Vi saknar inte Saddam Hussein

Saddam Hussein hängdes i morse. Vi kommer inte att sakna honom. Han gjorde sig känd som en blodig diktator. Han hade tusentals människoliv på sitt samvete - framförallt kurder och kommunister.

Saddam var vid den tidpunkten allierad med USA som umgicks med honom i all önsklig välmåga (se tidigare bloggning med film på Rumsfeld och Hussein). Och USA tyckte uppenbarligen att det var helt ok att döda kommunister och kurder. Likaså uppmuntrade USA Iraks krig mot Iran. Flera västländer försåg Saddams Irak med nödvändig utrustning för krigföringen.

Men Saddam Hussein begick ett misstag. Han missförstod USA:s vilja och gick in i Kuwait. Och in i det sista trodde han att han på nytt skulle kunna bli USA:s allierade.

I USA:s ögon är Saddams största brott att han gick emot USA:s intressen - inte att han dödade sina egna landsmän. Därför hängdes Saddam i morse.
-------
Läs även Jinge och Esbati.

Bild från möte mellan Donald Rumsfeld och Saddam Hussein.

Röda raketers nyårskrönika

2006 har varit ett händelserikt år. En del viktiga frågor har kommenterats på denna blogg. Här följer ett urval:

I januari höll vänsterpartiet kongress. Före kongressen hade de flesta medier beskrivit v som ett mycket splittrat parti. Vi förutsåg före kongressen började att partiet var mer enat än på decennier, vilket också visade sig vara fallet. Läs artikeln Mycket skrammel för vadå?

Ett par veckor senare skrev vi om Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrer under rubriken Feg provokation. Det var först ett par veckor efter detta som frågan blev en världsnyhet i och med protester och bojkotter i muslimska länder mot Danmark. Från början var vi rätt ensamma i bloggvärlden med att kritisera Danmark. Efter hand insåg allt fler att yttrandefrihet inte innebär den starkes skydd mot den svage. Vi uppmärksammade en intressant artikel av Göran Rosenberg. Och hur liberala partier utvecklats i en främlingsfientlig riktning.

En liten lustifikation var att höra Maud Olofsson debattera ekonomisk teori med Lars Ohly i riksdagen. Vi kommenterade i artikeln Maud Olofsson och den ekonomiska teorin. Hon är numera näringsminister. Stackars näring!

Vi uppmärksammade ett dåligt försök från Dagens eko och Helene Lööw att framställa vänstern som antisemitisk. Vi visade att det inte fanns någon grund för påståendet.

I ett par artiklar skrev vi om den världsberömde arkitekten Oscar Niemeyer. Vi beskrev också det amerikanska kommunistpartiets spännande historia.

I samband med årsdagen av mordet på Olof Palme skrev vi om honom, men också om hans kommunistiske kusin, Rajani Palme Dutt. Det blev en kavalkad i name dropping, som också omfattade Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja.

I mars skrev vi om de franska ungdomsprotesterna mot regeringens försök att försämra anställningstryggheten för ungdomar. Vive la France! Till slut backade regeringen och drog tillbaka sitt förslag. Strax därpå kunde vi fira att Italien röstat bort Berlusconi.

I Sverige demonstrerade folk mot USA:s ockupation av Irak. Även Sverker Åström. Och Pete Seeger sjöng om att de amerikanska trupperna behöver vårt stöd: Bring them home.

Vi skrev om första majfirandets historia och kunde konstatera fel i Nationalencyklopedin. Vi rapporterade också från firandet av första maj i Stockholm.

Palestinska Hamas vann valet och en Hamasminister besökte Sverige. Vi noterade att de borgerliga partierna har en ensidig syn på den israelisk-palestinska konflikten.

Den 14 maj högtidlighölls minnet av skotten i Ådalen för 75 år sedan. Vi beskrev vad som hände och publicerade Gustav Johanssons dikt Vid de mördade kamraternas grav.

Vänsterpartiet kritiserades för sitt förslag att ta bort läxorna i skolan. Vi påminde om den socialistiska bildningstraditionen. T ex hos Antonio Gramsci. Vi kunde notera att även de borgerliga partierna ville sänka ambitionerna i skolan. Dessa sänkta ambitioner håller nu på att bli verklighet.

I juli inledde Israel ett krig mot Libanon. Vår kritik av Israels politik ledde till en upprörd debatt, där även Mossad deltog. Debatten utmynnade i Röda raketers fredsförslag för Mellanöstern (The Red Rocket Roadmap for Peace between Israel and its neighbours).

Vänstern förlorade valet den 17 september. Det kändes deppigt. Men vi analyserade läget. Och i Berlin vann vi!

I oktober överraskades vi av den nya regeringens bristande moral. Vi fick nya inblickar i överklassens liv. Ministrarna föll - en efter en. Omvärlden fick en ny bild av Sverige. Parasiterna har tagit över. Reinfeldt lever inte som han lär.

I november röstade det amerikanska folket bort den republikanska majoriteten i kongressen. Grattis USA och världen! Och den borgerliga regeringen tappade sin majoritet hos svenska folket.

I december utspann sig en upprörd debatt om Finlands samröre med nazismen. Finland allierade sig tydligt med axelmakterna. Den svenska högern gjorde detsamma.

Den 10 december dog den chilenske diktatorn Pinochet. Folket jublade - högern grät.

Strax före jul beslutade den svenska regeringen att myndigheter ska skriva historia. Så var det i Pinochets Chile också.

Och medan vi skriver denna årskrönika meddelar CNN att Saddam Hussein hängts. Vi återkommer till detta ämne. Tills dess önskar vi alla våra läsare och kritiker ett Gott Nytt År!

Nytt firande!

Så här efter julfirandet kommer ett nytt firande. Röda raketer har blivit länkade till två nya sajter.

Dels danska Blogbots Nordisk Rød, en bloggportal som samlar nordiska vänsterbloggar.

Dels bloggen Mat och politik med tips på matrecept ur ett socialistiskt perspektiv.

Vi länkar naturligtvis tillbaka! Och firar med en tysk inspelning av Hasta siempre Comandante med Wolf Biermann.

Bilden från Mat och politik. Bloggningen handlar om vad man kan göra med resterna av julskinkan efter helgen.

Kommunismens lov

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill

De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet

Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten

Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Kommunismens lov ur pjäsen Modern av Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker

-------

Lyssna på Kommunismens lov! Tysk inspelning med Ernst Busch.

Forum för statlig historieskrivning

Regeringen har beslutat att upplysa svenska folket om vad den tycker om kommunismen. Uppdraget går till Forum för levande historia, som därmed blir ett Forum för statlig historieskrivning.

- Genom uppdraget till Forum för levande historia vidgas perspektivet så att också kommunismens brott mot mänskligheten tydligare omfattas i myndighetens arbete, kommenterar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.

I och med detta uttrycker regeringen att historieskrivningen är en politiserad fråga. Det blir "myndighetens" uppdrag att tolka historien i enlighet med den borgerliga regeringens uppfattning. Myndigheten ska inte ägna sig åt att undersöka kommunismens historia. Nej, den ska "belysa och informera" om kommunismens "svarta historia". Kommunismens ljusare sidor är uppenbarligen en uppgift för andra än myndigheten. Det är ju redan på förhand bestämt att det är de svarta sidorna den ska "informera" om.

Den borgerliga regeringen tycks vara bekymrad över att alla svenskar inte har samma uppfattning om kommunismen som regeringen. Det verkar i synnerhet gälla ungdomar. Därför riktar sig kampanjen "inte minst" till "den uppväxande generationen", som ministern uttrycker det.

Det är en intressant syn på historieskrivningens roll i samhället, med många historiska paralleller.

Politisk historieskrivning är inte ovanlig. Och segrarna brukar ju skriva historien, som det heter. Men det är ganska ovanligt att en regering i en liberal demokrati öppet tar på sig denna uppgift. I totalitära stater är statlig historieskrivning en norm. Och nu även i ett land nära dig.
-------

Bloggen Approximation ger en intressant analys av beslutet under rubriken Pravda. Där noteras bland annat att upprinnelsen till regeringsbeslutet står att finna i borgerliga riksdagsmotioner som uttryckligen riktar sig mot vänsterpartiet och Ung vänster. Alltså handlar det om att regeringen efter ett val använder statliga myndigheter för att bekämpa oppositionen ideologiskt.

DN:s huvudledare skriver i ämnet under rubriken "Levande, inte statlig historia". DN påtalar inkonsekvensen i regeringens politik. Först kritiserar man en politiserad utnämningsmakt, för att i nästa stund utnämna Per Unckel (m) till landshövding i Stockholm. Först kritiserar man opinionsbildande myndigheter, för att strax därefter politisera myndigheten för levande historia.

Dessutom har regeringen nu kompletterat styrelsen för myndigheten med två personer: journalisten Kaa Eneberg och professorn Klas-Göran Karlsson. Den förra har gjort sig känd genom tendensiösa böcker om de så kallade Kirunasvenskarna som reste till Sovjet. Den senare har haft ett långvarigt intresse för "den sovjetkommunistiska terrorn". Han har också skrivit boken "Historien som vapen" - som nu kan komma väl till pass.

Läs också Esbatis kommentarer (ja, han är tillbaka!), Foto-Lasse och Jinge.

God Jul

En del personer har fått för sig att julen firas till minne av Kristi födelse. Vi har aldrig förstått det. Om vår tideräkning börjar med Kristi födelse borde ju Jesus ha fötts den första januari. Däremot har vi noterat att julen ungefärligen sammanfaller med midvintersolståndet (21 december) och den slaktfest de vid denna tidpunkt brukade ha under förkristen tid.

Julfirandet är därför en helg som kristendomen möjligen försökt lägga beslag på, men som till sitt ursprung inte är en genuint kristen helg. Den firas egentligen inte till minne av något kristet. Därmed är det fritt att fira högtiden för alla.

Med detta sagt vill vi inte på något sätt förminska revolutionären Jesus betydelse. Han var och är ett moraliskt föredöme i mänsklighetens och socialismens historia.

Från oss alla till er alla: En riktigt God Jul!
Bilden kommer från Fredrich Legnemarks blogg.
-------
Uppdatering: Vi har fått en annan fin bild på Santa Marx från en av våra läsare. Tack Carl!

Tasso lämnar v

Förre riksdagsmannen Tasso Stafilidis lämnar vänsterpartiet, rapporterar Svenska Dagbladet.
- Det är oerhört befriande, säger han.

Det är tråkigt, men föga överraskande. För lite mer än ett år sedan övervägde han att lämna partiet, men ändrade sig i samband med partikongressen i januari. Därefter bedyrade han sin trohet mot partiet i samband med att han ånyo kandiderade till riksdagen.

Han placerades dock inte på valbar plats, vilket var ett klokt beslut. Om någon är osäker på sitt medlemskap i ett parti är det inte förnuftigt att välja personen som företrädare för det partiet. Det bör gälla varje parti.

Stafilidis säger nu att vänsterpartiet är en "sekt" som styrs av kommunister. Varken det första eller det andra påståendet är riktigt sant. Ett parti som stöds av hundratusentals medborgare kan knappast kallas en sekt. De ledande företrädarna för vänsterpartiet kan inte heller betecknas med samlingsnamnet kommunister.

De är i främsta rummet inspirerade av olika radikala strömningar i tiden (en egen svensk blandning av marxism, feminism, ekologism, internationalism och fackföreningskamp). De företrädare som kallar sig kommunister gör det i en mycket allmän mening (de förespråkar ett klasslöst samhälle). Ungefär lika allmänt som begreppet socialism.

Det som framförallt förenar de ledande kretsarna i dagens vänsterparti är viljan att vara vänster och ta avstånd från högervridningen i politiken. Tasso Stafilidis däremot har allierat sig med dem som tror att framgång för vänstern kan vinnas genom anpassning högerut. Därför är det logiskt att Tasso lämnar vänsterpartiet. Om han vill fortsätta att vara politiskt aktiv finns det gott om alternativ högerut.

Vi noterar för övrigt att en tidigare vänsterpartist på Gotland nu gått med i moderaterna. Det är inte att undra på att det funnits spänningar inom partiet när det omfattat medlemmar med så motstridiga uppfattningar.

Radikal tecknare

Robert Nyberg är en av Sveriges radikala tecknare. Ända sedan 1970-talet har han gett oss goda skratt. Goda skratt är sådana som ger den undertryckte styrka och mod och leder till insikt.

Vi har sett hans teckningar i fackpressen och i vänstertidningar. Och inte minst i annonser från Kommunal.

Robert finns också på nätet med en egen hemsida.

Aldrig mer, Pinochet

Omslaget på dagens edition av den chilenska tidningen La Nacion med texten "Pinochet 1915-2006 Aldrig mer!"

Det meddelas att Pinochet inte får någon statsbegravning. Dessvärre får han en militär hedersbegravning. En sådan person ska inte belönas, inte ens om man som Pinochet haft mäktiga understödjare. Margaret Thatcher, en av hans främsta supportrar, meddelade att hon sörjer djupt.

Vi har inte sett om Henry Kissinger, USA:s tidigare utrikesminister och planläggare av Pinochets kupp, har sänt sina kondoleanser. Men då det begav sig gjorde han följande uttalande:

"Dessa frågor är alltför viktiga för att låta de chilenska väljarna avgöra själva...Jag förstår inte varför vi ska stå vid sidan om och titta på medan ett land blir kommunistiskt på grund av dess ansvarslösa folk."

Den chilenska tidningen Santiago Times meddelar att champagnen tagit slut i huvudstaden. Många sörjer dock att Pinochet aldrig kom att ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten. Enligt chilensk lag blir han därmed friad från alla anklagelser. Inför den yttersta domen är dock hans öde beseglat.

Pinochet död

Det meddelas att Chiles förre diktator, Augusto Pinochet nu har dött, 91 år gammal. Hans eftermäle är den brutale diktatorns med många liv på sitt samvete.

Han tog makten i en blodig militärkupp den 11 september 1973 då han och militären störtade den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende.

Det är en besvikelse för den demokratiska opinionen i Chile och världen att han aldrig ställdes till svars för sina brott mot mänskligheten. Stödet för Pinochet minskade drastiskt även inom den chilenska högern när det visade sig att han smugglat undan pengar för egen räkning till olika bankkonton i utlandet. Bland annat i Washington.

Ett mörkt kapitel i Chiles historia har nu gått ur tiden. Han kommer att bli saknad av få.

På gatorna i huvudstaden Santiago går folk ut på gatorna för att fira hans död. Utanför militärsjukhuset där Pinochet dog står några fascistiska supportrar och gråter.

Kanske också hans gode vän Margret Thatcher fäller en tår. Eller Henry Kissinger.

Uttalande av Chiles kommunistiska parti (PCC) med anledning av diktatorns död. PCC var Pablo Nerudas och Victor Jaras parti.

China rocks

Vi har läsare (lyssnare) av vår blogg som saknat kinesisk revolutionsmusik i länklistan. Vi inser att det är en stor brist. Dessvärre hittade vi bara några raspiga exemplar av gamla vinylplattor och ingen riktigt bra eller komplett länk för denna smakriktning.

Vi hoppas dock att våra älskare av kinesisk musik håller till godo med några gamla godingar som

Östern är röd

Rorsmannen (med sång)
Rorsmannen (instrumental).

Vi hittade också en sång som vi inte hört tidigare med en aktuell text:

Världens folk kommer säkert att segra

Östanvinden blåser
Krigstrummorna ljuder
Vem fruktar vem i dagens värld?
Det är inte folket som fruktar den amerikanska imperialismen.
Det är den amerikanska imperialismen som är rädd för folket!

En rättvis sak får stort stöd. En orättvis sak får inte stöd av någon.
Historiens lagar kan inte trotsas, kan inte trotsas.
Den amerikanska imperialismen kommer säkert att förlora.
Och världens folk kommer säkert att segra.
Världens folk kommer säkert att segra.

Kanske någon av Röda raketers läsare kan hjälpa oss med en bra länk?

Uppdatering: Nu har en av våra läsare hjälpt oss med en länk till en kinesisk musikportal. Stort tack!

Och så har vi hittat den svenska versionen av Rorsmannen med Knutna nävar.

Fascismens estetik i Stockholm

Våra bloggningar om Finland och nazismen (1 och 2) har väckt en del ont blod. Det visar att det finns en hel del obearbetade känslor kring dessa frågor. Också i Sverige.

Vilket inte är så konstigt. Stora delar av både det finska och det svenska etablissemanget stod på Hitlers sida både före och under andra världskriget. Efter kriget befann de sig plötsligt på den sida som förlorat (många började vända redan efter att tyskarna åkt på stryk vid Stalingrad). De flesta av dem sökte då antingen dölja vad de stått för eller framställa sitt agerande som nödtvunget. Borta var plötsligt den entusiasm de känt inför nazismens visioner.

Det kalla kriget gjorde att många före detta nazister blev förlåtna sina skulder eftersom det nu gällde för USA och andra västländer att förena sig i kampen mot Sovjetunionen. Den historieskrivning som skapades för att möjliggöra detta politiska mål lever fortfarande kvar som en självklar sanning i många människors medvetanden. Det visar flera av kommentarerna till våra bloggningar (1 och 2). Och det visar den finländske statssekreteraren Pertti Torstilas uttalanden i Stockholm nyligen och hans upprördhet över Henrik Arnstads bok om dåvarande svenske utrikesministern Christan Günther.

Att tala om Finlands nära relationer till Nazi-Tyskland är inte att smutskasta Finland. Finlands folk var på samma sätt som Sveriges folk delat i synen på nazisterna. I Finland hade de krafter som kände stor samhörighet med Nazi-Tyskland ett större inflytande än de likasinnade i Sverige. Men Sverige låg inte långt efter. Dåvarande moderatledaren Gösta Bagge och den svenska militärledningen var särskilt inbjudna gäster till Hitlers 50-årsdag 1939. Bagge lade sedemera den ideologiska grunden för efterkrigstidens Högerparti i Sverige genom programskriften Frihet eller socialism från 1944.

De vita i Finland hade sina rötter i inbördeskriget (eller klasskriget, som man säger på den röda sidan). På ett liknande sätt hade nazisterna rötter i kampen mot de röda i den tyska revolutionen 1918. I Ungern var det likadant. Och framförallt i Ryssland. Och som av en händelse råkade de vita i Finland och nazisterna i Tyskland välja hakkorset som sin symbol. Vi har inte velat hävda att den finländska högerns användning av hakkorset är ett bevis för deras nazism. Men vi tycker att det är intressant att de och nazisterna valde samma symbol. De var ju på många sätt samma andas barn.

De röda hade sina rötter i arbetarrörelsen och inte minst i kampen mot första världskriget. De umbäranden som folken påtvingades genom kriget skapade hat mot krigsanstiftarna och krav på grundläggande samhällsförändringar. Det ledde till stora protester mot regeringarna, uppror och revolutioner. Revolutionen i Ryssland var ett resultat av just detta.

Men, som vi redan påpekat, den svenska högern går inte fri från anklagelser om vurm för nazismen. Och även i stadsbilden i dagens Stockholm kan vi finna kvarlevor från denna vurm. Bilden ovan föreställer Carl Milles Flygarmonument vid Karlaplan på Östermalm. Även den företräder omisskännliga likheter med den estetik som brukades av nazisterna. Och som av en händelse var Milles en stor beundrare av Hitler och Mussolini.

