hand i hand.

På den fackliga fronten
tystnar stridernas dån
nu gör von Sydow enhetsfront
med Edvard Johansson.
Strejker får inte tänkas
enligt Thorberg, Sydow och Mond
nej, lönerna ska sänkas
i frid och samförstånd.

Dom går inte längre och smyger
i samarbetet med Kreuger,
nej, öppet och fritt
i samhällets mitt
hand i hand.
Från träsket flyter en dybäck
direkt till Lindman och Lübeck,
där går reformism
och kapitalism
hand i hand.

Får denna vackra telning
en lämplig, öm kontroll
blir LO underavdelning
till trusten Kreuger & Toll.
Så bara man blundar för faran
och snällt sticker huvut i snaran
och bara står still,
så stryper dom till
hand i hand.

Förr så var vi marxister
och slogs mot statskyrkan, men
nu enas prästerna och vi
i Folkets Hus igen.
Jändels psalmer i Frihet
når upp till Guds tron lika bra
som ”mästarns” bön och skriet
från Filadelfia.

Fast prästerna nyss tog en brottning
om Anderssons himmelska drottning,
bör dom ändock
klippa sin skock
hand i hand.
Fast mest vi ägnar vår dyrkan
den allena och saliga kyrkan,
går alla som vill
åt himmelen till
hand i hand.

Och varför går väl Nathan
mot djävulen i kamp?
I kristna tron är ju Satan
en mycket betydande pamp.
Vi reser en vård uti marmor
beskrivande fan och hans farmor
huggna i sten
med prästen Hallén
hand i hand.

(Vi hittade inte alla referenser. Hoppas de vi hittade blev korrekta.)

Apropå skoldebatten

Vi hittade ett eldande inlägg i skoldebatten av den gamla svenske nazistledaren S.O. Lindholm.

Under rubriken "Bort med mångläseriet! Skolungdomen förkväves! Mera fritid kortare arbetstid! skriver han i tidningen Stormfacklan nr 22 1936:

”Det finns annat som kan bryta ungdomens kraft än bara ett osunt nöjesliv och en andlig förgiftning. Det är den överansträngning som det nuvarande skolarbetet medför.

Hela vårt modärna samhälle är inriktat på att tukta människorna till lydiga tjänare under den s k utvecklingen… Är det vettigt att unga pojkar och flickor skall slita sönder sig på detta stormpluggande av ett 10-tal ämnen, av vilka de för sin framtida utbildning komma att behöva högst tre eller två… Modersmål, tyska, engelska, franska, latin, matematik, fysik, kemi, historia, geografi, kristendom och inte nog med det! Mångläseriet är helt enkelt vansinnigt… Allra värst kommer denna ständiga kunskapsjakt att skada nerverna… Följden blir att det unga släktet i grund fördärvas… Res dig, svenska ungdom, till kamp mot detta slaveri!... Vi rikta oss inte mot föräldrar och lärare vilka också äro offer för den allmänna hetsen, som det rådande ekonomiska systemet framskapat!

Unga kamrater i lärdomsindustrierna! Kämpa med Nordisk Ungdom för den verkliga framtiden: ett sunt och livsdugligt arbetande folk – frihet ur alla gamla fördomar. På marschen dit kräva vi:
avskaffandet av det vanvettiga mångläseriet, tidig specialisering på ett fåtal viktiga ämnen; onödiga ämnens fulla avskaffande;
längre jul- och sommarferier;
skoltidens förkortande med början tidigast kl. 9 i högre och kl. 10 i lägre klasser; högst 5 timmars arbetsdag, hemuppgifter medräknade, sön- och helgdagar helt läxfria;
examenpluggets avskaffande…”

Hittad i Jan Myrdals Skriftställning, Den 13:e

God Jul, stora och små!

"De stora och små byter plats med varandra", skrev Bertolt Brecht. Just så ska framtiden bli. Eller "de sista ska bli de första", som revolutionären Jesus Kristus från Nasaret sa. Ni vet han till vars minne man nuförtiden firar jul.

I hans efterföljd grundades en av de första kommunistiska rörelserna. De första församlingarna levde efter principen "åt var och en efter behov". Så som det är skrivet i Apostlagärningarna:

"De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov."
Apostlagärningarna 2:44-45

"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt."
Apostlagärningarna 4:32

"Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ned den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov."
Apostlagärningarna 4:34-35

Eller som Karl Marx skrev i sin kritik av Gothaprogrammet:

"När individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov."

Rött Hjärta har länkat till Röda Raketer. Likaså Ung Vänster Jönköpings län. Vi länkar tillbaka och firar med en julhälsning från revolutionären Carlos Mejía Godoy från Nicaragua: Navidad en libertad.

Och som julläsning kan vi rekommendera Röd Press julsaga om Einstein och majoren.

God Jul!

Stämningsbild från Mellanvästern

Från bilen har vår korrespondent fångat en reklamskylt i den amerikanska Mellanvästern. "Support our troops - Bring them home"

Stämningsbild från Frisco

En bilägare i San Francisco visar vad många amerikaner tycker borde hända med den nuvarande presidenten. Ställ honom inför riksrätt! Impeach Bush! Och "Bring the troops home now!

-------

Från Röda Raketers korrespondent i San Francisco.

Poesiutmaningen fortsätter

Den poesiutmaning som bloggen Fiendeland inledde för en tid sedan fortsätter. Nu har det kommit fler tänkvärda bidrag och texter:

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte av Håkan Boström.

"Detta är anteckningar från ett protokollfört möte
bundet till en rörelse
som ständigt för kampen vidare.
Där vi reser oss,
säger vårt ord
och kan gå.
Bundna men icke livegna.

Detta är anteckningar från de tystas protokollförda möte.
Den som existerar, som enbart finns.
Så är dessa anteckningar mötesförda protokoll
för alla dem som
förlorar sin möjlighet
att leva
genom att satsa sin arbetsförmåga."

Den skulle kunna läsas som relief till vår text "Om rätten till betyg eller den som är papperslös finns inte". Vi menar att dokumentation ligger i de underordnades intresse. Även den dokumentation som beskriver underordningen och orätten.

Här har vi dikten Arbetare av Elmer Diktonius, en dikt av Zeth Höglund, Folkets röst av Björn Nilsson med bloggen Björnpoesi och Morgondagens segrare av Bertholt Brecht.

Poesiutmaning

Bloggen Fiendeland har startats för att publicera arbetarrörelsens och den progressiva rörelsens poesi. Till dikterna finns kommentarer och bakgrundsbeskrivningar som är intressanta och begrundande.

En av de första dikterna som publicerades var Kommunismens lov av Bertolt Brecht. Hämtad härifrån. Ganska snart fick vi också en utmaning att dels sända in en dikt och dels sända utmaningen vidare till två andra bloggare. Som ett kedjebrev alltså.

Vårt bidrag blev en dikt till Martin Andersen Nexös 70-årsdag av Gustav Johansson.

Fiendeland befinner sig i processen av sitt vardande. Följ den! Här har publicerats dikter av Ture Nerman och Vladimir Majakovskij. Den senaste dikten är Mellansnack av Daniel Boyacioglu.

Adventskalendern

Äntligen har Adventskalendern kommit!

Från Alliansfritt Sverige.

Olmert varnar för "Sydafrika-liknande" situation

Den israeliske premiärministern Ehud Olmert varnade på torsdagen för en "Sydafrika-liknande" situation om inte en palestinsk stat upprättas. Det skriver USA Today. Alternativet är, enligt Olmert, en "Sydafrika-liknande apartheidkamp".

Det är intressant att en israelisk premiärminister nu säger det som många sagt förr. Den israeliska högern har fört en politik för att göra Israel till en stat för bara judar, i stället för ett land för alla som bor där. Liknelsen med Sydafrikas apartheidsystem har tidigare avvisats från israeliskt regeringshåll som "antisionism".

