USA är en ung demokrati. Det var först 1965 som den allmänna rösträtten garanterades i Voting Rights Act. Fram till dess rådde apartheidliknande förhållanden i stora delar av USA. Även idrotten var under lång tid segregerad.Den här berättelsen handlar om hur rasbarriären bröts inom USA:s nationalsport baseball - och hur en sportredaktör på den kommunistiska dagstidningen Daily Worker spelade en avgörande roll för att åstadkomma detta.
Baseball är den största lagidrotten i USA. Major League Baseball lockar 80 miljoner betalande åskådare varje år. Baseballarenorna är gigantiska. På bilden Chicago White Sox hemmaplan US Cellular Field i stadsdelen Armour Square i sydvästra Chicago.
I boken Press Box Red av Irwin Silber berättas den spännande historien om hur de apartheidliknande förhållandena inom amerikansk baseball bröts. De enda tidningarna som berörde problemet var kommunistiska Daily Worker och några få tidningar för svarta, som Pittsburgh Courier.
Lester Rodney började som ung sportreporter på Daily Worker 1936. I mitten av 1930-talet var det ingen av de stora tidningarna som berörde frågan om segregationen inom idrotten - allra minst inom baseball. Och om de någonsin gjorde det kunde det bli i form av rent rasistiska uttalanden.Kolumnisten Joe Williams på tidningen New York World-Telegram hävdade t ex att anledningen till att det inte fanns svarta spelare i Major League Baseball berodde på att det inte fanns tillräckligt bra svarta spelare:
"Svarta har hållits utanför de stora ligorna på grund av att de som ras är mycket dåliga bollspelare", hävdade Joe Williams.
För Lester Rodney och Daily Worker blev däremot kampen mot segregationen ett kännemärke.
I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.
Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.
Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)
Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.
I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.Rodney konstaterade att sporten skadades av segregationen. Några av de bästa spelarna i USA fick inte spela i den främsta ligan på grund av sin hudfärg.
Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.
Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)
Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.1937 tillfrågades Joe DiMaggio av en reporter vilken spelare som var den bäste kastaren han mött. DiMaggio överraskade alla då han utan tvekan sa "Satchel Paige", som var en av de främsta svarta baseballspelarna. DiMaggio hade spelat mot Satchel Paige vid några uppvisningsmatcher utanför säsongen i Kalifornien.
Ingen tidning, utom Daily Worker, rapporterade om detta. Satchel Paige blev 1971 den förste spelaren från Negro Leagues som blev invald i Baseball Hall of Fame.
Det dröjde ändå till 1947 innan den förste svarte baseballspelaren fick plats i ett Major League Baseball-lag. Det var Jackie Robinson som värvades till Brooklyn Dodgers (Dodgers flyttade 1958 till Los Angeles). Han blev en av lagets främsta tillgångar. Robinson betraktas idag som en av 1900-talets största baseballspelare i USA.
En hyllning till Lester Rodney från den världsberömde tecknaren Jules Feiffer
Historien om hur rasbarriären bröts inom amerikansk idrott berättas gärna och ofta. Många gör anspråk på att ha haft del i framgången. Oftast "glöms" de amerikanska kommunisternas insatser bort. Boken Press Box Red reparerar den skadan på ett förtjänstfullt sätt.
Lester Rodney fyller 98 år den 17 april.
Peoples Weekly World (den nutida efterföljaren till Daily Worker)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar