Kommunisten Picasso

Pablo Picasso är den störste moderne konstnären. Det finns inte ett modernt konstmuseum i världen som inte har åtminstone något verk av Picasso. På bilden ovan en byst på Picassomuséet i Paris.

Picasso på Art Institute i Chicago. Art Institute var det museum som introducerade Ernest Hemingway till den moderna europeiska konsten.

Picasso konst var mångsidig, kreativ, nyskapande. Han använde alla tänkbara material och tekniker. Hans engagemang för freden är väl känt. Picasso var också en hängiven antifascist. Hans protest mot Francofascismens massaker i staden Guernica är väl känd. Men kanske inte hans engagemang i det franska kommunistpartiet.

Boken Picasso - The Communist Years av Gertje R. Utley reparerar den bristen i allt utom bokens titel. Titeln ger intrycket att Picasso endast var kommunist under en kortare period. I själva verket var det ett engagemang som varade livet ut. Det framgår också av Utleys utmärkta bok.

När Picasso blev medlem i det franska kommunistpartiet i oktober 1944 var det en stor nyhet. Den täckte förstasidan på partitidningen l'Humanité. Han välkomnas av partiledarna Jacques Duclos och Marcel Cachin. Även poeten och surrealisten Paul Éluard välkomnar honom. Éluard blev själv medlem i partiet ett par år före Picasso.

Picasso uttryckte att han blivit medlem i ”den franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française):

"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.

Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.

Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.

Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland. Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Éluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.

Jag är åter bland bröder."

Picassos medlemsböcker i kommunistpartiet finns utställda på Picassomuséet i Paris.

Fem dagar efter inträdet i partiet deltog Picasso i en manifestation på Père-Lachaise-kyrkogården för att hedra offren efter Pariskommunen 1871 och nazismens offer under ockupationen av Frankrike. Kvällstidningen Ce Soir uppskattade deltagandet i manifestationen till 250 000 människor.

Picasso umgicks flitigt med ledarna för kommunistpartiet. Här syns han tillsammans med partiordföranden Maurice Thorez vid invigningen av en muralmålning hos UNESCO 1958.

Picassoporträtt av den franske kommunistledaren Maurice Thorez. Thorez var vice premiärminister i Frankrike direkt efter andra världskriget. Det franska kommunistpartiet var på den tiden Frankrikes största parti.

Picasso var mycket aktiv i den internationella fredsrörelsen. Han deltog i fredskämparnas världskongress i Paris 1949 och skapade även kongressens affisch. Picassos fredsduvor, som han skapade för fredsrörelsen, är fortfarande ett av Picassos mest välkända motiv.

Picassos konst behandlar ofta temat krig och fred. Och den är alltid ett ställningstagande för mänsklighet och mot krig. Målningen ovan heter Massakern i Korea från 1951 och är en protest mot USA:s krigföring.

Picasso protesterade också mot avrättningarna av de amerikanska kommunisterna Ethel och Julius Rosenberg 1953.

I samband med Stalins 70-årsdag 1949 utbringar Picasso en Skål för Stalin.

När Stalin dog 1953 beställde Louis Aragon, som var redaktör för l'Humanités litteraturbilaga, Les Lettres françaises, ett Stalinporträtt av Picasso som publicerades på förstasidan. Detta föranledde en kontrovers inom partiet. Porträttet ansågs vara alltför modernistiskt. Aragon fick begå självkritik, men ingen kritik riktades mot Picasso.

1962 tilldelades Picasso Lenins fredspris. Han förblev partimedlem livet ut. Pablo Picasso dog den 8 april 1973 i Mougins, Frankrike, medan han och hans fru Jacqueline underhöll gäster på middag. Hans sista ord var “Drick för mig, drick för min hälsa, ni vet att jag inte kan dricka mer.”