Efter TV4:s partiledardebatt i går fick internetanvändarna rösta på vem som klarade sig bäst. I går kväll låg vänsterpartiets ordförande Lars Ohly på tredje plats. Då hade 3732 personer röstat.
Under dagen har partierna mobiliserat sina medlemmar för att puffa för sin kandidat. Hur blir resultatet då?
I kväll har 6465 personer röstat. Vi noterar ställningen. Lars Ohly ligger fortfarande trea efter Fredrik Reinfeldt och Göran Persson.
Lars Ohly (12,8 %)
Göran Persson (30,5 %)
Peter Eriksson (4,6 %)
Maud Olofsson (4 %)
Lars Leijonborg (7,4 %)
Göran Hägglund (5,2 %)
Fredrik Reinfeldt (35,5 %)
För mindre än två månader sedan räknades vänsterpartiet ut ur svensk politik. Eller, som Svenska Dagbladets ledare, önskades ut ur svensk riksdag. Läget har ändrats fullständigt.
Vänsterpartiet bedriver i dag en politik som intresserar människor. Partikongressen visade att partiet är mer enigt än kanske någonsin. Vänstern vänder uppochner på nyliberala sanningar. Driver vänsterpolitik helt enkelt - på ett sätt som både är principfast och pragmatiskt.
Det finns mycket som talar för att vänsterpartiet kommer att göra ett mycket bra val till hösten. Entusiasmen är stor. Förmodligen kommer partiet att sitta i nästa regering.
20 februari 2006
19 februari 2006
Det bådar gott inför valet
TV4 sände partiledardebatt i kväll. Det märktes en viss anspänning hos deltagarna. Redan inövade argument fördes fram oberoende av sammanhang, vilket emellanåt ledde till vissa muntrationer.
Man kan dock konstatera att den borgerliga alliansen inte får träff på regeringen och dess samarbetspartier. Sverige fungerar hyggligt bra i jämförelse med länder i omgivningen. Det är svårt att hitta riktiga missnöjesfrågor att haka upp sig på. Ekonomin går bra. Sysselsättningen är ett problem, men mindre än då borgarna hade makten senast. Bostadsbristen är ett problem, men byggandet är i gång, och de borgerliga partiernas marknadslösningar gynnar inte dem som lider mest.
Lars Ohly klarade sig bra. Mycket bra, till och med. Han lyckades väl i att trumma in partiets krav på 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Enligt en snabbenkät på TV4:s hemsida tillhör han en av de tre stora vinnarna.
Frågan ställdes: Vem var bäst i debatten? Svaret är hittills:
Lars Ohly (15,3 %)
Göran Persson (29,5 %)
Peter Eriksson (3,9 %)
Maud Olofsson (4,1 %)
Lars Leijonborg (8 %)
Göran Hägglund (5,9 %)
Fredrik Reinfeldt (33,3 %)
Vid ställningen 3732 röster totalt
Den borgerliga alliansen backar enligt mätningar från Demoskop och Sifo. Enligt Demoskop backar den borgerliga alliansen och har nu ett marginellt övertag med 49,5 procent mot 49,1 för socialdemokraterna och samarbetspartierna. Vänsterpartiet har ökat med 1,6 procent och ligger nu på 7,2. I Sifo ligger partiet på 6 procent. I den mätningen har moderaterna backat med 2,8 procent på en månad. Det bådar gott inför valet.
Man kan dock konstatera att den borgerliga alliansen inte får träff på regeringen och dess samarbetspartier. Sverige fungerar hyggligt bra i jämförelse med länder i omgivningen. Det är svårt att hitta riktiga missnöjesfrågor att haka upp sig på. Ekonomin går bra. Sysselsättningen är ett problem, men mindre än då borgarna hade makten senast. Bostadsbristen är ett problem, men byggandet är i gång, och de borgerliga partiernas marknadslösningar gynnar inte dem som lider mest.
Lars Ohly klarade sig bra. Mycket bra, till och med. Han lyckades väl i att trumma in partiets krav på 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Enligt en snabbenkät på TV4:s hemsida tillhör han en av de tre stora vinnarna.
Frågan ställdes: Vem var bäst i debatten? Svaret är hittills:
Lars Ohly (15,3 %)
Göran Persson (29,5 %)
Peter Eriksson (3,9 %)
Maud Olofsson (4,1 %)
Lars Leijonborg (8 %)
Göran Hägglund (5,9 %)
Fredrik Reinfeldt (33,3 %)
Vid ställningen 3732 röster totalt
Den borgerliga alliansen backar enligt mätningar från Demoskop och Sifo. Enligt Demoskop backar den borgerliga alliansen och har nu ett marginellt övertag med 49,5 procent mot 49,1 för socialdemokraterna och samarbetspartierna. Vänsterpartiet har ökat med 1,6 procent och ligger nu på 7,2. I Sifo ligger partiet på 6 procent. I den mätningen har moderaterna backat med 2,8 procent på en månad. Det bådar gott inför valet.
"envars fria utveckling"
I slutet av det kommunistiska manifestets andra kapitel finns ett citat som fascinerar:
"I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling."
Var och en måste kunna utvecklas fritt för att alla ska kunna utvecklas fritt.
Citatet har många gånger missförståtts. Tolkats som om det betydde motsatsen. Nämligen att individens fria utveckling måste underordnas kollektivet. Men det är inte det som Marx och Engels skriver. De skriver faktiskt att varje individ måste kunna utvecklas fritt. Och att detta är förutsättningen för kollektivets frihet.
Ett exempel på missförståndet finner vi i en bok av Michail Gorbatjov (On my country and the world, New York 2000):
"Behövs inte ett annat angreppssätt, där socialismen betraktas inte som en sluten social formation utan som en uppsättning värderingar, vilkas förverkligande skulle skapa förutsättningarna för alla människors fria utveckling som en förutsättning för utvecklingen av varje individ?"
Detta är Marx upp och ner, bak och fram. Det kan tyckas som en småsak. En lek med ord. Men är det inte då det kommer till praktisk handling.
"I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling."
Var och en måste kunna utvecklas fritt för att alla ska kunna utvecklas fritt.
Citatet har många gånger missförståtts. Tolkats som om det betydde motsatsen. Nämligen att individens fria utveckling måste underordnas kollektivet. Men det är inte det som Marx och Engels skriver. De skriver faktiskt att varje individ måste kunna utvecklas fritt. Och att detta är förutsättningen för kollektivets frihet.
Ett exempel på missförståndet finner vi i en bok av Michail Gorbatjov (On my country and the world, New York 2000):
"Behövs inte ett annat angreppssätt, där socialismen betraktas inte som en sluten social formation utan som en uppsättning värderingar, vilkas förverkligande skulle skapa förutsättningarna för alla människors fria utveckling som en förutsättning för utvecklingen av varje individ?"
Detta är Marx upp och ner, bak och fram. Det kan tyckas som en småsak. En lek med ord. Men är det inte då det kommer till praktisk handling.
Mer Oscar Niemeyer
Bilderna ovan från franska kommunistpartiets högkvarter vid Place du colonel Fabien i Paris. Den brasilianske arkitekten och kommunisten Oscar Niemeyer ritade även interiörer och möbler i detta hus.
Den översta bilden visar taket i centralkommitténs sammanträdesrum. I denna sal behövs inga mikrofoner och ljudförstärkare på grund av en sällsynt god akustik. Var man än befinner sig i rummet kan man höras med normal samtalsröst. Den isländske artisten Björk ordnade releaseträff för pressen i denna sal.
Mittenbilden är från exekutivkommitténs rum.
Den undre bilden visar en gård på byggnadens tak i form av Picassos fredsduva.
Fastighetschefen berättade att även arkitekten le Corbusier deltog i arbetet strax före sin död.
-------
En tidigare text behandlar exteriören.
-------
Läs gärna Ali Esbatis tankar vid mötet med detta hus.
18 februari 2006
Rätt låt vann
Sing for me med Andreas Johnson vann första delomröstningen i Melodifestivalen. Bra låt. Lite Lennon feeling. Bra budskap: Sing for every man and woman, girl and boy! Det gillar vi. Och många av drygt en halv miljon röstande.
Rösta rätt även i riksdagsvalet - vänsterpartiet, alltså!
Rösta rätt även i riksdagsvalet - vänsterpartiet, alltså!
Biblisk kommunism
Kommunismen (av latinets communis:gemensam) har djupa rötter i mänsklighetens historia. Några exempel på kommunistiskt gemensamt ägande hittar vi i Nya Testamentet i Bibeln:
De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.
Apostlagärningarna 2:44-45
Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.
Apostlagärningarna 4:32
Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ned den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.
Apostlagärningarna 4:34-35
De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.
Apostlagärningarna 2:44-45
Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.
Apostlagärningarna 4:32
Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ned den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.
Apostlagärningarna 4:34-35
Arkitektoniskt mästerverk
Bilder från franska kommunistpartiets högkvarter vid Place du colonel Fabien i Paris. Torget och tunnelbanestationen är uppkallade efter den kommunistiske motståndshjälten Pierre Georges, vars täcknamn var just colonel Fabien. En panoramavy kan beskådas här.
Byggnaden ritades av den världsberömde kommunistiske arkitekten Oscar Niemeyer från Brasilien. Förutom denna byggnad är Niemeyer också känd för att han i samarbete med amerikanen Wallace K. Harrison skapade Förenta Nationernas högkvarter i New York. Han var också huvudarkitekt för Brasiliens huvudstad Brasilia.
Oscar Niemeyer, som nu är 98 år, intervjuades nyligen i franska kommunistpartiets tidning l'Humanité:
- Engagemang för det kommunistiska partiet inger hopp, solidaritet och insikten att det är möjligt att kämpa tillsammans för en bättre värld.
16 februari 2006
Karikatyrer och Abu Ghraib
Den brittisk-pakistanske vänsterradikale författaren och historikern Tariq Ali har uttalat sig i The Guardian om Jyllands-Postens nidbilder och protesterna i den muslimska världen.
"Jag tycker att det är intressant att dessa demonstrationer och ambassadbränningar är ett svar på en smaklös karikatyr.
Visade den danske imamen, som reste runt i den muslimska världen, samma vrede mot de danska trupperna som sänts till Irak?
Ockupationen av Irak har kostat tiotusentals irakiska liv. Var finns svaret på det eller på tortyren i Abu Ghraib? Eller ockupationssoldaternas våldtäkter på irakiska kvinnor? Var finns svaret på det dagliga dödandet av palestinier?
Det är dessa frågor som förargar mig.
Förra året protesterade afghaner sedan en amerikansk marinkårssoldat i Guantanamo urinerat på Koranen. Det var en ondsint handling och det blev en officiell undersökning. Marinkårssoldaten förklarade att han hade urinerat på en fånge och att några droppar råkat falla på Koranen - som om att pissa på en fånge (en gammal imperievana) på något sätt var mer acceptabelt."
----------
USA:s behandling av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset i detta nyhetsinslag. Dokumentation i bilder.
13 februari 2006
Moderat ofrihet
Vill moderaterna avskaffa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Åtminstone diskuteras saken på Svenska Dagbladets ledarsida av Tomas Idergard, tidigare förbundsordförande i moderata ungdomsförbundet, MUF, numera styrelseordförande i konsultföretaget United Minds.
Under rubriken "Det finns ingen rätt till arbete" resonerar Idergard:
"En bärande socialistisk och vänsterideologisk föreställning är nämligen den att det finns något som heter 'rätten till arbete', 'rätten till bostad' och så vidare - i vissa sammanhang sammanfört under samlingsbeteckningen 'sociala rättigheter' och konkretiserad i nästan varje lagparagraf, varje skattesats och varje bidragskrona i den svenska välfärdsstaten. I verkligheten finns det ingen levande person som har 'rätt' till ett arbete. Framför allt därför att en sådan rättighet - för att den inte ska vara ett slag i luften, en floskel att mata de allt glesare massorna av avlönade fack- och s-funktionärer i första maj-tågen med - kräver att någon annan har en skyldighet att anställa."
Antingen är Tomas Idergard okunnig eller så underlåter han bara att berätta att dessa rättigheter finns fastslagna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som Sverige och alla FN:s medlemsländer förbundit sig att respektera. Dessa rättigheter erkänns sålunda inte bara av socialister, utan av alla medlemmar av FN-familjen.
De som öppet bekämpar de mänskliga rättigheterna är få och extrema, men de har tydligt plats på Svenska Dagbladets ledarsida.
"i ett fritt, civiliserat samhälle finns det ingen som har skyldighet att tillhandahålla en arbetsplats eller ett månatligt lönekuvert åt någon annan. I en fri ekonomi är arbete något som uppstår när vissa förutsättningar kan uppfyllas", skriver Idergard.
Han menar med andra ord att samhället inte bör ta ansvar för människors välfärd. Detta är en ståndpunkt som ligger långt bort till och med från konservativ idétradition. I den traditionen finns historiskt åtminstone en vilja till välgörenhet och sysselsättning, om än i delvis förnedrande former.
Det som utmärker ett civiliserat samhälle är att det värnar alla sina medborgares frihet och tar ansvar för allas välfärd. Detta till skillnad från djungelns lag, där endast den starke överlever.
Idergard har måhända rätt på en punkt, om vi tolkar honom välvilligt:
Det finns inga av naturen eller Gud givna universella och odelbara rättigheter. Vissa samhälleliga förutsättningar måste uppfyllas. Rättigheter uppkommer i mänskliga samhällen i den mån det finns politiska krafter som vill garantera dem.
De länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan göra det för att det inte finns tillräckligt starkt politiskt stöd för dem. Det är smickrande att Idergard uppfattar socialister och vänsterideologer som de mänskliga rättigheternas främsta garanter.
Under rubriken "Det finns ingen rätt till arbete" resonerar Idergard:
"En bärande socialistisk och vänsterideologisk föreställning är nämligen den att det finns något som heter 'rätten till arbete', 'rätten till bostad' och så vidare - i vissa sammanhang sammanfört under samlingsbeteckningen 'sociala rättigheter' och konkretiserad i nästan varje lagparagraf, varje skattesats och varje bidragskrona i den svenska välfärdsstaten. I verkligheten finns det ingen levande person som har 'rätt' till ett arbete. Framför allt därför att en sådan rättighet - för att den inte ska vara ett slag i luften, en floskel att mata de allt glesare massorna av avlönade fack- och s-funktionärer i första maj-tågen med - kräver att någon annan har en skyldighet att anställa."
Antingen är Tomas Idergard okunnig eller så underlåter han bara att berätta att dessa rättigheter finns fastslagna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som Sverige och alla FN:s medlemsländer förbundit sig att respektera. Dessa rättigheter erkänns sålunda inte bara av socialister, utan av alla medlemmar av FN-familjen.
De som öppet bekämpar de mänskliga rättigheterna är få och extrema, men de har tydligt plats på Svenska Dagbladets ledarsida.
"i ett fritt, civiliserat samhälle finns det ingen som har skyldighet att tillhandahålla en arbetsplats eller ett månatligt lönekuvert åt någon annan. I en fri ekonomi är arbete något som uppstår när vissa förutsättningar kan uppfyllas", skriver Idergard.
Han menar med andra ord att samhället inte bör ta ansvar för människors välfärd. Detta är en ståndpunkt som ligger långt bort till och med från konservativ idétradition. I den traditionen finns historiskt åtminstone en vilja till välgörenhet och sysselsättning, om än i delvis förnedrande former.
Det som utmärker ett civiliserat samhälle är att det värnar alla sina medborgares frihet och tar ansvar för allas välfärd. Detta till skillnad från djungelns lag, där endast den starke överlever.
Idergard har måhända rätt på en punkt, om vi tolkar honom välvilligt:
Det finns inga av naturen eller Gud givna universella och odelbara rättigheter. Vissa samhälleliga förutsättningar måste uppfyllas. Rättigheter uppkommer i mänskliga samhällen i den mån det finns politiska krafter som vill garantera dem.
De länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan göra det för att det inte finns tillräckligt starkt politiskt stöd för dem. Det är smickrande att Idergard uppfattar socialister och vänsterideologer som de mänskliga rättigheternas främsta garanter.
12 februari 2006
Hjärtlös liberalism
Det finns en klar och tydlig linje i de frågor som Lars Leijonborg väljer att driva. Det måste vi ändå tillstå. Problemet är att den linjen alltid tycks värna de starka mot de svaga, det reaktionära mot det progressiva.
Inte sällan driver han samma tendens som den yttersta högern. Inte lika extremt, men i samma riktning. Och han lyckas tolka liberalismens principer så att de gynnar extremhögern.
Det är samma tolkning av liberalismen som fick danska Jyllands-Posten att uppfatta muslimer som ett hot. Det var detta som gjorde att Jyllands-Posten hamnade på samma sida som det främlingsfientliga Dansk folkeparti i debatten. Det är sådana val som leder till att danska folkpartiet och högern stärks. Det visar den senaste opinionsundersökningen i Danmark.
Det var därför Leijonborg ville att Sverige skulle stödja Danmarks regering, som så illa hanterat Jyllands-Postens provokationer. Det är därför han nu anmäler Laila Freivalds till KU, i yttrandefrihetens namn. De främlingsfientliga sverigedemokraterna lär applådera. Det är deras rätt att bedriva hetsjakt mot muslimer han vill värna.
Att försvara abstrakta principer oberoende av konsekvenser är hjärtlöst.
Redan Goethe skrev:
"Min dyre vän, grå är all teori, men livets gyllne träd är grönt."
Syftet med mänskliga fri- och rättigheter är inte att stödja förtryck, utan att värna människors rätt till liv och frihet.
De mänskliga rättigheterna innehåller också rätten till frihet från fruktan, att åtnjuta fristad från förföljelse och rätt till arbete. Det är fri- och rättigheter som förvägras många människor även i vårt land. Inte minst invandrare och flyktingar från muslimska länder. Leijonborg väljer att inte lyfta fram värnet av dessa fri- och rättigheter.
En liberalism som endast värnar de starka mot de svaga, förföljarna mot de förföljda, de rika mot de fattiga, är en hjärtlös liberalism.
Inte sällan driver han samma tendens som den yttersta högern. Inte lika extremt, men i samma riktning. Och han lyckas tolka liberalismens principer så att de gynnar extremhögern.
Det är samma tolkning av liberalismen som fick danska Jyllands-Posten att uppfatta muslimer som ett hot. Det var detta som gjorde att Jyllands-Posten hamnade på samma sida som det främlingsfientliga Dansk folkeparti i debatten. Det är sådana val som leder till att danska folkpartiet och högern stärks. Det visar den senaste opinionsundersökningen i Danmark.
Det var därför Leijonborg ville att Sverige skulle stödja Danmarks regering, som så illa hanterat Jyllands-Postens provokationer. Det är därför han nu anmäler Laila Freivalds till KU, i yttrandefrihetens namn. De främlingsfientliga sverigedemokraterna lär applådera. Det är deras rätt att bedriva hetsjakt mot muslimer han vill värna.
Att försvara abstrakta principer oberoende av konsekvenser är hjärtlöst.
Redan Goethe skrev:
"Min dyre vän, grå är all teori, men livets gyllne träd är grönt."
Syftet med mänskliga fri- och rättigheter är inte att stödja förtryck, utan att värna människors rätt till liv och frihet.
De mänskliga rättigheterna innehåller också rätten till frihet från fruktan, att åtnjuta fristad från förföljelse och rätt till arbete. Det är fri- och rättigheter som förvägras många människor även i vårt land. Inte minst invandrare och flyktingar från muslimska länder. Leijonborg väljer att inte lyfta fram värnet av dessa fri- och rättigheter.
En liberalism som endast värnar de starka mot de svaga, förföljarna mot de förföljda, de rika mot de fattiga, är en hjärtlös liberalism.
11 februari 2006
Der Stürmer och yttrandefriheten
Göran Rosenberg har skrivit en insiktsfull artikel om yttrandefrihetens roll i DN Kultur. Utgångspunkten är nazisten Julius Streicher, som gav ut den hetsande, antisemitiska tidningen Der Stürmer. Tidningens nidbilder på ondskefulla judar (inte helt olika Jyllands-Postens nidbilder) är väl kända.
För detta dömdes Streicher till döden i Nürnbergrättegångarna.
Vid rättegången försvarade sig Julius Streicher med att han "inte hade dödat någon. Han hade bara givit ut en tidning".
"Det var naturligtvis en lögn", skriver Rosenberg. "Julius Streicher hade dödat miljoner människor. Inte med sina händer (ja kanske det också trots allt) men med sina yttranden. Det var för sina yttranden som Julius Streicher hängdes i Nürnberg den 16 oktober 1946."
"Julius Streicher hade startat Der Stürmer redan 1923, när Tyskland fortfarande var en demokrati, för att sedan 'vecka efter vecka, månad efter månad, infektera det tyska sinnet [the German mind] med antisemitismens virus och uppvigla det tyska folket till aktiv förföljelse' (ur domslutet) och det var enkom för denna sin långvariga och konsekventa yttrandeinsats som han av domstolen i Nürnberg dömdes till döden för 'brott mot mänskligheten'. "
----------
Det är ingen slump att det är just Sverigedemokraterna, som valt att publicera nidbilderna i Sverige. Det ligger i den politiska rörelsens tradition. Sverigedemokraterna vet att Jyllands-Postens nidbilder gynnar deras syften. De skapar klyftor i samhället och bidrar till att utestänga och demonisera människor från muslimska länder.
I går kväll hörde vi Olle Stenholm, pressombudsman, angripa regeringen för påtryckningar på webbhotellet Levonline, som är värd för Sverigedemokraternas hemsida. Stenholm menade att dessa påtryckningar var exempellösa. När det senast skedde var under andra världskriget. Men då riktade sig påtryckningarna mot redaktioner. Nu riktar den sig mot "distributörerna", hävdade Stenholm.
Vi vill korrigera Stenholm på båda punkter. Direkta ingripanden mot yttrandefriheten har förekommit även efter andra världskriget. Det mest kända exemplet är IB-affären då tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade grundlagsstridig underrättelseverksamhet som riktade sig mot svenska medborgare.
Under andra världskriget riktade sig statens ingripanden mot kommunistiska tidningar just mot distributionen. Det var ett så kallat transportförbud. Tidningarna fick skrivas och tryckas, men inte distribueras till läsarna.
----------
Ingela Lind har också skrivit en intressant artikel i ämnet. Den handlar om den kristna och den muslimska bildtraditionen och hur sammanflätad den är. Hon gör ett viktigt konstaterande apropå den aktuella debatten:
"Mångkultur är också en yttrandefrihetsfråga och en mycket större sak än svenska politiker och kulturaktörer har erkänt. Det räcker inte med laglig rätt. Det krävs också reell möjlighet att tala. Vi sitter på en bomb som hur lätt som helst kan brisera. Glöm inte Paris."
Och apropå Paris vill vi hänvisa till ett tidigare inlägg här på Röda raketer.
För detta dömdes Streicher till döden i Nürnbergrättegångarna.
Vid rättegången försvarade sig Julius Streicher med att han "inte hade dödat någon. Han hade bara givit ut en tidning".
"Det var naturligtvis en lögn", skriver Rosenberg. "Julius Streicher hade dödat miljoner människor. Inte med sina händer (ja kanske det också trots allt) men med sina yttranden. Det var för sina yttranden som Julius Streicher hängdes i Nürnberg den 16 oktober 1946."
"Julius Streicher hade startat Der Stürmer redan 1923, när Tyskland fortfarande var en demokrati, för att sedan 'vecka efter vecka, månad efter månad, infektera det tyska sinnet [the German mind] med antisemitismens virus och uppvigla det tyska folket till aktiv förföljelse' (ur domslutet) och det var enkom för denna sin långvariga och konsekventa yttrandeinsats som han av domstolen i Nürnberg dömdes till döden för 'brott mot mänskligheten'. "
----------
Det är ingen slump att det är just Sverigedemokraterna, som valt att publicera nidbilderna i Sverige. Det ligger i den politiska rörelsens tradition. Sverigedemokraterna vet att Jyllands-Postens nidbilder gynnar deras syften. De skapar klyftor i samhället och bidrar till att utestänga och demonisera människor från muslimska länder.
I går kväll hörde vi Olle Stenholm, pressombudsman, angripa regeringen för påtryckningar på webbhotellet Levonline, som är värd för Sverigedemokraternas hemsida. Stenholm menade att dessa påtryckningar var exempellösa. När det senast skedde var under andra världskriget. Men då riktade sig påtryckningarna mot redaktioner. Nu riktar den sig mot "distributörerna", hävdade Stenholm.
Vi vill korrigera Stenholm på båda punkter. Direkta ingripanden mot yttrandefriheten har förekommit även efter andra världskriget. Det mest kända exemplet är IB-affären då tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade grundlagsstridig underrättelseverksamhet som riktade sig mot svenska medborgare.
Under andra världskriget riktade sig statens ingripanden mot kommunistiska tidningar just mot distributionen. Det var ett så kallat transportförbud. Tidningarna fick skrivas och tryckas, men inte distribueras till läsarna.
----------
Ingela Lind har också skrivit en intressant artikel i ämnet. Den handlar om den kristna och den muslimska bildtraditionen och hur sammanflätad den är. Hon gör ett viktigt konstaterande apropå den aktuella debatten:
"Mångkultur är också en yttrandefrihetsfråga och en mycket större sak än svenska politiker och kulturaktörer har erkänt. Det räcker inte med laglig rätt. Det krävs också reell möjlighet att tala. Vi sitter på en bomb som hur lätt som helst kan brisera. Glöm inte Paris."
Och apropå Paris vill vi hänvisa till ett tidigare inlägg här på Röda raketer.
09 februari 2006
Långsemester
Vi noterar att Jyllands-Postens kulturchef Flemming Rose ska ta långledigt – eller semester på obestämd tid som det heter.
Chefredaktör Carsten Juste har både i går och i dag fått rycka ut och dementera underliga uttalanden av kulturchefen, som verkar vara i mer obalans än vanligt efter ståhejet kring nidbilderna på profeten Muhammed.
Vi rekommenderar chefredaktören att göra detsamma, så får tidningens styrelse möjlighet att fundera på lämpligare efterträdare. Dess värre har de tänkbara resmålen begränsats på senare tid för redaktörerna.
---------
Vi vill för övrigt rekommendera läsning av Johan Ehrenbergs artikel i Aftonbladet, där han kommenterar det principiella förhållandet mellan yttrandefrihet och politik.
Ett upprop i ärendet har också undertecknats av riksdagsledamöter från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans med representanter för muslimer och svenska kyrkan.
Chefredaktör Carsten Juste har både i går och i dag fått rycka ut och dementera underliga uttalanden av kulturchefen, som verkar vara i mer obalans än vanligt efter ståhejet kring nidbilderna på profeten Muhammed.
Vi rekommenderar chefredaktören att göra detsamma, så får tidningens styrelse möjlighet att fundera på lämpligare efterträdare. Dess värre har de tänkbara resmålen begränsats på senare tid för redaktörerna.
---------
Vi vill för övrigt rekommendera läsning av Johan Ehrenbergs artikel i Aftonbladet, där han kommenterar det principiella förhållandet mellan yttrandefrihet och politik.
Ett upprop i ärendet har också undertecknats av riksdagsledamöter från socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans med representanter för muslimer och svenska kyrkan.
07 februari 2006
Tsunami
Vi har i en tidigare text kommenterat det svenska spelet kring tsunamikatastrofen. De borgerliga partiledarna gjorde tidigt politik av regeringens inledande handfallenhet i frågan. I dag satte KU-förhören om statsrådens ansvar igång. För den borgerliga oppositionen ger det en möjlighet att ifrågasätta regeringen, i första hand statsministern och utrikesministern.Det blir allt mer uppenbart att vi inte kommer att få en allsidig belysning av olika parters ansvar i katastrofen. KU-förhören riktar enbart in sig på regeringens och utrikesdepartementets krisberedskap. Det har redan konstaterats att den var bristande. Däremot kommer till exempel inte resebolagens ansvar att belysas. Det borde göras i en allsidig granskning. Det var ju trots allt de som transporterade turisterna till ett riskområde. Det var resebolagen som placerade dem i osäkra hotell vid Thailands stränder.
I debatten har Laila Freivalds kritiserats för att hon inte tittade på tv annandag jul förra året. I söndagens DN konstaterar Vilgot Sjöman att Freivalds inte hade blivit mycket klokare om hon gjort det. Där framgick att två svenskar omkommit. Men Sveriges television kommer inte att granskas. "Själv upplever jag en tystnad när det gäller stora bitar av verkligheten", skriver Sjöman.
En fråga som heller inte diskuteras handlar om statens ansvar för svenska turister runt om i världen. Den förväntan som ligger i att svenska staten ska kunna skydda sina medborgare oavsett var de befinner sig är i stora stycken orimlig. Men vi kan inte förvänta oss en sådan diskussion ett valår. Den ger inte några politiska poäng.
Genom tsunamin upplevde Sverige en av de största katastroferna någonsin. Och denna gång på andra sidan jordklotet. Oavsett hur regeringen agerade dagarna efter katastrofen kunde den inte rädda dem som redan omkommit. Det tycks tyvärr vara nödvändigt att påminna om det
------------
Bild av tecknaren Emad Hajjaj från den 28 december 2004. Hajjaj intervjuades för övrigt av Rolf Porseryd i TV4:s Nyheterna i kväll.
06 februari 2006
Fyrverkeri
Dubbelkul! Olydig och Utsikt från höjden har länkat till Röda raketer.
Nu är vi på gång ordentligt.
Lyssna!
Nu är vi på gång ordentligt.
Lyssna!
05 februari 2006
Diplomaten Leijonborg
Ambassader brinner och UD har fullt upp med att förklara att initiativet till nidbilderna på Muhammed inte var svenskt.
I det läget har folkpartiets ledare Lars Leijonborg en idé om hur man ska lösa problemet. Han tycker att Sverige nu ska ställa upp bakom Danmark – för yttrandefrihetens skull.
Vi tycker att Sverige ska stödja yttrandefrihet, men inte danska provokationer.
Det brister uppenbart i Leijonborgs omvärldsanalys. Det är tur att han inte är utrikesminister. Det skulle kännas riktigt otryggt om han blev det.
----------
Läs förresten Jan Guillous artikel om den danska provokationen och dess svenska anhängare.
I det läget har folkpartiets ledare Lars Leijonborg en idé om hur man ska lösa problemet. Han tycker att Sverige nu ska ställa upp bakom Danmark – för yttrandefrihetens skull.
Vi tycker att Sverige ska stödja yttrandefrihet, men inte danska provokationer.
Det brister uppenbart i Leijonborgs omvärldsanalys. Det är tur att han inte är utrikesminister. Det skulle kännas riktigt otryggt om han blev det.
----------
Läs förresten Jan Guillous artikel om den danska provokationen och dess svenska anhängare.
Money talks
Det handlade mycket om Kina när Jacob Wallenberg var gäst i Ekots lördagsintervju. Föga förvånande hade han inga moraliska bryderier kring brist på mänskliga rättigheter och för svenskar självklara krav i arbetslivet, som till exempel en lön som går att leva på och arbetarskydd.
Wallenbergarna är ju inte precis kända som föregångsmän på den fronten här hemma heller. Nu ska vi i stället låta oss inspireras av de arbetsamma kineserna. Om vi inte hänger med nu och ger oss in på den växande kinesiska marknaden kommer det att gå illa. Dessutom bryr sig svenskarna inte om var varorna de konsumerar är tillverkade, huvudsaken är att de är prisvärda. Och när Wallenbergimperiet får en fot in på den kinesiska marknaden, så får kineserna demokrati på köpet, resonerade Wallenberg.
När statsminister Göran Persson för ett antal år sedan besökte Kina och beskrev landet som stabilt gick borgerligheten, med folkpartiet i spetsen, i taket över att han inte påtalade demokratiska brister.
Nu ser vi med spänning fram emot vilken effekt Wallenbergs uttalanden ska få på Lars Leijonborg.
Mot slutet gick intervjun över till den svenska valrörelsen, där Ericssonchefen Carl-Henrik Svanberg varit tidigt ute och förordat ett regimskifte. Att Persson svarat att han gärna skulle ta upp diskussionen om den graderade rösträtten för aktier, en grundbult för Wallenbergsfärens makt i det svenska näringslivet, upplevde Wallenberg som hotfullt. Det här är inte en fri debatt, tyckte Wallenberg - dock utan att göra någon återkoppling till debattklimatet i Kina.
Centerpartiet, som numera är Sveriges mesta högerparti i riksdagen, KU-anmäler för övrigt Göran Persson för hans uttalande.
Wallenberg ville inte avslöja hur han tänker rösta, men det framgick att hans röst inte kommer att gå till ett alternativ som bygger på stöd från vänsterpartiet och miljöpartiet.
Man blir onekligen nyfiken. Kommer Wallenberg att lägga sin röst på "det nya arbetarpartiet" eller satsar han på att Leijonborg gör en ny kovändning och blir Kinakramare?
Wallenbergarna är ju inte precis kända som föregångsmän på den fronten här hemma heller. Nu ska vi i stället låta oss inspireras av de arbetsamma kineserna. Om vi inte hänger med nu och ger oss in på den växande kinesiska marknaden kommer det att gå illa. Dessutom bryr sig svenskarna inte om var varorna de konsumerar är tillverkade, huvudsaken är att de är prisvärda. Och när Wallenbergimperiet får en fot in på den kinesiska marknaden, så får kineserna demokrati på köpet, resonerade Wallenberg.
När statsminister Göran Persson för ett antal år sedan besökte Kina och beskrev landet som stabilt gick borgerligheten, med folkpartiet i spetsen, i taket över att han inte påtalade demokratiska brister.
Nu ser vi med spänning fram emot vilken effekt Wallenbergs uttalanden ska få på Lars Leijonborg.
Mot slutet gick intervjun över till den svenska valrörelsen, där Ericssonchefen Carl-Henrik Svanberg varit tidigt ute och förordat ett regimskifte. Att Persson svarat att han gärna skulle ta upp diskussionen om den graderade rösträtten för aktier, en grundbult för Wallenbergsfärens makt i det svenska näringslivet, upplevde Wallenberg som hotfullt. Det här är inte en fri debatt, tyckte Wallenberg - dock utan att göra någon återkoppling till debattklimatet i Kina.
Centerpartiet, som numera är Sveriges mesta högerparti i riksdagen, KU-anmäler för övrigt Göran Persson för hans uttalande.
Wallenberg ville inte avslöja hur han tänker rösta, men det framgick att hans röst inte kommer att gå till ett alternativ som bygger på stöd från vänsterpartiet och miljöpartiet.
Man blir onekligen nyfiken. Kommer Wallenberg att lägga sin röst på "det nya arbetarpartiet" eller satsar han på att Leijonborg gör en ny kovändning och blir Kinakramare?
04 februari 2006
Yttrandefrihet
Vi försvarar den liberala yttrandefrihetens princip. Men
Frågan måste kompletteras med ett par socialistiska perspektiv, som fördjupar frågeställningen:
Vem har möjlighet att yttra sig?
De som äger papper och tryckpressar, tv- eller radiostationer har en oändligt större möjlighet att yttra sig än andra.
Vem eller vilka yttrar man sig emot?
Är det de makthavande som yttrar sig mot de maktlösa, eller tvärtom?
Frågan måste kompletteras med ett par socialistiska perspektiv, som fördjupar frågeställningen:
Vem har möjlighet att yttra sig?
De som äger papper och tryckpressar, tv- eller radiostationer har en oändligt större möjlighet att yttra sig än andra.
Vem eller vilka yttrar man sig emot?