Olmert går i intervjun så långt som till att säga att att "staten Israel är slut" om en palestinsk stat inte skapas.

"Om den dagen kommer då tvåstatslösningen kollapsar, och vi får en situation med en Sydafrika-liknande kamp för lika rösträtt, då, så snart det händer, är staten Israel slut", säger Olmert till Haaretz.

Borgerligheten faller

DN och SvD rapporterar att den borgerliga alliansregeringen rasar. Den har tappat 1200 väljare om dagen det senaste året.
- Skulle de fortsätta tappa väljarna i den här takten skulle de vara nere i 8-9 procent tillsammans i nästa val, säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

Detta visar, som vi tidigare påpekat, att det finns en allt för stor diskrepans mellan vad alliansen sa före valet och vad den gjort efter valet.

Alliansen mörkade före valet i de frågor som blivit huvudfrågor efter valet. Före valet betonade man att man inte skulle genomföra något systemskifte. Efter valet är det just det man ägnat sig åt. Borgarna blev så glada över att äntligen få makten, så de har gått in med liv och lust för att införa förändringar som är svåra att reparera.

Borgarna har aldrig vunnit några val i Sverige på systemskifte. Många av dem som röstade borgerligt trodde på alliansens budskap att det inte skulle bli något sådant. Nu känner de sig lurade. Och konsekvensen blir att regeringen tappar stöd. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är helt logiskt.

"You can fool all the people some of the time and some people all the time, but you cannot fool all the people all the time", som Abraham Lincoln uttryckte det.

Konservatismens axelmakter blir färre

En av Bushs främsta supportrar, Australiens premiärminister John Howard, "led ett förödmjukande nederlag" i lördagens val till den "vänsterinriktade oppositionen", skriver Washington Post.

Australiens nye premiärminister, Kevin Rudd, har lovat att omedelbart underteckna Kyotoprotokollet och dra tillbaka australiensiska trupper från Irak.

Officiella siffror från Australian Electoral Commission visade att Labor har fått 53 procent av rösterna jämfört med 46.7 percent for Howards koalition. Detta efter att 70 procent av rösterna räknats. En analys från Australian Broadcasting Corp. visar att Labor kommer att få åtminstone 81 av 150 platser i parlamentets underhus - en tydlig majoritet. Enligt senare uppgifter får Labor 83 platser.

Och Rudd har nu på söndagen redan börjat sitt arbete med att föra bort Australien från konservatismens axelmakter.
-------
DN, DN, DN, SvD

Elände

Vi läste just ett eländigt debattinlägg i Flamman om skolpolitiken. Det var en kritik av Lars Ohlys inlägg på DN Debatt.

Under den lovande rubriken "Håll fast vid klassperspektivet i skolpolitiken" skriver Jonas Olofsson, tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli, ett inlägg som egentligen är en blåkopia av Jan Björklunds och alliansregeringens inställning då det gäller yrkesprogrammen i gymnasieskolan.

"Det är framför allt i de yrkesförberedande programmen vi har de stora problemen med genomströmningen. För många blir kärnämnena ett oöverstigligt hinder. Det borde alltså finnas alternativa vägar", skriver Jonas Olofsson.

Och Olofsson förordar i stället "yrkesutbildningar som inte omfattar lika mycket allmänteoretiska inslag."

Detta är exakt den uppfattning som alliansregeringen torgför: Yrkesprogrammen på gymnasiet innehåller för mycket teori. Vi borde låta yrkeseleverna begränsa sig till yrkesutbildning och inte belasta deras huvuden med för mycket teori (som de inte klarar av).

Maud Olofsson har delat in eleverna i två grupper: "den som lär bra med händerna, och den som lär bra med huvudet". Slutsatsen blir att "den som lär bra med händerna" inte ska behöva tynga sitt huvud med för mycket teori.

