29 juli 2007

När Sveriges konung stödde Hitler

På dagens DN Debatt skriver historieprofessorn Gunnar Richardson om den svenske kungen Gustav V:s förhållande till Hitler. Och hur han uttryckte sina sympatier för Hitlers strävanden.

I ett personligt brev till Hitler skrev kung Gustav V att han ville tacka Hitler för att han beslutat slå ned "den bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten.

Statsministern Per Albin Hansson försökte stoppa det hela. Kungen menade att han bara uttryckte "personliga känslor". På detta svarade statsministern: "Ers majestät är icke någon enskild, utan Sveriges konung."

Trots detta kallade kung Gustav V till sig den tyske ministern i Stockholm "och bad honom telegrafera innehållet i det stoppade brevet till den tyske utrikesministern för vidare befordran till Hitler. Bakom ryggen på statsministern och i strid mot hans deklarerade vilja förmedlades sålunda det personliga budskapet. Resultatet av denna tysta diplomati kan vi se i det långa tackbrev som Hitler skickade några veckor senare. Han tackade för kungens 'ytterst välvilliga personliga hållning'." Det finns en hel del att gräva i då det gäller Sveriges förflutna - och i samtiden.
-------
Vi har tidigare skrivit om den dolda historien.

På bilden längst till vänster prins Gustaf Adolf (nuvarande kungens pappa). därefter Hermann Göring och sist men icke minst Sveriges konung Gustav V.
-------
På dagens DN Debatt finns ett nytt inlägg av professor Gunnar Åselius.

21 kommentarer:

Peter sa...

Illa, det var också intressant att Per Albin Hansson ville mäkla fred efter att Hitler lagt under sig större delen av Europa.

Men det är en historia som du helst ser sopad under mattan, eller hur?

Röda raketer sa...

Nej, vi anser att ingenting bör sopas under mattan. Och det finns mycket att förebrå Per Albin och hans regering, men du bör nog läsa artikeln en gång till.

Det var Gustav V som ville mäkla fred.

Björn sa...

Varför skulle en kommunist vilja hålla tyst om vad socialdemokratin och Per Albin pysslade med?

Anonym sa...

Men Richardson har faktiskt fel. Medlingen kom till efter att den svenske affärsmannen Birger Dahlerus träffat Göring. Denne hade då beklagat sig över Sverige och sagt något i stil med att "Ni kan ju inte ens försöka medla.". Dahlerus reste tillbaka till Sverige och talade med statsminister Per-Albin Hansson. Denne tog upp ärendet i regeringen och efter diskussioner beslöts att kungen skulle tillfrågas om att göra ett försök. Detta gjordes och kungen accepterade. Medlingsförsöket gjordes alltså i kungens namn och Churchills vrede riktades därför mot honom. Men beslutet att försöka var regeringens. Man kan läsa om detta i Wilhelm Carlgrens "Svensk utrikespolitik 1939-1945", i Gunnar Hägglöfs "Det kringrända Sverige" eller i Erik Carlssons förra året utgivna bok "Gustaf V och andra världskriget".

Så innan man skäller på Gustav V bör man ta reda på fakta. Richardson blandar ihop två saker, nämligen denna medling och en idé om att försöka göra något för Finland. Det var det senare kungen tänkte göra även om inte regeringen var med. Det handlade alltså om att försöka lätta det ryska trycket mot Finland genom ett diplomatiskt initiativ i Moskva och Berlin. Idén var närmast utrikesminister Günthers.

Röda raketer sa...

Det finns all anledning att skälla på Gustav V för hans stöd till Hitler och personliga gratulationsbrev för hans framgångar på östfronten 1941.

Men inte bara på Gustav V. Sveriges regeringar både före och efter kriget förde en mycket tyskvänlig politik. Liksom stora delar av det svenska näringslivet och militärledningen. Utan de svenska leveranserna av järnmalm och kullager hade Hitler inte kunnat föra krig. Redan före kriget försäkrade regeringen att man skulle fortsätta att leverera järnmalm även i händelse av krig.

I Richardsons artikel antyds att regeringen stod bakom kungens hänvändelse. Den "togs utan något parlamentarismens pedanteri", som det står i artikeln. Och i den frågan bör därmed inte enbart Gustav V klandras.

Däremot hade kungen uppenbarligen inte statsministerns stöd för sitt lyckönskningsbrev i oktober 1941: "Min käre rikskansler!", som Gustav V inledde sitt brev.

Det verkar inte otroligt att han skulle haft utrikesminister Christian Günthers stöd. Det vet vi inte. Men vi vet att Günther var mycket tyskvänlig och efterträdde Richard Sandler efter tyska påtryckningar.

Anonym sa...

"Parlamentariskt pedanteri" rör en helt annan fråga, det har inte ett dugg med medlingen att göra. Läs K. G. Westmans minnesanteckningar, de finns utgivna.

Det är fler än regeringen som i så fall ska klandras. Som bekant slöt Sovjet och Tyskland en pakt, vilken innebar att man delade Östeuropa. De hemliga delarna förblev förvisso okända i flera år, men t.ex. "Norrskensflamman" hyllade Sovjetunionen under vinterkriget och hade jublande skildringar av ockupationen av de baltiska staterna. I augusti 1940, ungefär då det svenska medlingsförsöket gjordes, skrev man om hur en framtida fred i Europa skulle se ut. Då jämförde man England och Tyskland med Djävulen och Belsebub - de var alltså ur det svenska kommunistpartiets perspektiv lika illa. Några månader dessförinnan, före 9 april, hade man varit mycket positivare till Tyskland.

Anonym sa...

F.ö. intressant slutsats att "inte enbart Gustav V" bör klandras för medlingsförsöket utan även regeringen. Här hade vi ett läge med en samlingsregering i vilken det satt representanter för socialdemokraterna, bondeförbundet, folkpartiet och högern. Denna regering kom fram till att Sverige bode göra ett försök att medla. Man bad kungen att göra det i sitt namn.

För detta ska kungen klandras. Menar du alltså att kungen borde ha vägrat? Att han borde ha hävdat en personlig makt som konstitutionen visserligen gav honom, men som parlamentarismens genombrott i stort sett hade eliminerat? Innebär det också att du förespråkar större makt åt kungen därför att han ska kunna fungera som garant för att valda regeringar inte gör "dumheter" i utrikespolitiska krislägen?

Röda raketer sa...

Om man har invändningar mot professor Richardsons uppgifter bör man vända sig till honom för att påpeka detta.

För övrigt läser vi på dagens DN Debatt en professor Gunnar Åselius som har invändningar, inte mot Richardsons sakuppgifter, men väl tolkningarna av dessa.

Vi anser att alla som under denna tid motarbetade en anti-Hitlerkoaltion bör klandras.

När det gäller de konstitutionella frågan anser vi att kungen borde abdikera.

Anonym sa...

Man får väl vända sig till dig när du drar slutsatser av de felaktiga uppgifterna?

Då vet jag inte hur du läser artikeln - "Gustaf V:s medlingsaktion i augusti var alltså inte ett personligt påhitt av kungen, utan ett led i samlingsregeringens politik." Vilket väl är ungefär tvärtemot vad Richardson hävdade.

Alla som motarbetade en "Anti-Hitlerkoaltion"? I vilken Sverige ingick? I så fall lär du få klandra hela svenska folket och när du är färdig med det kan du fortsätta med att klandra samtliga andra europeiska länder. Det fanns inte ett land i Europa som inte gjorde sitt bästa för att slippa komma med i kriget. När Polen invaderats (först av tyskarna och sedan av Sovjet) satt de västallierade huvudsakligen och väntade borta i väster. De fortsatte att vänta ända till våren 1940, ända till det hände saker i Norge.

