Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen USA. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen USA. Sortera efter datum Visa alla inlägg

08 november 2006

Grattis USA och världen!

USA:s folk har röstat bort den republikanska majoriteten i representanthuset. Och troligen också i senaten (ställningen är jämn, men just nu till demokratisk fördel). Det kommer att innebära ett mer demokratiskt USA. USA har ju bara varit demokratiskt några få decennier. Det var inte länge sedan t ex apartheid existerade i USA.

USA:s folk har röstat mot krigspolitiken. Och som ett omedelbart resultat av detta val har en av krigets främsta arkitekter, försvarsminister Donald Rumsfeld, avgått. Avgången gör det möjligt att ställa honom inför rätta för hans krigsförbrytelser. Rumsfeld kommer att gå till historien som mannen bakom Guantanamo och Abu Ghraib.

För Iraks folk ger valet hopp för framtiden. För Bush-regimens quislingar i Irak ser det mer bekymmersamt ut. För USA:s soldater i Irak ger det hopp om att få komma hem levande. För den amerikanska krigsindustrin finns farhågor för minskade profiter. Därför blev USA-börsens första reaktion att gå ner. Men efter lite eftertanke insåg marknaden att även USA:s demokrater brukar måna om storkapitalet.

Nu innebär inte den demokratiska framgången i USA-valet att faran är över. Även demokraterna är medansvariga för krigspolitiken. Även under demokratiskt styre har USA startat krig. Det var John Kennedy och Lyndon B Johnson som trappade upp USA:s krig mot Vietnam. Det var Bill Clinton som startade kriget mot Jugoslavien. Därför behöver vi fortsätta att sjunga Bring 'em home.

Men valet är en tydlig signal från USA:s folk att de vill ha fred. Det kan innebära att USA kan komma tillbaka till det internationella samarbetet och bryta sin isolering från världssamfundet.

Bush-regeringens eftermäle kommer att bli entydigt. Det var en regering som strävade efter krig. Det var en regering som ljög för sitt folk och världen för att motivera krig. Det var en regering som utnyttjade folkets rädsla efter nine-eleven för att krympa demokratin och öka övervakningen av det egna folket. Bush-regeringen är ett mörkt kapitel i USA:s historia.

Senaste inläggen om USA.

Artikel om USA:s kommunister.

19 mars 2006

USA:s tre allierade

I veckan röstade FN:s generalförsamling om svenske Jan Eliassons förslag till ett Råd för mänskliga rättigheter. USA:s regering motsatte sig förslaget.

Hur gick omröstningen? Med 170 röster mot fyra röstade generalförsamlingen igenom förslaget.

Vilka länder är det då som stöder Bush-regeringens kamp mot mänskliga rättigheter? Israel, förstås, eftersom landet står i kraftig ekonomisk skuld till USA, som också är Israels huvudsakliga källa för ekonomiskt och militärt bistånd.

Och så fick USA stöd från Palau och Marshallöarna. Det är en god illustration till USA:s nuvarande utrikespolitiska förmåga.

Då inställer sig frågan: Vad är Palau och Marshallöarna? Det är inte ofta de länderna låter höra talas om sig i den internationella politiken.

En snabb koll i CIA:s World Fact Book ger svaret:

Marshallöarna. Oceanien, en grupp av atoller och rev halvvägs mellan Australien och Hawai.
Befolkning: 59 071.
Efter nästan fyra årtionden under USA:s styre nådde landet "oberoende" 1986. USA använde sig av några atoller i ögruppen för kärnvapenprov mellan 1947 och 1962. På Marshallöarna ligger US Army Kwajalein Atoll (USAKA) Reagan Missile Test Site, en nyckelinstallation i USA:s missilförsvarssystem, uppger CIA. Enligt faktaboken har Palau ett "konstitutionellt styre i fri förening med USA". Ekonomiskt står amerikanskt regeringsbistånd för huvuddelen av landets inkomster.
Hur står det till med landets försvar? Enligt faktaboken ligger ansvaret för landets försvar på USA.

Hur är det då med Palau? Åter till CIA:

Palau. Oceanien, ögrupp sydost om Filippinerna.
Befolkning: 20 303.
Efter årtionden av amerikanskt styre blev landet "oberoende" 1994. Enligt faktaboken har Palau ett "konstitutionellt styre i fri förening med USA". Regeringen, som är starkt beroende av finansiellt stöd från USA, är den största arbetsgivaren.
Hur står det till med landets försvar? Enligt faktaboken ligger ansvaret för landets försvar på USA i enlighet med Compact of Free Association mellan Palau och USA. USA:s militär garanteras tillgång till öarna i femtio år.

03 november 2008

Amerikabrev - dagen före valet

Vi fick ett mail från västra Pennsylvania, så här dagen före valet. Från västra Pennsylvania? Det är ju där en av huvudstriderna i presidentvalet står. I Westmoreland County. John McCain har tillbringat en stor del av valrörelsen där.

I våras uttalade sig Obama om folket i västra Pennsylvania. Han beskrev dem som bittra. Att de "klängde sig fast vid vapen och religion". Det var en riktig beskrivning. Folk i västra Pennsylvania är bittra. För trettio år sedan var detta västvärldens stålindustricentrum. Idag finns inte mycket av detta kvar. Många företag har slagit igen. Många är arbetslösa. Befolkningen minskar. Det är klart att folk är bittra.

Infrastrukturen klappar ihop. Vägarna är eländiga. Elnätet är eftersatt.

Våra vänner skriver och undrar hur vi har det och undrar om vi följt vad som händer med Obama och McCain? De undrar om människor utanför USA följer vad som händer. Och vad de och vi tänker om det?

Det är intressanta formuleringar. Våra vänner undrar alltså om vi kan berätta vad folk i den övriga världen tänker om USA och valet. Som om de upplever sig isolerade från den övriga världen. Och att vi som lever utanför USA vet vad folk i hela världen utanför USA tänker.

Vi berättar att vi följer valrörelsen mycket intensivt. Att svenska media rapporterar om allt som händer. Att det som händer i USA är viktigt för hela världen. Vi berättar att DN:s toppnyhet är att Bruce Springsteen sjöng för Obamaseger på ett valmöte i Philadelphia.

"Som ni förstår skulle vi rösta på Obama om vi hade möjlighet", skriver vi. "Det skulle nästan alla svenskar också göra. Alla partiledare, från moderaterna till vänsterpartiet stöder Obama. Efter vad vi har sett i nyheterna skulle en majoritet i nästan alla världens länder göra detsamma."

"Vi hoppas verkligen att Obama kommer att vinna. Det kan skapa bättre förhållanden mellan USA och resten av världen. Åren med Bush har varit eländiga för det internationella samarbetet. Bilden av USA har i den övriga världen varit mycket dålig. Vi hoppas verkligen att framtiden blir bättre."

Och så svarar våra vänner. De ska rösta på Obama i morgon. "Vi hade inte riktigt bestämt oss före presidentvalsdebatterna mellan Obama och McCain. Men då fanns ingen tvekan. Obama kommer att bli en mycket bra president. Om Obama genomför hälften av det han vill kommer det att bli fantastiskt. Han är visserligen lite oerfaren, men McCain har fel. Och Sarah Palin är en katastrof."

I morgon kommer våra vänner att rösta. De tror att valdeltagandet kommer att bli rekordhögt. Och runt om i världen håller vi tummarna.
-------
DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD
Tidigare inlägg om USA-valet på Röda raketer:

17 september 2006

Möte med USA

Vi hittade en rolig reseberättelse skriven av en ung svensk student i USA. Berättelsen handlar om en diskussion mellan den svenske studenten och amerikanska jämnåriga:

"På festen ikväll kom jag in i en diskussion med amerikanerna. En hetsig sådan. Jag anser mig kunna ganska mycket om Amerika omvärlden och dess politik. Jag och en till kille kom in i en diskussion om G. Bush och USA politik överhuvudtaget. Jag sa helt enkelt att vi i SVERIGE och Europe var helt jävla förbluffade att amerikanerna visade sig vara dummare än vad vi trodde att dom var genom att välja G. Bush som president YTTERLIGARE 4 år! Jag då började säga att vi europeér förstod hur viktig religion var för amerikanerna egentligen eftersom de hellre valde en president som ledde dom in i krig än en som var för homoäktenskap och abortion.

Då kom argumenten om att Saddam Hussein var en hemsk diktator och att det rättfärdigade USA att gå in i IRAK. Visst, Saddam Hussein var hemsk och allt sånt, MEN, om USA ville bara hjälpa människor som hade det dåligt (enligt denna kille) så borde dom för fan hellre gått in i Nordkorea först där männsikor dagligen dör p.g.a svält och regeringen gör reklam av att dom har kärnvapen. Vet ni vad killen svarar på detta? Han säger: "Vad fan har Sverige gjort då? Sluta skylla allt på USA" Men lilla gubben Sverige är fan inte hatade för att gå in i varje jädra konflikt ENBART p.g.a egen vinning. Det är DÄRFÖR vi inte har blivit terroriserade.

Som sagt, jag anser mig kunna en del om USA's inblandning i IRAK och 9/11 och jag ger mig inte in i en diskussion utan att kunna något om saken. Amerikaner har blivit hjärntvättade av sin egen media om vad som egentligen har hänt i Irak, självklart påpekar jag detta och vet du vad killen säger? Han säger att det är VI som har bllivit hjärntvättade av svensk media. Tillåt mig att småle. Jag frågade honom: "Ok, vad har svensk media att tjäna på att ljuga för oss om USA? Och vad har er media att tjäna på att ljuga om Irak konflikten; MYCKET!

Jag menar jag har verkligen alla emot mig i denna konversationen och jag njuter av det för fulla muggar. Jag får allt bekräftat för mig, amerikaner är så jävla instängda som vi tror att dom är. Deras argument är: "Ja men om vi inte hade stoppat Saddam så hade han säkert skaffat kärnvapen i framtiden" Vilket jävla argument va!?

Mina värsta farhågor bekräftades när jag får höra "Jag tycker att kriget mot Irak var rätt och att det borde vara så som det är, folk har det mycket bättre". Helt sanslöst är det. Jag säger då " Er president ljög hela nationen rätt upp i ansiktet genom att säga att det var kärnvapen i Irak TROTS att Hans Blix tillsammans med hela FN sa att det INTE fanns kärnvapen i IRAK, ändå väljer ni honom igen. Förklara detta?" Svaret blir en blandning av ett skämt och allvarligt svar: "Folk ljög för Bush om att det fanns kärnvapen, men sen vet vi inte om det fanns kärnvapen eller inte egentligen dom kunde gömt det i en grotta"

Det är vid dessa stunder då man får förklara fysikens lagar för amerikanerna. Om du har ett kärnvapen i IRAK, en bomb, du kan inte göra så jävla mycket med den genom att kasta den upp mot rymden och hoppas att den, med din muskelkraft ska träffa USA, det ska finnas saker som bla uppskjutningsramper med distans att träffa USA.

Roligt är det när dom säger att "Irakierna har det bättre nu" ja visst, om du med bättre menar; ett totalt laglöst samhälle utan lag och ordning, ett samhälle där dagliga explosioner sker med dödsoffer, ett samhälle där man är beroende av USA;s ekonomi för att överleva där man inte känner sig säker vart man än går, så visst har ni bidragit till ett gott samhälle.

Inte nog med det så har dessa tomtar modet nog att säga att Irak stödde 9/11 attackerna utan rättfärdigar Irak kriget p.g.a av dem. Detta är ett extremt bra exempel på att amerikanerna blivit hjärntvättade. Jag frågar "hur många av de 13 terroristerna var från Irak", svaret blir "Inte fan vet jag" Jag vet, "Inte en enda jävel" "Och hur många kom från saudiarabien då" svaret blir det samma "inte fan vet jag" "Jo du, 11 utav 13 var från saudiarabien, varför i helvete anföll ni inte dom då?" Jodå, olja är svaret."

10 juni 2007

De ovilligas koalition

När USA:s regering misslyckats med att skapa stöd inom FN för ett anfallskrig mot Irak skapade USA en egen krigsallians som de kallade "de villigas koalition" där USA stod för 92 procent av soldaterna.

Denna koalition ter sig idag allt mer ovillig, för att inte säga i sönderfall. 16 länder av de ursprungliga 49 har dragit sig ur, däribland Italien, Spanien, Portugal, Japan, Ungern och Ukraina.

Av alla länder i koalitionen var det endast i USA som kriget mot Irak hade stöd i befolkningen. Idag saknas det folkliga stödet även där.

Anledningen till att det fanns folkligt stöd för invasionen i USA var att Bush-regeringen medvetet valde att ljuga om irakiska massförstörelsevapen. I boken State of War visar den Pulitzerbelönade James Risen hur Bush-regeringen kom med det ena påståendet efter det andra trots att alla i regeringen visste att den amerikanska underrättelsetjänsten saknade tillförlitliga källor. Och de korrekta underrättelser som man fick del av valde man att sortera bort.

Det visade sig ganska snart att Irak inte hade några program för massförstörelsevapen. Inte heller några kopplingar till al-Qaida. Alltså saknades grund för USA:s uttalade krigsmål före kriget. Men i efterhand har Bush framställt det som att krigsmålet i stället handlade om att störta Saddam Hussein. På så sätt kan man säga att USA uppnådde sitt krigsmål, även om det reviderats i efterhand. Det reviderade krigsmålet fick Lars Leijonborg att utbrista i glada tillrop.

Den 1 maj 2003 utropade Bush seger i Irakkriget. Idag mer än fyra år senare pågår det impopulära kriget oförtröttligt. Om folkpartiet hade styrt Sverige för fyra år sedan hade Sverige sannolikt deltagit i de numera ovilligas koalition. Blivande partiledaren Jan Björklund ansåg i november 2002 att Sverige bör delta med stridande trupp i ett eventuellt krig mot Irak.

