Antonio Gramscis pedagogik

Vi har tidigare hänvisat till en artikel om utbildning, som den gamle italienske kommunistledaren Antonio Gramsci skrivit. I sin fängelsecell i Mussolinis Italien funderade han över utbildningen och samhället. Det finns anledning att beröra hans tankegångar djupare.

I sina intressanta anteckningar tar han upp frågeställningar som är aktuella för dagens svenska utbildningsdebatt. Hans syfte är att forma ett utbildningssystem, som förmår att skapa ett intellektuellt skikt inom arbetar- och bondeklasserna, dvs. ett skolsystem som förmår att överskrida klasskillnader.

"Om vårt mål är att producera ett nytt skikt av intellektuella, inklusive sådana som har förmåga till den högsta graden av specialisering, från en social grupp som traditionellt sett inte har utvecklat en lämplig inställning, då måste vi övervinna ojämförliga svårigheter."

Gramsci ger sig dock i kast med denna ojämförliga svårighet och går igenom en rad av de hinder som måste övervinnas. Han tar upp det faktum att en del barn förbereds för skolan på ett bättre sätt än andra:

"I många familjer, särskilt i de intellektuella skikten, får barnen i familjelivet en förberedelse, en förlängning och ett komplement till skolans liv; de ’andas in’, som det heter, en hel mängd begrepp och attityder, som underlättar utbildningsprocessen. De kan redan och utvecklar sin kännedom om det litterära språket, dvs. de uttryckssätt och medel för lärande, som är tekniskt överlägsna de medel som den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen mellan sex och tolv år besitter. På så sätt tillägnar sig stadsbarn, genom själva det faktum att de bor i en stad, redan vid sex års ålder en mängd begrepp och attityder som gör deras skolgång enklare, mer framgångsrik, snabbare."

Det är naturligtvis bra att en del barn redan vid skolstarten har fått en gynnsam start i livet. Men för de flesta, för "den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen", är så inte fallet. Hur ska skolan kunna ge de andra barnen liknande förutsättningar?

Gramsci har svaret:

"I den grundläggande organisationen av den gemensamma skolan, så måste åtminstone de viktigaste delarna av dessa förhållanden skapas – för att inte tala om det självklara faktum att parallellt med den gemensamma skolan bygga upp ett nätverk av förskolor och andra institutioner, där barn redan före skolåldern skulle vänja sig vid en viss kollektiv disciplin och tillägna sig förskolebegrepp och attityder."

Gramsci menar alltså att det ska byggas upp en gemensam skola, som förmår att ge alla barn gemensamma begrepp och attityder, och som skapar en kollektiv disciplin, som han anser nödvändig för elevernas kunskapsutveckling.

När det gäller själva skolan urskiljer Gramsci två faser i elevernas skolgång. En tidigare fas, som med nödvändighet måste innehålla en viss form av "dogmatism", dvs. en fastställd uppsättning grundläggande fakta och färdigheter, som barnen behöver öva in för att kunna gå vidare i sin utveckling. Denna fas bör pågå i tre till fyra år. Därefter kan en mer kreativ och självständig fas ta vid. Den gemensamma grundskola han tänker sig ska avslutas då barnen är femton till sexton år gamla, som i den svenska grundskolan.

Han är noggrann med att betona nödvändigheten av den tidigare skolans mekanik, vilket skiljer honom från huvudfåran i svensk skoldebatt. I Sverige framhävs ju ofta vikten av självständighet och frihet redan från början, något som Gramsci varnar för:

"Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar."

I kampen mot det gamla, mekaniska, "jesuitiska" skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en "romantisk" fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett "ohälsosamt överdrivet" sätt.

"Det är anmärkningsvärt att den nya pedagogiken har riktat sin eld mot ’dogmatismen’ då det gäller områden som instruktion eller inlärning av konkreta fakta, dvs. precis på de områden där en viss dogmatism är praktiskt taget oundgänglig…"

"Hela den gemensamma skolan är en aktiv skola, även om det är nödvändigt att begränsa libertarianska ideologier på detta område och med viss energi betona de vuxna generationernas, dvs. statens, plikt att ’forma’ de nya generationerna."

Så långt Gramsci om den grundläggande utbildningen i grundskolan. Men han har också något att säga om den fortsatta utbildningen som har bäring på den nuvarande svenska diskussionen om gymnasiets framtid. Här menar vår nuvarande regering att yrkesprogrammen bör renodlas till yrkesutbildning och inte längre vara förberedande också för vidare studier. Gramsci menar att sådana yrkesskolor befäster de sociala skillnaderna:

"Yrkesskolor, dvs. sådana som inrättats för att tillfredställa omedelbara, praktiska intressen, börjar dominera över den formativa skolan, som inte är omedelbart nyttig. Den mest paradoxala aspekten i allt detta är att denna nya typ av skola framställs som och förespråkas som demokratisk, medan den i verkligheten är bestämd inte bara åt att befästa sociala skillnader utan också kristallisera dem i kinesiska komplexiteter."

För att bryta de sociala skillnaderna och göra alla medborgare förmögna att vara med och styra samhället krävs att skolan inte bara inriktar sig på att tillgodose omedelbara praktiska behov. Det gäller i synnerhet barn och ungdomar från arbetar- och bondehem, som behöver komma i kontakt med mer allmänna, teoretiska ämnen i skolan:

"Mångfaldigandet av olika typer av yrkesinriktade skolor befäster på så sätt traditionella sociala skillnader; men eftersom de inom ramen för dessa skillnader verkar främja inre mångfald, ger de intryck av att vara demokratiska till sin karaktär. Arbetaren kan till exempel bli yrkesutbildad, bonden kan bli inspektör eller enklare agronom. Men demokrati kan per definition inte bara betyda att den outbildade arbetaren blir yrkesarbetare. Den måste innebära att varje "medborgare" kan "styra" och att samhället skapar förutsättningar för honom där han åtminstone teoretiskt, kan uppnå detta."

Gramsci sätter fingret på en öm punkt i den svenska skoldebatten: den berör dess klassmässiga konsekvenser. Och hur den "fria pedagogiken" blir en icke-pedagogik för den stora massan.

Läs även Marx och kunskapsteorin och Om socialistisk etik!