Tidigare artiklar i samma ämne:

Finland och nazismen

Återigen om Finland och nazismen

Återigen om Finland och nazismen

Efter vår förra bloggning om Finland och nazismen utspann sig en intressant diskussion bland kommentarerna. En skribent verkade blanda ihop vinterkriget med fortsättningskriget. En annan skribent lyfte fram propagandamyten om de oemotståndliga finska soldaterna - en myt som spelade en viktig roll i den svenska högerns kampanjer för att få Sverige att stödja ett Finland i allians med Hitler.

En tredje skribent skrev:

"Under fortsättningskriget med Adolf som allierad tog man tillbaka Karelen och gick inte en tum längre än den gamla gränsen."

Samtidigt vet vi att president Ryti och överbefälhavaren Mannerheim ville gå längre och upprätta ett Storfinland. Läs Mannerheims dagorder till de finska soldaterna.

Gemensamt för flera av skribenterna är att de söker ursäkter för Finlands allians med Hitler.

Det är för oss helt uppenbart att den finska högern önskade att Nazi-Tyskland skulle vinna kriget. Man ingick militära avtal med Nazi-Tyskland. Man ingick också avtal på det ideologiskt-politiska planet i och med Finlands anslutning till den så kallade Anti-Kominternpakten 1941. Det handlade alltså både om en andens gemenskap och om vapenbrödraskapet.

För att bilda sig en klarare bild av vilken gemenskap Finland sökte kan man titta på vilka de övriga medlemmarna av Anti-Kominternpakten var. Där återfinner vi, förutom Finland:

Tyskland (under Hitler)
Japan (under fascistiskt styre)
Italien (under Mussolinis fascistiska styre)
Ungern (under den fascistiske riksföreståndaren Miklós Horthys styre)
Spanien (under den general Francos fascistiska styre)
Manchukuo (ett japanskt lydrike efter den japanska invasionen av Kina)
Bulgarien (monarkistisk diktatur)
Kroatien (fascistisk marionettstat)
Danmark (under tysk militär ockupation)
Rumänien (under den fascistiske diktatorn Antonescus styre)
Slovakien (under den fascistiske marionetten Jozef Tisos styre)
Nanking-regimen i Kina (under japansk ockupation med marionetten Wang Jinwei i spetsen).

Det mesta talar alltså för att Finland under denna tid sökte ett särskilt sällskap.

En av våra kommentatorer hänvisar till Winston Churchills synpunkter efter kriget. Vi vill hänvisa till ett uttalande av Churchill under kriget. Han sa:

"Varje människa och varje stat som deltar i kampen mot nazismen kommer att få vår hjälp. Men varje människa och varje stat som marscherar med Hitler är vår fiende."

Finland var i detta sammanhang Churchills fiende. Likaså stora delar av det svenska etablissemanget.

Tillfriskning i Nederländerna

Röda Raketer har ägnat en del bloggningar åt Nederländernas främlingsfientliga invandrarminister Rita Verdonk. Då är det på sin plats att förmedla en positiv nyhet:

Nu har hon åkt på stryk i parlamentet.

Efter parlamentsvalet i november råder det fortfarande en oklar parlamentarisk situation, men i en viktig omröstning i parlamentet i förra veckan samlade Arbetarpartiet tre andra partier (Socialistpartiet, Gröna vänstern, Kristliga unionen) och vann.

Resultatet blir att i bästa fall 26 000 asylsökande som tidigare fått avslag på sina ansökningar beviljas amnesti.

För två år sedan bestämde sig mitten-höger-majoriteten i parlamentet att 26 000 personer skulle skickas ut ur landet under kommande tre år. Det är oklart exakt hur många människor som kommer att beröras av amnestin, eftersom en del av de berörda redan har flyttat antingen till hemlandet eller andra länder.

Om Socialistpartiet som gjorde ett mycket bra val står det att läsa i Flamman (30/11). Socialistpartiet har varken någon feministisk eller miljöpolitisk profil men utför ett bra utomparlamentariskt arbete.

I valrörelsen spelade Rita Verdonk än en gång sitt främlingsfientliga kort. Regeringen fattade beslut om att förbjuda burqa och niqab, heltäckande klädesplagg som en del muslimska kvinnor använder. Klädesdräkten täcker hela kroppen utom en liten glugg för ögonen.

Man kan tycka vad man vill om de sedvänjorna. En poäng är dock att lagstiftningen som den nederländska regeringen hastade igenom bara rör ett femtiotal kvinnor i landet. Det säger mer om den regeringen än det akuta behovet av lagstiftning.

-------

Uppdatering: Aron Etzler påpekar att uppgiften om att socialistpartiet saknar miljöprofil inte stämmer. Läs kommentaren.

Finland och nazismen

Den finska högern har en smutsig historia som fortfarande försvaras. Så sent som den 13 november i år ursäktade statssekreteraren och tidigare Stockholmsambassadören Pertti Torstila Finlands allians med Nazi-Tyskland vid ett tal på Krigsvetenskapsakademin i Stockholm.

Redan i det finska inbördeskriget 1918 stred de "vita" under hakkorsets banér. De vitas slakt av tusentals "röda" fördes i samma anda och under samma ideologiska förtecken som andra fascistiska rörelser i Europa och världen.

Finlands allians med Hitler under andra världskriget var inte nödtvungen. Det var en allians mellan likasinnade. Den finska högerns frivilliga och entusiastiska deltagande i kriget mot Sovjetunionen 1941-44 var en logisk konsekvens.

Efter kriget dömdes flera ansvariga finska ledare för krigsförbrytelser. Bland annat presidenten Risto Ryti. Samtidigt har den finska högern vårdat minnet av de fornstora dagar då Finland stod på nazismens sida. Veteranföreningarna har varit särskilt aktiva i detta avseende.

I dagens Finland kan man i varje stad se "frihetsmonument" som hyllar de finska fascisternas slakt på arbetare och bönder. I många kyrkor hyllas de fascistiska slaktarna som frihetshjältar. I dödsannonser i tidningarna och på gravstenar visas de fascistiska symbolerna. Ett hakkors är symbolen för dem som deltog på de vitas sida i inbördeskriget 1918. En muskulös arm med ett svärd är symbolen för dem som deltog i fortsättningskriget på Hitlers sida 1941-44. Stolt visar de upp de nazistiska symbolerna. Och det finska utrikesdepartementet försvarar dem offentligt.

I Sverige har författaren Henrik Arnstad avslöjat den finska högerns historia i boken Spelaren Christian Günther. Det finska utrikesministeriet har nu officiellt tagit avstånd från boken och försvarat Finlands allians med Hitler. I en läsvärd artikel av Henrik Arnstad på SvD:s Brännpunkt föreslår han att "Finlands utrikesministerium bör skickas på en grundkurs i historia."

Ett av Torstilas argument för att försvara alliansen med Hitler är att Sverige skulle ha gynnats av detta. Arnstad svarar lakoniskt:

"Det var Finlands ledning som genom sitt opportunistiska och kriminella anfallskrig skapade säkerhetspolitiska risker för Sverige. Dömda finska krigsförbrytare som president Risto Ryti bär hela ansvaret. Som humanist betackar jag mig för påståendet att en kamp för Nazityskland var något positivt för Sverige och demokratin."

Finlands sak är svår.
-------
Pertti Torstilas tal vid Krigsvetenskapsakademin i Stockholm den 13 november finns publicerad på www.christiangunther.se/blogg
Arnstad har även skrivit en artikel i frågan i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Uppdatering: Ett svar på några kommentarer, Återigen om Finland och nazismen.