"Kungen borde abdikera"? 1940? Först verkar du mena att kungen borde ha vägrat när regeringen bad honom medla och sedan vill du avskaffa honom helt och hållet. Du får väl ta och bestämma dig, ska han ha makt eller ska han inte finnas alls?

Röda raketer sa...

Vilken uppgift menar du är felaktig? Att Gustav V ville mäkla fred mellan Tyskland och England? Eller att Gustav V sände tackbrev till Hitler?

Sverige ingick tyvärr inte i Anti-Hitlerkoalitionen. Det fanns för många "tyskvänner" inom samlingsregeringen, kungahuset, militärledningen och näringslivet.

Om man frågat svenska folket så hade det säkerligen inte velat ge efter för Hitler, så som man gjorde.

Vi har aldrig uttalat att kungen ska ha makt. Vi anser att monarkin bör avskaffas.

Anonym sa...

Jag har ju redan berört vad som var fel i Richardsons artikel.

Sverige ingick inte i "Anti-Hitlerkoalitionen". Det äger onekligen sin riktighet, men den koalitionen skapades närmast genom att länderna i fråga blev angripna. England och Frankrike tittade på medan Polen blev krossat, trots utfästelser om motsatsen. Sovjetunionen angrep Polen och delade landet med tyskarna. U. S. A. kom inte med förrän efter Pearl Harbour, då Hitler förklarade krig. Dessutom ska vi vara tacksamma för att vi inte kom med, försvaret var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Och att strävan var att vi skulle hålla oss utanför var alla riksdagspartier, inkluderande kommunisterna, eniga. Sedan går det väldigt bra att sitta i fåtöljen mer än 60 år senare och agera samvete. Det har inte några risker alls.

Nja, du gav ju kungen skulden för medlingsförsöket. Och eftersom han gjorde försöket därför att regeringen bad honom, måste ju slutsatsen bli att du menar att kungen borde ha motsatt sig regeringen. För att kungen ska kunna göra det krävs att han har en konstitutionell makt att göra det. Man kan inte både kräva att kungen ska motsätta sig regeringen och att kungen ska avskaffas - man får allt välja.

Anonym sa...

Och så ska man ju då komma ihåg att Norrskensflamman i en ledare i början av augusti 1940 menade att England var Djävulen och Tyskland Belsebub. Så Per-Albin borde alltså ha gått anslutit sig till Djävulens "Anti-Hitlerkoalition"? Jag förstår att han tvekade...

Röda raketer sa...

Man kan både tycka att kungen borde motsatt sig Hitler och samtidigt anse att monarkin bör avskaffas. Det föreligger ingen motsättning där.

Vi förstår inte din upprördhet över Norrskensflamman 1940. Visserligen läste vi inte tidningen då, men du utvecklar ju själv hur västmakterna svek i kampen mot fascismen.

Om det är någon tidning i Sverige som fått betala dyrt för sitt motstånd mot fascismen, så är det just Norrskensflamman.

Tidningen sprängdes i luften av fascister 1940. Fem människor dödades, varav två barn, och ytterligare fem personer skadades. Attentatet förbereddes i Norrbotten-Kurirens redaktionslokaler.

Anonym sa...

Det är intressanta konflikter. Kungen ska avskaffas, men vid större kriser ska han ändå hejda regeringen. Hur ska han kunna göra det när han är avskaffad? Som sagt, du får nog ta och bestämma dig.

Man behöver inte ha läst Norrskensflamman 1940 för att få veta vad som stod i den. Den finns tillgänglig på mikrofilm på ett antal bibliotek runt om i landet.

Norrskensflamman blir intressant när det görs gällande att samlingsregeringen och kungen svek. Då vill man ju nämligen gärna se hur vänsteralternativet såg ut. Och då finner man, som sagt, att det var en period från hösten 1939 och fram till april 1940 då de västallierade framställdes som skurkarna. Efter den 9 april blev bilden något annan, då var Tyskland och England ungefär lika illa - Belsebub och Djävulen. Sedan inträffade det en "märklig" omsvängning midsommaren 1941...

Sanningen är ju helt enkelt den att när man från vänster kritiserar samlingsregeringen och kungen så sitter man i glashus. Dåtidens "Sverges kommunistiska parti" hyllade Sovjet under vinterkriget, den anti-nazistiska retoriken försvann efter Molotov-Ribbentroppakten för att inte dyka upp på allvar igen förrän efter midsommar 1941. Något aktivistisk politik gentemot Tyskland ville man av förklarliga skäl inte ha, Sovjet och Tyskland var ju på samma sida fram till sommaren 1941. T.o.m. efter det datumet accepterade man transiteringarna.

Ska man alltså från dagens vänster "mästra" dåtidens politiska ledning med den stora moraliska pekpinnen kan det ju vara anständigt att vara lika noga med att tala om hur dåtidens vänster agerade, d.v.s. synnerligen "vacklande" - för att uttrycka det snällt.

Röda raketer sa...

Alternativen på denna tid var att antingen uppmuntra Hitler att gå österut (som han hade lovat i Mein Kampf), eller att söka en koalition mot Hitler.

Gustav V tillhörde dem som uppmuntrade Hitler att gå emot "den bolsjevikiska pesthärden". Liksom många andra i dåtidens svenska maktelit.

Västmakterna gav efter för fascisternas krav. De förhöll sig neutrala när Mussoloni tog Abessinien. De vägrade stöd till den spanska regeringen när den attackerades av fascisterna. De lät Hitler ta Österrike och Tjeckoslovakien. De vägrade då att ingå en anti-Hitlerkoalition med Sovjetunionen.

Det är fullt förståeligt att Stalin ingick en icke-angreppspakt med Tyskland under dessa omständigheter. När inga andra partners stod till buds gällde det att rädda vad som räddas kunde. Och om möjligt försena angreppet mot Sovjetunionen, som Hitler uttryckligen hade som sitt egentliga mål.

Den svenska vänstern var vid denna tid ett uppenbart hatobjekt för de svenska fascisterna. Det var därför de sprängde Norrskensflamman.

Anonym sa...

Aha, det här är väldigt intressant. Stalin ingick alltså pakt med Hitler för att "försena angreppet mot Sovjetunionen".

Nåväl, då tar vi en titt på Sverige. Vi hade, får man nog säga, väsentligt sämre militära resurser än vad Sovjetunionen hade. Speciellt efter den 9 april var vi minst lika utsatta som Sovjet var sensommaren 1939, vi hade ju inte bara Tyskland i söder utan också tyska trupper i Norge och Danmark.

Men här uppträder då en märklig skillnad. Där det stora och folkrika Sovjetunionen agerade klokt genom att söka undvika ett tyskt anfall, agerade det lilla och folkfattiga Sverige omoraliskt genom att göra samma sak. Och detta trots att vi aldrig delade något annat land med tyskarna, som Stalin gjorde. Mycket anmärkningsvärt, må jag säga.

Sedan är ju det intressanta att det absolut enklaste sättet för Sverige att hamna inom "Anti-Hitlerkoalitionen" hade varit att vintern 1939-40 ge de allierade tillstånd att föra trupper igenom landet för att assistera Finland. Det hade med största sannolikhet medfört ett tyskt angrepp eftersom den svenska malmexporten på så sätt hade avbrutits - det fanns ju hos de allierade planer på att ockupera malmfälten i förbifarten.

Nu finns det förstås ett stort problem med den lösningen, Sverige hamnar samtidigt i ett fientligt förhållande till Ryssland. Åtminstone för dåtidens "Sverges kommunistiska part" var det något fullständigt otänkbart, mot ett svenskt engagemang för Finland arbetade man som bekant med största frenesi.

