Danmark är en eländig historia

På en stor amerikansk blogg, The American Thinker, som stöder en kampanj om att köpa danskt, beskrivs Danmark som ett "litet land" som under andra världskriget "stod upp mot nazismen" och "inte bara fann sig i att judarna blev skickade till koncentrationsläger. Utan smugglade dem till Sverige".

Detta är en sanning med modifikation (om man vill vara stillsam). Man kan jämföra med Norge. När Norge under andra världskriget ockuperades av tyskarna, så flyttade kungahuset till England och en exilregering upprättades. Den enda möjligheten för tyskarna att upprätta en "norsk" regering under ockupationen var att insätta den norske nazisten Vidkun Quisling, som regeringschef. Helt utan folkligt stöd.

I Danmark gick det till på ett annat sätt. Under den nazityska ockupationen valde alla dåvarande danska partier - utom kommunisterna - att sätta sig i en samlingsregering som samarbetade med ockupationsmakten. De danska myndigheterna hjälpte tyskarna att skicka judar och kommunister till koncentrationsläger. Det är inte ofta detta påtalas, men det är så det gick till. De modiga danskar som hjälpte judar och kommunister att fly gjorde det med risk för eget liv och i strid med sitt lands regering.

"Kom ihåg att Danmark var det enda naziockuperade europeiska landet som klarade sig ur det andra världskriget med ett intakt moraliskt anseende", skriver The American Thinker.

Amerikaner har ibland lite svårt att skilja utländska länder åt, till exempel skandinaviska.
Men det är något ruttet i Danmark! Eller vad var det som Shakespeare skrev?

Arabisk satir

Saknar araber sinne för humor? Naturligtvis inte. Det skämtas lika vilt i muslimska kvarter som någonstans annars. Där finns självironiska inslag, infall och illmarigheter.
Ett exempel är den palestinske tecknaren Imad Hajjaj, född 1967 i Ramallah. Vad tycks?

Satir är en svår genre och den ska aldrig slå nedåt. Olle Svenning på Aftonbladet:
- Satir värd namnet ska utmana makten, riva omkull det etablerade, grimasera åt överheten.
Men "Jyllands-Posten pissar i den förligaste av medvindar", konstaterar Svenning.

Bulten i Bo och Vänstra stranden är också värda att begrunda.

Hjärtat i en hjärtlös värld

Apropå religiösa känslor.

"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände.
Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.
Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är."

Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin Inledning

Så skapas förtroende

Om Danmarks regering menar allvar med att den inte vill några muslimer illa, så kan den vidta en enkel förtroendeskapande åtgärd, nämligen dra tillbaka dansk militär från Irak och bli ett fredligt land!

Inte ett enda människoliv är värt att offras för Jyllands-Postens provokation.

En dansk tecknare

– Jag uppfattar Jyllands-Postens tilltag som en provokation utan annat syfte än att just provocera. Om tidningen frågat mig om jag vågar rita Jesus med horn i pannan, så visst – det vågar jag. Men jag har svårt att se vad det ska vara bra för, säger Gitte Skov, tecknare i Weekendavisen.

Sydsvenska Dagbladet 20 oktober 2005

Danmark fick backa

Vi hann knappt blogga om att danska vinstintressen skulle tala, innan beskedet kom att tidningen Jyllands-Posten vände sig mot Mekka och bad om ursäkt.

Det var på tiden. Med lite större klokskap i redaktionsledningen hade tidningen aldrig behövt förödmjuka sig. Nu blir förödmjukelsen desto större. Först en kaxig attityd efter ett korkat publicistiskt beslut, sedan helomvändningen när den verkliga makten börjar tala.

Den publicistiska skadan för tidningen är enorm. Och ursäkten kommer alltför sent för att någon ska tro annat än att den kommer efter påtryckningar som J-P inte kunde stå emot, det vill säga mäktiga ekonomiska intressen.

Mänskliga värden har förmodligen lika liten betydelse som tidigare för J-P. När det började blåsa snålt kring teckningarna av profeten Muhammed försökte tidningen fegt gömma sig bakom principen om respekt för pressfriheten. En princip de nu offrat på Mammons altare.

Även statsminister Anders Fogh Rasmussen tog avstånd från karikatyrerna av Muhammed:
- Jag har personligen en sådan respekt för människors religiösa övertygelse att jag personligen aldrig skulle framställa Muhammed, Jesus eller andra religiösa gestalter på ett sätt som kan kränka andra människor.

Fan tro’t. Om statsministern vore att lita på, skulle dessa ursäkter ha framförts för länge sedan, inte sedan krisen blivit rent hotfull.
Oansvarigt har både J-P och den danska borgerliga regeringen agerat _ så till den grad att till och med andra nordbors liv satts på spel.

Tidigare texter i ämnet här och här.

Danska profiter

Muslimer behandlas illa i Danmark. I fjärran muslimskt land deltar Danmark i krig och ockupation. Det hindrar inte en rad danska företag att tjäna miljarder i andra muslimska länder.

Vi har tidigare kommenterat Jyllands-Postens provokation mot muslimer genom att uppmana tecknare att rita nidbilder av profeten Muhammed som tidningen sedan publicerat. Jyllands-Posten har försökt göra detta till en fråga om yttrandefrihet. Det är ett löjligt argument.

Den intressanta frågan är och förblir varför Jyllands-Posten valde att avbilda Muhammed, vilket tidningen vet uppfattas som en skymf av rättroende muslimer, och dessutom på ett sätt som tidningen förstod skulle uppfattas som kränkande.
Alltså, varför ville Jyllands-Posten kränka muslimer?
I yttrandefrihetens namn?

De spänningar som funnits mellan den muslimska världen och väst har vidgats genom USA:s krigs- och ockupationspolitik. Med benäget bistånd av den danska högerregeringen.
Hittills har resultatet blivit en förstärkning av konservativa krafter inom islam.

USA:s "spridande av demokrati" i Mellanöstern prövades i förra veckans val i Palestina. Den demokratiska principen, att majoritetens val ska respekteras, gällde inte för USA:s regering när folket röstade "fel". Nu ska det palestinska folket straffas med indragna bistånd. Det kommer säkert att fostra de muslimska folken till demokrati, the American way.

Det går lätt att tala luftigt om demokratiska och allmänmänskliga principer. Det har vi hört från många amerikanska presidenter – och danska regeringschefer för den delen. Men vi har också sett otaliga exempel på hur USA:s regeringar verkligen har agerat när dess intressen hotats. Då gäller inte längre några allmänmänskliga principer, utan kallt stål, bly, tortyr och bomber.

Det är mot denna bakgrund man måste se Jyllands-Postens provokation mot muslimer. Men för den danska högerregeringen kommer hoten mot de danska företagens profiter, genom köpbojkotter mot danska varor, att bli ett problem. Det snöda vinstintresset kommer förvisso att vara en god vägledning för Danmarks regering, än en gång.

Grattis Finland

Rödhättan Tarja Halonen fortsätter som president i Republiken Finland ytterligare en mandatperiod efter att slagit ut högerns kandidat Sauli Niinistö. Hela borgerligheten slöt upp bakom Niinistö i presidentvalets andra omgång.
Det är bra att Halonen vann, inte minst för styrkeförhållandena inom EU, efter högerkantringarna i Polen och Portugal.
Tarja Halonen var den samlade vänsterns kandidat i valet.

Nu måste vi sjunga en sång!

Storebror ser dig

Runt jorden snurrar ett otal satelliter som fotograferar allt som händer och sker. Om detta hör vi ofta. Men det är ibland lite oklart hur noggrann denna bevakning är.

Ett bra sätt att få en uppfattning om bevakningens detaljrikedom kan man få genom att besöka Google Earth's hemsida. Där kan du ladda hem en gratisversion, som är tillräckligt detaljerad för att du ska hitta huset du bor i.

Betalversionen Google Earth Pro är än mer detaljerad. Den kan du prova gratis i sju dagar. Vi utgår från att det finns än mer detaljerade versioner som till exempel USA:s militärmakt förfogar över.

Hurra!

Nu har också jinge länkat till vår blog!
Det ska vi fira!

Rote raketen

Den tyska agitpropgruppen Rote raketen, sent 1920-tal eller tidigt 1930-tal.

Grattis, Kalle!

Kalle Larsson valdes i går in i Vänsterpartiets verkställande utskott (VU). Det var ett bra val!
Grattis!

Helene Lööw tappar i trovärdighet

Förra lördagen intervjuades Helene Lööw, chef på Forum för levande historia, i Ekots lördagsintervju. Då gjorde hon en del konstiga, icke empiriskt underbyggda, uttalanden om antisemitism inom vänstern. Vi kommenterade saken då och kunde också visa att hennes egen myndighets forskning på området visar på raka motsatsen till hennes uttalanden.
Bland vänstersympatisörer finns minst antisemitism på hela partiskalan.

