Svenska panoptikon

Här kommer en till av Gustav Johanssons dikter, Svenska Panoptikon från 1924:

Hur kortvarig är inte storhetens glans!
Hur flyktig all jordisk fröjd!
Allt heligt störtas i yrande dans
från sin otillgänglighets höjd.
Det var som en stöt mot den rätta tron,
som ett uppenbart helgerån
då nyss man slog bort på offentlig auktion
vårt Svenska Panoptikon.

Där slumpades tidens stormän bort
för en femma pr styck, ungefär.
Kung Gustaf blir skyltdocka inom kort
i en antikvitetsaffär.
För all del! Allt på sin rätta plats,
ty knappt är det sparsamhet
att hålla ett dussin dyra palats
för en enda antikvitet.

Ännu råder sorg som ej gränser vet
i de svenska allmogehem,
där man ansett som första klass sevärdhet
Panoptikons: ”Vem är vem?”
Men torka ögonen, lantliga ros!
Begråt ej mer det som var!
Om än det gamla har gått sin kos
så finns Panoptikon kvar.

Men minns att vi lever i radions
och filmkonstens tidevarv
- för att inte tala om Stadions –
och att vårda ett sådant arv
som museer med stumma och stela skelett
det har släktet vuxit ifrån.
Nu krävs ett talande vaxkabinett
ett rörligt Panoptikon.

Var tröst, problemet är redan löst.
Panoptikon lever än!
Det visas lite varstans i höst,
ty då är det väl igen.
Spektaklet har sin givna publik,
som finner det ganska nätt
med detta – ifråga om stil och teknik –
moderna vaxkabinett.

Vid seklets början gjorde sig bred
en ny och bekväm teori,
som varje slöfock i blusmännens led
fann särskilt behag uti.
Man ska rösta, men kampen fly,
så växte man in efterhand,
direkt, utan bråk eller huvudbry
i de stekta sparvarnas land.

Nu återstår tomma ruiner blott
av detta lärosystem.
En världsbrand och klasskrig av väldiga mått
har medfört nya problem.
Men varje bekvämlighetslärans profet
förseglar sin almanack.
När kriget bröt ut över vår planet
deras hjärnor slog stopp och back.

Vad sedan timat de alldeles glömt
om de ens det någonsin känt.
Det är liksom något de en gång drömt,
men som troligen aldrig hänt.
De har samma utnötta skivor än
på sin skrällande grammofon,
det lugna växandets talesmän
- vårt Svenska Panoptikon.

En gnista rebellisk i ungdomens vår
det är kanske lite var.
Men hur många förmår medan åren går
behålla sin ungdom kvar?
Problemet är svårlöst, men däremot
är det tydligen ganska lätt
att stanna och stelna som gumman Lot
i ett andligt vaxkabinett.

Men vore jag barn av den skumma tid
då man trodde på Gud och Fan,
då skulle jag stilla knäböja vid
min kammardörr en gång om dan
och be att få gå genom årens rad
med ungdomlig vakenhet,
så länge den fortsätter, min promenad
genom livets steniga vret.

Men kunde den inte beviljas, min bön,
begärde jag strax biljett
till den evigt brinnande svavelsjön
eller himmelens änglabalett.
Det är bättre att hängas som käck rebell
under brackornas dumma hån
än att hamna i väntan på levnadens kväll
i ett andligt Panoptikon.

Gustav Johansson som ung charkuterist (ovan till vänster).

-------

Fler dikter av Gustav Johansson:

Lovsång till klassamarbetet

Vid de mördade kamraternas grav

Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag