Ompröva utbildningspolitiken

För ett arbetarparti borde en minskad social snedrekrytering till högre studier vara ett kriterium på att man bedriver en riktig utbildningspolitik. Om resultatet i stället blir det omvända eller att en kraftig social snedrekrytering består, så borde detta leda till en allvarlig omprövning.
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.

Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?