Vi kan inte se att Jonas Olofsson har en avvikande uppfattning. Men till skillnad från Maud kryddar han sin inställning med Marx. Om man har uppfattningen att även yrkeselever behöver en utbildning som innehåller teori, så invänder han: "Huvudambitionen tycks vara att utveckla ett skolsystem som i praktiken bidrar till att avskaffa arbetarklassen – åtminstone i betydelsen en klass 'för sig', som Marx uttryckte det."

Vad betyder detta? Om arbetarungdomar får lära sig teori så riskerar vi att "avskaffa arbetarklassen".

Marx själv hade en annan uppfattning. Vid ett tillfälle slog han näven i bordet och sa att okunnighet aldrig har hjälpt någon. Det var under en diskussion med Wilhelm Weitling.

I inledningen sin skrift Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin skrev han:

"Liksom filosofin i proletariatet finner sitt materiella vapen, så finner proletariatet i filosofin sitt andliga vapen, och så snart tankens åskvigg grundligt slagit ned i folkets naiva jord, kommer tyskarnas emancipation till människor att ske."

Marx ståndpunkt var sålunda inte att vi ska begränsa arbetarklassens kunnande för att behålla den som en klass "för sig". Tvärtom ansåg han att vi bör arbeta för att arbetarklassen förenas med filosofin. Det är först då man blir människa!

Det är intressant att en Johansson och två Olofsson, från tre olika partier, nu uttalat att vi inte ska lasta yrkeselever med för mycket teori: Morgan Johansson (s), Maud Olofsson (c), och nu senast Jonas Olofsson (v).

Vi kan konstatera att Jonas Olofssons "klassperspektiv" innebär att arbetarklassen ska fortsätta att vara en underordnad klass om den ska kunna fortsätta att vara en klass "för sig".

Vi tror för vår del att arbetarklassen ska erövra världen och därmed göra alla till människor. Men för det behövs också lite teori.
-------
Läs även:
Om rätten till betyg eller den som är papperslös finns inte
Antonio Gramscis pedagogik

Om rätten till betyg eller den som är papperslös finns inte

För de privilegierade klasserna har det alltid funnits möjligheter att slå sig fram i samhället även om man saknat kompetens. Släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom har gjort det möjligt att ta sig förbi de hinder som utgörs av krav på t ex kompetens.

För underklassen har situationen varit en helt annan. I avsaknad av kontaktnät och pengar har den egna kompetensen varit den enda möjligheten att ta sig fram eller upp. Att ha papper på sin kompetens är därvid ett viktigt intresse.

För underklassen har skolan varit en av få möjligheter som stått till buds för att förstärka sin kompetens och därmed utöka sina möjligheter att bryta sociala mönster och arv. Utan skolan hade enda alternativet varit att bliva vid sin läst. Men det har förutsatt att skolan varit tillgänglig för alla. Något som inte alltid varit en självklarhet och som överklassen genom historien försökt att förhindra.

I den mån överklassen inte förbehållit utbildningen som ett privilegium för de redan privilegierade, så har de understött en skiktning av skolan – bättre utbildning åt de sina och enklare utbildning åt de arbetande klassernas barn. Därför motsatte sig överklassen införandet av folkskolan och grundskolan. Därför förordar den idag att gymnasieskolan sorteras så att vissa utbildningar leder till högskolebehörighet och andra begränsas till praktisk yrkesutbildning. Det är av samma skäl som vänstern kämpar i motsatt riktning. För en skola för alla och för alla elevers rätt till kunskap (se t ex Lars Ohlys inlägg på DN Debatt förra lördagen).

