18 mars 2009

18 mars - Pariskommunens dag

En barrikad i Paris den 18 mars 1871. Idag är det 138 år sedan. Dagen har firats på många håll inom arbetarrörelsen. Kanske inte så mycket numera. Men det kanske vi ska ändra på.

Paris upplevde 1871 den första socialistiska revolutionen - det som kallas Pariskommunen (eller bara Kommunen). Den var ett resultat av Frankrikes förlust i krig mot Preussen.

Tyskarna hade belägrat Paris i flera månader. Den franska regeringen kapitulerade i januari och flydde till Versailles. Då tog parisborna saken i egna händer och upprättade Pariskommunen.

Till ledningen för kommunen valdes en brokig församling - mestadels socialister av olika slag. Friedrich Engels noterade att dessa hade mycket bestämda uppfattningar om hur samhället nu borde inrättas, men att "både den ena och den andra riktningen gjorde motsatsen till det som deras skoldoktrin föreskrev dem".

Verkligheten trängde sig på.

Dekret om kyrkans skiljande från staten

Pariskommunen varade till 28 maj 1871. Det var en kort tid, men rik på initiativ och erfarenheter som inspirerat socialister och kommunister sedan dess.

"För det första besatte den alla poster inom administration, rättskipning och undervisning", skriver Engels, "genom val med allmän rösträtt för alla de därav berörda och detta med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll."

Kommunen genomförde också flera sociala åtgärder, bland annat för kvinnors jämställdhet.

Men det finns också kritik mot att kommunen i vissa fall var alltför obeslutsam. "Allra svårast att förstå är givetvis den heliga respekt, med vilken man vördnadsfullt gjorde halt framför portarna till Banque de la France. Det var också ett svårt politiskt fel. Banken i kommunens händer - det hade varit mer värt än tiotusentals gisslan. Det hade betytt påtryckning från den franska bourgeoisins sida på regeringen i Versailles till förmån för fred med kommunen."

De federerades mur, Père-Lachaise-kyrkogården i Paris

Det sägs ibland att revolutioner är blodiga. Men i verkligheten är det oftare kontrarevolutioner som är verkligt blodiga. Så också i Pariskommunens fall.

Mellan den 21 och 28 maj 1871 stod slutstriden om Paris. Kommunen förlorade mot övermakten. 20 000-30 000 människor miste livet. Intressant nog hjälpte Preussen den franska överklassen genom att frige fångna soldater som kunde sättas in i angreppet mot Paris.

Högern försöker alltid svärta ner minnet av socialistiska revolutioner. Så att ingen kan få idén att försöka på nytt. Så är fallet med de socialistiska försöken i Ryssland och östeuropa. Så var också fallet med Pariskommunen. När Karl Marx och Friedrich Engels försvarade Pariskommunen fick de utstå mycken kritik. Men de gav också svar på tal:

"Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur", skriver Engels. "Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."

Och minnet av Kommunen har levt vidare och dramatiserats. Bland annat i Bertolt Brechts pjäs "Kommunens dagar", som vi här kan avnjuta en sång ifrån: Keiner oder alle (Ingen eller alla).
-------

8 kommentarer:

Serhat Daran sa...

Det är oftast de mest lyckade revolutionerna som får utstå störst kritik (från högerkanten dvs). Pariskommunen får även fortsättningsvis vara ett skrämmande exempel för överklassen. Men om jag inte minns helt fel skeppades många tillfångatagna kommunare till ett liv i träldom på vissa franska kolinier. En stor del av dessa dog under resan. Bland dessa och de avrättade i Paris ska det ha funnits barn.

lotek sa...

"Högern försöker alltid svärta ner minnet av socialistiska revolutioner. Så att ingen kan få idén att försöka på nytt. Så är fallet med de socialistiska försöken i Ryssland och östeuropa."

Att svarta ner minnet av revolutionerna i Ryssland och Osteuropa gjorda kommunisterna ratt bra sjalva :-) Kan inte tanka mig att manga manniskor skulle vilja leva i tex Sovjetunionen eller tex DDR hellre an tex Vasttyskland eller England.

Terje sa...

lotek har nog rätt i att det modiga men i slutändan misslyckade revolutionsförsöket i ryssland (och kina) svärtat sig själv fullt tillräckligt.

Pariskommunen framstår dock fortfarande som en lysande inspirationskälla (och 1870-talets frankrike hade nog en större andel proletärer i befolkningen än ryssland 1917). Dess radikala form av folkstyre (= arbetarmakt, "proletär diktatur") är en föregångare till dagens deltagande demokrati (http://www.participamos.org/).

Kan vi hoppas på proletär diktatur i europa i vår tid?

Röda raketer sa...

Kommunardernas öden vill vi veta mer om. Skriv gärna, Serhat.

Om man lyssnar till borgerlig propaganda kan man gärna tro vad lotek skriver. De som har levt i DDR och i dagens Tyskland har en mer nyanserad bild.

Enligt en opinionsundersökning vi hittade i The Guardian längtar över en tredjedel av östtyskarna tillbaka till DDR. Undersökningen visade också att 73% av östtyskarna tyckte att socialismen var en bra idé, men att de genomförts på ett dåligt sätt. Över 90% ansåg att de hade haft bättre social trygghet i DDR.

Och Terje, att hoppas på en bättre framtid måste vi!

Anonym sa...

Låter som en intressant opinionsundersökning. Sitter du eller någon annan på en länk?

Röda raketer sa...

Här kommer en länk:
http://www.guardian.co.uk/world/2007/nov/08/germany.international

Helena Duroj sa...

fint och intressant inlägg, tackar!

Anonym sa...

Tackar!