Är det de makthavande som yttrar sig mot de maktlösa, eller tvärtom?
03 februari 2006
Jubel
Nu har vi också fått en länkning från Vetenskap och socialism. Vi firar som vanligt med en sång.
Danmark är en eländig historia
På en stor amerikansk blogg, The American Thinker, som stöder en kampanj om att köpa danskt, beskrivs Danmark som ett "litet land" som under andra världskriget "stod upp mot nazismen" och "inte bara fann sig i att judarna blev skickade till koncentrationsläger. Utan smugglade dem till Sverige".
Detta är en sanning med modifikation (om man vill vara stillsam). Man kan jämföra med Norge. När Norge under andra världskriget ockuperades av tyskarna, så flyttade kungahuset till England och en exilregering upprättades. Den enda möjligheten för tyskarna att upprätta en "norsk" regering under ockupationen var att insätta den norske nazisten Vidkun Quisling, som regeringschef. Helt utan folkligt stöd.
I Danmark gick det till på ett annat sätt. Under den nazityska ockupationen valde alla dåvarande danska partier - utom kommunisterna - att sätta sig i en samlingsregering som samarbetade med ockupationsmakten. De danska myndigheterna hjälpte tyskarna att skicka judar och kommunister till koncentrationsläger. Det är inte ofta detta påtalas, men det är så det gick till. De modiga danskar som hjälpte judar och kommunister att fly gjorde det med risk för eget liv och i strid med sitt lands regering.
"Kom ihåg att Danmark var det enda naziockuperade europeiska landet som klarade sig ur det andra världskriget med ett intakt moraliskt anseende", skriver The American Thinker.
Amerikaner har ibland lite svårt att skilja utländska länder åt, till exempel skandinaviska.
Men det är något ruttet i Danmark! Eller vad var det som Shakespeare skrev?
Detta är en sanning med modifikation (om man vill vara stillsam). Man kan jämföra med Norge. När Norge under andra världskriget ockuperades av tyskarna, så flyttade kungahuset till England och en exilregering upprättades. Den enda möjligheten för tyskarna att upprätta en "norsk" regering under ockupationen var att insätta den norske nazisten Vidkun Quisling, som regeringschef. Helt utan folkligt stöd.
I Danmark gick det till på ett annat sätt. Under den nazityska ockupationen valde alla dåvarande danska partier - utom kommunisterna - att sätta sig i en samlingsregering som samarbetade med ockupationsmakten. De danska myndigheterna hjälpte tyskarna att skicka judar och kommunister till koncentrationsläger. Det är inte ofta detta påtalas, men det är så det gick till. De modiga danskar som hjälpte judar och kommunister att fly gjorde det med risk för eget liv och i strid med sitt lands regering.
"Kom ihåg att Danmark var det enda naziockuperade europeiska landet som klarade sig ur det andra världskriget med ett intakt moraliskt anseende", skriver The American Thinker.
Amerikaner har ibland lite svårt att skilja utländska länder åt, till exempel skandinaviska.
Men det är något ruttet i Danmark! Eller vad var det som Shakespeare skrev?
01 februari 2006
Arabisk satir
Saknar araber sinne för humor? Naturligtvis inte. Det skämtas lika vilt i muslimska kvarter som någonstans annars. Där finns självironiska inslag, infall och illmarigheter.
Ett exempel är den palestinske tecknaren Imad Hajjaj, född 1967 i Ramallah. Vad tycks?
Satir är en svår genre och den ska aldrig slå nedåt. Olle Svenning på Aftonbladet:
- Satir värd namnet ska utmana makten, riva omkull det etablerade, grimasera åt överheten.
Men "Jyllands-Posten pissar i den förligaste av medvindar", konstaterar Svenning.
Bulten i Bo och Vänstra stranden är också värda att begrunda.
Hjärtat i en hjärtlös värld
Apropå religiösa känslor.
"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände.
Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är."
Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin Inledning
"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände.
Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är."
Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin Inledning
31 januari 2006
Så skapas förtroende
Om Danmarks regering menar allvar med att den inte vill några muslimer illa, så kan den vidta en enkel förtroendeskapande åtgärd, nämligen dra tillbaka dansk militär från Irak och bli ett fredligt land!
Inte ett enda människoliv är värt att offras för Jyllands-Postens provokation.
Inte ett enda människoliv är värt att offras för Jyllands-Postens provokation.
En dansk tecknare
– Jag uppfattar Jyllands-Postens tilltag som en provokation utan annat syfte än att just provocera. Om tidningen frågat mig om jag vågar rita Jesus med horn i pannan, så visst – det vågar jag. Men jag har svårt att se vad det ska vara bra för, säger Gitte Skov, tecknare i Weekendavisen.
Sydsvenska Dagbladet 20 oktober 2005
Sydsvenska Dagbladet 20 oktober 2005
30 januari 2006
Danmark fick backa
Vi hann knappt blogga om att danska vinstintressen skulle tala, innan beskedet kom att tidningen Jyllands-Posten vände sig mot Mekka och bad om ursäkt.
Det var på tiden. Med lite större klokskap i redaktionsledningen hade tidningen aldrig behövt förödmjuka sig. Nu blir förödmjukelsen desto större. Först en kaxig attityd efter ett korkat publicistiskt beslut, sedan helomvändningen när den verkliga makten börjar tala.
Den publicistiska skadan för tidningen är enorm. Och ursäkten kommer alltför sent för att någon ska tro annat än att den kommer efter påtryckningar som J-P inte kunde stå emot, det vill säga mäktiga ekonomiska intressen.
Mänskliga värden har förmodligen lika liten betydelse som tidigare för J-P. När det började blåsa snålt kring teckningarna av profeten Muhammed försökte tidningen fegt gömma sig bakom principen om respekt för pressfriheten. En princip de nu offrat på Mammons altare.
Även statsminister Anders Fogh Rasmussen tog avstånd från karikatyrerna av Muhammed:
- Jag har personligen en sådan respekt för människors religiösa övertygelse att jag personligen aldrig skulle framställa Muhammed, Jesus eller andra religiösa gestalter på ett sätt som kan kränka andra människor.
Fan tro’t. Om statsministern vore att lita på, skulle dessa ursäkter ha framförts för länge sedan, inte sedan krisen blivit rent hotfull.
Oansvarigt har både J-P och den danska borgerliga regeringen agerat _ så till den grad att till och med andra nordbors liv satts på spel.
Tidigare texter i ämnet här och här.
Det var på tiden. Med lite större klokskap i redaktionsledningen hade tidningen aldrig behövt förödmjuka sig. Nu blir förödmjukelsen desto större. Först en kaxig attityd efter ett korkat publicistiskt beslut, sedan helomvändningen när den verkliga makten börjar tala.
Den publicistiska skadan för tidningen är enorm. Och ursäkten kommer alltför sent för att någon ska tro annat än att den kommer efter påtryckningar som J-P inte kunde stå emot, det vill säga mäktiga ekonomiska intressen.
Mänskliga värden har förmodligen lika liten betydelse som tidigare för J-P. När det började blåsa snålt kring teckningarna av profeten Muhammed försökte tidningen fegt gömma sig bakom principen om respekt för pressfriheten. En princip de nu offrat på Mammons altare.
Även statsminister Anders Fogh Rasmussen tog avstånd från karikatyrerna av Muhammed:
- Jag har personligen en sådan respekt för människors religiösa övertygelse att jag personligen aldrig skulle framställa Muhammed, Jesus eller andra religiösa gestalter på ett sätt som kan kränka andra människor.
Fan tro’t. Om statsministern vore att lita på, skulle dessa ursäkter ha framförts för länge sedan, inte sedan krisen blivit rent hotfull.
Oansvarigt har både J-P och den danska borgerliga regeringen agerat _ så till den grad att till och med andra nordbors liv satts på spel.
Tidigare texter i ämnet här och här.
Danska profiter
Muslimer behandlas illa i Danmark. I fjärran muslimskt land deltar Danmark i krig och ockupation. Det hindrar inte en rad danska företag att tjäna miljarder i andra muslimska länder.
Vi har tidigare kommenterat Jyllands-Postens provokation mot muslimer genom att uppmana tecknare att rita nidbilder av profeten Muhammed som tidningen sedan publicerat. Jyllands-Posten har försökt göra detta till en fråga om yttrandefrihet. Det är ett löjligt argument.
Den intressanta frågan är och förblir varför Jyllands-Posten valde att avbilda Muhammed, vilket tidningen vet uppfattas som en skymf av rättroende muslimer, och dessutom på ett sätt som tidningen förstod skulle uppfattas som kränkande.
Alltså, varför ville Jyllands-Posten kränka muslimer?
I yttrandefrihetens namn?
De spänningar som funnits mellan den muslimska världen och väst har vidgats genom USA:s krigs- och ockupationspolitik. Med benäget bistånd av den danska högerregeringen.
Hittills har resultatet blivit en förstärkning av konservativa krafter inom islam.
USA:s "spridande av demokrati" i Mellanöstern prövades i förra veckans val i Palestina. Den demokratiska principen, att majoritetens val ska respekteras, gällde inte för USA:s regering när folket röstade "fel". Nu ska det palestinska folket straffas med indragna bistånd. Det kommer säkert att fostra de muslimska folken till demokrati, the American way.
Det går lätt att tala luftigt om demokratiska och allmänmänskliga principer. Det har vi hört från många amerikanska presidenter – och danska regeringschefer för den delen. Men vi har också sett otaliga exempel på hur USA:s regeringar verkligen har agerat när dess intressen hotats. Då gäller inte längre några allmänmänskliga principer, utan kallt stål, bly, tortyr och bomber.
Det är mot denna bakgrund man måste se Jyllands-Postens provokation mot muslimer. Men för den danska högerregeringen kommer hoten mot de danska företagens profiter, genom köpbojkotter mot danska varor, att bli ett problem. Det snöda vinstintresset kommer förvisso att vara en god vägledning för Danmarks regering, än en gång.
Vi har tidigare kommenterat Jyllands-Postens provokation mot muslimer genom att uppmana tecknare att rita nidbilder av profeten Muhammed som tidningen sedan publicerat. Jyllands-Posten har försökt göra detta till en fråga om yttrandefrihet. Det är ett löjligt argument.
Den intressanta frågan är och förblir varför Jyllands-Posten valde att avbilda Muhammed, vilket tidningen vet uppfattas som en skymf av rättroende muslimer, och dessutom på ett sätt som tidningen förstod skulle uppfattas som kränkande.
Alltså, varför ville Jyllands-Posten kränka muslimer?
I yttrandefrihetens namn?
De spänningar som funnits mellan den muslimska världen och väst har vidgats genom USA:s krigs- och ockupationspolitik. Med benäget bistånd av den danska högerregeringen.
Hittills har resultatet blivit en förstärkning av konservativa krafter inom islam.
USA:s "spridande av demokrati" i Mellanöstern prövades i förra veckans val i Palestina. Den demokratiska principen, att majoritetens val ska respekteras, gällde inte för USA:s regering när folket röstade "fel". Nu ska det palestinska folket straffas med indragna bistånd. Det kommer säkert att fostra de muslimska folken till demokrati, the American way.
Det går lätt att tala luftigt om demokratiska och allmänmänskliga principer. Det har vi hört från många amerikanska presidenter – och danska regeringschefer för den delen. Men vi har också sett otaliga exempel på hur USA:s regeringar verkligen har agerat när dess intressen hotats. Då gäller inte längre några allmänmänskliga principer, utan kallt stål, bly, tortyr och bomber.
Det är mot denna bakgrund man måste se Jyllands-Postens provokation mot muslimer. Men för den danska högerregeringen kommer hoten mot de danska företagens profiter, genom köpbojkotter mot danska varor, att bli ett problem. Det snöda vinstintresset kommer förvisso att vara en god vägledning för Danmarks regering, än en gång.
29 januari 2006
Grattis Finland
Rödhättan Tarja Halonen fortsätter som president i Republiken Finland ytterligare en mandatperiod efter att slagit ut högerns kandidat Sauli Niinistö. Hela borgerligheten slöt upp bakom Niinistö i presidentvalets andra omgång.
Det är bra att Halonen vann, inte minst för styrkeförhållandena inom EU, efter högerkantringarna i Polen och Portugal.
Tarja Halonen var den samlade vänsterns kandidat i valet.
Nu måste vi sjunga en sång!
Det är bra att Halonen vann, inte minst för styrkeförhållandena inom EU, efter högerkantringarna i Polen och Portugal.
Tarja Halonen var den samlade vänsterns kandidat i valet.
Nu måste vi sjunga en sång!
Storebror ser dig
Runt jorden snurrar ett otal satelliter som fotograferar allt som händer och sker. Om detta hör vi ofta. Men det är ibland lite oklart hur noggrann denna bevakning är.
Ett bra sätt att få en uppfattning om bevakningens detaljrikedom kan man få genom att besöka Google Earth's hemsida. Där kan du ladda hem en gratisversion, som är tillräckligt detaljerad för att du ska hitta huset du bor i.
Betalversionen Google Earth Pro är än mer detaljerad. Den kan du prova gratis i sju dagar. Vi utgår från att det finns än mer detaljerade versioner som till exempel USA:s militärmakt förfogar över.
Ett bra sätt att få en uppfattning om bevakningens detaljrikedom kan man få genom att besöka Google Earth's hemsida. Där kan du ladda hem en gratisversion, som är tillräckligt detaljerad för att du ska hitta huset du bor i.
Betalversionen Google Earth Pro är än mer detaljerad. Den kan du prova gratis i sju dagar. Vi utgår från att det finns än mer detaljerade versioner som till exempel USA:s militärmakt förfogar över.
28 januari 2006
Grattis, Kalle!
Kalle Larsson valdes i går in i Vänsterpartiets verkställande utskott (VU). Det var ett bra val!
Grattis!
Grattis!
Helene Lööw tappar i trovärdighet
Förra lördagen intervjuades Helene Lööw, chef på Forum för levande historia, i Ekots lördagsintervju. Då gjorde hon en del konstiga, icke empiriskt underbyggda, uttalanden om antisemitism inom vänstern. Vi kommenterade saken då och kunde också visa att hennes egen myndighets forskning på området visar på raka motsatsen till hennes uttalanden.
Bland vänstersympatisörer finns minst antisemitism på hela partiskalan.
En förmildrande omständighet till Lööws uttalanden i lördagsintervjun var att det var Ekots intervjuare, Margit Silberstein, som genomgående ledde in samtalet på vänsterns "antisemitism". En välvillig tolkning av Lööws uttalanden blev därför att hon i någon mån förletts att uttala sig så som hon gjorde.
Denna välvilliga tolkning visar sig nu felaktig. Helene Lööw fortsätter att på egen hand sprida sina ogrundade anklagelser mot vänstern. I dagens Svenska Dagbladet förstärker hon sina angrepp, utan att heller nu lägga fram några exempel eller underlag för sina svepande påståenden.
Nu påstår hon dessutom att vänstern är homofobisk:
- En god portion homofobi har alltid funnits även inom vänstern.
Röda raketer kan även i detta fall visa att hennes egen myndighets forskning pekar på motsatsen.
I en undersökning om Intolerans har man också tagit fram ett homofobiindex och jämfört med partisympatier.
Låga värden anger låg förekomst av homofobi. Höga värden anger hög förekomst.
Jämförelsen visar att de ungdomar som stöder vänsterpartier är minst homofoba på partiskalan. De ungdomar som stöder borgerliga partier är mest homofoba. Ändå väljer Helene Lööw att särskilt peka på homofobin inom vänstern. Varför?
Tabell 6. Genomsnittliga indexvärden fördelat efter partipreferens. Samtliga.
Rangordnat efter medelvärde (totalindex).
Homofobiindex
Angiven partipreferens – Medelvärde - Antal individer inom parantes
Syndikalisterna 0,29 (79)
Kpml(r) 0,54 (98)
Vänsterpartiet 0,54 (1345)
Miljöpartiet 0,54 (1274)
Socialdemokraterna 0,86 (2398)
Folkpartiet 0,89 (1262)
Centerpartiet 0,89 (469)
Kristdemokraterna 1,11 (525)
Moderaterna 1,02 (1353)
Sverigedemokraterna 1,85 (601)
Nationaldemokr. partiet 2,27 (158)
Nationalsocialistisk front 2,34 (203)
Vet inte 0,77 (2139)
Bryr mig inte 1,06 (3352)
Samtliga 0,91 (10557)
Vi har nu inom loppet av en dryg vecka fått höra Helene Lööw uppmärksamma antisemitism och homofobi inom vänstern, som är minst antisemitisk och minst homofob. Om Lööw verkligen vill bekämpa dessa företeelser borde hon rikta uppmärksamheten mot de politiska rörelser där antisemitismen och homofobin frodas. Men hon gör motsatsen. I vilket syfte? undrar vi.
En förklaring till Lööws missriktade uttalanden kan vara att hon inte sorterat de logiska och begreppsliga sammanhangen. Hon säger till exempel att en person kan vara mot rasism, men ändå vara antisemit. (!)
Detta är naturligtvis struntprat. En person som är antisemit kan aldrig definieras som antirasist.
Bland vänstersympatisörer finns minst antisemitism på hela partiskalan.
En förmildrande omständighet till Lööws uttalanden i lördagsintervjun var att det var Ekots intervjuare, Margit Silberstein, som genomgående ledde in samtalet på vänsterns "antisemitism". En välvillig tolkning av Lööws uttalanden blev därför att hon i någon mån förletts att uttala sig så som hon gjorde.
Denna välvilliga tolkning visar sig nu felaktig. Helene Lööw fortsätter att på egen hand sprida sina ogrundade anklagelser mot vänstern. I dagens Svenska Dagbladet förstärker hon sina angrepp, utan att heller nu lägga fram några exempel eller underlag för sina svepande påståenden.
Nu påstår hon dessutom att vänstern är homofobisk:
- En god portion homofobi har alltid funnits även inom vänstern.
Röda raketer kan även i detta fall visa att hennes egen myndighets forskning pekar på motsatsen.
I en undersökning om Intolerans har man också tagit fram ett homofobiindex och jämfört med partisympatier.
Låga värden anger låg förekomst av homofobi. Höga värden anger hög förekomst.
Jämförelsen visar att de ungdomar som stöder vänsterpartier är minst homofoba på partiskalan. De ungdomar som stöder borgerliga partier är mest homofoba. Ändå väljer Helene Lööw att särskilt peka på homofobin inom vänstern. Varför?
Tabell 6. Genomsnittliga indexvärden fördelat efter partipreferens. Samtliga.
Rangordnat efter medelvärde (totalindex).
Homofobiindex
Angiven partipreferens – Medelvärde - Antal individer inom parantes
Syndikalisterna 0,29 (79)
Kpml(r) 0,54 (98)
Vänsterpartiet 0,54 (1345)
Miljöpartiet 0,54 (1274)
Socialdemokraterna 0,86 (2398)
Folkpartiet 0,89 (1262)
Centerpartiet 0,89 (469)
Kristdemokraterna 1,11 (525)
Moderaterna 1,02 (1353)
Sverigedemokraterna 1,85 (601)
Nationaldemokr. partiet 2,27 (158)
Nationalsocialistisk front 2,34 (203)
Vet inte 0,77 (2139)
Bryr mig inte 1,06 (3352)
Samtliga 0,91 (10557)
Vi har nu inom loppet av en dryg vecka fått höra Helene Lööw uppmärksamma antisemitism och homofobi inom vänstern, som är minst antisemitisk och minst homofob. Om Lööw verkligen vill bekämpa dessa företeelser borde hon rikta uppmärksamheten mot de politiska rörelser där antisemitismen och homofobin frodas. Men hon gör motsatsen. I vilket syfte? undrar vi.
En förklaring till Lööws missriktade uttalanden kan vara att hon inte sorterat de logiska och begreppsliga sammanhangen. Hon säger till exempel att en person kan vara mot rasism, men ändå vara antisemit. (!)
Detta är naturligtvis struntprat. En person som är antisemit kan aldrig definieras som antirasist.
27 januari 2006
Hamas och demokratin
När borgerligheten diskuterar demokrati brukar den inte vilja koppla den till något som helst innehåll. Demokrati i borgerlig teori blir enbart ett sätt att fatta beslut, där majoriteten bestämmer.
Demokrati i socialistisk mening är däremot en fördjupning av det enbart formella. Till den hör också frågan om social demokrati och sociala rättigheter, på det sätt som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter uttrycker rätten till arbete, bostad, utbildning osv.
Borgerligheten vidhåller sin uppfattning om demokratin i sin mening - så länge folk röstar "rätt".
När det palestinska folkets majoritet nu röstat för Hamas blir det bekymmersamt.
USA och EU börjar tala om att avbryta sitt stöd för den palestinska myndigheten.
Folkpartisten Birgitta Ohlsson kräver en omedelbar frysning av det svenska biståndet till palestinierna.
Det visar att innehållet visst har betydelse för borgerlighetens syn på demokrati.
Men det blir synligt först när folk röstar "fel".
I övrigt vill vi hänvisa till Ali Esbatis utmärkta analys. Läs här.
Demokrati i socialistisk mening är däremot en fördjupning av det enbart formella. Till den hör också frågan om social demokrati och sociala rättigheter, på det sätt som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter uttrycker rätten till arbete, bostad, utbildning osv.
Borgerligheten vidhåller sin uppfattning om demokratin i sin mening - så länge folk röstar "rätt".
När det palestinska folkets majoritet nu röstat för Hamas blir det bekymmersamt.
USA och EU börjar tala om att avbryta sitt stöd för den palestinska myndigheten.
Folkpartisten Birgitta Ohlsson kräver en omedelbar frysning av det svenska biståndet till palestinierna.
Det visar att innehållet visst har betydelse för borgerlighetens syn på demokrati.
Men det blir synligt först när folk röstar "fel".
I övrigt vill vi hänvisa till Ali Esbatis utmärkta analys. Läs här.
26 januari 2006
Fanfar
Vi blir så glada när vi blir länkade till resten av mänskligheten! Tack, Fredrich Legnemarks blog!
Fanfaren kommer här!
Fanfaren kommer här!
25 januari 2006
Enspråkigt
Nederländerna och Danmark har på senare tid hamnat på samma nivå i invandringsfrågan. Men det finns skillnader mellan de två till ytan små länderna som ger anledning till ytterligare eftertanke. Nederländerna har till exempel en våldsammare kolonial historia än Danmark.
Nederländernas invandringsminister Rita Verdonk framförde enligt TT att endast nederländska ska talas på gatorna i Nederländerna. Hon talade på sitt liberala partis kongress förra helgen.
När hon skulle beskriva känslorna som numera infinner sig hos flanörerna i Nederländerna så sa hon att de kände sig "unheimisch", snarlikt tyskans unheimlich, som enligt TT inte har någon motsvarighet i nederländskan men betyder illa till mods.
- Jag vill införa en kod av samförstånd om vad vi som nederländare anser viktigt om man lever här, sade Verdonk.
Samma minister stod bakom det beramade avgiftsbelagda språk- och kulturprov som godkändes i parlamentet nyligen. Ett prov som alla infödda nederländare inte klarar.
Det tycks dock finnas sundare vätskor även inom den nederländska invandrarministerns parti.
- Jag tycker det här går för långt, sade Laetitia Griffith, finansminister i Amsterdam med 173 olika nationaliteter och cirka 24 miljoner besökande turister varje år.
Nederländernas invandringsminister Rita Verdonk framförde enligt TT att endast nederländska ska talas på gatorna i Nederländerna. Hon talade på sitt liberala partis kongress förra helgen.
När hon skulle beskriva känslorna som numera infinner sig hos flanörerna i Nederländerna så sa hon att de kände sig "unheimisch", snarlikt tyskans unheimlich, som enligt TT inte har någon motsvarighet i nederländskan men betyder illa till mods.
- Jag vill införa en kod av samförstånd om vad vi som nederländare anser viktigt om man lever här, sade Verdonk.
Samma minister stod bakom det beramade avgiftsbelagda språk- och kulturprov som godkändes i parlamentet nyligen. Ett prov som alla infödda nederländare inte klarar.
Det tycks dock finnas sundare vätskor även inom den nederländska invandrarministerns parti.
- Jag tycker det här går för långt, sade Laetitia Griffith, finansminister i Amsterdam med 173 olika nationaliteter och cirka 24 miljoner besökande turister varje år.
Skolministern och den försämrade skolan
Röda raketer har tidigare pekat på att likvärdigheten i svensk skola försämras. Faktum är ju att svenska elever kan mindre i dag än vad de kunde för bara tio - femton år sedan. Sämst går det för elever från studieovana miljöer.
Det betyder att den svenska skolan har fått minskad betydelse för elevernas inlärning, medan elevernas sociala bakgrund fått ökad betydelse, klasskillnaderna har ökat.
Nu har skolminister Ibrahim Baylan tagit ett initiativ för att komma till rätta med problemet. Förra gången Baylan tog ett bra initiativ blev han nedröstad på den socialdemokratiska partikongressen. Nu vill han ge Skolverket möjlighet att stoppa friskoleetableringar i de fall dessa kan leda till att segregationen i skolväsendet ökar.
Det är bra. Friskolornas inträde på den svenska arenan har inte lett till att elevernas resultat har förbättrats. Det visar flera nationella och internationella undersökningar.
Samtidigt är inte friskolorna den främsta orsaken till försämrade elevresultat och ökade klassklyftor i skolan. Det största problemet är bristen på strukturerad undervisning och uppföljning av elevernas inlärning. Hälften av den svenska skolans undervisning i dag består av enskilt, individuellt arbete, visar en omfattande undersökning från Skolverket. Det gynnar inte de elever som inte har tillräcklig egen drivkraft eller uppbackning från sina föräldrar. Och för lärarna blir det svårare att ha koll på att alla elever får maximal stimulans.
Vi har ett skolsystem i dag där eleverna kan gå igenom halva grundskoletiden utan att ansvariga lärare, rektorer eller skolpolitiker har koll på om eleverna lär sig det de har rätt till. För så är det ju enligt läroplanen, att varje elev i grundskolan har rätt till vissa grundläggande kunskaper.
25 procent av Sveriges grundskoleelever får inte den rätten tillgodosedd.
Vilka elever är det?
Vem tillvaratar deras intressen?
Vem kämpar för deras rätt?
Det betyder att den svenska skolan har fått minskad betydelse för elevernas inlärning, medan elevernas sociala bakgrund fått ökad betydelse, klasskillnaderna har ökat.
Nu har skolminister Ibrahim Baylan tagit ett initiativ för att komma till rätta med problemet. Förra gången Baylan tog ett bra initiativ blev han nedröstad på den socialdemokratiska partikongressen. Nu vill han ge Skolverket möjlighet att stoppa friskoleetableringar i de fall dessa kan leda till att segregationen i skolväsendet ökar.
Det är bra. Friskolornas inträde på den svenska arenan har inte lett till att elevernas resultat har förbättrats. Det visar flera nationella och internationella undersökningar.
Samtidigt är inte friskolorna den främsta orsaken till försämrade elevresultat och ökade klassklyftor i skolan. Det största problemet är bristen på strukturerad undervisning och uppföljning av elevernas inlärning. Hälften av den svenska skolans undervisning i dag består av enskilt, individuellt arbete, visar en omfattande undersökning från Skolverket. Det gynnar inte de elever som inte har tillräcklig egen drivkraft eller uppbackning från sina föräldrar. Och för lärarna blir det svårare att ha koll på att alla elever får maximal stimulans.
Vi har ett skolsystem i dag där eleverna kan gå igenom halva grundskoletiden utan att ansvariga lärare, rektorer eller skolpolitiker har koll på om eleverna lär sig det de har rätt till. För så är det ju enligt läroplanen, att varje elev i grundskolan har rätt till vissa grundläggande kunskaper.
25 procent av Sveriges grundskoleelever får inte den rätten tillgodosedd.
Vilka elever är det?
Vem tillvaratar deras intressen?
Vem kämpar för deras rätt?
Förnyelsen är nära - i Växjö
Ali hann i dag före med en giftig replik till de som vill kallas förnyare inom vänsterpartiet i Växjö. Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly hann före med en mer officiell replik. Och Kalle.
Ung vänsters Ida Gabrielsson är ilsken.
Vi kan ändå inte hålla oss från en kommentar. Vi har ju länge undrat vad förnyarna inom vänsterpartiet egentligen har för nyheter att komma med. I tidigare upprop och debattartiklar har uttrycket varit så allmänt att nästan hela partiskalan kan ställa upp på utsagorna.
I detta fall har vi dock fått ett tydligt exempel på förslag som alla partier inte ställer upp på. I alla fall inte vänsterpartiet.
Men inte heller i detta fall är förslaget särskilt nytt. Den tidigare justitieministern Gun Hellsvik (m) förde fram förslaget i mitten av 1990-talet, rapporterar Dagens eko.
Ung vänsters Ida Gabrielsson är ilsken.
Vi kan ändå inte hålla oss från en kommentar. Vi har ju länge undrat vad förnyarna inom vänsterpartiet egentligen har för nyheter att komma med. I tidigare upprop och debattartiklar har uttrycket varit så allmänt att nästan hela partiskalan kan ställa upp på utsagorna.
I detta fall har vi dock fått ett tydligt exempel på förslag som alla partier inte ställer upp på. I alla fall inte vänsterpartiet.
Men inte heller i detta fall är förslaget särskilt nytt. Den tidigare justitieministern Gun Hellsvik (m) förde fram förslaget i mitten av 1990-talet, rapporterar Dagens eko.
22 januari 2006
Tårta
Tack till Ali och Kalle som har länkat till Röda raketer! Tillsammans ska vi befria hela mänskligheten!
Socialism och feminism
Det går inte att vara socialist utan att också vara feminist.
Socialismen strävar efter att befria hela mänskligheten.
Därför inbegriper socialismen också strävan att befria halva mänskligheten.
Socialismen strävar efter att befria hela mänskligheten.
Därför inbegriper socialismen också strävan att befria halva mänskligheten.
Vänstern är inte antisemitisk
Det finns ingen vänsterorganisation som i sina program driver antisemitism. Men det kan också vara intressant att studera vad vänstersympatisörerna tycker.
En undersökning om förekomsten av intolerans bland ungdomar, från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, och Forum för levande historia, ger svaret. Den visar att vänstersympatisörer inte är antisemitiska.
I undersökningen har man tagit fram ett antisemitismindex och jämfört med partisympatier. Låga värden anger låg förekomst av antisemitism. Höga värden anger hög förekomst.
Jämförelsen visar att de ungdomar som stöder vänsterpartier är minst antisemitiska. De ungdomar som stöder borgerliga partier är mest antisemitiska. Eftersom undersökningen omfattar ett relativt stort antal individer (10 555), måste man tillmäta undersökningens resultat hög tillförlitlighet.
Tabell 6. Genomsnittliga indexvärden fördelat efter partipreferens. Samtliga.
Rangordnat efter medelvärde (totalindex).
Angiven partipreferens - Antisemitismindex - Antal svar inom parantes
Syndikalisterna 0,31 (66)
Kpml(r) 0,61 (80)
Vänsterpartiet 0,63 (1203)
Miljöpartiet 0,62 (1118)
Socialdemokraterna 0,89 (2126)
Folkpartiet 0,83 (1124)
Centerpartiet 0,90 (393)
Kristdemokraterna 0,90 (454)
Moderaterna 1,10 (1201)
Sverigedemokraterna 2,15 (466)
Nationaldemokr. partiet 2,55 (90)
Nationalsocialistisk front 2,71 (133)
Vet inte 0,96 (1992)
Bryr mig inte 1,21 (3073)
Samtliga 1,04 (10555)
Trots detta gjorde Margit Silberstein i Dagens eko i går en nyhet med rubriken "Även vänstern har ett antisemitiskt arv". Varför? undrar vi.
En undersökning om förekomsten av intolerans bland ungdomar, från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, och Forum för levande historia, ger svaret. Den visar att vänstersympatisörer inte är antisemitiska.
I undersökningen har man tagit fram ett antisemitismindex och jämfört med partisympatier. Låga värden anger låg förekomst av antisemitism. Höga värden anger hög förekomst.
Jämförelsen visar att de ungdomar som stöder vänsterpartier är minst antisemitiska. De ungdomar som stöder borgerliga partier är mest antisemitiska. Eftersom undersökningen omfattar ett relativt stort antal individer (10 555), måste man tillmäta undersökningens resultat hög tillförlitlighet.
Tabell 6. Genomsnittliga indexvärden fördelat efter partipreferens. Samtliga.
Rangordnat efter medelvärde (totalindex).
Angiven partipreferens - Antisemitismindex - Antal svar inom parantes
Syndikalisterna 0,31 (66)
Kpml(r) 0,61 (80)
Vänsterpartiet 0,63 (1203)
Miljöpartiet 0,62 (1118)
Socialdemokraterna 0,89 (2126)
Folkpartiet 0,83 (1124)
Centerpartiet 0,90 (393)
Kristdemokraterna 0,90 (454)
Moderaterna 1,10 (1201)
Sverigedemokraterna 2,15 (466)
Nationaldemokr. partiet 2,55 (90)
Nationalsocialistisk front 2,71 (133)
Vet inte 0,96 (1992)
Bryr mig inte 1,21 (3073)
Samtliga 1,04 (10555)
Trots detta gjorde Margit Silberstein i Dagens eko i går en nyhet med rubriken "Även vänstern har ett antisemitiskt arv". Varför? undrar vi.
21 januari 2006
Kristen kommunist
Med glädje noterar vi att Kristen kommunist har länkat till Röda raketer.
Tillsammans ska vi finna det nya Jerusalem!
Tillsammans ska vi finna det nya Jerusalem!
Dagens eko och antisemitismen
Vill Dagens eko framställa vänstern som antisemitisk?
Den frågan inställer sig efter dagens lördagsintervju med Helene Lööw, chef för Forum för levande historia.
Intervjuaren Margit Silberstein tycktes hela tiden vilja leda in samtalet på att vänstern är antisemitisk. Och Helene Lööw bekräftade detta mycket svävande. Utan att ge några tydliga exempel som underbygger påståendet.
Senare under dagen gjorde Dagens eko i sina ordinarie sändningar en nyhet av att vänstern är antisemitisk. Alltså är saken avgjord. Utan bevis.
- När man talar om antisemitism och nynazism, sa Silberstein, så kopplar man oftast ihop det med högerextremism. Men finns det en vänsterantisemitism också?
- Ja, det gör det, svarade Lööw. För det unika med antisemitismen det är att den existerar i nästan alla politiska och religiösa kontexter.
Det finns en antisemitism inom vänstergrupper och den är också väldigt gammal. Den anspelar på judarna som superkapitalisterna, judarna som utsugarna, judarna som den makt som förtrycker det arbetande folket.
Om man tittar på den nationalsocialistiska antisemitismen, så var judarna både superkapitalister men de var också revolutionärerna från vänster.
- Medan vänstern koncentrerar sig på och anspelar på juden som kapitalist? fortsatte Silberstein.
- Ja, och juden som bärare av makten, både den ekonomiska makten och makten över medierna. En symbol för överheten, för förtryckarna.
Var finns exempel på att vänstern skulle ha framställt judarna som en symbol för överheten? Här tycks Helene Lööw blanda ihop nationalsocialismen med socialismen. De exempel hon anger handlar alltså om socialismens motsats.
- Sen är det naturligtvis så att det inte är något generellt problem inom vänstern, mildrade Lööw sina påståenden.
Det är mycket allvarliga anklagelser som Dagens eko och Helene Lööw riktar mot vänstern utan att några exempel anges. Var i Sverige finns det en vänster som är antisemitisk?
Den frågan inställer sig efter dagens lördagsintervju med Helene Lööw, chef för Forum för levande historia.
Intervjuaren Margit Silberstein tycktes hela tiden vilja leda in samtalet på att vänstern är antisemitisk. Och Helene Lööw bekräftade detta mycket svävande. Utan att ge några tydliga exempel som underbygger påståendet.
Senare under dagen gjorde Dagens eko i sina ordinarie sändningar en nyhet av att vänstern är antisemitisk. Alltså är saken avgjord. Utan bevis.
- När man talar om antisemitism och nynazism, sa Silberstein, så kopplar man oftast ihop det med högerextremism. Men finns det en vänsterantisemitism också?
- Ja, det gör det, svarade Lööw. För det unika med antisemitismen det är att den existerar i nästan alla politiska och religiösa kontexter.
Det finns en antisemitism inom vänstergrupper och den är också väldigt gammal. Den anspelar på judarna som superkapitalisterna, judarna som utsugarna, judarna som den makt som förtrycker det arbetande folket.
Om man tittar på den nationalsocialistiska antisemitismen, så var judarna både superkapitalister men de var också revolutionärerna från vänster.
- Medan vänstern koncentrerar sig på och anspelar på juden som kapitalist? fortsatte Silberstein.
- Ja, och juden som bärare av makten, både den ekonomiska makten och makten över medierna. En symbol för överheten, för förtryckarna.
Var finns exempel på att vänstern skulle ha framställt judarna som en symbol för överheten? Här tycks Helene Lööw blanda ihop nationalsocialismen med socialismen. De exempel hon anger handlar alltså om socialismens motsats.
- Sen är det naturligtvis så att det inte är något generellt problem inom vänstern, mildrade Lööw sina påståenden.
Det är mycket allvarliga anklagelser som Dagens eko och Helene Lööw riktar mot vänstern utan att några exempel anges. Var i Sverige finns det en vänster som är antisemitisk?
LO-medlemmar vill ha vänstern i regeringen
82 - 14 till vänsterpartiet
När statsminister Göran Persson lämnar öppet för en koalitionsregering med vänsterpartiet, så har han starkt stöd bland LO:s medlemmar.
I september förra året presenterade LO-tidningen en opinionsundersökning bland LO:s medlemmar om regeringsfrågan.
En fråga som ställdes var:
Vilket parti vill du helst se i en koalitionsregering med socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet?
82 procent svarade vänsterpartiet. 14 procent svarade miljöpartiet.
En annan fråga till LO-opinionen löd:
Vilka ska sitta i regeringen efter valet 2006 om det blir samma majoritet som nu – det vill säga socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?
Tre regeringsalternativ fick ungefär lika många röster:
Enbart socialdemokraterna (35 %)
Socialdemokraterna och vänsterpartiet (32 %)
Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet (30 %)
Enbart socialdemokraterna och miljöpartiet (3 %)
När statsminister Göran Persson lämnar öppet för en koalitionsregering med vänsterpartiet, så har han starkt stöd bland LO:s medlemmar.
I september förra året presenterade LO-tidningen en opinionsundersökning bland LO:s medlemmar om regeringsfrågan.
En fråga som ställdes var:
Vilket parti vill du helst se i en koalitionsregering med socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet?
82 procent svarade vänsterpartiet. 14 procent svarade miljöpartiet.
En annan fråga till LO-opinionen löd:
Vilka ska sitta i regeringen efter valet 2006 om det blir samma majoritet som nu – det vill säga socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?
Tre regeringsalternativ fick ungefär lika många röster:
Enbart socialdemokraterna (35 %)
Socialdemokraterna och vänsterpartiet (32 %)
Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet (30 %)
Enbart socialdemokraterna och miljöpartiet (3 %)
Replik till Maud
Det som presenteras som nya idéer i politiken är sällan helt nya. Så är det inte heller med Maud Olofssons teori att vi inte har råd att sätta folk i arbete.
Vi låter därför den gamle finansministern Ernst Wigforss ge replik:
"Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna.
Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten.
Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.”
"Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag."
"Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer. Då arbetskraften icke används, betyder det också, att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.
Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej…”
Så långt Ernst Wigforss i broschyren "Har vi råd att arbeta?" från 1932.
Vi låter därför den gamle finansministern Ernst Wigforss ge replik:
"Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna.
Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten.
Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.”
"Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag."
"Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer. Då arbetskraften icke används, betyder det också, att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.
Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej…”
Så långt Ernst Wigforss i broschyren "Har vi råd att arbeta?" från 1932.
Mauds ekonomiska teori 2
Som vi tidigare kommenterat lade Maud Olofsson fram en ekonomisk teori i partiledardebatten i riksdagen:
- "Vi andra tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn."
Nu har Östersunds-Posten ryckt ut för att korrigera en av Mauds egendomligheter. Nämligen att den privata sektorn bara säljer till utlandet (!). Tidningen vidhåller dock riktigheten i Mauds påstående att det bara är den privata sektorn som skapar intäkter, medan den offentliga sektorn bara står för utgifter:
- Bortsett från att det inte enbart är försäljning utomlands som bidrar till den offentliga sektorns finansiering, ett helt riktigt konstaterande. Det går inte att börja någon annanstans.
- I en sund ekonomi och om det handlar om konsumtion måste intäkterna finnas först och utgifterna anpassas därefter, skriver.
Vår frågeställning kvarstår:
Blir sjukvård en intäkt om den utförs i privat regi? Eller blir elproduktion en utgift om kraftbolaget ägs gemensamt?
- "Vi andra tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn."
Nu har Östersunds-Posten ryckt ut för att korrigera en av Mauds egendomligheter. Nämligen att den privata sektorn bara säljer till utlandet (!). Tidningen vidhåller dock riktigheten i Mauds påstående att det bara är den privata sektorn som skapar intäkter, medan den offentliga sektorn bara står för utgifter:
- Bortsett från att det inte enbart är försäljning utomlands som bidrar till den offentliga sektorns finansiering, ett helt riktigt konstaterande. Det går inte att börja någon annanstans.
- I en sund ekonomi och om det handlar om konsumtion måste intäkterna finnas först och utgifterna anpassas därefter, skriver.
Vår frågeställning kvarstår:
Blir sjukvård en intäkt om den utförs i privat regi? Eller blir elproduktion en utgift om kraftbolaget ägs gemensamt?
Borgarna förlorar 2
"Det som för bara någon månad sedan såg ut som en promenadseger för den borgerliga alliansen är nu en fullständigt öppen historia."
Länstidningen Östersund
Länstidningen Östersund
20 januari 2006
Lars Ohly som minister
Under rubriken "Läsning för alla som tror att USA är värst" ojar sig Svenska Dagbladet över perspektivet att få Lars Ohly som minister i nästa regering.
- Det är obegripligt att Göran Persson inte utesluter att gå in i en formell koalition med vänsterpartiet, skriver ledarskribenten Claes Arvidsson.
Varför skulle det vara obegripligt, undrar vi? Det tillhör väl det normala i en parlamentarisk demokrati att de partier som utgör majoritet i parlamentet bildar regering. Men vad kan man förvänta sig av en ledarsida som i lördags tyckte att riksdagen skulle vara en "bättre plats" utan vänsterpartiet.
Ledaren fortsätter:
- Redan det nuvarande samarbetet är för mycket, men Lars Ohly som minister ...
Tja, vi får väl se. Om vänsterpartiet blir del av en riksdagsmajoritet efter valet (vilket det mesta tyder på) kommer frågan att aktualiseras. Regeringsfrågan kommer att bero på om de ingående partierna utifrån sina olikheter förmår att kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram.
De tydligaste argumenten som ledarskribenten har för att vänsterpartiet inte bör ingå i en regering är att partiet på något sätt har andra åsikter än Svenska Dagbladets ledarsida. Men snälla Svenska Dagbladet, det är väl inte det som ska avgöra om ett parti ska ingå i en regering. Det är väljarna i höstens riksdagsval och de partier som kommer att ingå i en majoritet i riksdagen som avgör. Att Göran Persson inte utesluter vänsterpartiets deltagande i en kommande regering före valet är i det sammanhanget helt naturligt.
Svenska Dagbladet anger några exempel som tydligen diskvalificerar vänstern från regeringsmedverkan:
- Vänsterledaren Ohly är kommunist men säger det inte längre. Han är inte heller längre medlem i den svensk-kubanska vänskapsföreningen. Partiet har kritiserat ofriheten på Kuba (men bevarat den traditionella synen på de "sociala rättigheterna").
Även det faktum att en person som är vänligt inställd till Kuba blev invald som suppleant i partistyrelsen utgör något slags argument.
Efter det snurrar det till sig riktigt och vi får svårt att följa skribentens tankekedja. Han tappar bort utgångspunkten för sin betraktelse och övergår i stället till att redovisa människorättsorganisationen Human Rights Watch' kritik av Kuba, Venezuela med flera i sin senaste årsrapport. För att slutligen erkänna att även USA kritiseras av Human Rights Watch:
- Tyvärr är det också så, som betonas av Human Rights Watch, att president Bushs sätt att hantera frågor om tortyr och fängslanden av misstänkta terrorister bidrar till att försämra läget. Politik för demokrati och frihet rimmar illa med Guantanamo och "icke existerande" fångar i "icke existerande" fängelser. USA förlorar i trovärdighet och kan därmed inte driva politiken med samma kraft som om Bushadministrationen stod upp för centrala rättsprinciper. President Bush sitter trångt i Vita huset. Han behöver en nystart för återta det politiska initiativet. Stäng Guantanamo!
Vi tror att Lars Ohly i allt väsentligt har samma åsikt i den frågan. Får han sitta i regeringen då?
Det är uppenbart att Svenska Dagbladets världsbild inte längre stämmer överens med det nuvarande politiska läget. Därför håller inte längre de gamla argumenten och man har ännu inte hittat några nya. Det blir lite snurrigt.
- Det är obegripligt att Göran Persson inte utesluter att gå in i en formell koalition med vänsterpartiet, skriver ledarskribenten Claes Arvidsson.
Varför skulle det vara obegripligt, undrar vi? Det tillhör väl det normala i en parlamentarisk demokrati att de partier som utgör majoritet i parlamentet bildar regering. Men vad kan man förvänta sig av en ledarsida som i lördags tyckte att riksdagen skulle vara en "bättre plats" utan vänsterpartiet.
Ledaren fortsätter:
- Redan det nuvarande samarbetet är för mycket, men Lars Ohly som minister ...
Tja, vi får väl se. Om vänsterpartiet blir del av en riksdagsmajoritet efter valet (vilket det mesta tyder på) kommer frågan att aktualiseras. Regeringsfrågan kommer att bero på om de ingående partierna utifrån sina olikheter förmår att kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram.
De tydligaste argumenten som ledarskribenten har för att vänsterpartiet inte bör ingå i en regering är att partiet på något sätt har andra åsikter än Svenska Dagbladets ledarsida. Men snälla Svenska Dagbladet, det är väl inte det som ska avgöra om ett parti ska ingå i en regering. Det är väljarna i höstens riksdagsval och de partier som kommer att ingå i en majoritet i riksdagen som avgör. Att Göran Persson inte utesluter vänsterpartiets deltagande i en kommande regering före valet är i det sammanhanget helt naturligt.
Svenska Dagbladet anger några exempel som tydligen diskvalificerar vänstern från regeringsmedverkan:
- Vänsterledaren Ohly är kommunist men säger det inte längre. Han är inte heller längre medlem i den svensk-kubanska vänskapsföreningen. Partiet har kritiserat ofriheten på Kuba (men bevarat den traditionella synen på de "sociala rättigheterna").
Även det faktum att en person som är vänligt inställd till Kuba blev invald som suppleant i partistyrelsen utgör något slags argument.
Efter det snurrar det till sig riktigt och vi får svårt att följa skribentens tankekedja. Han tappar bort utgångspunkten för sin betraktelse och övergår i stället till att redovisa människorättsorganisationen Human Rights Watch' kritik av Kuba, Venezuela med flera i sin senaste årsrapport. För att slutligen erkänna att även USA kritiseras av Human Rights Watch:
- Tyvärr är det också så, som betonas av Human Rights Watch, att president Bushs sätt att hantera frågor om tortyr och fängslanden av misstänkta terrorister bidrar till att försämra läget. Politik för demokrati och frihet rimmar illa med Guantanamo och "icke existerande" fångar i "icke existerande" fängelser. USA förlorar i trovärdighet och kan därmed inte driva politiken med samma kraft som om Bushadministrationen stod upp för centrala rättsprinciper. President Bush sitter trångt i Vita huset. Han behöver en nystart för återta det politiska initiativet. Stäng Guantanamo!
Vi tror att Lars Ohly i allt väsentligt har samma åsikt i den frågan. Får han sitta i regeringen då?
Det är uppenbart att Svenska Dagbladets världsbild inte längre stämmer överens med det nuvarande politiska läget. Därför håller inte längre de gamla argumenten och man har ännu inte hittat några nya. Det blir lite snurrigt.
19 januari 2006
Luxemburg Liebknecht demo 2006
Varje år samlas tiotusentals berlinare vid begravningsplatsen Friedrichsfelde för att hedra minnet av de mördade kommunisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Så skedde även i år.Liebknecht och Luxemburg var ledande tyska socialdemokrater i början av 1900-talet. Men i motsats till sitt parti bekämpade de det första världskriget, vilket ledde till fängelsestraff för Luxemburg och att Liebknecht avsattes som riksdagsman och inkallades till militärtjänst.
Efter första världskrigets slut grundade de Tysklands kommunistiska parti, KPD.
Luxemburg och Liebknecht mördades den 15 januari 1919 av högerextrema frikårssoldater.
Ett Luxemburg-citat syntes ofta i demonstrationståget:
"Frihet är alltid frihet för den som tänker annorlunda".
Liksom ett välkänt Liebknecht-citat:
"Fienden står i det egna landet".
Röda raketers fotograf på plats i Berlin i söndags fångade stämningen vid Socialisternas minnesplats.
I år deltog för första gången Oskar Lafontaine, tidigare ordförande för de tyska socialdemokraterna, numera tysk vänsterpartist. På den översta bilden tillsammans med Gregor Gysi och Hans Modrow.
18 januari 2006
Maud Olofsson och den ekonomiska teorin
Vid dagens partiledardebatt fick vi en underhållande lektion i ekonomisk teori från centerpartiets ledare Maud Olofsson.
Hon talade om ekonomiska samband. Närmare bestämt om förhållandet mellan privat och offentlig sektor:
- Alla vi andra, sa Maud i en replik till vänsterpartiets Lars Ohly, tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn...
Vad betyder detta? Tror Maud Olofsson att det bara produceras varor och tjänster inom den privata sektorn? Producerar inte också offentligt ägda företag och verksamheter varor och tjänster?
Menar Olofsson att privata företag bara säljer sina varor och tjänster utomlands? Är det bara från utlandet som de privata företagen får sina inkomster? Säljer de inte någonting i Sverige?
Är det bara inom den privata sektorn som de anställda betalar skatt?
Maud Olofsson menade att det är klart att det finns ett samband mellan offentlig och privat sektor. Men hennes "intressanta" fråga var:
- Var börjar det någonstans?
Mauds svar var att det börjar med det privata. Alla vi andra tror att det börjar med människor som arbetar och producerar varor och tjänster, oavsett om det sker i privat eller offentlig regi.
Det är ju inte så att sjukvård skapar värden endast om den sker i privat regi. Eller att elproduktion skulle bli "tärande" om kraftbolaget ägs gemensamt.
För mer underhållning, läs hela partiledardebatten här.
Hon talade om ekonomiska samband. Närmare bestämt om förhållandet mellan privat och offentlig sektor:
- Alla vi andra, sa Maud i en replik till vänsterpartiets Lars Ohly, tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn...
Vad betyder detta? Tror Maud Olofsson att det bara produceras varor och tjänster inom den privata sektorn? Producerar inte också offentligt ägda företag och verksamheter varor och tjänster?
Menar Olofsson att privata företag bara säljer sina varor och tjänster utomlands? Är det bara från utlandet som de privata företagen får sina inkomster? Säljer de inte någonting i Sverige?
Är det bara inom den privata sektorn som de anställda betalar skatt?
Maud Olofsson menade att det är klart att det finns ett samband mellan offentlig och privat sektor. Men hennes "intressanta" fråga var:
- Var börjar det någonstans?
Mauds svar var att det börjar med det privata. Alla vi andra tror att det börjar med människor som arbetar och producerar varor och tjänster, oavsett om det sker i privat eller offentlig regi.
Det är ju inte så att sjukvård skapar värden endast om den sker i privat regi. Eller att elproduktion skulle bli "tärande" om kraftbolaget ägs gemensamt.
För mer underhållning, läs hela partiledardebatten här.
17 januari 2006
Paul Robeson - sångare, skådespelare, aktivist
Paul Robeson (1898-1976) var en internationellt känd amerikansk sångare och skådespelare. Han var son till en slav, som flydde och senare blev präst. Paul Robesons liv kantades av stora framgångar och stora motgångar.Till framgångarna hörde att han som få svarta ungdomar fick möjlighet att studera, vid Rutgers universitet och Columbia Law School. Princeton vägrade vid den tidpunkten att ta emot svarta studenter. Han blev All-American player i amerikansk fotboll.
Robeson medverkade i flera storfilmer under sin karriär. Den mest kända av dem är Teaterbåten (Show Boat) där han sjöng Ol' Man River. Han gjorde sig också känd för Negro sprituals och för att sjunga ryska och kinesiska sånger på originalspråken. 1949 framträdde han vid förstamajfirandet på Gärdet i Stockholm där han bland annat sjöng Sången om Joe Hill.
Till Robesons motgångar hörde förföljelser för hans engagemang för sociala rättigheter, i synnerhet då det gällde den svarta befolkningens rätt.
Under den antikommunistiska hetsen i USA:s 1950-tal fråntogs Robeson sitt amerikanska pass och förhindrades därmed i sin internationella karriär. I USA hotades arrangörer att anlita honom, vilket fick följder för familjens ekonomi. (Fler amerikanska artister som motarbetades för sina vänstersympatier har vi tidigare skrivit om här.)
1956 inkallades han till förhör av kommittén mot oamerikansk verksamhet. Under förhöret fick han en fråga från kommittéledamoten Gordon H. Scherer:
- Varför stannar du inte i Ryssland?
Varpå Robeson svarade:
- För att min far var en slav, och mitt folk dog för att bygga detta land, och för att jag tänker stanna här och ha en del av det, precis som du. Och inga fascistiskt inriktade människor kommer att kunna förhindra mig från det. Är det uppfattat?
Ett ytterligare smakprov på Robesons sång kan du lyssna på här. Det är Sovjetunionens nationalsång på engelska.
15 januari 2006
Besinna er - i tid
Ett par citat från Svenska Dagbladets ledare (06-01-14) föranleder ytterligare reflektioner. Ledaren argumenterar för att Sveriges riksdag skulle vara en bättre plats utan vänstern.
I samma ledare förfasar man sig över perspektivet att socialdemokraterna och vänstern skulle kunna ingå i en gemensam regering. Vi har i en tidigare artikel uppmärksammat detta. Ledaren jämförde detta perspektiv med att moderaterna skulle ingå i en regering med partier som har fascistiskt tankegods undangömt i garderoben. Vi konstaterade också att denna tanke mycket väl kan tänkas.
Dessutom ger ju ledarens grundtanke en obehaglig eftersmak:
"Oavsett vilken regering vi får efter valet skulle riksdagen vara en bättre plats utan ett vänsterparti som håller fast vid det kommunistiska tankegodset."
Även i detta fall kan vi se likheter med fascismens samhällsanalys. Hitler önskade i början av 1930-talet en riksdag befriad från vänstern och kommunisterna. Hitler fick också möjlighet att förverkliga sin önskan. Utvecklingen därefter känner vi.
Den tyske prästen Martin Niemöller beskrev den på följande sätt:
“Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan tog de judarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Sedan tog de katolikerna, men jag protesterade inte för jag var protestant.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Svenska Dagbladets ledarsida är farligt nära en ståndpunkt som i sin förlängning har skrämmande historiska förebilder.
I samma ledare förfasar man sig över perspektivet att socialdemokraterna och vänstern skulle kunna ingå i en gemensam regering. Vi har i en tidigare artikel uppmärksammat detta. Ledaren jämförde detta perspektiv med att moderaterna skulle ingå i en regering med partier som har fascistiskt tankegods undangömt i garderoben. Vi konstaterade också att denna tanke mycket väl kan tänkas.
Dessutom ger ju ledarens grundtanke en obehaglig eftersmak:
"Oavsett vilken regering vi får efter valet skulle riksdagen vara en bättre plats utan ett vänsterparti som håller fast vid det kommunistiska tankegodset."
Även i detta fall kan vi se likheter med fascismens samhällsanalys. Hitler önskade i början av 1930-talet en riksdag befriad från vänstern och kommunisterna. Hitler fick också möjlighet att förverkliga sin önskan. Utvecklingen därefter känner vi.
Den tyske prästen Martin Niemöller beskrev den på följande sätt:
“Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan tog de judarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Sedan tog de katolikerna, men jag protesterade inte för jag var protestant.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Svenska Dagbladets ledarsida är farligt nära en ståndpunkt som i sin förlängning har skrämmande historiska förebilder.
Feg provokation
Jyllands-Posten, som fick erkännande som en bra dagstidning när den etablerade sig i Köpenhamn på 1990-talet, har gjort bort sig fullständigt. I höstas lät tidningen tecknare göra avbildningar av profeten Muhammed väl medveten om att troende muslimer uppfattar detta som grov hädelse. Enda syftet med publiceringen var att provocera muslimer, inte minst den minoritet som bor i Danmark.
Respekten för andra religioner är uppenbart satt på undantag inom stora delar av den danska borgerligheten som den obetydliga invandringen av muslimer tycks ha skrämt skiten ur.
Vem trodde för några år sedan att Pia Kjærsgaard med sin fördomsfullhet och populism skulle få ett sådant genomslag bland danskar, som tycktes sätta en ära i att tänka själva. Plötsligt går man i Kjærsgaards ledband till grad att man måste slå mot de svagaste, till och med i Jyllands-Posten.
Muslimska samfund utomlands har reagerat starkt mot denna kränkning. Och plötsligt känner sig danskarna hotade. Det finns anledning. Som om det inte räcker att danskarna skickat sina söner till Irak för att delta i Bushs korståg. Etablissemanget behöver också bespotta muslimerna för att testa yttrandefrihetens gränser bland dessa.
Yttrandefriheten behöver försvaras när den hotad. Men vad handlar detta om? Ren och skär provokation av en sällsynt osmaklig sort. Den intressanta frågan är alltså inte frågan om yttrandefrihet, som Jyllands-Posten försöker göra den till. Den intressanta frågan är varför Jyllands-Posten väljer att provocera muslimer samtidigt som Danmark deltar i ett krig mot ett muslimskt land.
Det är tyvärr från regeringsnivå som dyngan pyrt ur i åratal. I det dramatiska efterspelet efter Jyllands-Postens tilltag kan det bara konstateras att danskarna nu drabbas av vad den danska borgerligheten sått – främlingsfientlighetens frö.
Respekten för andra religioner är uppenbart satt på undantag inom stora delar av den danska borgerligheten som den obetydliga invandringen av muslimer tycks ha skrämt skiten ur.
Vem trodde för några år sedan att Pia Kjærsgaard med sin fördomsfullhet och populism skulle få ett sådant genomslag bland danskar, som tycktes sätta en ära i att tänka själva. Plötsligt går man i Kjærsgaards ledband till grad att man måste slå mot de svagaste, till och med i Jyllands-Posten.
Muslimska samfund utomlands har reagerat starkt mot denna kränkning. Och plötsligt känner sig danskarna hotade. Det finns anledning. Som om det inte räcker att danskarna skickat sina söner till Irak för att delta i Bushs korståg. Etablissemanget behöver också bespotta muslimerna för att testa yttrandefrihetens gränser bland dessa.
Yttrandefriheten behöver försvaras när den hotad. Men vad handlar detta om? Ren och skär provokation av en sällsynt osmaklig sort. Den intressanta frågan är alltså inte frågan om yttrandefrihet, som Jyllands-Posten försöker göra den till. Den intressanta frågan är varför Jyllands-Posten väljer att provocera muslimer samtidigt som Danmark deltar i ett krig mot ett muslimskt land.
Det är tyvärr från regeringsnivå som dyngan pyrt ur i åratal. I det dramatiska efterspelet efter Jyllands-Postens tilltag kan det bara konstateras att danskarna nu drabbas av vad den danska borgerligheten sått – främlingsfientlighetens frö.
Borgarna förlorar
Det går dåligt för borgarna just nu. Flera av deras tyngsta argument mot regeringen och vänstern raseras av verkligheten.
Trängselskatterna i Stockholm, som utmålats som en katastrof för medborgarna, är på väg att bli en succé. Arbetslösheten går ner. Ekonomin blir bättre.
Det var nästan lite synd om moderaternas andra vice ordförande Kristina Axén Olin i Ekots lördagsintervju. Verkligheten stämmer inte med den borgerliga propagandan.
Hon ställdes genast inför frågan om trängselskatterna, som hon så ivrigt bekämpat:
- Vad säger du idag när försöket beskrivs som en total succé även av dem som har kämpat emot?
- Det beror på hur man ser på sitt ledarskap, svarade Axén Olin.
- Jag kan också köra bil in till stan och se att det är lite trafik och att det är jätteroligt naturligtvis, men det går ju för att jag är höginkomsttagare. Men för övrigt tror jag att för Stockholm och för stockholmarna är det en katastrof.
Det finns flera före detta motståndare som ändrat sig. Till exempel PM Nilsson på Expressen tycker att trängselskatten är en succé och att de borgerliga partierna borde ompröva sin inställning. Och Stefan Lundgren, som är VD på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, tror att trängselskatten kan öka tillväxten.
Men det är inte bara trängselskatten som ser ut att bli ett problem för borgerligheten. Det borgerliga försprånget i opinionsundersökningarna har förbytts i ett försprång för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Moderaterna har också gått tillbaka. De borgerliga partierna byter väljare med varandra, men lyckas inte göra inbrytningar inom socialdemokraterna, trots en tydlig omorientering mot mitten.
Och det värsta av allt för borgarna: ekonomin går bättre.
- Det håller på att vända lite grann i Sverige nu, tvingas Axén Olin erkänna.
- Vi ser en ökad konjunktur, människor får mer pengar i plånboken. Då blir det tuffare. Det gynnar absolut socialdemokraterna och regeringen. Det är alltid lättare för en opposition i en krissituation.
Vad har egentligen borgerligheten att komma med inför höstens val? Den saknar en tydlig vision som skiljer den från socialdemokraterna. Å andra sidan saknas det en riktigt tydlig fråga att kritisera regeringen för. Man har försökt göra tsunamin till en politisk stridsfråga. Men den ledde mest till ett gräl inom borgerligheten. Efter vänsterpartiets lyckade kongress nyligen finns möjligheten för vänstern att bli mer offensiv.
Det mesta pekar på att borgarna kommer att förlora valet i höst.
Trängselskatterna i Stockholm, som utmålats som en katastrof för medborgarna, är på väg att bli en succé. Arbetslösheten går ner. Ekonomin blir bättre.
Det var nästan lite synd om moderaternas andra vice ordförande Kristina Axén Olin i Ekots lördagsintervju. Verkligheten stämmer inte med den borgerliga propagandan.
Hon ställdes genast inför frågan om trängselskatterna, som hon så ivrigt bekämpat:
- Vad säger du idag när försöket beskrivs som en total succé även av dem som har kämpat emot?
- Det beror på hur man ser på sitt ledarskap, svarade Axén Olin.
- Jag kan också köra bil in till stan och se att det är lite trafik och att det är jätteroligt naturligtvis, men det går ju för att jag är höginkomsttagare. Men för övrigt tror jag att för Stockholm och för stockholmarna är det en katastrof.
Det finns flera före detta motståndare som ändrat sig. Till exempel PM Nilsson på Expressen tycker att trängselskatten är en succé och att de borgerliga partierna borde ompröva sin inställning. Och Stefan Lundgren, som är VD på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, tror att trängselskatten kan öka tillväxten.
Men det är inte bara trängselskatten som ser ut att bli ett problem för borgerligheten. Det borgerliga försprånget i opinionsundersökningarna har förbytts i ett försprång för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Moderaterna har också gått tillbaka. De borgerliga partierna byter väljare med varandra, men lyckas inte göra inbrytningar inom socialdemokraterna, trots en tydlig omorientering mot mitten.
Och det värsta av allt för borgarna: ekonomin går bättre.
- Det håller på att vända lite grann i Sverige nu, tvingas Axén Olin erkänna.
- Vi ser en ökad konjunktur, människor får mer pengar i plånboken. Då blir det tuffare. Det gynnar absolut socialdemokraterna och regeringen. Det är alltid lättare för en opposition i en krissituation.
Vad har egentligen borgerligheten att komma med inför höstens val? Den saknar en tydlig vision som skiljer den från socialdemokraterna. Å andra sidan saknas det en riktigt tydlig fråga att kritisera regeringen för. Man har försökt göra tsunamin till en politisk stridsfråga. Men den ledde mest till ett gräl inom borgerligheten. Efter vänsterpartiets lyckade kongress nyligen finns möjligheten för vänstern att bli mer offensiv.
Det mesta pekar på att borgarna kommer att förlora valet i höst.
Woody Guthrie och privategendomen
Den amerikanske artisten Woody Guthrie skrev den patriotiska sången This land is your land. Sången sjungs över hela USA i alla tänkbara sammanhang, i skolor, kyrkor och på olika sammankomster.
Oftast förekommer den i en politiskt neutral version. Men från början var den inte bara en hyllning till landet, dess multietniska befolkning och dess natur. Den riktade också en stark kritik mot de sociala förhållandena i USA.
Ett par textrader löd:
Was a high wall there that tried to stop me
A sign was painted said: Private Property,
But on the back side it didn't say nothing
That side was made for you and me.
One bright sunny morning in the shadow of the steeple
By the Relief Office I saw my people
As they stood hungry, I stood there wondering if
this land was made for you and me.
Det stod en hög mur där som försökte stoppa mig
En skylt var målad med orden privat egendom,
Men på baksidan stod ingenting
Den sidan var gjord för dig och mig.
En ljus solig morgon i skuggan av ett kyrktorn
Vid nödhjälpskontoret såg jag mitt folk
Medan de stod där hungrande, stod jag där undrande om
det här landet var till för dig och mig.
Här kan du lyssna på en version av This land is your land av och med Woody Guthrie.
Oftast förekommer den i en politiskt neutral version. Men från början var den inte bara en hyllning till landet, dess multietniska befolkning och dess natur. Den riktade också en stark kritik mot de sociala förhållandena i USA.
Ett par textrader löd:
Was a high wall there that tried to stop me
A sign was painted said: Private Property,
But on the back side it didn't say nothing
That side was made for you and me.
One bright sunny morning in the shadow of the steeple
By the Relief Office I saw my people
As they stood hungry, I stood there wondering if
this land was made for you and me.
Det stod en hög mur där som försökte stoppa mig
En skylt var målad med orden privat egendom,
Men på baksidan stod ingenting
Den sidan var gjord för dig och mig.
En ljus solig morgon i skuggan av ett kyrktorn
Vid nödhjälpskontoret såg jag mitt folk
Medan de stod där hungrande, stod jag där undrande om
det här landet var till för dig och mig.
Här kan du lyssna på en version av This land is your land av och med Woody Guthrie.
14 januari 2006
A tribute to Fredrik Malm
Fredrik Malm, ordförande i folkpartiets ungdomsförbund, LUF, stödde det misslyckade kuppförsöket mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez.
Här kommer en liten sång till Fredrik.
Här kommer en liten sång till Fredrik.
Traditionalister
En skribent på Svenska Dagbladets ledarsida (06-01-14) önskar att vänsterpartiet inte ska få plats i riksdagen efter valet. Även för socialdemokraterna borde det gå dåligt för "så illa är det 2006 att en röst på s mycket väl kan ge politisk makt åt kommunister".
Det är att ge oförtjänt överbetyg åt Göran Persson att han skulle vilja ge makten åt kommunister.
Om vänstern utraderas, blir Sveriges riksdag så mycket bättre, resonerar skribenten. Hur är det med den omhuldade pluralismen?
SvD har också synpunkter på vänsterpartiets utveckling. Är det inte vänstermedlemmarna som ska bestämma partiets färdriktning? Så är det förvisso inte inom moderaterna där Reinfeldt och hans think-tankers vinglat hit och dit för att framställa sig som arbetar- och mittenparti. Det hindrar inte att principen om medlemsdemokrati är den riktiga.
"Men tänk tanken att Fredrik Reinfeldt skulle få frågan om hur han ser på en koalition mellan moderaterna och ett parti som tar avstånd från fascisternas historiska övergrepp, men som samtidigt anser att det finns mycket av värde i fascismens ekonomiska politik och samhällsanalys", skriver Svd.
Just den tanken går tyvärr mycket väl att tänka, bortsett från att ingen sund människa ändå skulle kalla kd, c och fp för fascister.
Vem har ställt centern till svars för de sångböcker med nationalistiska och fascistoida texter som fortfarande erbjuds allmänheten på konferensgårdar drivna av centerrörelsen? Det tycks vara glömt att personer som Sven-Olle Olsson i Sjöbo kunde frodas i centermyllan.
Finns det inte likheter mellan fascismens familjeideal och dagens svenska kristdemokraters? I veckan hörde vi en kristdemokratisk riksdagsman jämföra homosexualitet med kleptomani och pyromani. Hur förhåller sig detta synsätt till nazisternas syn på homosexuella?
På senare tid har vi upplevt folkpartiets omorientering i Pia Kjærsgaards riktning. Smittade främlingsfientligheten av sig på Lars Leijonborg i den danska tv-studion före valet 2002?
Vad ska man i dag kalla de liberaler, bland andra Birgitta Olsson, som fortfarande företräder en human hållning i flyktingpolitiken?
Är hon en traditionalist och partiledaren en förnyare? Nej, det var just sådana grumliga åsikter som folkpartiets "nya" invandringspolitik ger uttryck för som banade väg för Tredje riket.
De verkliga traditionalisterna finns på de borgerliga ledarsidorna. De förmår inte att frigöra sig från kommunistspöken, men förtiger gärna de stämningar och åsikter i Europa och på andra håll i världen som förde nazismen till makten.
Tänk om, tänk nytt, så kanske vi får politiska analytiker värda att respektera inför valet.
Det är att ge oförtjänt överbetyg åt Göran Persson att han skulle vilja ge makten åt kommunister.
Om vänstern utraderas, blir Sveriges riksdag så mycket bättre, resonerar skribenten. Hur är det med den omhuldade pluralismen?
SvD har också synpunkter på vänsterpartiets utveckling. Är det inte vänstermedlemmarna som ska bestämma partiets färdriktning? Så är det förvisso inte inom moderaterna där Reinfeldt och hans think-tankers vinglat hit och dit för att framställa sig som arbetar- och mittenparti. Det hindrar inte att principen om medlemsdemokrati är den riktiga.
"Men tänk tanken att Fredrik Reinfeldt skulle få frågan om hur han ser på en koalition mellan moderaterna och ett parti som tar avstånd från fascisternas historiska övergrepp, men som samtidigt anser att det finns mycket av värde i fascismens ekonomiska politik och samhällsanalys", skriver Svd.
Just den tanken går tyvärr mycket väl att tänka, bortsett från att ingen sund människa ändå skulle kalla kd, c och fp för fascister.
Vem har ställt centern till svars för de sångböcker med nationalistiska och fascistoida texter som fortfarande erbjuds allmänheten på konferensgårdar drivna av centerrörelsen? Det tycks vara glömt att personer som Sven-Olle Olsson i Sjöbo kunde frodas i centermyllan.
Finns det inte likheter mellan fascismens familjeideal och dagens svenska kristdemokraters? I veckan hörde vi en kristdemokratisk riksdagsman jämföra homosexualitet med kleptomani och pyromani. Hur förhåller sig detta synsätt till nazisternas syn på homosexuella?
På senare tid har vi upplevt folkpartiets omorientering i Pia Kjærsgaards riktning. Smittade främlingsfientligheten av sig på Lars Leijonborg i den danska tv-studion före valet 2002?
Vad ska man i dag kalla de liberaler, bland andra Birgitta Olsson, som fortfarande företräder en human hållning i flyktingpolitiken?
Är hon en traditionalist och partiledaren en förnyare? Nej, det var just sådana grumliga åsikter som folkpartiets "nya" invandringspolitik ger uttryck för som banade väg för Tredje riket.
De verkliga traditionalisterna finns på de borgerliga ledarsidorna. De förmår inte att frigöra sig från kommunistspöken, men förtiger gärna de stämningar och åsikter i Europa och på andra håll i världen som förde nazismen till makten.
Tänk om, tänk nytt, så kanske vi får politiska analytiker värda att respektera inför valet.
Om kunskap
Det finns ingen kungsväg till kunskapen,
och endast den, som inte skyr mödan
att klättra uppför dess branta stigar,
har utsikt att nå dess ljusa höjder.
Karl Marx, ur förordet till Kapitalet
och endast den, som inte skyr mödan
att klättra uppför dess branta stigar,
har utsikt att nå dess ljusa höjder.
Karl Marx, ur förordet till Kapitalet
13 januari 2006
Några insiktsfulla kommentarer från Birger Schlaug
Miljöpartiets förre språkrör Birger Schlaug kommenterar i Göteborgs Posten de osakliga påhoppen på vänsterpartiet. Utifrån och inifrån.
"Att minoriteter skall styra partierna, vilket kritikerna i vänsterpartiet och övrig politisk nobless i vårt land tycks mena, brukade tidigare uppfattas som odemokratiskt."
Hela artikeln kan läsas här.
"Att minoriteter skall styra partierna, vilket kritikerna i vänsterpartiet och övrig politisk nobless i vårt land tycks mena, brukade tidigare uppfattas som odemokratiskt."
Hela artikeln kan läsas här.
12 januari 2006
Persson stöder Ohly
Vi har de senaste dagarna konstaterat att socialdemokraternas argument mot en vänstermedverkan i nästa regering varit ihåliga.
Nu har statsminister Göran Persson uttalat sig. Han utesluter inte en regeringskoalition med vänsterpartiet.
- Jag håller det öppet så får vi se vad som händer. Det beror väldigt mycket på vad som händer under det kommande året, hur valrörelse och debatt drivs, säger Persson i en TT-intervju.
I intervjun välkomnar han uppgörelsen mellan vänsterpartiets olika falanger och gör den enda rimliga bedömningen av vänsterpartiets kongress
- Det värsta som kan hända ett parti är att det finns osäkerhet om var ledarskapet finns.
- Jag tror att det är väldigt viktigt att Lars Ohly har en auktoritet i sitt parti så att vi vet att när vi så småningom samtalar med honom om olika saker vet vi att han företräder sitt parti.
- Jag tycker det känns som Lars Ohly nu är partiordförande i vänsterpartiet, det har varit en ganska turbulent tid.
Persson tillägger också att han går till val på ett socialdemokratiskt valmanifest och söker stöd för en socialdemokratisk regering.
Även vänsterpartiet går till val på ett eget valmanifest och söker stöd för det.
Nu har statsminister Göran Persson uttalat sig. Han utesluter inte en regeringskoalition med vänsterpartiet.
- Jag håller det öppet så får vi se vad som händer. Det beror väldigt mycket på vad som händer under det kommande året, hur valrörelse och debatt drivs, säger Persson i en TT-intervju.
I intervjun välkomnar han uppgörelsen mellan vänsterpartiets olika falanger och gör den enda rimliga bedömningen av vänsterpartiets kongress
- Det värsta som kan hända ett parti är att det finns osäkerhet om var ledarskapet finns.
- Jag tror att det är väldigt viktigt att Lars Ohly har en auktoritet i sitt parti så att vi vet att när vi så småningom samtalar med honom om olika saker vet vi att han företräder sitt parti.
- Jag tycker det känns som Lars Ohly nu är partiordförande i vänsterpartiet, det har varit en ganska turbulent tid.
Persson tillägger också att han går till val på ett socialdemokratiskt valmanifest och söker stöd för en socialdemokratisk regering.
Även vänsterpartiet går till val på ett eget valmanifest och söker stöd för det.
11 januari 2006
Belafonte talking
Tyrann.
Världens värsta terrorist.
Den världsberömde amerikanske artisten Harry Belafonte har uttalat sig om sitt lands president.
- Jag tycker att det är det bästa eftersom George W. Bush ivrigt kallar en massa människor tyranner, förtryckare, kränkare av mänskliga rättigheter.
- Det är han som oroat mig mest och som fått mig att inse att jag verkligen borde komma hit.
Belafonte uttalade sig också om Irakkriget:
- Det är tyranniskt av ledarna att ljuga för det amerikanska folket och dra in oss i ett krig som inte är som de sa.
Vita husets talesman Sean McCormack kommenterar Belafontes uttalanden:
- Kanske borde han hålla sig till sjungandet.
---
Lyssna till Harry
Världens värsta terrorist.
Den världsberömde amerikanske artisten Harry Belafonte har uttalat sig om sitt lands president.
Harry Belafonte framträdde i måndags i den venezuelanske presidenten Hugo Chávez' tv- och radiosändning. Han förklarade varför han besökte just Venezuela:
- Jag tycker att det är det bästa eftersom George W. Bush ivrigt kallar en massa människor tyranner, förtryckare, kränkare av mänskliga rättigheter.
- Det är han som oroat mig mest och som fått mig att inse att jag verkligen borde komma hit.
Belafonte uttalade sig också om Irakkriget:
- Det är tyranniskt av ledarna att ljuga för det amerikanska folket och dra in oss i ett krig som inte är som de sa.
Vita husets talesman Sean McCormack kommenterar Belafontes uttalanden:
- Kanske borde han hålla sig till sjungandet.
---
Lyssna till Harry
Skickligare än opinionen har insett
Vänsterpartiet och Lars Ohly är underskattade. De politiska journalisterna har slentrianmässigt framställt partiet i kris och Ohly som misslyckad. Nu tvingas dessa journalister tänka om.
Kongressen visade stor enighet. Ohly fick stort förtroende.
Först ut på banan att ompröva bilden av vänsterpartiet var SVT:s K-G Bergström. Samma dag som vänsterpartiets kongress började intervjuades han i Gomorron Sverige. Han fick frågan om Lars Ohly kommer att lyckas och svarade:
- Det som talar för är att han är underskattad som debattör och han är skicklig på att klara utfrågningar. Det är få journalister som lyckas få fast honom verkligen.
- Det som talar mot är att socialdemokraterna och vänsterpartiet är som kommunicerande kärl. Om ekonomin förbättras som många prognoser tyder på gynnar det socialdemokraterna och missgynnar vänsterpartiet.
- Det finns mycket utmaningar och mycket problem för honom. Samtidigt är han skickligare debattör och skickligare på att svara på frågor än vad nog opinionen har insett ännu.
Kongressen visade stor enighet. Ohly fick stort förtroende.
Först ut på banan att ompröva bilden av vänsterpartiet var SVT:s K-G Bergström. Samma dag som vänsterpartiets kongress började intervjuades han i Gomorron Sverige. Han fick frågan om Lars Ohly kommer att lyckas och svarade:
- Det som talar för är att han är underskattad som debattör och han är skicklig på att klara utfrågningar. Det är få journalister som lyckas få fast honom verkligen.
- Det som talar mot är att socialdemokraterna och vänsterpartiet är som kommunicerande kärl. Om ekonomin förbättras som många prognoser tyder på gynnar det socialdemokraterna och missgynnar vänsterpartiet.
- Det finns mycket utmaningar och mycket problem för honom. Samtidigt är han skickligare debattör och skickligare på att svara på frågor än vad nog opinionen har insett ännu.
En annan variant...
En annan variant på socialdemokratiskt krumbuktande när det gäller en eventuell vänstermedverkan i regeringen efter valet fick vi i Aktuellt i förrgår kväll. Det argumentet handlar om att vänsterpartiet bedriver "överbudspolitik".
I Aktuellt samtalade vice statsministern Bosse Ringholm med vänsterpartiets ordförande Lars Ohly.
- De väldiga överbud som den här kongressen har presterat gör ju inte saken enklare, säger Ringholm.
Samtidigt ser han inte någon ny situation jämfört med hur vänsterpartiet agerat tidigare.
- Vi kommer aldrig att stå för en ofinansierad reform i Sverige, säger Ohly å sin sida.
- Vi kommer att se till att statens och de offentliga finanserna är i ordning, säger han och betonar vänsterpartiets beredvillighet att kompromissa med socialdemokraterna.
Verkligheten de senaste åren är att vänsterpartiet och socialdemokraterna har samarbetat kring de offentliga utgifterna och kunnat hitta kompromisser. Eftersom inget parti har haft egen majoritet har alla varit tvungna att kompromissa. Och det har fungerat.
Bosse Ringholm konstaterar det själv och önskar fortsatt samarbete:
- Vi har ju tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet exempelvis sänkt skatterna för vanliga löntagare, vi har sänkt skatterna för de små företagen, just för att få fler i jobb, och det är någonting som vi gärna vill fortsätta att samarbeta om i fortsättningen.
Om då inget nytt har hänt, som Ringholm säger, finns det ingen anledning att tro att det inte skulle gå att hitta kompromisser i ett regeringssamarbete.
Var finns då det avgörande argumentet för att vänsterpartiet inte kan ingå i en regering?
Lars Ohly nämnde tre problem som kan vara viktigare än den förmenta "överbudspolitiken:
- Vi har en regering som bugar för George Bush, en regering som inte tar fajten mot EU:s odemokratiska utveckling och som har en asylpolitik som är inhuman.
Är det på de tre punkterna som socialdemokraterna vill fortsätta sin politik?
Eller var finns det avgörande argumentet?
I Aktuellt samtalade vice statsministern Bosse Ringholm med vänsterpartiets ordförande Lars Ohly.
- De väldiga överbud som den här kongressen har presterat gör ju inte saken enklare, säger Ringholm.
Samtidigt ser han inte någon ny situation jämfört med hur vänsterpartiet agerat tidigare.
- Vi kommer aldrig att stå för en ofinansierad reform i Sverige, säger Ohly å sin sida.
- Vi kommer att se till att statens och de offentliga finanserna är i ordning, säger han och betonar vänsterpartiets beredvillighet att kompromissa med socialdemokraterna.
Verkligheten de senaste åren är att vänsterpartiet och socialdemokraterna har samarbetat kring de offentliga utgifterna och kunnat hitta kompromisser. Eftersom inget parti har haft egen majoritet har alla varit tvungna att kompromissa. Och det har fungerat.
Bosse Ringholm konstaterar det själv och önskar fortsatt samarbete:
- Vi har ju tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet exempelvis sänkt skatterna för vanliga löntagare, vi har sänkt skatterna för de små företagen, just för att få fler i jobb, och det är någonting som vi gärna vill fortsätta att samarbeta om i fortsättningen.
Om då inget nytt har hänt, som Ringholm säger, finns det ingen anledning att tro att det inte skulle gå att hitta kompromisser i ett regeringssamarbete.
Var finns då det avgörande argumentet för att vänsterpartiet inte kan ingå i en regering?
Lars Ohly nämnde tre problem som kan vara viktigare än den förmenta "överbudspolitiken:
- Vi har en regering som bugar för George Bush, en regering som inte tar fajten mot EU:s odemokratiska utveckling och som har en asylpolitik som är inhuman.
Är det på de tre punkterna som socialdemokraterna vill fortsätta sin politik?
Eller var finns det avgörande argumentet?
10 januari 2006
(s) + (v) = regering
Vid vänsterpartiets kongress i helgen beslutade partiet att eftersträva platser i nästa regering, om vänsterpartiet efter valet ingår i en majoritet i riksdagen.
Det är en normal strävan. Varje regering måste grunda sitt regeringsinnehav på en majoritet av riksdagens ledamöter.
I Sverige har vi i många år haft en onormal situation. Den socialdemokratiska regeringen har endast bestått av en minoritet och på olika sätt fått söka stöd av andra partier i fråga för fråga. Detta har varit besvärligt för regeringen. Därför har den sökt binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet kring ett särskilt samarbete i vissa frågor. Utan att någonsin släppa in andra partier i regeringen.
Det är ett onormalt tillstånd, med få, om några, liknande exempel från andra länder.
När nu vänsterpartiet tydliggör kravet på att ingå i en regering om det är en del av den politiska majoriteten börjar socialdemokraterna att krumbukta sig.
Roligast blev det när Marita Ulfskog, som är socialdemokraternas partisekreterare, igår sa att vänsterpartiets hållning i EU-frågan utgör ett hinder för partiets medverkan i en regering.
Det är väl ingen hemlighet att Marita Ulfskog själv haft ungefär samma uppfattning som vänsterpartiet i förhållande till EU. Det går tydligen bra för en nej-sägare att vara regeringspartiets partisekreterare.
Det är väl heller ingen hemlighet att flera statsråd i regeringen varit motståndare till Sveriges medlemskap i EU eller till EMU.
Socialdemokraternas argument för att hålla vänsterpartiet utanför regeringen är därför krystade och ihåliga. Med en framgång för vänstern i höstens val kan vi hoppas på en nödvändig omprövning hos socialdemokraterna, så att den norska situationen blir det normala.
Där ingår vänsterpartiet i regeringen.
Med en vänsterframgång i höstens val kanske det inte heller blir möjligt för en minoritet i riksdagen att avgöra vilka som ska sitta i regeringen. Inte i Sverige heller.
Det är en normal strävan. Varje regering måste grunda sitt regeringsinnehav på en majoritet av riksdagens ledamöter.
I Sverige har vi i många år haft en onormal situation. Den socialdemokratiska regeringen har endast bestått av en minoritet och på olika sätt fått söka stöd av andra partier i fråga för fråga. Detta har varit besvärligt för regeringen. Därför har den sökt binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet kring ett särskilt samarbete i vissa frågor. Utan att någonsin släppa in andra partier i regeringen.
Det är ett onormalt tillstånd, med få, om några, liknande exempel från andra länder.
När nu vänsterpartiet tydliggör kravet på att ingå i en regering om det är en del av den politiska majoriteten börjar socialdemokraterna att krumbukta sig.
Roligast blev det när Marita Ulfskog, som är socialdemokraternas partisekreterare, igår sa att vänsterpartiets hållning i EU-frågan utgör ett hinder för partiets medverkan i en regering.
Det är väl ingen hemlighet att Marita Ulfskog själv haft ungefär samma uppfattning som vänsterpartiet i förhållande till EU. Det går tydligen bra för en nej-sägare att vara regeringspartiets partisekreterare.
Det är väl heller ingen hemlighet att flera statsråd i regeringen varit motståndare till Sveriges medlemskap i EU eller till EMU.
Socialdemokraternas argument för att hålla vänsterpartiet utanför regeringen är därför krystade och ihåliga. Med en framgång för vänstern i höstens val kan vi hoppas på en nödvändig omprövning hos socialdemokraterna, så att den norska situationen blir det normala.
Där ingår vänsterpartiet i regeringen.
Med en vänsterframgång i höstens val kanske det inte heller blir möjligt för en minoritet i riksdagen att avgöra vilka som ska sitta i regeringen. Inte i Sverige heller.
09 januari 2006
Reinfeldt om "mentalt handikappade" svenskar
I Lars Ohlys avslutningstal citerades Fredrik Reinfeldts uttalande om svenska folket:
”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (ur boken Det sovande folket, s. 52).
Detta och andra förklenande omdömen om det svenska folkets förståndsgåvor kommer säkert att följa moderatledaren i valrörelsen.
”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (ur boken Det sovande folket, s. 52).
Detta och andra förklenande omdömen om det svenska folkets förståndsgåvor kommer säkert att följa moderatledaren i valrörelsen.
07 januari 2006
Även i ersättarvalet...
...vann vann valberedningens förslag kongressens förtroende.
Därmed kan vi slutgiltigt slå fast att vänsterpartiet inte är ett splittrat parti. Det finns en kraftfull majoritet för den politik som beslutats och i val av ordförande och partistyrelse. Det är tydligt att den valda styrelsen och ordföranden talar för partiet.
Därmed kan vi slutgiltigt slå fast att vänsterpartiet inte är ett splittrat parti. Det finns en kraftfull majoritet för den politik som beslutats och i val av ordförande och partistyrelse. Det är tydligt att den valda styrelsen och ordföranden talar för partiet.
"mer enat än på decennier..."
Trots att vänsterpartiets kongress i Göteborg ännu inte är avslutad, kan man redan konstatera att Röda raketers bedömning dagen före kongressen bekräftas. I motsats till de missbedömningar som gjorts i de flesta medier!
Två missbedömningar är uppenbara:
1. Bilden av vänsterpartiet som delat mitt itu stämmer inte. Lars Ohly omvaldes som partiordförande av närmare 90 procent av ombuden. Valberedningens förslag till ordinarie ledamöter i partistyrelsen gick igenom ograverat. Inte i något fall har de som framställer sig som "opposition" ändrat partistyrelsens svar på motioner. I de fåtaliga fall där partistyrelsen förlorat har kongressen valt radikalare förslag.
2. De som i borgerliga media kallas "förnyare" har inte i något fall kunnat presentera någon ny politik, vilket naturligtvis medverkar till att gruppen inte vinner stöd.
För den som följt vänsterpartiets historia framstår denna kongress som mer enad än kanske någonsin. Inte på grund av brister i den öppna diskussionen. Nej, snarare på grund av att vänsterpartiet idag driver en politik, som är välgrundad och förankrad i dagens svenska verklighet.
De som kritiserar kongressen för överbudspolitik är i själva verket rädda för att vänsterpartiet ska vinna stöd för sina förslag. Och att delar av valplattformen därmed kommer att förverkligas.
Två missbedömningar är uppenbara:
1. Bilden av vänsterpartiet som delat mitt itu stämmer inte. Lars Ohly omvaldes som partiordförande av närmare 90 procent av ombuden. Valberedningens förslag till ordinarie ledamöter i partistyrelsen gick igenom ograverat. Inte i något fall har de som framställer sig som "opposition" ändrat partistyrelsens svar på motioner. I de fåtaliga fall där partistyrelsen förlorat har kongressen valt radikalare förslag.
2. De som i borgerliga media kallas "förnyare" har inte i något fall kunnat presentera någon ny politik, vilket naturligtvis medverkar till att gruppen inte vinner stöd.
För den som följt vänsterpartiets historia framstår denna kongress som mer enad än kanske någonsin. Inte på grund av brister i den öppna diskussionen. Nej, snarare på grund av att vänsterpartiet idag driver en politik, som är välgrundad och förankrad i dagens svenska verklighet.
De som kritiserar kongressen för överbudspolitik är i själva verket rädda för att vänsterpartiet ska vinna stöd för sina förslag. Och att delar av valplattformen därmed kommer att förverkligas.
04 januari 2006
Mycket skrammel för vadå?
Vi läste på DN-debatt några "oppositionella" vänsterpartistiska kommunalpolitiker som oroas över utvecklingen i sitt parti. Katastrofen är nära. Partiet förtvinar i brist på politiskt mod. Osv.
Vad är då lösningen?
Skribenterna anger ett antal punkter:
"Att åstadkomma resultat som förändrar människors vardag där offentlig sektor och civilt samhälle kompletterar varandra i skapandet av välfärden.
Att slå vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning samt att parlamentariskt och politiskt arbete utanför de folkvalda församlingarna befruktar varandra.
Att eftersträva en stark parlamentarisk representation och regeringsmakt som medel för att genomföra partiets politik.
Att föredra fronter och majoriteter som baseras på kompromisser framför sekterism och utanförskap.
Att stå för en ansvarsfull samt realistisk ekonomisk politik och nej till överbud som lämpar över problem till efterkommande.
Att medvetenhet skapas om att nuvarande utveckling är ohållbar i ett ekologiskt perspektiv och att detta får återverkningar på dagspolitiken.
Att vidga solidaritetsbegreppet geografiskt samt tidsmässigt till att omfatta även kommande generationer och människor som nu lever i andra världsdelar.
Att tillsammans med andra progressiva krafter påverka EU:s utveckling och acceptera att vissa globala problem kräver överstatliga lösningar."
Vi undrar stillsamt över det radikala i dessa punkter. Finns det något i detta som vänsterpartiet inte redan säger? Finns det något i detta som kan tänkas stöta någon i de övriga riksdagspartierna?
Vi kan inte finna det.
Därmed blir skillnaden mellan de oppositionellas himmel och partimajoritetens helvete obefintlig.
Ett par intressanta frågor inställer sig:
Varför skrivs det så mycket i medierna om de stora motsättningarna i vänsterpartiet när oppositionens program är så oförargligt?
Om nu anledningen till vänsterpartiets låga opinionssiffror vore att partiet inte uttalat ovanstående självklarheter, varför vinner då inte "oppositionen" några anhängare inom partiet?
I måndags kväll hade Aktuellt ett inslag om vänsterpartiets stora kris. De exempel Aktuellt kunde finna var en handfull små kommuner av Sveriges 290. Inte i något av de stora (eller små) distrikten tycks det vara några större problem.
I verkligheten tycks vänsterpartiet vara mer enat än på decennier när det nu samlas till kongress i helgen.
Vad är då lösningen?
Skribenterna anger ett antal punkter:
"Att åstadkomma resultat som förändrar människors vardag där offentlig sektor och civilt samhälle kompletterar varandra i skapandet av välfärden.
Att slå vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning samt att parlamentariskt och politiskt arbete utanför de folkvalda församlingarna befruktar varandra.
Att eftersträva en stark parlamentarisk representation och regeringsmakt som medel för att genomföra partiets politik.
Att föredra fronter och majoriteter som baseras på kompromisser framför sekterism och utanförskap.
Att stå för en ansvarsfull samt realistisk ekonomisk politik och nej till överbud som lämpar över problem till efterkommande.
Att medvetenhet skapas om att nuvarande utveckling är ohållbar i ett ekologiskt perspektiv och att detta får återverkningar på dagspolitiken.
Att vidga solidaritetsbegreppet geografiskt samt tidsmässigt till att omfatta även kommande generationer och människor som nu lever i andra världsdelar.
Att tillsammans med andra progressiva krafter påverka EU:s utveckling och acceptera att vissa globala problem kräver överstatliga lösningar."
Vi undrar stillsamt över det radikala i dessa punkter. Finns det något i detta som vänsterpartiet inte redan säger? Finns det något i detta som kan tänkas stöta någon i de övriga riksdagspartierna?
Vi kan inte finna det.
Därmed blir skillnaden mellan de oppositionellas himmel och partimajoritetens helvete obefintlig.
Ett par intressanta frågor inställer sig:
Varför skrivs det så mycket i medierna om de stora motsättningarna i vänsterpartiet när oppositionens program är så oförargligt?
Om nu anledningen till vänsterpartiets låga opinionssiffror vore att partiet inte uttalat ovanstående självklarheter, varför vinner då inte "oppositionen" några anhängare inom partiet?
I måndags kväll hade Aktuellt ett inslag om vänsterpartiets stora kris. De exempel Aktuellt kunde finna var en handfull små kommuner av Sveriges 290. Inte i något av de stora (eller små) distrikten tycks det vara några större problem.
I verkligheten tycks vänsterpartiet vara mer enat än på decennier när det nu samlas till kongress i helgen.
07 december 2005
Spelet kring tsunamin
Göran Persson och Laila Freivalds kallade till presskonferens på eftermiddagen måndagen den 27 december förra året. Den direktsändes i TV.
Vi var nog många som förvånades då regeringen inte tycktes inse vidden av den katastrof som inträffat dagen före.
Var och en som följt nyhetssändningar på svensk TV, CNN eller någon annan utländsk nyhetskanal, förstod att katastrofen även för svensk del närmast kunde jämföras med Estonias förlisning.
Göran Persson talade om ett tiotal svenska offer, samtidigt som allmänheten kunde inse att det snarare handlade om hundratals. Det gav intryck av en regering som inte har koll på läget.
Nu har katastrofkommissionen konstaterat detta. Regeringen hade inte koll på läget. Av detta bör den dra slutsatser.
Att den borgerliga oppositionen utnyttjar detta är naturligt. Nästa år är det val.
Huruvida borgerligheten kan hantera kriser på ett bättre sätt är en öppen fråga. Det finns inget historiskt exempel på att den varit särskilt bra på det. Tvärtom.
En annan fråga inställer sig dock: Vilket ansvar kan och bör ett lands regering ta för att skydda sina turistande medborgare på andra sidan jordklotet? Och vilket ansvar kan och bör turisten ta?
Vi tycker att det är fullständigt orimligt att Sveriges regering och myndigheter ska kunna skydda alla svenskar oavsett var i världen de befinner sig. Den som väljer att göra en resa till ett annat land måste själv göra en riskbedömning: Vågar jag lita på säkerheten i det land jag reser till?
I fallet med tsunamin ställs inte denna självklara fråga. Många av dem som befann sig i Thailand var relativt välbeställda och kunde tala för sig. Regeringen skämdes över sin senfärdighet. Borgerligheten ville fiska röster på människors missnöje. Resebolagen framställde sig som handlingskraftiga när det gällde att hjälpa drabbade svenskar - bara för att senare skicka räkningarna för hemtransporterna till de svenska skattebetalarna. Var det inte självklart att de som tagit betalt för att arrangera resorna skulle ta ett ansvar för de drabbade svenskarna i katastrofens stund? Och varför skulle de gå skadeslösa?
Knappt någon har därför vågat eller haft intresse av att belysa den självklara frågeställningen om den enskildes och resebolagens ansvar.
I stället fick man i radion höra svenskar i Thailand förvänta sig att det svenska räddningsverket skulle befinna sig på plats dagen efter. Är det rimligt? Ska Räddningsverket finnas på plats i hela världen? Och om svaret på det är jakande, så följer frågan: Vem ska betala? Och vad ska vi avstå från i Sverige för att skydda alla svenskar som har råd och själva väljer att resa långt, långt bort?
Vi var nog många som förvånades då regeringen inte tycktes inse vidden av den katastrof som inträffat dagen före.
Var och en som följt nyhetssändningar på svensk TV, CNN eller någon annan utländsk nyhetskanal, förstod att katastrofen även för svensk del närmast kunde jämföras med Estonias förlisning.
Göran Persson talade om ett tiotal svenska offer, samtidigt som allmänheten kunde inse att det snarare handlade om hundratals. Det gav intryck av en regering som inte har koll på läget.
Nu har katastrofkommissionen konstaterat detta. Regeringen hade inte koll på läget. Av detta bör den dra slutsatser.
Att den borgerliga oppositionen utnyttjar detta är naturligt. Nästa år är det val.
Huruvida borgerligheten kan hantera kriser på ett bättre sätt är en öppen fråga. Det finns inget historiskt exempel på att den varit särskilt bra på det. Tvärtom.
En annan fråga inställer sig dock: Vilket ansvar kan och bör ett lands regering ta för att skydda sina turistande medborgare på andra sidan jordklotet? Och vilket ansvar kan och bör turisten ta?
Vi tycker att det är fullständigt orimligt att Sveriges regering och myndigheter ska kunna skydda alla svenskar oavsett var i världen de befinner sig. Den som väljer att göra en resa till ett annat land måste själv göra en riskbedömning: Vågar jag lita på säkerheten i det land jag reser till?
I fallet med tsunamin ställs inte denna självklara fråga. Många av dem som befann sig i Thailand var relativt välbeställda och kunde tala för sig. Regeringen skämdes över sin senfärdighet. Borgerligheten ville fiska röster på människors missnöje. Resebolagen framställde sig som handlingskraftiga när det gällde att hjälpa drabbade svenskar - bara för att senare skicka räkningarna för hemtransporterna till de svenska skattebetalarna. Var det inte självklart att de som tagit betalt för att arrangera resorna skulle ta ett ansvar för de drabbade svenskarna i katastrofens stund? Och varför skulle de gå skadeslösa?
Knappt någon har därför vågat eller haft intresse av att belysa den självklara frågeställningen om den enskildes och resebolagens ansvar.
I stället fick man i radion höra svenskar i Thailand förvänta sig att det svenska räddningsverket skulle befinna sig på plats dagen efter. Är det rimligt? Ska Räddningsverket finnas på plats i hela världen? Och om svaret på det är jakande, så följer frågan: Vem ska betala? Och vad ska vi avstå från i Sverige för att skydda alla svenskar som har råd och själva väljer att resa långt, långt bort?
10 november 2005
Franska högern väljer fascismen
Det franska upproret i förstäderna toppar nyheterna dag efter dag. En chockvåg sänds genom Frankrike, Europa och världen. Varför?
Ursprunget tycks vara den provokation, som den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy inledde genom att kalla förortens befolkning för "slödder". Så långt hänger media med i svängarna.
Men var finns analysen av orsakerna?
I våras förlorade den franska borgerligheten folkomröstningen om EU-fördraget. Den samlade tolkningen av resultatet var och är att fransmännen röstade nej för att de ansåg att EU inte tar de sociala frågorna på tillräckligt stort allvar. Den franska folkomröstningens resultat var på detta sätt en seger för den franska vänstern. Det franska kommunistpartiet var den samlande kraften bakom denna seger.
Fransmännens nej sände en chockvåg genom EU-etablissemanget.
President Chirac förstod signalen från sin befolkning och har sedan dess försökt lyfta fram de sociala frågorna inom EU (läs här). Detta har fått andra delar av den franska borgerligheten att förfäras. De blev skrämda av ett perspektiv där kommunisterna samlar en majoritet av folket för en alternativ, mer social, politik. Samtidigt såg de en borgerlig president som "backar" efter motgången och också ställer de sociala frågorna i centrum.
Inför nästa presidentval fanns möjligheten att de sociala frågorna skulle stå i blickpunikten. Och borgerligheten vet att de har mindre trovärdighet i de sociala frågorna. De skulle komma att förlora nästa val.
Därför har delar av den franska borgerligheten valt att försöka vända allas blickar bort från de sociala frågorna. I stället vill de ställa motsättningen mellan traditionella vita fransmän och invandrare i centrum. För att åstadkomma det behövdes Sarkozys provokation och en upptrappning av motsättningar på rasmässiga grunder.
Sarkozy räknar med att han på detta sätt kommer att samla den traditionella borgerligheten i Frankrike. Han tror att han kan få den yttersta högerns röster (som hittills röstat på le Pen). Han tror också att han kan göra inbrytningar bland de vänsterväljare som fått sina bilar sönderbrända.
Att Sarkozy kallade förortens invånare för "slödder", var inget förlupet yttrande. Det var en medveten provokation. På ungefär samma sätt som Sharons besök på Tempelberget var en medveten provokation.
Sarkozy har hittills lyckats fullständigt med sin provokation. Frustrerade och omedvetna ungdomar i förorten gick på den. Liksom media. De har hjälpt honom att flytta den allmänna opinionens blickar bort från de verkliga sociala problemen.
Sarkozy har lyckats vända debatten från sociala frågor till rasfrågor. På ungefär samma sätt som Hitler lyckades med det i Tysklands 30-tal.
Den franska högern har, i rädsla för vänsterns framgångar, valt fascismen.
Det är ett högt spel. Än finns möjligheter att avslöja komplotten.
Alla demokratiska krafter måste bidra till att avslöja den - innan det är för sent.
Ursprunget tycks vara den provokation, som den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy inledde genom att kalla förortens befolkning för "slödder". Så långt hänger media med i svängarna.
Men var finns analysen av orsakerna?
I våras förlorade den franska borgerligheten folkomröstningen om EU-fördraget. Den samlade tolkningen av resultatet var och är att fransmännen röstade nej för att de ansåg att EU inte tar de sociala frågorna på tillräckligt stort allvar. Den franska folkomröstningens resultat var på detta sätt en seger för den franska vänstern. Det franska kommunistpartiet var den samlande kraften bakom denna seger.
Fransmännens nej sände en chockvåg genom EU-etablissemanget.
President Chirac förstod signalen från sin befolkning och har sedan dess försökt lyfta fram de sociala frågorna inom EU (läs här). Detta har fått andra delar av den franska borgerligheten att förfäras. De blev skrämda av ett perspektiv där kommunisterna samlar en majoritet av folket för en alternativ, mer social, politik. Samtidigt såg de en borgerlig president som "backar" efter motgången och också ställer de sociala frågorna i centrum.
Inför nästa presidentval fanns möjligheten att de sociala frågorna skulle stå i blickpunikten. Och borgerligheten vet att de har mindre trovärdighet i de sociala frågorna. De skulle komma att förlora nästa val.
Därför har delar av den franska borgerligheten valt att försöka vända allas blickar bort från de sociala frågorna. I stället vill de ställa motsättningen mellan traditionella vita fransmän och invandrare i centrum. För att åstadkomma det behövdes Sarkozys provokation och en upptrappning av motsättningar på rasmässiga grunder.
Sarkozy räknar med att han på detta sätt kommer att samla den traditionella borgerligheten i Frankrike. Han tror att han kan få den yttersta högerns röster (som hittills röstat på le Pen). Han tror också att han kan göra inbrytningar bland de vänsterväljare som fått sina bilar sönderbrända.
Att Sarkozy kallade förortens invånare för "slödder", var inget förlupet yttrande. Det var en medveten provokation. På ungefär samma sätt som Sharons besök på Tempelberget var en medveten provokation.
Sarkozy har hittills lyckats fullständigt med sin provokation. Frustrerade och omedvetna ungdomar i förorten gick på den. Liksom media. De har hjälpt honom att flytta den allmänna opinionens blickar bort från de verkliga sociala problemen.
Sarkozy har lyckats vända debatten från sociala frågor till rasfrågor. På ungefär samma sätt som Hitler lyckades med det i Tysklands 30-tal.
Den franska högern har, i rädsla för vänsterns framgångar, valt fascismen.
Det är ett högt spel. Än finns möjligheter att avslöja komplotten.
Alla demokratiska krafter måste bidra till att avslöja den - innan det är för sent.
02 november 2005
Vad talar egentligen emot kommunismen?
Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning
Den är det enklaste
Som är det svåraste
Kommunismens lov ur pjäsen Modern av
Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker
Just nu aktuell på Stockholms stadsteater med Tolvskillingsoperan
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning
Den är det enklaste
Som är det svåraste
Kommunismens lov ur pjäsen Modern av
Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker
Just nu aktuell på Stockholms stadsteater med Tolvskillingsoperan
Jag har blivit kommunist
"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland.
Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Eluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."
Pablo Picasso (1881 - 1973), spansk konstnär, medlem i Frankrikes kommunistiska parti från 1944 till sin död.
Läs boken Picasso: The Communist Years
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland.
Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Eluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."
Pablo Picasso (1881 - 1973), spansk konstnär, medlem i Frankrikes kommunistiska parti från 1944 till sin död.
Läs boken Picasso: The Communist Years
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