Det vi ser här är hur två olika intressen möts. Samma intressemotsättning märks i debatten om betyg. Å ena sidan finns ett intresse hos överheten att sortera och sålla underklassen. Härav kommer ett visst naturligt motstånd från underklassen. Å andra sidan finns ett intresse hos underklassen att ha papper på vem man är och vad man kan. Det är dessa två intressen som skär emot varandra i betygsdebatten och som gör att vänstersinnade kan komma till helt olika slutsatser i betygsfrågan. Den ena gruppen vänsteranhängare betonar den första aspekten, motståndet mot överhetens sortering av underklassen. Den andra gruppen betonar den andra aspekten, dvs betygen som en rättighet och en möjlighet att bevisa sin kompetens i avsaknad av släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom.

Ty så fungerar vårt samhälle: om man är papperslös så finns man inte. Och detta faktum gäller inte bara flyktingar.

Vi menar att ett ensidigt betygsmotstånd är allt för förenklat och leder till att vänstern bortser från underklassens intresse av att ha papper på vad man kan. Vi tror dock inte att vänsterns väljare bortser från detta intresse. Därför bör vänstern modifiera sitt betygsmotstånd för att komma i harmoni med sina väljargruppers intressen.
-------
Läs om hur man redan på 1700-talet förde denna kamp.
Och om Antonio Gramscis pedagogik.

Kan inte Odell göra någonting rätt?

Efter Carnegieskandalen och kraven på finansmarknadsminister Mats Odells avgång, kunde man förvänta sig att Odell skulle vara försiktigare vid nästa rekrytering då det gäller utförsäljning av statliga företag. Men icke.

Nu har han rekryterat Bengt-Åke Nilsson till ny ordförande för regeringens råd för utförsäljning av statliga bolag.

- Det här är en person, som har ägnat en mycket stor del av sitt yrkesliv, som rättschef, med att hålla reda på intressekonflikter. Han kommer att kunna leda det här arbetet på ett rättssäkert sätt, säger Odell till TT. Men nu visar det sig att detta inte alls är säkert.

Var och en begriper att media skulle komma att skärskåda näste man till rakning. Så skedde också. Och när DN granskade hans aktieportfölj visade den sig genast innehålla problem som kan leda till just intressekonflikter.

"Bengt-Åke Nilsson äger aktier för cirka en miljon kronor i Handelsbanken, som kan bli aktuell som investmentbank när de statliga bolagen ska säljas", skriver DN.

-Jag hade inte tagit det jobbet med en sådan aktieportfölj, säger Peter Norberg, professor vid center för ekonomi och etik vid Handelshögskolan i Stockholm.

"Hittills har varken Mats Odell eller någon annan i regeringen förklarat varför bolagen måste säljas eller varför det måste gå snabbt", skriver Nils-Olof Ollevik i SvD. "Och även om regeringen formulerar en ideologisk bakgrund till försäljningarna kommer kritiken mot villkoren per automatik."

För regeringen blir detta ytterst besvärande. Odell har redan tidigare kritiserats för sina rekryteringar. För kristdemokraterna som velat profilera sig i etikfrågor rasar förtroendet. Det går ju inte att säga sig företräda Gud, men i handling sälja sig till Mammon - och ha förtroendet kvar.

Man måste välja, som Jesus sa.
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD
Kristdemokratisk etik och moral
Okristligt, Mats Odell!

Trippelfirande!

Tre nya bloggare har länkat till Röda raketer:

Feministisk vänstertjej
Kärlek och Socialism
och Ung vänsters tidning Röd Press.

Det firar vi med Rebellflickan av Joe Hill. Inte bara i en version, utan tre.
Den första versionen börjar med att Elisabeth Gurley Flynn (som Joe Hill skrev sången till) berättar om sångens tillkomst. Flynn blev senare ordförande i USA:s kommunistiska parti. Hon ligger begravd på en kyrkogård i Chicago.

Den andra versionen är en lite mer klassisk, släpig folksångsvariant.
Den tredje varianten är rockigare och på svenska med Christer Forsberg.
-------
Läs mer om Joe Hill från Gävle.

Sexuell lösaktighet bakom järnridån

Vad hade kommunisterna egentligen för sig bakom muren?

Det kan ibland vara lite kul att läsa antikommunistisk propaganda. Och för en tid sedan råkade vi på en riktig goding som vi inte till något pris vill undanhålla allmänheten. Det var i den amerikanska tidskriften Reader's Digests svenska utgåva, Det Bästa, från april 1955. Där hittade vi en artikel som förfasar sig över den sexuella lösaktigheten i de socialistiska länderna:

"Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften", skriver författaren Leland Stowe. "Den fria kärlekens utnyttjande som redskap i den totala politiska erövringens tjänst har lett till en hejdlös promiskuitet, som griper allt mer omkring sig och snart är förhärskande bland de bortåt 25 miljoner ungdomar som bor i Sovjets satellitstater."

"Med den nya röda sexualmoralens välsignelse har de unga slängt sådana 'omoderna borgerliga fördomar' som föräktenskaplig kyskhet och äktenskaplig trohet. Kärleken stämplas med rättfram cynism som en naturdrift i klass med hunger och törst. Den sexuella hämningslösheten har utvecklats till ett regelrätt program, klart att träda i funktion och underminera ungdomen i varje nytt land där kommunismen vinner maktställning."

Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Staty i Potsdam.

Därefter följer en rad exempel. Bland annat den anonyme 25-årige bulgar som berättar att "i hans hemland gör kommunisterna narr av alla flickor som vill hålla på sig tills de gifter sig. 'Följden är att det i många samhällen knappt finns en flicka över 14 år som är oskuld'".

En 19-årig anonym ungersk mekaniker berättar: "Karlarna som arbetar vid byggena i M- går ut och dansar med arbeterskorna, och sen stannar de över natten i deras baracker. Att det ligger sju åtta kvinnor i samma rum generar ingen. Kvinnorna byter partner hur som helst."

"Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och 'hem' av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång."

Lösaktiga ungdomar bakom järnridån.

"En anonym 24-årig tyska skildrar "den atmosfär av allmän lösaktighet" som skapats "med kall beräkning" vid de nya statliga fabrikerna och byggnadsföretagen: "Så föreslår de manliga arbetskamraterna att flickorna ska ställa till med en bjudning på rummet, och så tar de med sig en massa vodka. Snart är hånglet i full gång. Ingen kontrollerar vad som försiggår, och ingen blir anmäld för förargelseväckande beteende. Det tvärtom uppmuntras."

"I början skickade de röda satellitregeringarna ut hela lastbilar med prostituerade till fabriks- och kolgruvedistrikten. Sedan blev det de vanliga kvinnornas tur att vräkas in i denna erotiskt överhettade atmosfär.""Det moraliska förfallet har i alla sovjetiserade länder resulterat i rekordartade 'årsskördar' av faderlösa barn." En ungersk anonym arbetare berättar om "en affisch som satt på väggarna i stålverket i Stalinvaros och där texten löd: 'Att föda barn är för den gifta kvinnan en plikt - för den unga flickan en ära.'"

"'Det anses inte längre vara någon skam för en ogift kvinna att bli mor', säger en anonym före detta officer. 'Hon behöver inte dra försorg om barnet. Staten formligen trugar henne att lämna ifrån sig det på något av de offentliga barnhemmen.'"

Under socialismen ordnas hela tiden ungdomsläger och danstillställningar.

Ja, vi skulle kunna fortsätta länge till, men dessa exempel räcker för att slå fast en ny definition av socialismen:

Socialismen är ett erotiskt överhettat samhälle där sexualiteten betraktas som en naturdrift och uppmuntras. I det socialistiska samhället skambelägger man inte ogifta mödrar. Det finns barnomsorg för alla barn. Och där låter man naturen ha sin gång. Under socialismen ordnas det ideligen idrottsevenemang, nattutflykter, danstillställningar och ungdomsläger. Där lämnas dörren överallt på vid gavel för sexuella äventyr. I det socialistiska samhället går kontrollanterna hem och ingen blir anmäld för förargelseväckande beteende.

"Wow"!

Oktoberrevolutionen 90 år

I morgon, den 7 november, firar vi den stora socialistiska oktoberrevolutionens 90-årsjubileum. Det var då som bolsjevikerna med Lenin i spetsen tog makten i Ryssland och vände upp och ned på hela världspolitiken.

Fram till dess var det de feodala och kapitalistiska makterna som ensamma styrde i världen. Efter det blev världen annorlunda.

Oktoberrevolutionen inspirerade arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna och de undertryckta folken i kolonierna.

Före revolutionen i Ryssland befann sig Lenin i exil i Zürich i Schweiz. Han bodde på Spiegelgasse 14 i det som idag är ett populärt turiststråk.

Än idag minner en plakett på huset om att ledaren för den ryska revolutionen bodde där.

Från Schweiz reste Lenin i ett plomberat tåg genom Tyskland och sedan vidare genom Sverige och Finland för att komma till revolutionens Ryssland. Resten av historien gjorde att världen aldrig mer blev sig lik.

Grattis på 90-årsdagen!

-------

Läs även:

Björnbrum Ryska revolutionens födelsedag är ...

DN, SvD och These exiled years (som också har ett klipp från Sergei Eisensteins Oktober), och

Politics and Philosophy och Löfling.

Protest mot kriget

Protest idag mot kriget på 5th Avenue i New York. Det är kväkarna som protesterar och hänger ett gult band för var och en som stupat.
-------
Från Röda raketers korrespondent i New York.

Antonio Gramscis pedagogik

Vi har tidigare hänvisat till en artikel om utbildning, som den gamle italienske kommunistledaren Antonio Gramsci skrivit. I sin fängelsecell i Mussolinis Italien funderade han över utbildningen och samhället. Det finns anledning att beröra hans tankegångar djupare.

I sina intressanta anteckningar tar han upp frågeställningar som är aktuella för dagens svenska utbildningsdebatt. Hans syfte är att forma ett utbildningssystem, som förmår att skapa ett intellektuellt skikt inom arbetar- och bondeklasserna, dvs. ett skolsystem som förmår att överskrida klasskillnader.

"Om vårt mål är att producera ett nytt skikt av intellektuella, inklusive sådana som har förmåga till den högsta graden av specialisering, från en social grupp som traditionellt sett inte har utvecklat en lämplig inställning, då måste vi övervinna ojämförliga svårigheter."

Gramsci ger sig dock i kast med denna ojämförliga svårighet och går igenom en rad av de hinder som måste övervinnas. Han tar upp det faktum att en del barn förbereds för skolan på ett bättre sätt än andra:

"I många familjer, särskilt i de intellektuella skikten, får barnen i familjelivet en förberedelse, en förlängning och ett komplement till skolans liv; de ’andas in’, som det heter, en hel mängd begrepp och attityder, som underlättar utbildningsprocessen. De kan redan och utvecklar sin kännedom om det litterära språket, dvs. de uttryckssätt och medel för lärande, som är tekniskt överlägsna de medel som den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen mellan sex och tolv år besitter. På så sätt tillägnar sig stadsbarn, genom själva det faktum att de bor i en stad, redan vid sex års ålder en mängd begrepp och attityder som gör deras skolgång enklare, mer framgångsrik, snabbare."

Det är naturligtvis bra att en del barn redan vid skolstarten har fått en gynnsam start i livet. Men för de flesta, för "den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen", är så inte fallet. Hur ska skolan kunna ge de andra barnen liknande förutsättningar?

Gramsci har svaret:

"I den grundläggande organisationen av den gemensamma skolan, så måste åtminstone de viktigaste delarna av dessa förhållanden skapas – för att inte tala om det självklara faktum att parallellt med den gemensamma skolan bygga upp ett nätverk av förskolor och andra institutioner, där barn redan före skolåldern skulle vänja sig vid en viss kollektiv disciplin och tillägna sig förskolebegrepp och attityder."