Till dags dato räknar Iraq Body Count med mellan 65 000 och 71 203 civila dödsoffer. USA har förlorat mer än 3 500 soldater i kriget och mer än 25 000 sårade.
-------
Svenske Freddy krigar åt USA
Fler artiklar om Irak i DN
"USA har förlorat ledarrollen"

13 mars 2006

Nej till krig


Demonstrationer i Sverige på treårsdagen av USA:s krig i Irak den 18 mars.

Stockholm - USA ut ur Irak! Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik!

Inget krig mot Iran. Stoppa USA:s militära upptrappning i Latinamerika. Stoppa vapenexporten till USA och Storbritannien. Stoppa vapenexporten till Israel. Sverige ut ur Afghanistan. Ockupationerna av Irak och Palestina måste upphöra nu! Försvara folkrätten.

Samling kl. 13:00, Sergels Torg


Göteborg - USA ut ur Irak
Samling kl. 13.00 på Götaplatsen. Avmarsch mot Gustav Adolfs torg kl. 13.30

Malmö - USA ut ur Irak - omedelbart och villkorslöst!
Samling kl: 12:30 Gustav Adolf Torg

Uppsala - USA ut ur Irak
Samling kl 12:30 Slottsbacken/Odinslund

Jönköping - USA ut ur Irak
Samling kl. 12:00 Hoppets Torg

Lund - Flygbladsutdelning
Mer information inom kort! Kontakt: lund@irakkommitten

Östersund - USA-alliansen ut ur Irak! Stöd motståndet i Irak!
Samling kl. 13.00, Stortorget

04 mars 2006

Iran nästa

Ska Iran, och kanske Syrien, bli USA:s nästa mål? Det finns indikationer på det. I Aftonbladet den 9 februari skriver den brittiske journalisten och författaren John Pilger om vad som kan vara på gång. Det första angreppsmålet är, tror Pilger, provinsen Khuzestan i Iran, där 90 procent av Irans oljetillgångar finns.

Iran har redan rapporterat om brittiska militära operationer (från irakiskt territorium) i staden Ahvaz. Det har Storbritannien naturligtvis förnekat och förklarat att det handlar om att Iran försöker skapa persisk majoritet i den arabiskdominerade provinsen och att detta framkallar oron i området.

En titt i världsatlasen visar att de brittiska styrkorna som är förlagda i Basra i Irak befinner sig geografiskt mycket nära. Pilger tror att det rör sig om covert operations, dvs hemliga uppdrag utförda av elitsoldater.
Att det finns ett geopolitiskt intresse kan knappast förnekas.

Situationen påminner starkt om den amerikansk-brittiska uppladdningen inför Irak-kriget, då dessa makters stridsflyg upprepade gånger överträdde flygförbudszonen. Redan då var den irakiske ledaren Saddam Hussein demoniserad, så hans protester behövde inte tas på allvar av omvärlden.

Nu försöker USA skapa en liknande situation när det gäller Iran, som redan är utpekat som en av ondskans axelmakter. Irans farlighet understryks genom att USA hävdar att Iran försöker skapa sig möjligheter att tillverka kärnvapen, något som FN:s atomenergiorgan IAEA inte kunnat presentera belägg för hittills.

Det finns många indikatorer på att Iran är ett "berättigat" mål för de villigas koalition. Med tanke på Irans långvariga, urusla anseende finns det anledning att tro att uppslutningen kring Irans folk skulle kunna bli svag, om USA med benäget bistånd från britterna angriper landet.

Inte minst de befängda uttalandena från president Mahmoud Ahmadinejad om att förintelsen av judar under andra världskriget är en myt och att Israel borde utplånas från kartan talar för att västopinionen inte kommer att vara för Irans folk, såvida vi inte skiljer på den iranska regimens munväder och det iranska folket.

Det är dags att inse att Bushadministrationen med stöd av Storbritannien förmodligen är i färd med att ladda upp för civilisationernas krig på allvar. Bakom detta döljer sig USA:s intresse för oljan, än en gång.

Flamman återger Ryska Posten, som tror att USA kommer att strunta i att Ryssland och Kina i FN:s säkerhetsråd motsätter sig sanktionsförslag mot Iran och i stället hävda att man inte är bunden av några veton i FN:s säkerhetsråd.

När utrikesminister Condoleezza Rice utfrågades av senatens utrikesutskott (16/2) antydde hon att det finns sanktioner som USA kan införa på egen hand. Exakt vad hon syftade på är höljt i dunkel, då USA har tillämpat ekonomiska och diplomatiska sanktioner mot Iran ända sedan revolutionen 1979.

Vid samma tillfälle sade hon att Bushadministrationen ska anslå 75 miljoner dollar för att skapa demokrati i Iran. Pengarna ska främst gå till propagandainsatser.

Rice utnyttjade på en presskonferens (8/2) Muhammed-upploppen för att säga: "Iran och Syrien har ansträngt sig för att piska upp stämningen i sina egna syften".

I senatsutfrågningen upprepade hon det iranska hotet genom att utmåla Iran som den främsta finansiären av global terrorism. Hon anklagade även Iran för att samarbeta med Syrien för att destabilisera Mellanöstern.
-Det är handlar inte bara om Irans nukleära program utan också om deras stöd till terrorismen runtom i världen. De är, i själva verket, de främsta finansiärerna av terrorism, sade Rice.

Rice sade att Iran med stöd av Syrien skapar oro i Libanon, de palestinska områdena och i Irak. Glöm inte att även Saddam sades ge stöd till palestinska självmordsbombares familjer.

Pilger skriver att USA förra året levererade 500 bunkersprängande bomber till Israel. Man kan undra vad dessa är avsedda för. Men naturligtvis är det bra att ha dem på plats om ett nytt krig ska inledas.

USA och Storbritannien håller än en gång på att lura i världen att det är "en förhatlig härskare" som ska bekämpas. De planerar att dra tillbaka sina styrkor från Irak rejält under det kommande året. Men bara, sannolikt, för att nya illdåd mot oskyldiga människor planeras.

I Irak är det dags för städgummorna att ta vid och återställa det som ockupanterna förstört. Får vi därigenom en fredligare värld? Ingalunda, nu finns det nya slagfält, mer olja att erövra för de sanna imperialisterna.
-------
Uttalande av Ung vänsters förbundsstyrelse, Hands off Iran!
Esbatis kommentarer uppmärksammar en internationell petition.

29 maj 2008

Condoleezza och världsfreden

Condoleezza Rice - "världens mäktigaste kvinna" som hon beskrivs i en intervju på DN:s webbsajt - försöker förmedla bilden av att USA håller på att göra Irak till "ett anständigt land".

- Irakierna är på väg att bygga ett anständigt samhälle, med institutioner för statsmakten, de har säkerhetsstyrkor som ägnar sig åt att kasta ut terrorister och kriminella runt om i landet, säger Condoleezza Rice.

Invändningen är att terroristerna inte fanns där före USA:s ockupation. När DN frågar henne om USA:s "särskilda förhörsmetoder" eller "tortyr " som det brukar heta i andra sammanhang, svarar Rice att USA är "den starkaste förespråkaren av mänskliga rättigheter, på hemmaplan och utomlands".

- Vi har befunnit oss i ett annorlunda slags krig, där underrättelser är oumbärliga. Om man låter någon begå brottet först och sedan försöker reda ut vad de har gjort, så har 3 000 människor dött. Det är en skyldighet för USA:s president att använda alla medel, givetvis lagliga, för att skaffa information som stoppar attacker. Presidenten har gjort det klart att alla amerikaner ska arbeta inom lagens ramar och i enlighet med internationella konventioner och han tolererar inte tortyr.

Det hävdar USA:s utrikesminister. Det är många som inte håller med henne, bland andra vi. Skendränkning som USA tillämpat mot Guantanamo-fångar är att betrakta som tortyr. Att spärra in 15-åringar och hålla dem som fångar tills de är mer än myndiga hör inte heller till ett rättssamhälles principer.

Men nu är hon här Condoleezza Rice och talar ut om hur det bör vara. Problemet är att hon inte lyssnar på några motargument. Hennes och George W Bushs världsbild tycks gjuten som i sten. Men stenen krackelerar. Ingen president i USA:s historia har haft så lågt förtroende. I alla fall inte så länge man gjort opinionsmätningar.

Bush och Rice anser sig inte behöva ändra något i sin inställning – det ska andra göra. De tycker inte att deras allierade i till exempel Israel, Pakistan och en rad andra länder heller behöver ändra sig.

USA har inte alls kastats in i något oförklarligt krig. Bush gick medvetet i krig mot Irak, utan att ha den blekaste orsak. Det beskriver även Bushs tidigare pressekreterare Scott McClellan i en nyutkommen bok.

McClellan anklagar till och med "mainstream media" för att ha accepterat vad de blev tillsagda från Vita huset. Därför avslöjades inte de dåliga underrättelser som användes för att rättfärdiga ockupation och krig.
-------
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, V

24 juli 2008

Obama i det röda Berlin

Presidentkandidat Barack Obama höll i kväll ett tal i hjärtat av det röda Berlin. Tiotusentals åskådare fyllde Tiergarten från Brandenburger Tor till segermonumentet Siegessäule (100 000-tals, enligt Expressen och Aftonbladet).

Det är unikt att en amerikansk presidentkandidat håller valmöte utomlands. Och unikt att en amerikansk presidentkandidat väcker sådana förhoppningar i omvärlden.

Mötet var naturligtvis i första hand avsett att visa amerikaner att Obama som president kan bryta USA:s utrikespolitiska isolering. I detta avseende tjänade framträdandet sitt syfte. Men det var också intressant att se och höra vad publiken applåderade - men minst lika intressant att höra vad den inte applåderade.

Obamas historiska hänvisning till den amerikanska luftbron till Västberlin 1948 och Marshallhjälpen möttes med avmätta applåder. Förmodligen kom många av åhörarna från Östberlin som inte fick del av vare sig det ena eller det andra. Obamas angrepp på kommunismen väckte inte heller någon entusiasm i en stad som röstar rött. Obama verkar omedveten om att det finns mer än en berättelse om Berlin.

Obamas lovprisande av Nato, EU, bombningarna av Serbien, kriget mot terrorism och uppfordran att hjälpa USA i Aghanistan rönte närmast besvikelse bland åhörarna. Vi noterar att Obama aldrig nämnde FN. Vid några tillfällen såg det ut som om Obama blev besvärad över uteblivet gehör.

Däremot fick Obama rungande applåder när han talade om behovet av samarbete mellan USA, Europa och världen. När han nämnde kampen mot kärnvapen. När han talade om att övervinna motsättningar mellan kristna, muslimer och judar. När han nämnde att USA begått misstag och "inte alltid har lyckats med det man föresatt sig" i sin historia. Likaså fick han stort gehör när han nämnde fattigdomsbekämpning, aids-bekämpning och arbetet för att sänka koldioxidutsläppen (en tydlig hänvisning till Kyotoavtalet).

Amerikaner söker ofta teckna en självbild av USA som frihetens hemvist på jorden. Så ock Obama. Denna bild delas inte i alla delar av världen. Tvärtom har USA under åren gjort mycket för att motsäga just den bilden.

När Obama och hans kampanjmaskineri utformar sin utrikespolitik borde de noga lyssna till när de starkaste gensvaren kom - och när de uteblev. Det kan vara en god hjälp till Obama för att förstå hur han kan skapa samarbete med omvärlden.

Många berlinare lämnade säkert Tiergarten med blandade känslor: Obama är ingen frälsare, men han är definitivt det bästa valet i USA just nu. Dock kommer det även efter en Obamaseger att kvarstå inslag i USA:s utrikespolitik som bekymrar Europa och världen.
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, Ex, Ex

05 april 2008

Historien om första maj

Första majfirandet kommer från Chicago i USA

Det är inte så många som vet varför första maj firas av arbetarrörelsen världen över. Än mindre att den firas till minne av en strejk för åtta timmars arbetsdag i Chicago 1886. Faktum är att det på den tiden fanns en mer avancerad arbetarrörelse i USA än i Europa. För att inte tala om Sverige. Man kan jämföra årtalet med att socialdemokratiska partiet i Sverige bildades 1889 och LO först 1898.

Fana från Träarbetarfacket i USA på Chicagos historiska museum

Men i USA fanns redan före denna tid en snabbt växande fackföreningsrörelse. Detta berodde på två saker. Industrin växte kraftfullt. En vildvuxen rövarkapitalism frodades i dess spår. Här kunde varje äventyrare tjäna snabba pengar. Till följd av den växande industrin flyttade många människor från det fattiga Europa till USA. Och inte minst till Chicago, vars befolkning fördubblades vart tionde år. Bland de första invandrarna till Chicago fanns många svenskar.

Utsugningen av de nyanlända invandrarna ledde till hårda klassmotsättningar. Invandrarna hade kommit till USA för att bli fria. Inte för att bli hänsynslöst utsugna. Författaren Upton Sinclair skriver belysande om denna historia i boken Vildmarken från 1906. Bertolt Brecht skrev sin pjäs Heliga Johanna från slakthusen inspirerad av Sinclairs historia.

I boken Death in the Haymarket skriver skriver professor James Green från University of Massachusetts engagerat om den historia som ligger bakom första majfirandet. Det är en bok vi verkligen vill rekommendera. Och den borde absolut ges ut på svenska!

Arbetarrörelsen i Chicago och delstaten Illinois var så stark att den redan 1867 lyckades få den republikanske guvernören i Illinois, Richard J. Oglesby, att godkänna USA:s första lag om åtta timmars arbetsdag, vilken skulle träda i kraft på 1 maj samma år.

Problemet var bara att kapitalisterna också var starka och struntade blankt i att genomföra lagstiftningen. Detta ledde till en utdragen kamp som först 1938 kröntes med seger.

En avgörande händelse inträffade runt första maj 1886. På 1 maj tågade 80 000 Chicagobor i en demonstration längs Michigan Avenue. Strejker för åttatimmarsdagen lamslog hela Chicago. Himlen brukade vanligtvis förmörkas av utsläpp från fabrikernas skorsstenar. Men dessa dagar kunde man se himlen eftersom fabrikerna var stängda på grund av strejker. Det var en så massiv anslutning till kravet på åttatimmarsdagen att flera arbetsgivare började ge med sig.

