För de privilegierade klasserna har det alltid funnits möjligheter att slå sig fram i samhället även om man saknat kompetens. Släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom har gjort det möjligt att ta sig förbi de hinder som utgörs av krav på t ex kompetens.
För underklassen har situationen varit en helt annan. I avsaknad av kontaktnät och pengar har den egna kompetensen varit den enda möjligheten att ta sig fram eller upp. Att ha papper på sin kompetens är därvid ett viktigt intresse.
För underklassen har skolan varit en av få möjligheter som stått till buds för att förstärka sin kompetens och därmed utöka sina möjligheter att bryta sociala mönster och arv. Utan skolan hade enda alternativet varit att bliva vid sin läst. Men det har förutsatt att skolan varit tillgänglig för alla. Något som inte alltid varit en självklarhet och som överklassen genom historien försökt att förhindra.
I den mån överklassen inte förbehållit utbildningen som ett privilegium för de redan privilegierade, så har de understött en skiktning av skolan – bättre utbildning åt de sina och enklare utbildning åt de arbetande klassernas barn. Därför motsatte sig överklassen införandet av folkskolan och grundskolan. Därför förordar den idag att gymnasieskolan sorteras så att vissa utbildningar leder till högskolebehörighet och andra begränsas till praktisk yrkesutbildning. Det är av samma skäl som vänstern kämpar i motsatt riktning. För en skola för alla och för alla elevers rätt till kunskap (se t ex Lars Ohlys inlägg på DN Debatt förra lördagen).
Det vi ser här är hur två olika intressen möts. Samma intressemotsättning märks i debatten om betyg. Å ena sidan finns ett intresse hos överheten att sortera och sålla underklassen. Härav kommer ett visst naturligt motstånd från underklassen. Å andra sidan finns ett intresse hos underklassen att ha papper på vem man är och vad man kan. Det är dessa två intressen som skär emot varandra i betygsdebatten och som gör att vänstersinnade kan komma till helt olika slutsatser i betygsfrågan. Den ena gruppen vänsteranhängare betonar den första aspekten, motståndet mot överhetens sortering av underklassen. Den andra gruppen betonar den andra aspekten, dvs betygen som en rättighet och en möjlighet att bevisa sin kompetens i avsaknad av släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom.
Ty så fungerar vårt samhälle: om man är papperslös så finns man inte. Och detta faktum gäller inte bara flyktingar.
Vi menar att ett ensidigt betygsmotstånd är allt för förenklat och leder till att vänstern bortser från underklassens intresse av att ha papper på vad man kan. Vi tror dock inte att vänsterns väljare bortser från detta intresse. Därför bör vänstern modifiera sitt betygsmotstånd för att komma i harmoni med sina väljargruppers intressen.
-------
Läs om hur man redan på 1700-talet förde denna kamp.
Och om Antonio Gramscis pedagogik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
När jag läste en termin didaktik, hade vi en bok av Per Måhl som behandlade betygen och den målrelaterade skolan, på ett sätt som fick mig att omdefiniera synen på betygen. "Vad krävs nu?" heter den och kan väl rekommenderas. Bland annat skriver han om hur viktigt det är med betyg, för att man från politiskt håll ska kunna fördela resurser inom skolväsendet (förutsatt, naturligtvis, att det finns ett kommunalt skolväsende att fördela inom). Det är ytterligare en förtjänst med betyg.
I övrigt håller jag med er i det ni skriver.
De flesta av de argument som brukar framföras mot betyg handlar egentligen om det förra betygssystemets brister. Då hade vi ett relativt och sorterande betygssystem, 1-5. "Fyrorna har tagit slut", kunde det heta.
Dagens betyg är precis som du skriver målrelaterade. Alla som lär sig vad som krävs kan få motsvarande betyg. Detta är ett system som vänstern borde försvara.
I synnerhet som den borgerliga regeringen vill luckra upp systemet och införa fler betygssteg som inte har några tydliga kunskapskriterier. Därmed är borgarna på väg bort från de målrelaterade betygen.
Det var ett intressant inlägg, men jag har svårt att hålla med. Dock tycker jag att vårt motstånd mot just betyg är vagt och inte speciellt träffande, argumentationen behöver skärpas och förbättras.
Arbetarklassens behov av betyg kan väl närmas liknas med guldklockan efter "lång och trogen tjänst" som man kan läsa om här och där. En form utav falskt medvetande, en klapp på huvudet.
Avskaffandet av betygen tycker jag har två huvudsakliga poänger, den ena är att minska skolans repressiva sida. Det vill säga, skolan som disciplinerar arbetskraften inför arbetslivet huvudsakligen igenom att differentiera olika grupper inom den. Att ställa "skötsamma" grupper mot "bråkiga" och skapa typer i skolan som kan hålla i sig resten av livet.