En förmildrande omständighet till Lööws uttalanden i lördagsintervjun var att det var Ekots intervjuare, Margit Silberstein, som genomgående ledde in samtalet på vänsterns "antisemitism". En välvillig tolkning av Lööws uttalanden blev därför att hon i någon mån förletts att uttala sig så som hon gjorde.

Denna välvilliga tolkning visar sig nu felaktig. Helene Lööw fortsätter att på egen hand sprida sina ogrundade anklagelser mot vänstern. I dagens Svenska Dagbladet förstärker hon sina angrepp, utan att heller nu lägga fram några exempel eller underlag för sina svepande påståenden.

Nu påstår hon dessutom att vänstern är homofobisk:
- En god portion homofobi har alltid funnits även inom vänstern.

Röda raketer kan även i detta fall visa att hennes egen myndighets forskning pekar på motsatsen.
I en undersökning om Intolerans har man också tagit fram ett homofobiindex och jämfört med partisympatier.
Låga värden anger låg förekomst av homofobi. Höga värden anger hög förekomst.
Jämförelsen visar att de ungdomar som stöder vänsterpartier är minst homofoba på partiskalan. De ungdomar som stöder borgerliga partier är mest homofoba. Ändå väljer Helene Lööw att särskilt peka på homofobin inom vänstern. Varför?

Tabell 6. Genomsnittliga indexvärden fördelat efter partipreferens. Samtliga.
Rangordnat efter medelvärde (totalindex).
Homofobiindex
Angiven partipreferens – Medelvärde - Antal individer inom parantes
Syndikalisterna 0,29 (79)
Kpml(r) 0,54 (98)
Vänsterpartiet 0,54 (1345)
Miljöpartiet 0,54 (1274)
Socialdemokraterna 0,86 (2398)
Folkpartiet 0,89 (1262)
Centerpartiet 0,89 (469)
Kristdemokraterna 1,11 (525)
Moderaterna 1,02 (1353)
Sverigedemokraterna 1,85 (601)
Nationaldemokr. partiet 2,27 (158)
Nationalsocialistisk front 2,34 (203)
Vet inte 0,77 (2139)
Bryr mig inte 1,06 (3352)
Samtliga 0,91 (10557)

Vi har nu inom loppet av en dryg vecka fått höra Helene Lööw uppmärksamma antisemitism och homofobi inom vänstern, som är minst antisemitisk och minst homofob. Om Lööw verkligen vill bekämpa dessa företeelser borde hon rikta uppmärksamheten mot de politiska rörelser där antisemitismen och homofobin frodas. Men hon gör motsatsen. I vilket syfte? undrar vi.

En förklaring till Lööws missriktade uttalanden kan vara att hon inte sorterat de logiska och begreppsliga sammanhangen. Hon säger till exempel att en person kan vara mot rasism, men ändå vara antisemit. (!)

Detta är naturligtvis struntprat. En person som är antisemit kan aldrig definieras som antirasist.

Hamas och demokratin

När borgerligheten diskuterar demokrati brukar den inte vilja koppla den till något som helst innehåll. Demokrati i borgerlig teori blir enbart ett sätt att fatta beslut, där majoriteten bestämmer.

Demokrati i socialistisk mening är däremot en fördjupning av det enbart formella. Till den hör också frågan om social demokrati och sociala rättigheter, på det sätt som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter uttrycker rätten till arbete, bostad, utbildning osv.

Borgerligheten vidhåller sin uppfattning om demokratin i sin mening - så länge folk röstar "rätt".

När det palestinska folkets majoritet nu röstat för Hamas blir det bekymmersamt.
USA och EU börjar tala om att avbryta sitt stöd för den palestinska myndigheten.
Folkpartisten Birgitta Ohlsson kräver en omedelbar frysning av det svenska biståndet till palestinierna.
Det visar att innehållet visst har betydelse för borgerlighetens syn på demokrati.
Men det blir synligt först när folk röstar "fel".

I övrigt vill vi hänvisa till Ali Esbatis utmärkta analys. Läs här.

Fanfar

Vi blir så glada när vi blir länkade till resten av mänskligheten! Tack, Fredrich Legnemarks blog!
Fanfaren kommer här!

Enspråkigt

Nederländerna och Danmark har på senare tid hamnat på samma nivå i invandringsfrågan. Men det finns skillnader mellan de två till ytan små länderna som ger anledning till ytterligare eftertanke. Nederländerna har till exempel en våldsammare kolonial historia än Danmark.

Nederländernas invandringsminister Rita Verdonk framförde enligt TT att endast nederländska ska talas på gatorna i Nederländerna. Hon talade på sitt liberala partis kongress förra helgen.
När hon skulle beskriva känslorna som numera infinner sig hos flanörerna i Nederländerna så sa hon att de kände sig "unheimisch", snarlikt tyskans unheimlich, som enligt TT inte har någon motsvarighet i nederländskan men betyder illa till mods.
- Jag vill införa en kod av samförstånd om vad vi som nederländare anser viktigt om man lever här, sade Verdonk.
Samma minister stod bakom det beramade avgiftsbelagda språk- och kulturprov som godkändes i parlamentet nyligen. Ett prov som alla infödda nederländare inte klarar.
Det tycks dock finnas sundare vätskor även inom den nederländska invandrarministerns parti.
- Jag tycker det här går för långt, sade Laetitia Griffith, finansminister i Amsterdam med 173 olika nationaliteter och cirka 24 miljoner besökande turister varje år.

Skolministern och den försämrade skolan

Röda raketer har tidigare pekat på att likvärdigheten i svensk skola försämras. Faktum är ju att svenska elever kan mindre i dag än vad de kunde för bara tio - femton år sedan. Sämst går det för elever från studieovana miljöer.
Det betyder att den svenska skolan har fått minskad betydelse för elevernas inlärning, medan elevernas sociala bakgrund fått ökad betydelse, klasskillnaderna har ökat.

Nu har skolminister Ibrahim Baylan tagit ett initiativ för att komma till rätta med problemet. Förra gången Baylan tog ett bra initiativ blev han nedröstad på den socialdemokratiska partikongressen. Nu vill han ge Skolverket möjlighet att stoppa friskoleetableringar i de fall dessa kan leda till att segregationen i skolväsendet ökar.
Det är bra. Friskolornas inträde på den svenska arenan har inte lett till att elevernas resultat har förbättrats. Det visar flera nationella och internationella undersökningar.

Samtidigt är inte friskolorna den främsta orsaken till försämrade elevresultat och ökade klassklyftor i skolan. Det största problemet är bristen på strukturerad undervisning och uppföljning av elevernas inlärning. Hälften av den svenska skolans undervisning i dag består av enskilt, individuellt arbete, visar en omfattande undersökning från Skolverket. Det gynnar inte de elever som inte har tillräcklig egen drivkraft eller uppbackning från sina föräldrar. Och för lärarna blir det svårare att ha koll på att alla elever får maximal stimulans.
Vi har ett skolsystem i dag där eleverna kan gå igenom halva grundskoletiden utan att ansvariga lärare, rektorer eller skolpolitiker har koll på om eleverna lär sig det de har rätt till. För så är det ju enligt läroplanen, att varje elev i grundskolan har rätt till vissa grundläggande kunskaper.
25 procent av Sveriges grundskoleelever får inte den rätten tillgodosedd.
Vilka elever är det?
Vem tillvaratar deras intressen?
Vem kämpar för deras rätt?

Förnyelsen är nära - i Växjö

Ali hann i dag före med en giftig replik till de som vill kallas förnyare inom vänsterpartiet i Växjö. Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly hann före med en mer officiell replik. Och Kalle.
Ung vänsters Ida Gabrielsson är ilsken.

Vi kan ändå inte hålla oss från en kommentar. Vi har ju länge undrat vad förnyarna inom vänsterpartiet egentligen har för nyheter att komma med. I tidigare upprop och debattartiklar har uttrycket varit så allmänt att nästan hela partiskalan kan ställa upp på utsagorna.
I detta fall har vi dock fått ett tydligt exempel på förslag som alla partier inte ställer upp på. I alla fall inte vänsterpartiet.
Men inte heller i detta fall är förslaget särskilt nytt. Den tidigare justitieministern Gun Hellsvik (m) förde fram förslaget i mitten av 1990-talet, rapporterar Dagens eko.

Tårta

Tack till Ali och Kalle som har länkat till Röda raketer! Tillsammans ska vi befria hela mänskligheten!

Socialism och feminism

Det går inte att vara socialist utan att också vara feminist.
Socialismen strävar efter att befria hela mänskligheten.
Därför inbegriper socialismen också strävan att befria halva mänskligheten.