Nej, innan du snurrar in dig i ännu fler motsägelser så vore det kanske bäst att erkänna att samtliga länder i Europa agerade högst egoistiskt och ideologin fick komma i andra hand. Samtidigt kan det nog vara lämpligt att erkänna att dåtidens svenska kommunistpartis åsikter i hög grad styrdes från Moskva och att deras anti-nazistiska kampvilja varierade därefter. Lämpligt är därför att ställa in den stora moraliska pekpinnen i skrubben och låta den stå kvar där.

Röda raketer sa...

Det här är allmängods i historieforskningen: Sovjet var främsta måltavlan för Hitler, för att skapa "lebensraum".

Sverige var ingen måltavla alls. Tvärtom. Sverige var främsta leverantör av den järnmalm och de kullager som Hitler behövde för sitt krig. Utan svenska varor, inget krig. Därav de allierades planer på att ockupera malmfälten.

Naturligtvis tvingades alla parter i detta svåra läge att vara pragmatiska. Men huvudalternativen var fortfarande: antingen att uppmuntra Hitler att gå österut (som han hade lovat i Mein Kampf), eller att söka en koalition mot Hitler.

Den svenske kungen, regeringen, näringslivet och militärledningen sökte det förra alternativet.

Den svenska vänstern sökte det andra. Därför var de svenska fascisterna särskilt arga på denna vänster. Så till den grad att de tillgrep mord.

Anonym sa...

Strålande historieskrivning, man blir imponerad. Det militärt starka Sovjet agerar bara sunt och riktigt när det sluter pakt med Hitler, invaderar Polen, besätter de baltiska staterna och angriper Finland. Men när regeringen i det militärt svaga Sverige försöker undvika att råka i krig är den moraliskt förkastlig. Så kampen mot Hitler skulle alltså ha förts av Danmark, Sverige, Norge, Belgien, Holland m.fl. små länder - allt medan Sovjet, England och Frankrike gjorde rätt som i det längsta sökte undvika kriget?

"Hitler behövde svenska varor för sitt krig", men samtidigt var Sverige inte någon måltavla. Då kommer den verkliga tiotusenkronorsfrågan: Vad hade då hänt om Sverige agerat i sann anti-nazistisk riktning vintern 1939-40 och låtit västmakterna föra över trupper till Finland, med åtföljande besättande av malmfälten? Inte nog med att den politiken hade varit anti-nazistisk, den hade ju dessutom varit anti-sovjetisk.

Sedan är det förstås värt att notera att Sverges kommunistiska partis politik var helt annorlunda än vad man här kan få intryck av. Den antinazistiska retoriken försvann efter pakten mellan Stalin och Hitler, då istället västmakterna utmålades som skurkar. Man betonade att Sverige måste hålla sig utanför kriget och anpassa sig till det nya läget. Att vilja göra sken av att kommunisterna i Sverige skulle ha varit kraftigt antinazistiska i ord och handling under hela kriget är bara skrattretande.

Orsaken till att kommunisterna blev en måltavla under de första krigsåren var framför allt Finlandsfrågan, det hade inte med deras antifascism att göra (som ju dessutom lyste med sin frånvaro efter pakten mellan Hitler och Stalin).

Anonym sa...

En liten fråga: När Tyskland och Ryssland angrep Polen hade västmakterna en allians med Polen. Man angrep dock inte Tyskland väster ifrån, trots utfästelser om detta. Man riktade heller inte något angrepp mot Sovjetunionen.

Gjorde västmakterna fel som inte assisterade Polen genom ett angrepp mot Tyskland? Gjorde Sovjet däremot rätt som angrep Polen och hjälpte Tyskland?

Anonym sa...

Att diskutera med hjärntvättade kommunister är meningslöst. Det är bättre att tala med en vägg.

Mr. JB

Röda raketer sa...

När man talar om att Sovjet angrep Polen bör man komma ihåg att det handlade om att ta tillbaka västra delarna av Vitryssland och Ukraina,som Polen snodde åt sig 1921.