Den israeliska militarismen firar nya triumfer. Våld betraktas som det bästa sättet att lösa politiska problem. Marktrupper rullar in i Gaza och sprider död och förintelse bland den palestinska befolkningen. Till vilken nytta?
Vi har redan tidigare konstaterat att agerandet är kontraproduktivt. Det vill säga, det kommer inte att tjäna något vettigt syfte. Det kommer inte att lösa något väsentligt problem för vare sig Israel eller någon annan. I stället kommer det att öka förbittringen och hatet mot den israeliska statsledningen. "Kampen mot terrorism" föder i stället terrorismen.
Krig är inte lösningen, säger den israeliska vänstern. Krig är den enda lösningen, tycks vara den israeliska regeringens åsikt. Och den har bråttom. Det är snart val i Israel. Regeringen måste skynda sig med att överträffa högerpolitikern Benjamin Netanyahu i att vara Netanyahu.
Den måste också skynda sig innan Barack Obama installeras som president i USA. Han har visserligen uttalat sig positivt om Israel, men det är inte säkert att han kommer att ge ett så oreserverat stöd till krigspolitiken som den nuvarande Bush-regeringen gör. Det är osmakligt att se hur Bush-regeringen blockerar FN:s möjligheter att ens föreslå ett eld upphör.
Israels regering säger att den vill stoppa Qassam-raketerna, som Hamas av något irrationellt skäl skickar in över gränsen. Dessa mycket ostyriga raketer har hittills dödat femton personer i Israel på sju år, medan den israeliska attacken mot Gaza har dödat närmare femhundra människor och skadat fler än tvåtusen inom loppet av en vecka. Så talar nu Israels utrikesminister Tzipi Livni om att man inte tänker följa någon proportionalitetsprincip.
När vi ser hur den överlägsna israeliska militärmaskinen rullar in i det tättbefolkade Gaza är det omöjligt att inte se paralleller till hur andra överlägsna militärmaskiner rullat in i getton. Vilken bild skapar det av Israel? Det har nu gått mer än sextio år sedan förintelsen. Hur länge kommer den att kunna fungera som ursäkt för övergrepp mot oskyldiga civila idag?
Krig kan inte vara lösningen! Den som vill veta vad vi tycker att Israel i stället ska göra kan läsa här.
5 kommentarer:
Vilken bra vinkling! Det gäller att fokusera på vad som är MÖJLIGT, snarare än på rättvisa, precis som du som skrivit ovanstående gör. Jag vill därmed inte ha sagt att rättviseaspekten skulle vara irrelevant - men den är improduktiv. Det blir som i sandlådan: "jag hade den först!", "nej jag!", och så vidare. Knuten bara dras åt.
Det gäller i stället att fokusera på vad som är möjligt, och vad som inte är det. Att skapa fred med kanoner går inte, karmans lag förhindrar att så sker. Eller på enkel västerländska: "What goes around comes around".
Israelerna tror att palestinerna kommer att få betala slutpriset, men så blir det självklart inte. Vi får alltid i slutändan betala för det vi har beställt.
Men det är klart, tror man sig vara guds utvalda folk så känner man sig förstås stå över karmans lag. Så oförnuftigt... Stackars israeler, kommer de någonsin att lära sig sin läxa?
Jag befarar att de efter det här kriget inte kommer att ha något val.
Vad roligt att du tyckte om den. Man måste i förhållande till Israel, liksom alla andra länder, skilja mellan höger och vänster. Hoppfullt nog finns det en vänster i Israel som vågar vara vänster.
Ge judarna tillbaka sitt land!
Israel hette Syria Judaea 1000 år f. Kr. och var judiskt långt innan några judehatande palestinier, nazister, kommunister eller romare ansåg sig äga landet....
Ge judarna tillbaka sitt land! Länge leve Israel!
Och vem har tagit från israelerna sitt land?
Ett sånt sandlådetrams... "Jag hade den röda spaden först...!"
OM någon var först så var det väl isåfall filistéerna?
Det grundläggande problemet med det judiska folket och dess relationer till andra är dess religions påstående att deras folk har en särställning inför Gud. Ett institutionaliserat högmod, alltså. Eller har jag missförstått den mosaiska trosbekännelsen, för att kalla den vid dess rätta namn?
Skicka en kommentar