Vänstern är inte antisemitisk

Det finns ingen vänsterorganisation som i sina program driver antisemitism. Men det kan också vara intressant att studera vad vänstersympatisörerna tycker.
En undersökning om förekomsten av intolerans bland ungdomar, från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, och Forum för levande historia, ger svaret. Den visar att vänstersympatisörer inte är antisemitiska.

I undersökningen har man tagit fram ett antisemitismindex och jämfört med partisympatier. Låga värden anger låg förekomst av antisemitism. Höga värden anger hög förekomst.
Jämförelsen visar att de ungdomar som stöder vänsterpartier är minst antisemitiska. De ungdomar som stöder borgerliga partier är mest antisemitiska. Eftersom undersökningen omfattar ett relativt stort antal individer (10 555), måste man tillmäta undersökningens resultat hög tillförlitlighet.

Tabell 6. Genomsnittliga indexvärden fördelat efter partipreferens. Samtliga.
Rangordnat efter medelvärde (totalindex).

Angiven partipreferens - Antisemitismindex - Antal svar inom parantes

Syndikalisterna 0,31 (66)
Kpml(r) 0,61 (80)
Vänsterpartiet 0,63 (1203)
Miljöpartiet 0,62 (1118)
Socialdemokraterna 0,89 (2126)
Folkpartiet 0,83 (1124)
Centerpartiet 0,90 (393)
Kristdemokraterna 0,90 (454)
Moderaterna 1,10 (1201)
Sverigedemokraterna 2,15 (466)
Nationaldemokr. partiet 2,55 (90)
Nationalsocialistisk front 2,71 (133)
Vet inte 0,96 (1992)
Bryr mig inte 1,21 (3073)
Samtliga 1,04 (10555)

Trots detta gjorde Margit Silberstein i Dagens eko i går en nyhet med rubriken "Även vänstern har ett antisemitiskt arv". Varför? undrar vi.

Kristen kommunist

Med glädje noterar vi att Kristen kommunist har länkat till Röda raketer.
Tillsammans ska vi finna det nya Jerusalem!

Dagens eko och antisemitismen

Vill Dagens eko framställa vänstern som antisemitisk?
Den frågan inställer sig efter dagens lördagsintervju med Helene Lööw, chef för Forum för levande historia.
Intervjuaren Margit Silberstein tycktes hela tiden vilja leda in samtalet på att vänstern är antisemitisk. Och Helene Lööw bekräftade detta mycket svävande. Utan att ge några tydliga exempel som underbygger påståendet.
Senare under dagen gjorde Dagens eko i sina ordinarie sändningar en nyhet av att vänstern är antisemitisk. Alltså är saken avgjord. Utan bevis.

- När man talar om antisemitism och nynazism, sa Silberstein, så kopplar man oftast ihop det med högerextremism. Men finns det en vänsterantisemitism också?
- Ja, det gör det, svarade Lööw. För det unika med antisemitismen det är att den existerar i nästan alla politiska och religiösa kontexter.
Det finns en antisemitism inom vänstergrupper och den är också väldigt gammal. Den anspelar på judarna som superkapitalisterna, judarna som utsugarna, judarna som den makt som förtrycker det arbetande folket.
Om man tittar på den nationalsocialistiska antisemitismen, så var judarna både superkapitalister men de var också revolutionärerna från vänster.
- Medan vänstern koncentrerar sig på och anspelar på juden som kapitalist? fortsatte Silberstein.
- Ja, och juden som bärare av makten, både den ekonomiska makten och makten över medierna. En symbol för överheten, för förtryckarna.

Var finns exempel på att vänstern skulle ha framställt judarna som en symbol för överheten? Här tycks Helene Lööw blanda ihop nationalsocialismen med socialismen. De exempel hon anger handlar alltså om socialismens motsats.
- Sen är det naturligtvis så att det inte är något generellt problem inom vänstern, mildrade Lööw sina påståenden.

Det är mycket allvarliga anklagelser som Dagens eko och Helene Lööw riktar mot vänstern utan att några exempel anges. Var i Sverige finns det en vänster som är antisemitisk?

LO-medlemmar vill ha vänstern i regeringen

82 - 14 till vänsterpartiet

När statsminister Göran Persson lämnar öppet för en koalitionsregering med vänsterpartiet, så har han starkt stöd bland LO:s medlemmar.
I september förra året presenterade LO-tidningen en opinionsundersökning bland LO:s medlemmar om regeringsfrågan.
En fråga som ställdes var:
Vilket parti vill du helst se i en koalitionsregering med socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet?
82 procent svarade vänsterpartiet. 14 procent svarade miljöpartiet.

En annan fråga till LO-opinionen löd:
Vilka ska sitta i regeringen efter valet 2006 om det blir samma majoritet som nu – det vill säga socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?
Tre regeringsalternativ fick ungefär lika många röster:

Enbart socialdemokraterna (35 %)

Socialdemokraterna och vänsterpartiet (32 %)

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet (30 %)

Enbart socialdemokraterna och miljöpartiet (3 %)

Replik till Maud

Det som presenteras som nya idéer i politiken är sällan helt nya. Så är det inte heller med Maud Olofssons teori att vi inte har råd att sätta folk i arbete.

Vi låter därför den gamle finansministern Ernst Wigforss ge replik:

"Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna.
Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten.
Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.”

"Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag."

"Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer. Då arbetskraften icke används, betyder det också, att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.
Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej…”

Så långt Ernst Wigforss i broschyren "Har vi råd att arbeta?" från 1932.

Mauds ekonomiska teori 2

Som vi tidigare kommenterat lade Maud Olofsson fram en ekonomisk teori i partiledardebatten i riksdagen:

- "Vi andra tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn."

Nu har Östersunds-Posten ryckt ut för att korrigera en av Mauds egendomligheter. Nämligen att den privata sektorn bara säljer till utlandet (!). Tidningen vidhåller dock riktigheten i Mauds påstående att det bara är den privata sektorn som skapar intäkter, medan den offentliga sektorn bara står för utgifter:

- Bortsett från att det inte enbart är försäljning utomlands som bidrar till den offentliga sektorns finansiering, ett helt riktigt konstaterande. Det går inte att börja någon annanstans.
- I en sund ekonomi och om det handlar om konsumtion måste intäkterna finnas först och utgifterna anpassas därefter, skriver.

Vår frågeställning kvarstår:
Blir sjukvård en intäkt om den utförs i privat regi? Eller blir elproduktion en utgift om kraftbolaget ägs gemensamt?

Borgarna förlorar 2

"Det som för bara någon månad sedan såg ut som en promenadseger för den borgerliga alliansen är nu en fullständigt öppen historia."

Länstidningen Östersund

Lars Ohly som minister

Under rubriken "Läsning för alla som tror att USA är värst" ojar sig Svenska Dagbladet över perspektivet att få Lars Ohly som minister i nästa regering.

- Det är obegripligt att Göran Persson inte utesluter att gå in i en formell koalition med vänsterpartiet, skriver ledarskribenten Claes Arvidsson.

Varför skulle det vara obegripligt, undrar vi? Det tillhör väl det normala i en parlamentarisk demokrati att de partier som utgör majoritet i parlamentet bildar regering. Men vad kan man förvänta sig av en ledarsida som i lördags tyckte att riksdagen skulle vara en "bättre plats" utan vänsterpartiet.

Ledaren fortsätter:
- Redan det nuvarande samarbetet är för mycket, men Lars Ohly som minister ...

Tja, vi får väl se. Om vänsterpartiet blir del av en riksdagsmajoritet efter valet (vilket det mesta tyder på) kommer frågan att aktualiseras. Regeringsfrågan kommer att bero på om de ingående partierna utifrån sina olikheter förmår att kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram.

De tydligaste argumenten som ledarskribenten har för att vänsterpartiet inte bör ingå i en regering är att partiet på något sätt har andra åsikter än Svenska Dagbladets ledarsida. Men snälla Svenska Dagbladet, det är väl inte det som ska avgöra om ett parti ska ingå i en regering. Det är väljarna i höstens riksdagsval och de partier som kommer att ingå i en majoritet i riksdagen som avgör. Att Göran Persson inte utesluter vänsterpartiets deltagande i en kommande regering före valet är i det sammanhanget helt naturligt.

Svenska Dagbladet anger några exempel som tydligen diskvalificerar vänstern från regeringsmedverkan:
- Vänsterledaren Ohly är kommunist men säger det inte längre. Han är inte heller längre medlem i den svensk-kubanska vänskapsföreningen. Partiet har kritiserat ofriheten på Kuba (men bevarat den traditionella synen på de "sociala rättigheterna").

Även det faktum att en person som är vänligt inställd till Kuba blev invald som suppleant i partistyrelsen utgör något slags argument.

Efter det snurrar det till sig riktigt och vi får svårt att följa skribentens tankekedja. Han tappar bort utgångspunkten för sin betraktelse och övergår i stället till att redovisa människorättsorganisationen Human Rights Watch' kritik av Kuba, Venezuela med flera i sin senaste årsrapport. För att slutligen erkänna att även USA kritiseras av Human Rights Watch:

- Tyvärr är det också så, som betonas av Human Rights Watch, att president Bushs sätt att hantera frågor om tortyr och fängslanden av misstänkta terrorister bidrar till att försämra läget. Politik för demokrati och frihet rimmar illa med Guantanamo och "icke existerande" fångar i "icke existerande" fängelser. USA förlorar i trovärdighet och kan därmed inte driva politiken med samma kraft som om Bushadministrationen stod upp för centrala rättsprinciper. President Bush sitter trångt i Vita huset. Han behöver en nystart för återta det politiska initiativet. Stäng Guantanamo!

Vi tror att Lars Ohly i allt väsentligt har samma åsikt i den frågan. Får han sitta i regeringen då?

Det är uppenbart att Svenska Dagbladets världsbild inte längre stämmer överens med det nuvarande politiska läget. Därför håller inte längre de gamla argumenten och man har ännu inte hittat några nya. Det blir lite snurrigt.

Luxemburg Liebknecht demo 2006

Varje år samlas tiotusentals berlinare vid begravningsplatsen Friedrichsfelde för att hedra minnet av de mördade kommunisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Så skedde även i år.

Liebknecht och Luxemburg var ledande tyska socialdemokrater i början av 1900-talet. Men i motsats till sitt parti bekämpade de det första världskriget, vilket ledde till fängelsestraff för Luxemburg och att Liebknecht avsattes som riksdagsman och inkallades till militärtjänst.

Efter första världskrigets slut grundade de Tysklands kommunistiska parti, KPD.
Luxemburg och Liebknecht mördades den 15 januari 1919 av högerextrema frikårssoldater.

Ett Luxemburg-citat syntes ofta i demonstrationståget:
"Frihet är alltid frihet för den som tänker annorlunda".

Liksom ett välkänt Liebknecht-citat:
"Fienden står i det egna landet".

Röda raketers fotograf på plats i Berlin i söndags fångade stämningen vid Socialisternas minnesplats.

I år deltog för första gången Oskar Lafontaine, tidigare ordförande för de tyska socialdemokraterna, numera tysk vänsterpartist. På den översta bilden tillsammans med Gregor Gysi och Hans Modrow.

Maud Olofsson och den ekonomiska teorin

Vid dagens partiledardebatt fick vi en underhållande lektion i ekonomisk teori från centerpartiets ledare Maud Olofsson.
Hon talade om ekonomiska samband. Närmare bestämt om förhållandet mellan privat och offentlig sektor:

- Alla vi andra, sa Maud i en replik till vänsterpartiets Lars Ohly, tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn...

Vad betyder detta? Tror Maud Olofsson att det bara produceras varor och tjänster inom den privata sektorn? Producerar inte också offentligt ägda företag och verksamheter varor och tjänster?
Menar Olofsson att privata företag bara säljer sina varor och tjänster utomlands? Är det bara från utlandet som de privata företagen får sina inkomster? Säljer de inte någonting i Sverige?
Är det bara inom den privata sektorn som de anställda betalar skatt?

Maud Olofsson menade att det är klart att det finns ett samband mellan offentlig och privat sektor. Men hennes "intressanta" fråga var:
- Var börjar det någonstans?

Mauds svar var att det börjar med det privata. Alla vi andra tror att det börjar med människor som arbetar och producerar varor och tjänster, oavsett om det sker i privat eller offentlig regi.

Det är ju inte så att sjukvård skapar värden endast om den sker i privat regi. Eller att elproduktion skulle bli "tärande" om kraftbolaget ägs gemensamt.

För mer underhållning, läs hela partiledardebatten här.

Paul Robeson - sångare, skådespelare, aktivist

Paul Robeson (1898-1976) var en internationellt känd amerikansk sångare och skådespelare. Han var son till en slav, som flydde och senare blev präst. Paul Robesons liv kantades av stora framgångar och stora motgångar.
Till framgångarna hörde att han som få svarta ungdomar fick möjlighet att studera, vid Rutgers universitet och Columbia Law School. Princeton vägrade vid den tidpunkten att ta emot svarta studenter. Han blev All-American player i amerikansk fotboll.
Robeson medverkade i flera storfilmer under sin karriär. Den mest kända av dem är Teaterbåten (Show Boat) där han sjöng Ol' Man River. Han gjorde sig också känd för Negro sprituals och för att sjunga ryska och kinesiska sånger på originalspråken. 1949 framträdde han vid förstamajfirandet på Gärdet i Stockholm där han bland annat sjöng Sången om Joe Hill.
Till Robesons motgångar hörde förföljelser för hans engagemang för sociala rättigheter, i synnerhet då det gällde den svarta befolkningens rätt.
Under den antikommunistiska hetsen i USA:s 1950-tal fråntogs Robeson sitt amerikanska pass och förhindrades därmed i sin internationella karriär. I USA hotades arrangörer att anlita honom, vilket fick följder för familjens ekonomi. (Fler amerikanska artister som motarbetades för sina vänstersympatier har vi tidigare skrivit om här.)
1956 inkallades han till förhör av kommittén mot oamerikansk verksamhet. Under förhöret fick han en fråga från kommittéledamoten Gordon H. Scherer:
- Varför stannar du inte i Ryssland?
Varpå Robeson svarade:
- För att min far var en slav, och mitt folk dog för att bygga detta land, och för att jag tänker stanna här och ha en del av det, precis som du. Och inga fascistiskt inriktade människor kommer att kunna förhindra mig från det. Är det uppfattat?

Ett ytterligare smakprov på Robesons sång kan du lyssna på här. Det är Sovjetunionens nationalsång på engelska.

Besinna er - i tid

Ett par citat från Svenska Dagbladets ledare (06-01-14) föranleder ytterligare reflektioner. Ledaren argumenterar för att Sveriges riksdag skulle vara en bättre plats utan vänstern.

I samma ledare förfasar man sig över perspektivet att socialdemokraterna och vänstern skulle kunna ingå i en gemensam regering. Vi har i en tidigare artikel uppmärksammat detta. Ledaren jämförde detta perspektiv med att moderaterna skulle ingå i en regering med partier som har fascistiskt tankegods undangömt i garderoben. Vi konstaterade också att denna tanke mycket väl kan tänkas.

Dessutom ger ju ledarens grundtanke en obehaglig eftersmak:

"Oavsett vilken regering vi får efter valet skulle riksdagen vara en bättre plats utan ett vänsterparti som håller fast vid det kommunistiska tankegodset."

Även i detta fall kan vi se likheter med fascismens samhällsanalys. Hitler önskade i början av 1930-talet en riksdag befriad från vänstern och kommunisterna. Hitler fick också möjlighet att förverkliga sin önskan. Utvecklingen därefter känner vi.

Den tyske prästen Martin Niemöller beskrev den på följande sätt:

“Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan tog de judarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Sedan tog de katolikerna, men jag protesterade inte för jag var protestant.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Svenska Dagbladets ledarsida är farligt nära en ståndpunkt som i sin förlängning har skrämmande historiska förebilder.

Feg provokation

Jyllands-Posten, som fick erkännande som en bra dagstidning när den etablerade sig i Köpenhamn på 1990-talet, har gjort bort sig fullständigt. I höstas lät tidningen tecknare göra avbildningar av profeten Muhammed väl medveten om att troende muslimer uppfattar detta som grov hädelse. Enda syftet med publiceringen var att provocera muslimer, inte minst den minoritet som bor i Danmark.

Respekten för andra religioner är uppenbart satt på undantag inom stora delar av den danska borgerligheten som den obetydliga invandringen av muslimer tycks ha skrämt skiten ur.

Vem trodde för några år sedan att Pia Kjærsgaard med sin fördomsfullhet och populism skulle få ett sådant genomslag bland danskar, som tycktes sätta en ära i att tänka själva. Plötsligt går man i Kjærsgaards ledband till grad att man måste slå mot de svagaste, till och med i Jyllands-Posten.

Muslimska samfund utomlands har reagerat starkt mot denna kränkning. Och plötsligt känner sig danskarna hotade. Det finns anledning. Som om det inte räcker att danskarna skickat sina söner till Irak för att delta i Bushs korståg. Etablissemanget behöver också bespotta muslimerna för att testa yttrandefrihetens gränser bland dessa.

Yttrandefriheten behöver försvaras när den hotad. Men vad handlar detta om? Ren och skär provokation av en sällsynt osmaklig sort. Den intressanta frågan är alltså inte frågan om yttrandefrihet, som Jyllands-Posten försöker göra den till. Den intressanta frågan är varför Jyllands-Posten väljer att provocera muslimer samtidigt som Danmark deltar i ett krig mot ett muslimskt land.

Det är tyvärr från regeringsnivå som dyngan pyrt ur i åratal. I det dramatiska efterspelet efter Jyllands-Postens tilltag kan det bara konstateras att danskarna nu drabbas av vad den danska borgerligheten sått – främlingsfientlighetens frö.

Borgarna förlorar

Det går dåligt för borgarna just nu. Flera av deras tyngsta argument mot regeringen och vänstern raseras av verkligheten.
Trängselskatterna i Stockholm, som utmålats som en katastrof för medborgarna, är på väg att bli en succé. Arbetslösheten går ner. Ekonomin blir bättre.

Det var nästan lite synd om moderaternas andra vice ordförande Kristina Axén Olin i Ekots lördagsintervju. Verkligheten stämmer inte med den borgerliga propagandan.

Hon ställdes genast inför frågan om trängselskatterna, som hon så ivrigt bekämpat:
- Vad säger du idag när försöket beskrivs som en total succé även av dem som har kämpat emot?
- Det beror på hur man ser på sitt ledarskap, svarade Axén Olin.
- Jag kan också köra bil in till stan och se att det är lite trafik och att det är jätteroligt naturligtvis, men det går ju för att jag är höginkomsttagare. Men för övrigt tror jag att för Stockholm och för stockholmarna är det en katastrof.

Det finns flera före detta motståndare som ändrat sig. Till exempel PM Nilsson på Expressen tycker att trängselskatten är en succé och att de borgerliga partierna borde ompröva sin inställning. Och Stefan Lundgren, som är VD på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, tror att trängselskatten kan öka tillväxten.

Men det är inte bara trängselskatten som ser ut att bli ett problem för borgerligheten. Det borgerliga försprånget i opinionsundersökningarna har förbytts i ett försprång för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Moderaterna har också gått tillbaka. De borgerliga partierna byter väljare med varandra, men lyckas inte göra inbrytningar inom socialdemokraterna, trots en tydlig omorientering mot mitten.

Och det värsta av allt för borgarna: ekonomin går bättre.
- Det håller på att vända lite grann i Sverige nu, tvingas Axén Olin erkänna.
- Vi ser en ökad konjunktur, människor får mer pengar i plånboken. Då blir det tuffare. Det gynnar absolut socialdemokraterna och regeringen. Det är alltid lättare för en opposition i en krissituation.

Vad har egentligen borgerligheten att komma med inför höstens val? Den saknar en tydlig vision som skiljer den från socialdemokraterna. Å andra sidan saknas det en riktigt tydlig fråga att kritisera regeringen för. Man har försökt göra tsunamin till en politisk stridsfråga. Men den ledde mest till ett gräl inom borgerligheten. Efter vänsterpartiets lyckade kongress nyligen finns möjligheten för vänstern att bli mer offensiv.

Det mesta pekar på att borgarna kommer att förlora valet i höst.

Woody Guthrie och privategendomen

Den amerikanske artisten Woody Guthrie skrev den patriotiska sången This land is your land. Sången sjungs över hela USA i alla tänkbara sammanhang, i skolor, kyrkor och på olika sammankomster.
Oftast förekommer den i en politiskt neutral version. Men från början var den inte bara en hyllning till landet, dess multietniska befolkning och dess natur. Den riktade också en stark kritik mot de sociala förhållandena i USA.
Ett par textrader löd:

Was a high wall there that tried to stop me
A sign was painted said: Private Property,
But on the back side it didn't say nothing
That side was made for you and me.

One bright sunny morning in the shadow of the steeple
By the Relief Office I saw my people
As they stood hungry, I stood there wondering if
this land was made for you and me.

Det stod en hög mur där som försökte stoppa mig
En skylt var målad med orden privat egendom,
Men på baksidan stod ingenting
Den sidan var gjord för dig och mig.

En ljus solig morgon i skuggan av ett kyrktorn
Vid nödhjälpskontoret såg jag mitt folk
Medan de stod där hungrande, stod jag där undrande om
det här landet var till för dig och mig.


Här kan du lyssna på en version av This land is your land av och med Woody Guthrie.

A tribute to Fredrik Malm

Fredrik Malm, ordförande i folkpartiets ungdomsförbund, LUF, stödde det misslyckade kuppförsöket mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez.

Här kommer en liten sång till Fredrik.

Traditionalister

En skribent på Svenska Dagbladets ledarsida (06-01-14) önskar att vänsterpartiet inte ska få plats i riksdagen efter valet. Även för socialdemokraterna borde det gå dåligt för "så illa är det 2006 att en röst på s mycket väl kan ge politisk makt åt kommunister".

Det är att ge oförtjänt överbetyg åt Göran Persson att han skulle vilja ge makten åt kommunister.
Om vänstern utraderas, blir Sveriges riksdag så mycket bättre, resonerar skribenten. Hur är det med den omhuldade pluralismen?
SvD har också synpunkter på vänsterpartiets utveckling. Är det inte vänstermedlemmarna som ska bestämma partiets färdriktning? Så är det förvisso inte inom moderaterna där Reinfeldt och hans think-tankers vinglat hit och dit för att framställa sig som arbetar- och mittenparti. Det hindrar inte att principen om medlemsdemokrati är den riktiga.

"Men tänk tanken att Fredrik Reinfeldt skulle få frågan om hur han ser på en koalition mellan moderaterna och ett parti som tar avstånd från fascisternas historiska övergrepp, men som samtidigt anser att det finns mycket av värde i fascismens ekonomiska politik och samhällsanalys", skriver Svd.

Just den tanken går tyvärr mycket väl att tänka, bortsett från att ingen sund människa ändå skulle kalla kd, c och fp för fascister.

Vem har ställt centern till svars för de sångböcker med nationalistiska och fascistoida texter som fortfarande erbjuds allmänheten på konferensgårdar drivna av centerrörelsen? Det tycks vara glömt att personer som Sven-Olle Olsson i Sjöbo kunde frodas i centermyllan.
Finns det inte likheter mellan fascismens familjeideal och dagens svenska kristdemokraters? I veckan hörde vi en kristdemokratisk riksdagsman jämföra homosexualitet med kleptomani och pyromani. Hur förhåller sig detta synsätt till nazisternas syn på homosexuella?
På senare tid har vi upplevt folkpartiets omorientering i Pia Kjærsgaards riktning. Smittade främlingsfientligheten av sig på Lars Leijonborg i den danska tv-studion före valet 2002?
Vad ska man i dag kalla de liberaler, bland andra Birgitta Olsson, som fortfarande företräder en human hållning i flyktingpolitiken?
Är hon en traditionalist och partiledaren en förnyare? Nej, det var just sådana grumliga åsikter som folkpartiets "nya" invandringspolitik ger uttryck för som banade väg för Tredje riket.

De verkliga traditionalisterna finns på de borgerliga ledarsidorna. De förmår inte att frigöra sig från kommunistspöken, men förtiger gärna de stämningar och åsikter i Europa och på andra håll i världen som förde nazismen till makten.

Tänk om, tänk nytt, så kanske vi får politiska analytiker värda att respektera inför valet.

Om kunskap

Det finns ingen kungsväg till kunskapen,
och endast den, som inte skyr mödan
att klättra uppför dess branta stigar,
har utsikt att nå dess ljusa höjder.

Karl Marx, ur förordet till Kapitalet

Några insiktsfulla kommentarer från Birger Schlaug

Miljöpartiets förre språkrör Birger Schlaug kommenterar i Göteborgs Posten de osakliga påhoppen på vänsterpartiet. Utifrån och inifrån.

"Att minoriteter skall styra partierna, vilket kritikerna i vänsterpartiet och övrig politisk nobless i vårt land tycks mena, brukade tidigare uppfattas som odemokratiskt."

Hela artikeln kan läsas här.

Persson stöder Ohly

Vi har de senaste dagarna konstaterat att socialdemokraternas argument mot en vänstermedverkan i nästa regering varit ihåliga.

Nu har statsminister Göran Persson uttalat sig. Han utesluter inte en regeringskoalition med vänsterpartiet.

- Jag håller det öppet så får vi se vad som händer. Det beror väldigt mycket på vad som händer under det kommande året, hur valrörelse och debatt drivs, säger Persson i en TT-intervju.

I intervjun välkomnar han uppgörelsen mellan vänsterpartiets olika falanger och gör den enda rimliga bedömningen av vänsterpartiets kongress

- Det värsta som kan hända ett parti är att det finns osäkerhet om var ledarskapet finns.

- Jag tror att det är väldigt viktigt att Lars Ohly har en auktoritet i sitt parti så att vi vet att när vi så småningom samtalar med honom om olika saker vet vi att han företräder sitt parti.

- Jag tycker det känns som Lars Ohly nu är partiordförande i vänsterpartiet, det har varit en ganska turbulent tid.

Persson tillägger också att han går till val på ett socialdemokratiskt valmanifest och söker stöd för en socialdemokratisk regering.