Gramsci menar alltså att det ska byggas upp en gemensam skola, som förmår att ge alla barn gemensamma begrepp och attityder, och som skapar en kollektiv disciplin, som han anser nödvändig för elevernas kunskapsutveckling.

När det gäller själva skolan urskiljer Gramsci två faser i elevernas skolgång. En tidigare fas, som med nödvändighet måste innehålla en viss form av "dogmatism", dvs. en fastställd uppsättning grundläggande fakta och färdigheter, som barnen behöver öva in för att kunna gå vidare i sin utveckling. Denna fas bör pågå i tre till fyra år. Därefter kan en mer kreativ och självständig fas ta vid. Den gemensamma grundskola han tänker sig ska avslutas då barnen är femton till sexton år gamla, som i den svenska grundskolan.

Han är noggrann med att betona nödvändigheten av den tidigare skolans mekanik, vilket skiljer honom från huvudfåran i svensk skoldebatt. I Sverige framhävs ju ofta vikten av självständighet och frihet redan från början, något som Gramsci varnar för:

"Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar."

I kampen mot det gamla, mekaniska, "jesuitiska" skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en "romantisk" fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett "ohälsosamt överdrivet" sätt.

"Det är anmärkningsvärt att den nya pedagogiken har riktat sin eld mot ’dogmatismen’ då det gäller områden som instruktion eller inlärning av konkreta fakta, dvs. precis på de områden där en viss dogmatism är praktiskt taget oundgänglig…"

"Hela den gemensamma skolan är en aktiv skola, även om det är nödvändigt att begränsa libertarianska ideologier på detta område och med viss energi betona de vuxna generationernas, dvs. statens, plikt att ’forma’ de nya generationerna."

Så långt Gramsci om den grundläggande utbildningen i grundskolan. Men han har också något att säga om den fortsatta utbildningen som har bäring på den nuvarande svenska diskussionen om gymnasiets framtid. Här menar vår nuvarande regering att yrkesprogrammen bör renodlas till yrkesutbildning och inte längre vara förberedande också för vidare studier. Gramsci menar att sådana yrkesskolor befäster de sociala skillnaderna:

"Yrkesskolor, dvs. sådana som inrättats för att tillfredställa omedelbara, praktiska intressen, börjar dominera över den formativa skolan, som inte är omedelbart nyttig. Den mest paradoxala aspekten i allt detta är att denna nya typ av skola framställs som och förespråkas som demokratisk, medan den i verkligheten är bestämd inte bara åt att befästa sociala skillnader utan också kristallisera dem i kinesiska komplexiteter."

För att bryta de sociala skillnaderna och göra alla medborgare förmögna att vara med och styra samhället krävs att skolan inte bara inriktar sig på att tillgodose omedelbara praktiska behov. Det gäller i synnerhet barn och ungdomar från arbetar- och bondehem, som behöver komma i kontakt med mer allmänna, teoretiska ämnen i skolan:

"Mångfaldigandet av olika typer av yrkesinriktade skolor befäster på så sätt traditionella sociala skillnader; men eftersom de inom ramen för dessa skillnader verkar främja inre mångfald, ger de intryck av att vara demokratiska till sin karaktär. Arbetaren kan till exempel bli yrkesutbildad, bonden kan bli inspektör eller enklare agronom. Men demokrati kan per definition inte bara betyda att den outbildade arbetaren blir yrkesarbetare. Den måste innebära att varje "medborgare" kan "styra" och att samhället skapar förutsättningar för honom där han åtminstone teoretiskt, kan uppnå detta."

Gramsci sätter fingret på en öm punkt i den svenska skoldebatten: den berör dess klassmässiga konsekvenser. Och hur den "fria pedagogiken" blir en icke-pedagogik för den stora massan.

Läs även Marx och kunskapsteorin och Om socialistisk etik!