25 januari 2009

Att våga hoppas på Obama

Går det att lita på Obama? Eller är det säkrast att förhålla sig avvaktande och skeptisk? Detta är en frågeställning som vi även tidigare har berört på denna blogg. Vågar vi hoppas? Eller är det bättre att ställa förväntningarna lågt, så att vi inte riskerar att bli besvikna?

Obama kommer som president att utsättas för påtryckningar från mäktiga konservativa krafter i det amerikanska samhället. Det finns en risk att han tvingas ge efter för dessa krafter. Men det finns också en möjlighet att han inte gör det. Hur det kommer att bli beror bland annat på oss.

Om det breda folkliga stödet för Obama både i USA och resten av världen håller trycket uppe, så kan vi mycket väl få uppleva ett progressivt skifte i amerikansk politik som kommer att påverka hela världen för lång tid framöver.

Om vi gör tankeexperimentet att Obamas presidentskap verkligen kommer att innebära en förändring vi kan tro på, hur skulle då hans första åtgärder se ut?

Skulle hans första telefonsamtal till en utländsk statsman gå till palestiniernas president Mahmoud Abbas? Skulle han kräva att blockaden mot Gaza hävs? Skulle han kalla samman Joint Chiefs of Staff för att diskutera hur USA så snabbt som möjligt kan dra sig ut ur Irak? Skulle han beordra en stängning av fånglägret Guantanamo och av CIA:s hemliga fängelser runt om i världen? Skulle han sträcka ut en öppen hand till den muslimska världen? Skulle han betona diplomati och samarbete i stället för krig?

Detta och mer därtill har president Obama hunnit med under sina första dagar i tjänsten.

Den amerikanska marxistiska tidskriften Political Affairs skriver entusiastiskt om Obamas första dagar som president:

"President Obamas första officiella åtgärder belyser den 180-gradiga omsvängningen från Bushs politik och filosofi som hans regering redan börjat genomföra."

"På det idémässiga planet har han avvisat extremhögerns fria marknadsfundamentalism och krympande av statens roll. I sitt installationstal sa han att det avgörande kriteriet på en bra regering är hur väl den lyckas hjälpa arbetarfamiljer att leva ett bättre liv. Samtidigt som han avvisade Bushs 'ägarsamhälle' med dess snäva näringslivsperspektiv, så hyllade Obama arbetarfamiljerna som nationens ryggrad".

Obama har lyckats skapa en bred koalition för demokratisk förnyelse. Den har varit tillräckligt bred för att vinna en stor majoritet i valen, vilket är en nödvändighet för att kunna genomföra en progressiv förändring. Och den har splittrat den amerikanska högern.

Fyra viktiga väljargrupper gav ett överväldigande stöd för Obama: afroamerikaner (96 %), spansktalande (67 %), unga amerikaner (67 %) och kvinnor (58 %).

För att skapa denna breda koalition har han varit tvungen att anpassa sitt budskap så att det kan accepteras av en del konservativa väljargrupper. Man kan tycka vad man vill om det, men om man vill vinna majoritetens stöd för en progressiv utveckling måste man också ta hänsyn till dessa väljargrupper.

Det är samtidigt tydligt att Obama även inkluderar vänstern i sin koalition. Och aldrig tidigare har vi väl hört en amerikansk president inkludera ateister i sitt installationstal:

"Vi är en nation som består av kristna och muslimer, judar och hinduer - och icketroende."

Han talar om att "återge vetenskapen dess rättmätiga roll", vilket står i skarp kontrast till Bushregeringens politik. Och redan har han vidtagit åtgärder för göra just det.

Han planerar en massiv statlig satsning på över 825 miljarder dollar för att skapa jobb och få fart på ekonomin.