Även vänsterpartiet går till val på ett eget valmanifest och söker stöd för det.

Belafonte talking

Tyrann.
Världens värsta terrorist.
Den världsberömde amerikanske artisten Harry Belafonte har uttalat sig om sitt lands president.

Harry Belafonte framträdde i måndags i den venezuelanske presidenten Hugo Chávez' tv- och radiosändning. Han förklarade varför han besökte just Venezuela:

- Jag tycker att det är det bästa eftersom George W. Bush ivrigt kallar en massa människor tyranner, förtryckare, kränkare av mänskliga rättigheter.
- Det är han som oroat mig mest och som fått mig att inse att jag verkligen borde komma hit.

Belafonte uttalade sig också om Irakkriget:
- Det är tyranniskt av ledarna att ljuga för det amerikanska folket och dra in oss i ett krig som inte är som de sa.

Vita husets talesman Sean McCormack kommenterar Belafontes uttalanden:
- Kanske borde han hålla sig till sjungandet.

---
Lyssna till Harry

Skickligare än opinionen har insett

Vänsterpartiet och Lars Ohly är underskattade. De politiska journalisterna har slentrianmässigt framställt partiet i kris och Ohly som misslyckad. Nu tvingas dessa journalister tänka om.
Kongressen visade stor enighet. Ohly fick stort förtroende.

Först ut på banan att ompröva bilden av vänsterpartiet var SVT:s K-G Bergström. Samma dag som vänsterpartiets kongress började intervjuades han i Gomorron Sverige. Han fick frågan om Lars Ohly kommer att lyckas och svarade:

- Det som talar för är att han är underskattad som debattör och han är skicklig på att klara utfrågningar. Det är få journalister som lyckas få fast honom verkligen.
- Det som talar mot är att socialdemokraterna och vänsterpartiet är som kommunicerande kärl. Om ekonomin förbättras som många prognoser tyder på gynnar det socialdemokraterna och missgynnar vänsterpartiet.
- Det finns mycket utmaningar och mycket problem för honom. Samtidigt är han skickligare debattör och skickligare på att svara på frågor än vad nog opinionen har insett ännu.

En annan variant...

En annan variant på socialdemokratiskt krumbuktande när det gäller en eventuell vänstermedverkan i regeringen efter valet fick vi i Aktuellt i förrgår kväll. Det argumentet handlar om att vänsterpartiet bedriver "överbudspolitik".

I Aktuellt samtalade vice statsministern Bosse Ringholm med vänsterpartiets ordförande Lars Ohly.
- De väldiga överbud som den här kongressen har presterat gör ju inte saken enklare, säger Ringholm.
Samtidigt ser han inte någon ny situation jämfört med hur vänsterpartiet agerat tidigare.
- Vi kommer aldrig att stå för en ofinansierad reform i Sverige, säger Ohly å sin sida.
- Vi kommer att se till att statens och de offentliga finanserna är i ordning, säger han och betonar vänsterpartiets beredvillighet att kompromissa med socialdemokraterna.

Verkligheten de senaste åren är att vänsterpartiet och socialdemokraterna har samarbetat kring de offentliga utgifterna och kunnat hitta kompromisser. Eftersom inget parti har haft egen majoritet har alla varit tvungna att kompromissa. Och det har fungerat.
Bosse Ringholm konstaterar det själv och önskar fortsatt samarbete:
- Vi har ju tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet exempelvis sänkt skatterna för vanliga löntagare, vi har sänkt skatterna för de små företagen, just för att få fler i jobb, och det är någonting som vi gärna vill fortsätta att samarbeta om i fortsättningen.

Om då inget nytt har hänt, som Ringholm säger, finns det ingen anledning att tro att det inte skulle gå att hitta kompromisser i ett regeringssamarbete.

Var finns då det avgörande argumentet för att vänsterpartiet inte kan ingå i en regering?
Lars Ohly nämnde tre problem som kan vara viktigare än den förmenta "överbudspolitiken:
- Vi har en regering som bugar för George Bush, en regering som inte tar fajten mot EU:s odemokratiska utveckling och som har en asylpolitik som är inhuman.

Är det på de tre punkterna som socialdemokraterna vill fortsätta sin politik?
Eller var finns det avgörande argumentet?

(s) + (v) = regering

Vid vänsterpartiets kongress i helgen beslutade partiet att eftersträva platser i nästa regering, om vänsterpartiet efter valet ingår i en majoritet i riksdagen.
Det är en normal strävan. Varje regering måste grunda sitt regeringsinnehav på en majoritet av riksdagens ledamöter.

I Sverige har vi i många år haft en onormal situation. Den socialdemokratiska regeringen har endast bestått av en minoritet och på olika sätt fått söka stöd av andra partier i fråga för fråga. Detta har varit besvärligt för regeringen. Därför har den sökt binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet kring ett särskilt samarbete i vissa frågor. Utan att någonsin släppa in andra partier i regeringen.
Det är ett onormalt tillstånd, med få, om några, liknande exempel från andra länder.

När nu vänsterpartiet tydliggör kravet på att ingå i en regering om det är en del av den politiska majoriteten börjar socialdemokraterna att krumbukta sig.

Roligast blev det när Marita Ulfskog, som är socialdemokraternas partisekreterare, igår sa att vänsterpartiets hållning i EU-frågan utgör ett hinder för partiets medverkan i en regering.

Det är väl ingen hemlighet att Marita Ulfskog själv haft ungefär samma uppfattning som vänsterpartiet i förhållande till EU. Det går tydligen bra för en nej-sägare att vara regeringspartiets partisekreterare.

Det är väl heller ingen hemlighet att flera statsråd i regeringen varit motståndare till Sveriges medlemskap i EU eller till EMU.

Socialdemokraternas argument för att hålla vänsterpartiet utanför regeringen är därför krystade och ihåliga. Med en framgång för vänstern i höstens val kan vi hoppas på en nödvändig omprövning hos socialdemokraterna, så att den norska situationen blir det normala.
Där ingår vänsterpartiet i regeringen.
Med en vänsterframgång i höstens val kanske det inte heller blir möjligt för en minoritet i riksdagen att avgöra vilka som ska sitta i regeringen. Inte i Sverige heller.

Reinfeldt om "mentalt handikappade" svenskar

I Lars Ohlys avslutningstal citerades Fredrik Reinfeldts uttalande om svenska folket:

”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (ur boken Det sovande folket, s. 52).

Detta och andra förklenande omdömen om det svenska folkets förståndsgåvor kommer säkert att följa moderatledaren i valrörelsen.

Även i ersättarvalet...

...vann vann valberedningens förslag kongressens förtroende.
Därmed kan vi slutgiltigt slå fast att vänsterpartiet inte är ett splittrat parti. Det finns en kraftfull majoritet för den politik som beslutats och i val av ordförande och partistyrelse. Det är tydligt att den valda styrelsen och ordföranden talar för partiet.

"mer enat än på decennier..."

Trots att vänsterpartiets kongress i Göteborg ännu inte är avslutad, kan man redan konstatera att Röda raketers bedömning dagen före kongressen bekräftas. I motsats till de missbedömningar som gjorts i de flesta medier!

Två missbedömningar är uppenbara:
1. Bilden av vänsterpartiet som delat mitt itu stämmer inte. Lars Ohly omvaldes som partiordförande av närmare 90 procent av ombuden. Valberedningens förslag till ordinarie ledamöter i partistyrelsen gick igenom ograverat. Inte i något fall har de som framställer sig som "opposition" ändrat partistyrelsens svar på motioner. I de fåtaliga fall där partistyrelsen förlorat har kongressen valt radikalare förslag.
2. De som i borgerliga media kallas "förnyare" har inte i något fall kunnat presentera någon ny politik, vilket naturligtvis medverkar till att gruppen inte vinner stöd.

För den som följt vänsterpartiets historia framstår denna kongress som mer enad än kanske någonsin. Inte på grund av brister i den öppna diskussionen. Nej, snarare på grund av att vänsterpartiet idag driver en politik, som är välgrundad och förankrad i dagens svenska verklighet.
De som kritiserar kongressen för överbudspolitik är i själva verket rädda för att vänsterpartiet ska vinna stöd för sina förslag. Och att delar av valplattformen därmed kommer att förverkligas.

Mycket skrammel för vadå?