Gravplats för de hängda anarkisterna, Forest Home-kyrkogården, Chicago

Den 4 maj kom så en vändpunkt. Vid ett polisöverfall mot en fredlig demonstration vid Haymarket kastade någon en bomb mot polismännen. Polisen började skjuta vilt. Sju polismän och fyra arbetare dödades. Flera av polismännen dog av kulor från de egna.

Denna händelse togs till intäkt för att brutalt undertrycka arbetarrörelsen i Chicago och USA. Hela arbetarrörelsen framställdes i den borgerliga propagandan som bombkastande anarkister.

Flera anarkister ställdes inför rätta. Fem av dem dömdes till döden. Fyra av dem hängdes (August Spies, Albert Parsons, Adolph Fischer och George Engel). Den femte dödsdömde, Louis Lingg, tog sitt liv i cellen.

Lyssna till professor James Green när han berättar om sin bok, Death in the Haymarket.

Amerikanska kommunister och anarkister ligger begravda bakom Haymarket-monumentet på Forest Home-kyrkogården i Chicago. Till höger på bilden ovan syns Emma Goldmans grav. De mindre gravstenarna till vänster tillhör ledande företrädare för det amerikanska kommunistpartiet.

William Z. Foster var en av det amerikanska kommunistpartiets mest kända ledare. Vid hand sida ligger andra kända amerikanska kommunister som Henry Winston och Elisabeth Gurley Flynn (som Joe Hill skrev sin sång Rebellflickan till).

Vid Haymarket i Chicago restes 2004 ett monument över händelsen 1886. Det är Chicagokonstnären Mary Brogger som skapat ett monument i brons. En av tillskyndarna till detta monument var Chicagoförfattaren Studs Terkel.

På Chicagos historiska museum finns en särskild avdelning som handlar om Haymarkethändelserna 1886.
-------
Tidigare artiklar om Haymarket:
Snart är det första maj
Första maj från Chicago

30 december 2006

Vi saknar inte Saddam Hussein

Saddam Hussein hängdes i morse. Vi kommer inte att sakna honom. Han gjorde sig känd som en blodig diktator. Han hade tusentals människoliv på sitt samvete - framförallt kurder och kommunister.

Saddam var vid den tidpunkten allierad med USA som umgicks med honom i all önsklig välmåga (se tidigare bloggning med film på Rumsfeld och Hussein). Och USA tyckte uppenbarligen att det var helt ok att döda kommunister och kurder. Likaså uppmuntrade USA Iraks krig mot Iran. Flera västländer försåg Saddams Irak med nödvändig utrustning för krigföringen.

Men Saddam Hussein begick ett misstag. Han missförstod USA:s vilja och gick in i Kuwait. Och in i det sista trodde han att han på nytt skulle kunna bli USA:s allierade.

I USA:s ögon är Saddams största brott att han gick emot USA:s intressen - inte att han dödade sina egna landsmän. Därför hängdes Saddam i morse.
-------
Läs även Jinge och Esbati.

Bild från möte mellan Donald Rumsfeld och Saddam Hussein.

21 februari 2009

"Obama är en radikal kommunist"

Alan Keyes förlorade senatsvalet i Illinois mot Barack Obama 2004. Keyes fick 27 procent av rösterna, Obama 70 procent. Keyes var kandidat till presidentposten i USA 1996, 2000 och 2008. I samband med ett möte i Hastings, Nebraska uttalar sig Keyes nu om president Obama:

- Obama är en radikal kommunist, säger Keyes. Det är vad jag sa till folk i Illinois och alla inser nu att detta blivit sant. Han kommer att förstöra det här landet och antingen stoppar vi honom annars kommer USA att upphöra att existera.

Alan Keyes

Alan Keyes ifrågasätter också om Obama verkligen är USA:s president. Enligt konstitutionen måste presidenten vara född i USA. Obama föddes i Hawaii, men Keyes hävdar att han egentligen föddes i Kenya. Därför ifrågasätter Keyes om Obama verkligen är legitim president i USA och huruvida USA:s militär därför behöver lyda order från honom.

Man kan skratta åt högerpolitiker som Alan Keyes. Hans argument är naturligtvis vansinniga. Men med tanke på USA:s politiska historia med flera mördade presidenter fastnar skrattet i halsen. Just den argumentation som Keyes använder övertygar inte vanliga amerikaner, men skulle kunna motivera någon galning att genomföra attentat.

Här är ett inslag om saken i Countdown med Keith Olbermann på msnbc. I inslaget berörs också protester mot Rupert Murdochs tidning New York Post som publicerat en "skämtteckning" där Obama illustreras som en apa som skjutits ihjäl av polisen.

19 september 2009

Politisk logik i USA

Man skulle kunna tro att de som som har det sämst är de som hårdast vill kämpa för förbättringar. De har ju det största intresset för att förbättra sin situation. Men inom politiken är det ofta tvärtom. Ett intressant exempel på detta finner vi sjukvårdsdebattens USA.

Det visar sig att de främsta politiska motståndarna till en allmän sjukförsäkring i hela USA kommer från de delstater där sjukvården och folkhälsotalen är som sämst. South Carolina (Sydkarolina) är det främsta exemplet på detta.

Delstaten har tillsammans med Mississippi den sämsta sjukvården och de sämsta folkhälsotalen i hela USA. Mer än 20 procent av invånarna saknar sjukförsäkring. Medellivslängden är den tredje lägsta i landet. Mödrahälsovården är bland de sämsta. Barnadödligheten är bland de högsta. Mer än 15 procent av alla barn är för tidigt födda. South Carolina har i femtio år haft de högsta dödstalen i stroke. Mer än 13 procent av alla tonårsflickor blir gravida.

Med en sådan statistik har invånarna i South Carolina allt att vinna på en allmän sjukförsäkring. Invånarna borde välja politiker som verkligen kämpar för att förbättra situationen. Men nej då! I stället är det precis tvärtom. Några av de främsta motståndarna till sjukvårdsreformer kommer från just South Carolina.

När president Obama nyligen höll sitt tal om sjukvårdsreformen inför kongressens båda kamrar ropade en av ledamöterna "Du ljuger!" till presidenten, vilket är ett tydligt brott mot kongressens etikett. Det var republikanen Joe Wilson från South Carolina. Han fick en reprimand för sitt uppträdande av representanthuset. På sin hemsida använder Wilson händelsen för att samla kampanjpengar.

South Carolinas båda senatorer är de mest högljudda kritikerna mot sjukvårdsreformen. Republikanen Jim Demint anser att kampen mot sjukvårdsreform är en kamp "för frihet". I en intervju hoppades han att sjukvårdsreformen skulle bli Obamas "Waterloo", att det skulle "knäcka honom". På Demints egen hemsida är kampen mot Obamas sjukvårdsreform den stora frågan. Kampen mot alla aborter är ett annat av Demints teman i en delstat där andelen tonårsgraviditeter är bland de högsta i USA.

Den andre senatorn från South Carolina, republikanen Lindsey Graham, anser att allmän sjukförsäkring skulle bli "förödande" för USA. "Med socialiserad sjukvård tvingas folk vänta längre för att få vård", säger Graham som kommer från en delstat där många invånare inte får någon vård alls.

Guvernören Mark Sanford (R) försökte nyligen förhindra att delstaten skulle ta del av regeringens ekonomiska stimulanspaket. Detta i en delstat som förutom dålig folkhälsa har hög arbetslöshet (den sjätte högsta i USA).

Med sådana politiker är det ingen slump att folkhälsan är så dålig i South Carolina. Förhållandet är för övrigt likartat i de flesta amerikanska sydstater. Frågan är bara: Varför röstar invånarna på sådana politiker? Varför röstar de mot sina egna intressen?
-------
Se två inslag om South Carolina på The Rachel Maddow Show (Första och andra inslaget).

29 mars 2009

Press Box Red

USA är en ung demokrati. Det var först 1965 som den allmänna rösträtten garanterades i Voting Rights Act. Fram till dess rådde apartheidliknande förhållanden i stora delar av USA. Även idrotten var under lång tid segregerad.

Den här berättelsen handlar om hur rasbarriären bröts inom USA:s nationalsport baseball - och hur en sportredaktör på den kommunistiska dagstidningen Daily Worker spelade en avgörande roll för att åstadkomma detta.

Baseball är den största lagidrotten i USA. Major League Baseball lockar 80 miljoner betalande åskådare varje år. Baseballarenorna är gigantiska. På bilden Chicago White Sox hemmaplan US Cellular Field i stadsdelen Armour Square i sydvästra Chicago.

I boken Press Box Red av Irwin Silber berättas den spännande historien om hur de apartheidliknande förhållandena inom amerikansk baseball bröts. De enda tidningarna som berörde problemet var kommunistiska Daily Worker och några få tidningar för svarta, som Pittsburgh Courier.

Lester Rodney började som ung sportreporter på Daily Worker 1936. I mitten av 1930-talet var det ingen av de stora tidningarna som berörde frågan om segregationen inom idrotten - allra minst inom baseball. Och om de någonsin gjorde det kunde det bli i form av rent rasistiska uttalanden.
Kolumnisten Joe Williams på tidningen New York World-Telegram hävdade t ex att anledningen till att det inte fanns svarta spelare i Major League Baseball berodde på att det inte fanns tillräckligt bra svarta spelare:
"Svarta har hållits utanför de stora ligorna på grund av att de som ras är mycket dåliga bollspelare", hävdade Joe Williams.
För Lester Rodney och Daily Worker blev däremot kampen mot segregationen ett kännemärke.

I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.
Rodney konstaterade att sporten skadades av segregationen. Några av de bästa spelarna i USA fick inte spela i den främsta ligan på grund av sin hudfärg.
Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.

Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)

Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.
1937 tillfrågades Joe DiMaggio av en reporter vilken spelare som var den bäste kastaren han mött. DiMaggio överraskade alla då han utan tvekan sa "Satchel Paige", som var en av de främsta svarta baseballspelarna. DiMaggio hade spelat mot Satchel Paige vid några uppvisningsmatcher utanför säsongen i Kalifornien.
Ingen tidning, utom Daily Worker, rapporterade om detta. Satchel Paige blev 1971 den förste spelaren från Negro Leagues som blev invald i Baseball Hall of Fame.
Det dröjde ändå till 1947 innan den förste svarte baseballspelaren fick plats i ett Major League Baseball-lag. Det var Jackie Robinson som värvades till Brooklyn Dodgers (Dodgers flyttade 1958 till Los Angeles). Han blev en av lagets främsta tillgångar. Robinson betraktas idag som en av 1900-talets största baseballspelare i USA.

En hyllning till Lester Rodney från den världsberömde tecknaren Jules Feiffer

Historien om hur rasbarriären bröts inom amerikansk idrott berättas gärna och ofta. Många gör anspråk på att ha haft del i framgången. Oftast "glöms" de amerikanska kommunisternas insatser bort. Boken Press Box Red reparerar den skadan på ett förtjänstfullt sätt.

Lester Rodney fyller 98 år den 17 april.

USA:s kommunistiska parti

Peoples Weekly World (den nutida efterföljaren till Daily Worker)

22 februari 2009

Det delade USA

Vi har flera gånger lyft fram progressiva sidor av det amerikanska samhället och historien på denna blogg. Vi har berättat om den amerikanska arbetarrörelsen, kommunisterna (1 och 2), första maj, Mother Jones, Woody Guthrie, Paul Robeson, Pete Seeger, Bruce Springsteen, jazzmusiker som stött vänstern med mera.

Vi har tillsammans med det amerikanska folket firat att de lyckats göra sig av med en reaktionär president och valt den förmodligen mest progressive president USA någonsin haft (1 och 2).

Men det finns naturligtvis en annan och mörkare sida av USA som gång på gång gör sig påmind. Även om majoriteten av det amerikanska folket är mer progressivt än vi tror, så finns också rasismen, militarismen, imperialismen och fascismen där. Ibland under ytan, ibland öppet och rått.

"Skämtteckning" i New York Post den 18 februari 2009

I förra veckan fick vi en påminnelse om rasismens och våldets USA. New York Post publicerade en "skämtteckning" där en polis just skjutit ihjäl en apa och hans kollega säger "Nu får dom hitta någon annan att skriva nästa stimulanspaket". Bakgrunden var att en schimpans skjöts ihjäl av polis efter att ha attackerat en kvinna i Stamford, Connecticut.

Att på detta sätt likna president Obama med en ihjälskjuten apa som attackerat en vit kvinna är ett av de värsta rasistiska angreppen vi sett på länge. Protesterna har varit många. New York Post har för första gången i sin historia kommit med en halvkväden ursäkt.

Högerpolitikern Alan Keyes
Vi fick i veckan en annan påminnelse om hur hysteriskt tonläget inom den amerikanska högern är. Den tidigare diplomaten och politikern Alan Keyes, som förlorade senatsvalet i Illinois mot Obama 2004, kallade Obama en "radikal kommunist" som måste "stoppas" om inte USA ska "upphöra att existera". Han framförde också konspirationsteorier om att Obama inte är född i USA och därmed inte är en legitim president som amerikansk militär behöver lyda order från.

Unitarian Universalist Church i Knoxville, Tennessee
I juli förra året fick vi ett tragiskt exempel på vart den här sortens idéer kan leda. I Knoxville, Tennessee gick Jim David Adkisson in i en kyrka och skjöt ihjäl två människor och skadade sju andra. I förhör motiverade mannen sin handling med kyrkans "liberala hållning" och att "alla liberaler borde dödas eftersom de förstör landet" ("liberal" betyder i amerikansk kontext "vänstersinnad").
I Adkissons hem hittade polisen böcker av Michael Savage, Sean Hannity och Bill O'Reilly, alla tre kända radio- och tv-pratare på den yttersta högerkanten. En av böckerna bar titeln "Liberalism is a Mental Disorder".

Nationalgardet dödade studenter vi Kent State University
Den amerikanska historien är fylld av våld och hänsynslöshet som drabbat urbefolkningen, de svarta och flera andra befolkningsgrupper. Vi känner alla till lynchningarna (läs historien om Billie Holidays Strange Fruit). Militär och gangsters har använts för att krossa strejker och fackföreningar. Under protester mot Vietnamkriget skickades militär till och med in på Kent State University i Ohio och dödade studenter. Det var först i mitten av 1960-talet som USA blev en demokrati där alla medborgares rösträtt garanterades i lag. Den amerikanska högern har inte ens dragit sig för att mörda konfirmander.

16th Street Baptist Church i Birmingham, Alabama

På 16th Street i Birmingham, Alabama, ligger en baptistkyrka. Den 15 september 1963 sprängdes den av medlemmar i Ku Klux Klan. Fyra unga flickor dödades. 22 andra människor skadades.


Staty i Kelly Ingram Park, Birmingham, Alabama

Under kampen för medborgerliga rättigheter på 1960-talet användes samma metoder i amerikanska Alabama som i apartheidlandet Rhodesia.

Detta är bara några exempel på den hårda kamp och det politiska klimat som utgör bakgrunden till dagens politiska strider. Det är utifrån denna måttstock som Obamas seger i presidentvalet ska mätas. Det är också utifrån den måttstocken som Obamas presidentskap ska mätas.
Vi förväntar oss inga underverk. Men vi förväntar oss att Obama successivt kommer att förändra det amerikanska samhället i demokratisk riktning. Den amerikanska högern förväntar sig detsamma. Och det skrämmer dem.

Även om vi inte är överens med Obama om alla åtgärder han vidtar, så har han överträffat våra förväntningar denna första månad i tjänsten. Ett gott tecken på att det verkligen går åt rätt håll är att den amerikanska högern ger honom underkänt.

11 februari 2007

Putin säger ett sanningens ord

Den ryske presidenten Vladimir Putin riktar skarp kritik mot att USA allt mer använder sin militära makt utan stöd av FN.

- USA har överskridit sina nationella gränser på alla sätt, sade han på en säkerhetskonferens i München på lördagen.

USA:s ökade användning av militär makt leder till en ny kapprustning och driver mindre länder till att skaffa sig kärnvapen.

- Det här ger näring åt en kapprustning där länder vill skaffa sig kärnvapen, sade Putin.

Han kritiserade också det robotförsvarssystem som USA vill bygga i Europa och Natos utvidgning.

- Processen med Natos utvidgning har ingenting med modernisering av alliansen att göra eller att trygga säkerheten i Europa. Tvärtom framkallar den en minskning av det ömsesidiga förtroendet, sade Putin.

Varken USA, EU eller Nato har rätt att på egen hand ingripa i krisregioner.

- Den rättmätiga användningen av maktmedel kan endast skötas av FN, det kan inte ersättas av EU eller Nato, sade Putin.

Om robotförsvarssystemet som USA vill bygga i Polen eller Tjeckien sade Putin:

- Jag vill inte anklaga någon för att vara aggressiv, men, det skulle allvarligt förändra maktbalansen och provocera fram ett ospecificerat svar.

- Den balansen kommer att rubbas fullständigt och den ena sidan kommer att ha känslan av fullständig säkerhet och att ha fått fria händer i lokala, och kanske globala, konflikter, sade Putin.

Ryssland har hållit en låg profil i internationella frågor under lång tid. Den ryske presidenten väljer nu att ta bladet från munnen och säger det som alla vet, men få statsledare vågar säga. Och detta inför 40 försvars- och utrikesministrar i München, däribland utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Mikael Odenberg från Sverige.

Putins ord manar till efterföljd.
-------
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Foto-Lasse

31 december 2009

Röda raketers nyårskrönika 2009

2009 har varit ett spännande år. På Röda raketer har vi endast i begränsad omfattning kunnat kommentera händelseutvecklingen. Men det finns ändå tillräckligt med material för att göra en återblick.
Årets början präglades av Israels vettlösa angrepp på Gaza. Kriget drabbade i första hand civilbefolkningen i Gaza, som är ett av världens mest tättbefolkade områden. I Sverige och hela världen utvecklades en stark proteströrelse.
Den israeliska högern framställde de primitiva Qassamraketerna som det stora säkerhetsproblemet. Vi visade att trafiksäkerheten på de israeliska vägarna är ett betydligt större problem för Israel.

I början av året gjorde vi också ett nedslag i staden Rjukan där den norska arbetarrörelsen föddes. Denna plats blev under den tyska ockupationen känd för sin roll i Hitlers planer på en tysk atombomb. Något som stoppades av modiga moståndsmän. Det visade sig att denna stad inhyser världens tredje största socialistiska bibliotek.

När Barack Obama skulle installeras som USA:s 44:e president hyllades han av ett uppbåd artister. De mest prominenta var Pete Seeger och Bruce Springsteen som framförde den ocensurerade versionen av Woody Guthries "This Land Is Your Land". Vilket i sin tur föranledde oss att skriva ett reportage från Woody Guthries hemstad Okemah i Oklahoma. Och om att Pete Seeger fick en senkommen ursäkt från San Diego.
Valet av Obama skapar helt nya möjligheter i världens mäktigaste land. Men hur ska vänstern förhålla sig? Vi skrev:
"Obama kommer som president att utsättas för påtryckningar från mäktiga konservativa krafter i det amerikanska samhället. Det finns en risk att han tvingas ge efter för dessa krafter. Men det finns också en möjlighet att han inte gör det. Hur det kommer att bli beror bland annat på oss."
Så här vid årets slut kan vi se att året sedan präglades av detta. En höger som besinningslöst bekämpar Obama och en vänster som tvekar i sitt stöd. USA är ett delat land. Trots detta har Obama under sitt första år lyckats genomföra de mest genomgripande förändringarna i USA sedan 1960-talet.
Apropå USA kunde vi inte avhålla oss från att berätta historien om en av pionjärerna i den amerikanska arbetarrörelsen, Mother Jones.
I mars uppmärksammade vi Pariskommunen från 1871. Liksom det iranska nyåret. Och när vi ändå var inne på jubiléer passade vi på att uppmärksamma aprilrevolutionen i Portugal.
Så sent som på 1940- och 50-talet diskriminerades svarta idrottsmän inom amerikansk baseball. En av dem som bidrog till att bryta rasbarriären inom denna sport var Lester Rodney från den kommunistiska dagstidningen Daily Worker.
Det finns många kommunister som haft stor betydelse för mänskligheten. En av dem var konstnären Picasso, vars politiska engagemang ofta hamnar i skymundan. Dock inte hos oss.

Inrikespolitiskt har vi uppmärksammat att den borgerliga strategin för att sälja ut offentlig egendom är olaglig. Och att regeringens ambition på utbildningsområdet är allt för låg.
På första maj kunde vi i år rapportera från både Stockholm och Schweiz.

I juni röstade européerna i valet till Europaparlamentet. Ja, inte alla förstås. En del valde att bojkotta valet vilket hjälpte högern att vinna. I Iran ledde presidentvalet fram till protester som ännu inte slocknat.
En nyläsning av Machiavelli ger vid handen att mannen egentligen var demokratiskt sinnad.