Regeringen står inte på fackets sida

En del kommentatorer, bland annat Kulturbloggen, anser att regeringen "står på fackens sida" då det gäller Vaxholmsfallet som nu skall prövas i EU-domstolen. Detta är att dra för långtgående slutsatser.

Regeringen hävdar principen att svenska lagar och regler ska gälla i Sverige. Det är bra. Den principen råkar sammanfalla med de fackliga organisationernas åsikt i fallet med det lettiska byggföretaget Laval som gav lettiska löner till lettiska byggarbetare i Sverige.

Men att av detta dra slutsatsen att regeringen står på fackens sida blir fel. Den borgerliga regeringens strategi är att minska de fackliga organisationernas inflytande i Sverige. Det är ett allmänt mål som syftar till att minska arbetarrörelsens inflytande i det svenska samhället. Det ses av regeringen som en förutsättning för ett långsiktigt förborgerligande av Sverige.

För att förvissa sig om att detta är sant kan man med fördel lyssna till migrationsminister Tobias Billströms (m) lördagsintervju i Ekot i går. Eller betrakta regeringens inställning till A-kassan. Eller avdragsmöjligheterna för fackavgiften.

Springsteen&Seeger

Bruce Springsteen har under det senaste året ägnat sig åt den amerikanske folksångaren Pete Seegers musik. För ändamålet mixade han en särskild grupp musiker med rötter i bluegrass, gospel, New Orleans jazz, R&B och rock. Resultatet är lysande och kan avlyssnas på skivan "We shall overcome - The Seeger Sessions".

Springsteen har under året gett två bejublade konserter i Stockholm med detta Seeger Sessions Band. Den senaste för ett fullsatt Globen för några veckor sedan.

För den som vill tränga djupare in i Pete Seegers musik finns en hemsida med Seegers egna tolkningar av alla låtar som Springsteen har med på sin skiva - The Original Seeger Sessions. En av låtarna har vi redan presenterat, Bring 'Em Home, som ursprungligen skrevs på 1960-talet för att stödja de amerikanska soldaterna i Vietnam. Seeger har gjort en nytolkning av låten för att stödja de amerikanska soldaterna i dagens Irak.

I Sverige har frihetssången We shall overcome på senare år fått ett löjets skimmer över sig sedan den folkpartistiske ministern Birgit Friggebo försökte tysta kritik mot Bildt-regeringen under en debatt om rasism och främlingsfientlighet den 5 februari 1992 i Rinkeby Folkets hus. Springsteen och Seeger ger sången en välförtjänt upprättelse.

Pinsamt och okunnigt om Kuba, SvD!

Svenska Dagbladets ledarsida ondgör sig idag över att SVT i kväll har Kuba och Fidel Castro som tema. Samtidigt avslöjar SvD:s ledarskribent Kristian Karlsson en häpnadsväckande historisk okunnighet. Han har inte ens koll på när den kubanska revolutionen inträffade:

"I dag är det 50 år sedan Fidel Castro tog makten och den lilla karibiska ön började förvandlas till en kommunistisk enpartistat", skriver Kristian Karlsson.

I sin iver att angripa Kuba har han bemödat sig mer om att hitta lämpliga invektiv än att kolla historiska fakta. Enligt Karlsson tog Castro alltså makten 1956.

Sanningen är att revolutionen segrade först 1959. Den händelse som inträffade för 50 år sedan var att Fidel Castro tillsammans med en liten skara anhängare landsteg på Kuba för att starta kampen mot Batistas diktatur. Men i verkligheten var det först tre år senare som Fidel Castro "tog makten", för att använda Karlssons språkbruk.

Det är minst sagt pinsamt att SvD:s ledarredaktion släpper fram en skribent som uppenbart inte är insatt i Kubas historia och låter honom breda ut sig över mer än halva ledarsidan.

För alla som vill tillägna sig några grundläggande historiska fakta om Fidel Castro och den kubanska revolutionen rekommenderas Wikipedia.

Läs också Esbatis kommentarer.