Vi läste på DN-debatt några "oppositionella" vänsterpartistiska kommunalpolitiker som oroas över utvecklingen i sitt parti. Katastrofen är nära. Partiet förtvinar i brist på politiskt mod. Osv.
Vad är då lösningen?
Skribenterna anger ett antal punkter:
"Att åstadkomma resultat som förändrar människors vardag där offentlig sektor och civilt samhälle kompletterar varand­ra i skapandet av välfärden.
Att slå vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning samt att parlamentariskt och politiskt arbete utanför de folkvalda församlingarna befruktar varandra.
Att eftersträva en stark parlamentarisk representation och regeringsmakt som medel för att genomföra partiets politik.
Att föredra fronter och majoriteter som baseras på kompromisser framför sekterism och utanförskap.
Att stå för en ansvarsfull samt realistisk ekonomisk politik och nej till överbud som lämpar över problem till efterkommande.
Att medvetenhet skapas om att nuvarande utveckling är ohållbar i ett ekologiskt perspektiv och att detta får återverkningar på dagspolitiken.
Att vidga solidaritetsbegreppet geografiskt samt tidsmässigt till att omfatta även kommande generationer och människor som nu lever i andra världsdelar.
Att tillsammans med andra progressiva krafter påverka EU:s utveckling och acceptera att vissa globala problem kräver överstatliga lösningar."

Vi undrar stillsamt över det radikala i dessa punkter. Finns det något i detta som vänsterpartiet inte redan säger? Finns det något i detta som kan tänkas stöta någon i de övriga riksdagspartierna?
Vi kan inte finna det.
Därmed blir skillnaden mellan de oppositionellas himmel och partimajoritetens helvete obefintlig.

Ett par intressanta frågor inställer sig:

Varför skrivs det så mycket i medierna om de stora motsättningarna i vänsterpartiet när oppositionens program är så oförargligt?

Om nu anledningen till vänsterpartiets låga opinionssiffror vore att partiet inte uttalat ovanstående självklarheter, varför vinner då inte "oppositionen" några anhängare inom partiet?

I måndags kväll hade Aktuellt ett inslag om vänsterpartiets stora kris. De exempel Aktuellt kunde finna var en handfull små kommuner av Sveriges 290. Inte i något av de stora (eller små) distrikten tycks det vara några större problem.

I verkligheten tycks vänsterpartiet vara mer enat än på decennier när det nu samlas till kongress i helgen.

Harold Pinters Nobelföreläsning

Läs den här
Eller se den här (bredband)
Eller här (låg bandbredd)

Spelet kring tsunamin

Göran Persson och Laila Freivalds kallade till presskonferens på eftermiddagen måndagen den 27 december förra året. Den direktsändes i TV.
Vi var nog många som förvånades då regeringen inte tycktes inse vidden av den katastrof som inträffat dagen före.
Var och en som följt nyhetssändningar på svensk TV, CNN eller någon annan utländsk nyhetskanal, förstod att katastrofen även för svensk del närmast kunde jämföras med Estonias förlisning.
Göran Persson talade om ett tiotal svenska offer, samtidigt som allmänheten kunde inse att det snarare handlade om hundratals. Det gav intryck av en regering som inte har koll på läget.
Nu har katastrofkommissionen konstaterat detta. Regeringen hade inte koll på läget. Av detta bör den dra slutsatser.
Att den borgerliga oppositionen utnyttjar detta är naturligt. Nästa år är det val.
Huruvida borgerligheten kan hantera kriser på ett bättre sätt är en öppen fråga. Det finns inget historiskt exempel på att den varit särskilt bra på det. Tvärtom.
En annan fråga inställer sig dock: Vilket ansvar kan och bör ett lands regering ta för att skydda sina turistande medborgare på andra sidan jordklotet? Och vilket ansvar kan och bör turisten ta?
Vi tycker att det är fullständigt orimligt att Sveriges regering och myndigheter ska kunna skydda alla svenskar oavsett var i världen de befinner sig. Den som väljer att göra en resa till ett annat land måste själv göra en riskbedömning: Vågar jag lita på säkerheten i det land jag reser till?
I fallet med tsunamin ställs inte denna självklara fråga. Många av dem som befann sig i Thailand var relativt välbeställda och kunde tala för sig. Regeringen skämdes över sin senfärdighet. Borgerligheten ville fiska röster på människors missnöje. Resebolagen framställde sig som handlingskraftiga när det gällde att hjälpa drabbade svenskar - bara för att senare skicka räkningarna för hemtransporterna till de svenska skattebetalarna. Var det inte självklart att de som tagit betalt för att arrangera resorna skulle ta ett ansvar för de drabbade svenskarna i katastrofens stund? Och varför skulle de gå skadeslösa?
Knappt någon har därför vågat eller haft intresse av att belysa den självklara frågeställningen om den enskildes och resebolagens ansvar.
I stället fick man i radion höra svenskar i Thailand förvänta sig att det svenska räddningsverket skulle befinna sig på plats dagen efter. Är det rimligt? Ska Räddningsverket finnas på plats i hela världen? Och om svaret på det är jakande, så följer frågan: Vem ska betala? Och vad ska vi avstå från i Sverige för att skydda alla svenskar som har råd och själva väljer att resa långt, långt bort?

Franska högern väljer fascismen

Det franska upproret i förstäderna toppar nyheterna dag efter dag. En chockvåg sänds genom Frankrike, Europa och världen. Varför?
Ursprunget tycks vara den provokation, som den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy inledde genom att kalla förortens befolkning för "slödder". Så långt hänger media med i svängarna.
Men var finns analysen av orsakerna?
I våras förlorade den franska borgerligheten folkomröstningen om EU-fördraget. Den samlade tolkningen av resultatet var och är att fransmännen röstade nej för att de ansåg att EU inte tar de sociala frågorna på tillräckligt stort allvar. Den franska folkomröstningens resultat var på detta sätt en seger för den franska vänstern. Det franska kommunistpartiet var den samlande kraften bakom denna seger.
Fransmännens nej sände en chockvåg genom EU-etablissemanget.
President Chirac förstod signalen från sin befolkning och har sedan dess försökt lyfta fram de sociala frågorna inom EU (läs här). Detta har fått andra delar av den franska borgerligheten att förfäras. De blev skrämda av ett perspektiv där kommunisterna samlar en majoritet av folket för en alternativ, mer social, politik. Samtidigt såg de en borgerlig president som "backar" efter motgången och också ställer de sociala frågorna i centrum.
Inför nästa presidentval fanns möjligheten att de sociala frågorna skulle stå i blickpunikten. Och borgerligheten vet att de har mindre trovärdighet i de sociala frågorna. De skulle komma att förlora nästa val.
Därför har delar av den franska borgerligheten valt att försöka vända allas blickar bort från de sociala frågorna. I stället vill de ställa motsättningen mellan traditionella vita fransmän och invandrare i centrum. För att åstadkomma det behövdes Sarkozys provokation och en upptrappning av motsättningar på rasmässiga grunder.
Sarkozy räknar med att han på detta sätt kommer att samla den traditionella borgerligheten i Frankrike. Han tror att han kan få den yttersta högerns röster (som hittills röstat på le Pen). Han tror också att han kan göra inbrytningar bland de vänsterväljare som fått sina bilar sönderbrända.
Att Sarkozy kallade förortens invånare för "slödder", var inget förlupet yttrande. Det var en medveten provokation. På ungefär samma sätt som Sharons besök på Tempelberget var en medveten provokation.
Sarkozy har hittills lyckats fullständigt med sin provokation. Frustrerade och omedvetna ungdomar i förorten gick på den. Liksom media. De har hjälpt honom att flytta den allmänna opinionens blickar bort från de verkliga sociala problemen.
Sarkozy har lyckats vända debatten från sociala frågor till rasfrågor. På ungefär samma sätt som Hitler lyckades med det i Tysklands 30-tal.
Den franska högern har, i rädsla för vänsterns framgångar, valt fascismen.
Det är ett högt spel. Än finns möjligheter att avslöja komplotten.
Alla demokratiska krafter måste bidra till att avslöja den - innan det är för sent.

Vad talar egentligen emot kommunismen?

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Kommunismens lov ur pjäsen Modern av
Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker
Just nu aktuell på Stockholms stadsteater med Tolvskillingsoperan

Jag har blivit kommunist

"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland.
Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Eluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."

Pablo Picasso (1881 - 1973), spansk konstnär, medlem i Frankrikes kommunistiska parti från 1944 till sin död.
Läs boken Picasso: The Communist Years

En vacker melodi

Klicka här.