Barack Obama är en ovanlig president. Han har under hela sin karriär dragits till vänstern. I sin bok "Min far hade en dröm" beskriver han sina kontakter med "de marxistiska lärarna" under studietiden och de "socialistmöten" som han "ibland gick på vid Cooper Union". Dessa möten var förmodligen Socialist Scholars Conference - som under många år var den amerikanska vänsterns största happening och som brukade äga rum på just Cooper Union.
Manning Marable, en av "de marxistiska lärarna" på Columbia University, som Obama studerat vid, skriver i den brittiska tidskriften Socialist Review:
"Det som gör Obama annorlunda är att han varit samhällsorganisatör. Han har läst vänsterlitteratur, inklusive mina böcker, och han förstår vad socialism är. Många av människorna som arbetar tillsammans med honom är verkligen socialister med bakgrund i kommunistpartiet eller som oberoende marxister. Det finns många sådana människor i Chicago som har arbetat med honom i åratal."
Därför är det inte konstigt att konservativa bloggar som The American Thinker kallar honom för en "red diaper baby" - ett uttryck som används om barn till medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet och som vi berörde i gårdagens bloggning om Woody Guthrie.
Just det här med "samhällsorganisering" är intressant - eller community organizing som det heter på engelska. Denna typ av politisk aktivism har varit viktig i alla demokratiska rörelser i USA, inklusive medborgarrättsrörelsen. Under sin tid som samhällsorganisatör inspirerades Obama av Saul Alinskys idéer om att förändra samhället genom lokal organisering av människor. Alinskys mest kända bok är Rules for Radicals. Han sägs ha myntat parollen "Tänk globalt - Agera lokalt!"
Det märks på Obama att dessa erfarenheter varit viktiga för att utveckla hans tänkande. Han påpekar om och om igen att "förändringar inte kommer från Washington utan till Washington", dvs. det är den folkliga rörelsen som driver fram sämhällsförändringar. Hela presidentkampanjen byggde på en gräsrotsrörelse som också gjorde det möjligt för vänsteraktivister att delta, vilket öppnar möjligheter för vidare förändringar.
Det finns alltså flera skäl till att vara optimistisk efter den nye presidentens första vecka på jobbet. Men hur det blir med fortsättningen kommer att bero på hur rörelsen bland gräsrötter utvecklar sig. Och på oss.
-------
Tidigare artikel om Obama på Röda raketer

7 kommentarer:

Bomber och granater! sa...

Hur vore det att solidariskt ta bort länken till "Folkets" Dagblad i Kina?

Känns inte så där himla fräscht och progressivt samt ofattbart historielöst för att komma från några som kallar sig "marxister", "socialister" eller "kommunister".

Länken är en spottloska i ansiktet på alla kineser som lever under oerhörd statlig repression, en repressiv makt som är inkorporerad med nationella såväl som internationella bolag - det ni kallar "storkapital".

Reaktionen hittar alltid utvägar och maskeringar tycks det som...

Olof sa...

Bra poster på senaste!

Röda raketer sa...

Tack, Olof!
Vi hade lite tid att skriva de senaste dagarna.

Till Bomber och granater:
Vi tycker att det är rätt "fräscht" att ha en länk till en av världens största tidningar som ges ut i världens folkrikaste stat. Det kan vara bra att ha koll på vad som händer där.

Fredrik Jansson sa...

Bra inlägg. Barack Obama deltog förövrigt i möten som arrangerades av Young Democratic Socialists i samband med att han kampanjade till delstatsförsamlingen i Illinois.

http://www.inthesetimes.com/article/3561/red_boating_obama/

Röda raketer sa...

Tack, Fredrik!
Och tack för tipset.

Anonym sa...

Nä, men kom in i matchen nu. Den som tror att Obama betyder stora förändringar på det politiska planet är lika naiv som Mona Sahlin är dum. Obama skiljer sig givetvis från Bush, men glöm inte att han fortfarande, med svenska mått mätt, är en borgerlig politiker långt ut på högerkanten. Att socialister jobbar för Obama betyder ju bara att alternativen är få, och att man, så att säga, "tager vad man haver".

Röda raketer sa...

Allt är naturligtvis relativt. Att Obama innebär en förändring jämfört med Bush, tycks vi vara överens om. Att denna förändring sker utifrån amerikansk kontext är självklart. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Hur långt förändringen kommer att gå kan varken du eller vi veta. Och det beror inte bara på Obama. Det beror framförallt på hur starkt den folkliga rörelsen trycker på.

Förutsättningarna för att förändringen kan komma att gå längre än brukligt i amerikansk politik är goda. Det gav vi några argument för ovan.