Det andra är att betyg inte mäter någonting. Man kan inte mäta vetenskapligt kunnande på det sätt som man tror med ett sådant positivistiskt tillvägagångssätt. Det man får ut är snarare kapaciteten att förhålla sig till systemet, på ren svenska: att snacka skit. Kritiskt reflekterande, förmåga att röra sig mellan olika koncept och teorier kan inte fångas upp i en enkel IG-G-VG-MVG skala.
Intressant kommentar, men vi har svårt att hålla med.
För det första haltar liknelsen mellan betygen och guldklockan. Med ett bra betyg kan man ta sig fram och upp. Få arbete, plats på utbildning osv. En guldklocka kan man på sin höjd uppleva eller sälja, men den ger knappast en biljett till vidare möjligheter.
För det andra är det intressant att du framhåller skolans "repressiva sida", i stället för att se den som en möjlighet till lärande. Vi anser att den svenska skolans huvudproblem är att alla elever inte får det lärande de behöver och har rätt till. Det gäller i synnerhet underklassens barn.
För det tredje är det intressant att du förnekar mätningens betydelse för det vetenskapliga kunnandet. Vi anser att allt i princip är möjligt att mäta eller bedöma. Hur kan vi annars veta att det finns?
Problemet med en skola utan mätning och bedömning är att vi inte kan veta om eleverna lärt sig det de ska.
Problemet med positivismen är att den begränsar sig till mätning. Marxismen har aldrig förnekat mätningens betydelse, men förordar att mätningen kompletteras med analys och syntes.
Hej. Min gamla post verkar inte ha kommit in. Så jag skriver om lite snabbt och lätt.
1) Guldklockan kanske inte är perfekt, men alla andra former av belöningssystem på arbetsplatser är det. Det gör att man splittrar upp kollektivet och särskiljer vissa, som då närmare stödjer arbetsköparen än andra. Om inte annat sår man ett frö av osäkerhet i solidariteten, arbetskamraterna undrar om det verkligen är en av dem, och så blir det mindre chans att man kan samarbeta i sådana saker som att sänka takten, i fackklubben eller mot chefen.
2) Skolan har två funktioner, en av dem är att lära ut nödvändiga funktioner och kunskaper för arbetslivet och en är att disciplinera arbetskraften. Lärare får speciell utbildning i hur de ska kontrollera elever och klassrum.
3) Det var inte en kritik rakt av av positivismen, utan snarare att betyg mäter allt annat än just kunskaper. Betyg mäter hur bra man har anpassat sig till skolan som system, hur man kan svara på ett sätt som är passande i ett klassamhälle. Det är omöjligt att på ett bra sätt mäta kunskaper i så olika ämnen som kemi, historia eller teater igenom en trappa av olika betygskriterier. Det enda som sker är att det blir godtyckligt.
1. Vi anser att även liknelsen mellan betyg och belöning haltar. Betyg ska vara ett kvitto på uppnådda kunskaper, inte en belöning. På samma sätt som körkortet. För att får körkort måste man uppfylla vissa kriterier. Bara för att en fått körkort, så utgör det inget hinder för andra att ta körkort, om de också uppfyller kriterierna. Det utgör inget hinder för solidariteten i samhället. Tvärtom är det ganska bra för samhället att de som ger sig ut på vägarna har genomgått en viss prövning. Det är nog farligt ändå.
2.Skolans funktion är att förmedla till den uppväxande generationen vad den vuxna generationen tycker är av värde för att de unga ska kunna fungera i samhället och i arbetslivet. Det görs mycket mer rationellt genom skolan, än om varje uppväxande människa på egen hand måste uppfinna hjulet. En viss disciplinering är härvidlag inget fel. Tvärtom. Det är en förutsättning för utveckling. Det är helt omarxistiskt att vända sig emot disciplin av princip (se vår artikel om Gramscis pedagogik).
3. Betyg är avsedda att bedöma kunskaper även om de naturligtvis är generaliseringar och inte täcker in alla detaljer. Och vi vill inte se ett system där man i detalj ska bedöma eleverna. Det treskaliga betygssystemet som vi har duger bra för att ge en uppfattning om elevens lärande.
Ståndpunkten att verkligheten inte går att mäta eller bedöma är inte marxistisk. Den får som konsekvens att verkligheten inte går att känna, vilket är filosofisk idealism.
Självklart går det att bedöma om elever uppfyller kriterierna i läroplaner och kursplaner. Visst ingår det ett subjektivt moment i detta, men det gör det i all mänsklig verksamhet, även vetenskapen. Och vi tar inte avstånd från all mänsklig versamhet för att den är subjektiv. Tvärtom. Det är det som är det mänskliga.
Godtycke är däremot av ondo. Det främsta godtycket är en betygslös skola. Den leder till att den som av släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom kan ta sig fram och upp i samhället.
Betyg, meriter, kriterier är därför något som underprivilegierade klasser alltid förordat, medan överklassen klarar sig bättre utan sådana formaliteter.
Skicka en kommentar