I USA blir kommunistpartiet allt mer publikt och bjuds emellanåt in till de stora TV-bolagen.

Under hösten har den tyska vänstern varit på frammarsch.
Kampen för allmän sjukvård i USA trappades upp. Det är en märklig logik när företrädare från delstater med sämsta hälsotalen bekämpar en reform som hårdast.
I november uppmärksammade vi att utförsäljningen av våra apotek inte leder till verklig frihet.
Och så den glada nyheten till årets slut att vänsterns utbildningspolitik börjar röra sig åt vänster.
Det har naturligtvis hänt så mycket mer som vi hade kunnat skriva om. Nu blev det inte så. Förhoppningsvis kommer det nya året ge oss mer tid och kraft att kommentera mera.
Tills dess önskar vi alla våra läsare
Gott Nytt År!

05 januari 2008

Amerikansk valrörelse

Så har den amerikanska valrörelsen börjat. Den har stor betydelse även för oss. Trender i amerikansk politik brukar få genomslag här - med tio års fördröjning. Med det allt snabbare informationssamhället kommer genomslagen att komma snabbare.

Oavsett hur utgången kommer att bli kan vi redan nu slå fast att USA är inriktat på förändring. Opinionen är mer radikal än på länge. Den vill ha slut på Irakkriget, slut på privatiseringar och införande av allmän sjukförsäkring.

Republikanerna har stora problem. President Bushs regering har skämt ut USA inför världen och det amerikanska folket har insett detta. Förtroendet för Bush är mycket lågt. 60 procent tycker att han gör ett dåligt jobb som president. Därför vill alla republikanska presidentkandidater distansera sig från Bush. Ingen riktigt stark kandidat ställer ens upp. Republikanerna ser ut som förlorare. Men som vi vet finns det starka - inte minst ekonomiska - intressen som vill behålla ett republikanskt styre.

På den demokratiska sidan syns förändringen tydligast. Bara det faktum att en kvinna och en svart kandidat är två av de främsta innebär förändring. Och att Barack Obama, en svart kille från South Side i Chicago med en pappa från Kenya, kunde vinna stort i den huvudsakligen vita delstaten Iowa är stort. Det pekar på förändring. Den entusiasm han lyckats skapa, inte minst bland ungdomar, leder till ökad politisering och mobilisering av väljare i ett land där knappt hälften av befolkningen brukar rösta. Så är Barack Obamas slagord också "Change!" Förändring!

Bland de demokratiska kandidaterna finns viktiga skillnader. Hillary Clinton representerar det gamla demokratiska etablissemanget. För många känns hennes perspektiv som en upprepning av maken Bills presidenttid - på gott och ont. Det blev ju sämre efteråt. Men som vi vet var inte heller Bill Clintons presidenttid utan skamfläckar. Även om Hillary kom trea i Iowa leder hon stort i nationella opinionsundersökningar.

Barack Obama symboliserar förändring, men han är samtidigt mycket vag i beskrivningen av vad denna förändring ska innebära. På den punkten är John Edwards, som var vicepresidentkandidat i förra valet, mycket tydligare. Som vi tidigare konstaterat här på bloggen har han lyft fram de fattigas situation i USA, allmän sjukförsäkring för alla amerikaner, slut på Irakkriget, utökade fackliga rättigheter och stärkta rättigheter för arbetare att teckna kollektivavtal. Visserligen stödde han tidigare USA:s krig mot Irak, men säger nu att detta var ett misstag.

"Jag kommer att bli den mest fackföreningsvänlige presidenten i USA:s historia", säger Edwards på sina kampanjmöten. "När jag är president kommer inga strejbrytare att kunna ta sig förbi strejkvakter för att ta era jobb!" En del kommentatorer menar att Edwards retorik innebär "klasskrig". Med detta budskap blev Edwards god tvåa i Iowa. Det säger en hel del om stämningen bland de amerikanska väljarna.

En kandidat som inte omtalas så ofta i Sverige är Dennis Kucinich. Han är kongressman från Ohio och har det mest konsekventa vänsterprogrammet i den amerikanska valrörelsen. Han har ett svagt stöd (cirka en procent i opinionundersökningarna). Han uppfattas av få som en trolig vinnare. Men han spelar en viktig roll för att föra ut ett mer konsekvent radikalt politiskt budskap. Han har fått stöd från skådespelaren Sean Penn och fungerar lite som en blåslampa från vänster. I Iowa ställde han inte upp, utan uppmanade sina sympatisörer att stödja Barack Obama.

Sam Webb, som är ordförande för de amerikanska kommunisterna, menar att detta val är mycket viktigt. Och att det är viktigt att demokraterna vinner.
-Naturligtvis kommer det inte att lösa varje socialt problem, säger Webb. Varför skulle någon tro det? Men det kommer att ge bättre förutsättningar för den arbetarledda folkrörelsen i dess kamp.
"På samma sätt som det inte finns någon väg till socialismen utan en period av kamp mot storföretagen, så finns det ingen period av kamp mot storföretagen som hoppar över valet 2008", säger Sam Webb som tror att det i år finns möjligheter till en demokratisk storseger som i valen 1936 och 1964.
Om det besannas återstår att se. Hur utgången än blir kommer den också att påverka oss.
-------
Uppdatering:
Resultatet av presidentnomineringen i Iowa beskrivs som en "jordbävning i Mellanvästern" i Washington Post. Det var ett slag mot etablissemanget.
Som vi tidigare konstaterat blåser det förändringens vindar bland USA:s väljare. Det blåser vänstervindar. Obama har med sitt slagord "Change!" kunnat fånga dessa stämningar. Inför primärvalet i New Hampshire ligger Obama först i opinionsmätningarna. Om detta också blir resultatet kan det förändra bilden av hela valrörelsen. Det självklara är inte längre självklart. Enligt CNN i går kväll har nu alla ledande kandidater antagit Obamas paroll och talar om förändring.
Hillary Clinton har börjat angripa Obama allt hårdare. Hon anklagar honom för att ha bytt ståndpunkt i flera frågor - vilket är en helt riktig iakttagelse. Men den gäller även henne och flera av de andra kandidaterna. Clinton har i flera år försökt lägga sig så nära president Bush som möjligt. När hon nu talar om förändring låter det ihåligt.
Barack Obama är medvetet vag. Han talar om enhet mellan röda och blå. Han vill ha en sjukvård "där fler familjer kan ha råd att besöka en läkare". Han ska avsluta kriget i Irak och ta hem trupperna. Han ska ta bort skattesänkningarna för företag som skeppar jobben utomlands. Han ska i stället sänka skatterna för medelklassen. Han ska befria landet från "oljans tyrrani". Han har sagt att han som president ska sätta sig ner och förhandla med försäkringsbolagen, sjukvårds- och läkemedelsindustrin.
John Edwards talar inte om landets enhet och förhandlingar med storföretagen, utan om kamp mot storföretagens girighet. Han säger att det kommer att krävas "an epic fight" mot storföretagen för att krossa deras grepp om den amerikanska demokratin.
Se och lyssna till Obamas segertal i Iowa. Likaså John Edwards segertal.
-------