Vänsterns ekonomisk-politiska vägval

En arbetsgrupp inom Vänsterpartiet har tagit fram ett förslag till ekonomisk-politisk policy för partiet. Genast börjar skallet: "70-talsretorik i v:s nya valplattform" (SVT).
"Överbudspolitik", säger Johan Lönnroth och menar att "för vänsterpartiet väntar bara en ökenvandring om det här blir partiets politik".
Lars Bäckström, riksdagsman (v) kallar det för en "önskelista" och fortsätter:
- Flera av förslagen är inte realistiska.
"Med det senaste ekonomiska 'policydokumentet' tar vänsterpartiet ännu ett kliv vänsterut", skriver DN. "Sektkänslan är påtaglig."
Vadan denna ilska över förslaget?
Förslaget kan i korthet sammanfattas i några enkla konstateranden kring näringslivets och arbetsmarknadens utveckling. Liksom jordbruket de senaste hundra åren minskat sin andel av de sysselsatta samtidigt som jordbruksproduktionen ökat, så ser vi i dag en liknande tendens inom industriproduktionen. Färre anställda producerar med den nya teknikens hjälp allt mer.
Den sektor inom ekonomin som växer är tjänsteproduktionen.
Frågan inställer sig då: Ska denna ökning enbart ske i privat regi? Eller ska den också ske i offentlig regi?
För var och en som står till vänster är svaret enkelt. I privat regi blir det den som har pengar som kan konsumera mer. Om tjänster i stället produceras i offentlig regi, kan alla oavsett inkomst konsumera tjänsterna. I det offentligas regi finns möjligheter till utjämning mellan fattig och rik.
För att möjliggöra en ökad offentlig tjänsteproduktion måste en ökad andel av de nya rikedomarna tillföras den offentliga sektorn. Skatterna måste höjas.
Detta behöver inte betyda att den enskilde får mindre i plånboken, eftersom lönerna också höjs.
Detta är ett enkelt och logiskt resonemang.
Det borde inte förvåna någon att vänstern vill att en större andel av produktionen ska ske i offentlig regi. Det har ju liksom alltid varit vänsterns kännemärke, eftersom vänstern vill utjämna människors livsvillkor.
Det är inte förvånande att borgerliga ledarskribenter angriper förslaget. Det som förvånar är däremot att en del vänsterdebattörer och v-riksdagsmän har så kraftfulla invändningar.
När nu den första krutröken lagt sig återkommer en grupp medlemmar i Vägval vänster med en mer nyanserad kritik (GP 6/10). Man säger till och med att det är "bra" att arbetsgruppen tagit fram dokumentet. Och att "det mesta av vad de fem skriver håller vi självklart med om".
Nu handlar kritiken om att de växande behoven av vård och omsorg "inte enbart kan finansieras med skatter". Den främsta orsaken sägs vara den "internationella skattekonkurrensen"
Argumentet håller inte. Erfarenheten visar att de länder som haft de högsta skatterna i Europa klarat sig mycket bra i den internationella konkurrensen och samtidigt kunnat leverera en bättre välfärd till sina medborgare. Varför skulle inte detta gälla även framöver?
Om argumentet skulle vara giltigt innebär det att kraftiga skattesänkningar är det bästa sättet att utveckla ekonomin, vilket borgarna hävdar. Men det finns inga exempel på att en sådan politik varit lyckosam - varken för ekonomin eller medborgarnas välfärd. Det har enbart varit lyckosamt för kapitalet.
Anledningen till att borgarna ställer sådana förslag är att de vill att den privata konsumtionen och produktionen ska öka, eftersom det då blir de rika som får mer.
För vänstern borde det vara självklart att öka den offentliga konsumtionen och produktionen eftersom det kan garantera en jämnare fördelning - åt var och en efter behov.
Om vänstern inte tar ställning för det offentliga i detta vägval kommer det verkligen att leda till en ökenvandring till de borgerliga partier som redan driver en sådan politik.

"Vänsterns hjälte" i Expressen

Expressen har på senaste tiden publicerat ett par artiklar av den brittisk-amerikanske journalisten Christopher Hitchens. Den ena har titeln "Varför sviker vänstern Irak?", den andra "Kommunisternas finaste medalj". I den första artikeln angrips vänstern för att motsätta sig kriget i Irak, ett krig som Hitchens hyllar. I den andra angriper han Nobelpriset som en kommunistisk utmärkelse (!).
Båda artiklarna utgör våldsamma angrepp på vänstern, men författaren framställs av Expressen som en "vänsterns hjälte". Märkligt! Hur kan någon som är vänsterns hjälte angripa vänstern så furiöst? Om artiklarna varit skrivna av någon populist på yttersta högerkanten hade det varit begripligt. Men "vänsterns hjälte"?
En snabb koll på nätet ger förklaringen.
Christopher Hitchens var trotskist i sin ungdom. Det var länge sedan. Hitchens anser sig inte längre tillhöra vänstern.
På senare år har Hitchens gjort sig känd som en av Bushadministrationens ivrigaste supportrar. Han har försvarat Natos angreppskrig mot Jugoslavien. Han stöder USA:s ockupation av Irak. Han riktar våldsamma angrepp mot Noam Chomsky och Michael Moore. Och nu senast mot Nobelpriset för att det delats ut till människor med vänstersympatier, som Harold Pinter, José Saramago, Dario Fo och Elfriede Jelinek.
Varför väljer Expressen att ge sådant utrymme åt denne man? Och varför väljer tidningen att kalla honom "vänsterns hjälte", trots att han inte själv anser sig tillhöra vänstern och trots att hans dagliga gärning går ut på att angripa vänstern?
Det är ohederligt.
Det är lika ohederligt som om Svenska Dagbladet hade kallat sin kolumnist Göran Skytte för "vänsterns hjälte". Men det gör inte SvD, vilket länder den tidningen till heder.

Vänstern den stora vinnaren i Tyskland

Det tyska vänsterpartiet, Linke.PDS, har gjort ett starkt valresultat. Enligt sammanräkningen kl 21.46 har vänstern ökat med 4,7 procent sedan förra valet och är därmed i särklass det parti som ökat mest. Sammantaget ligger partiet på 8,7 procent och tycks därmed bli förbundsdagens fjärde största parti, en halv procent före de gröna. Det är ett viktigt resultat. Den socialistiska vänstern får en kraftfull representation i Europas starkaste land.
CDU/CSU har ingen majoritet. SPD och de gröna har inte heller majoritet. Däremot har SPD, de gröna och Linke.PDS en klar majoritet.
Den enda rimliga tolkningen av detta valresultat är att de tyska väljarna gått åt vänster. SPD har förlorat ungefär lika mycket som Linke.PDS har vunnit. Det är socialdemokratiska väljare som har rört sig vänsterut i protest mot SPD:s högervridning.
Däremot tycks de politiska förutsättningarna för en vänsterkoalition saknas. Gerhard Schröder verkar hellre vilja gå högerut än att följa de tyska väljarnas vilja.

Tysk vänster oroar kapitalet

Den tyska valrörelsen får mycket liten uppmärksamhet i svenska media. Det är märkligt eftersom Tyskland är det startkaste landet inom EU och dessutom ett grannland.
Annat är det i t ex Financial Times. Där ägnas artikel efter artikel åt den oro som kapitalet känner inför en möjlig vänsterframgång i valet. "Tysklands val kommer att ha djupa återverkningar" är rubriken på en artikel av Wolfgang Munchau 15/8.
Han menar att den verkligt viktiga frågan är om Tyskland kommer att kunna genomföra "strukturella ekonomiska förändringar".
Hur kan det vara så, skriver Munchau, att den starkaste politiska kraften i öst, 15 år efter den tyska återföreningen, återigen är den yttersta vänstern?
Om ett stort antal tyskar vänder sig mot den fria marknaden, vilka möjligheter finns det då för ekonomiska reformer i Tyskland och övriga kontinentala Europa?
Financial Times oroar sig. Vi andra gläds över möjligheterna.
En annan värld är möjlig!

Tyska vänstern på frammarsch

Knappt sju veckor före förbundsdagsvalet i Tyskland ligger det nya Vänsterpartiet, die Linke.PDS, fortfarande på tredje plats i opinionsmätningarna. Enligt opinionsinstitutet Forsa, som gör mätningar för Stern och RTL, ökade Vänsterpartiet till 12 procent. De gröna och liberala FDP har 7 procent vardera. Socialdemokraterna ligger på 26 procent medan högerpartiet CDU ligger på 45 procent.
Om opinionen håller i sig talar det mesta för ett maktskifte i Tyskland, men med ett tydligt inslag från vänstern utanför socialdemokratin. Socialdemokraterna har förlorat mycket av sitt väljarstöd på grund av sociala nedskärningar. I ledningen för det nya Vänsterpartiet finns Gregor Gysi och förre ordföranden för de tyska socialdemokraterna Oskar Lafontaine.

Om världsläget

"Den ödesdigra utvecklingen utomlands har på nytt lärt oss två sanningar om friheten för ett demokratiskt folk.
Den första sanningen är, att friheten i ett demokratiskt land inte är säkerställd om folket tillåter att den privata maktkoncentrationen får utvecklas till en punkt då den blir starkare än den demokratiska staten själv. Detta är i realiteten fascism - kontroll över staten av en individ, en grupp eller genom någon annan form av privat maktutövning...
Det pågår hos oss i dag en privat maktkoncentration som saknar sitt motstycke i historien."

USA:s president Franklin D Roosevelt, den 29 april 1938

Ompröva utbildningspolitiken

För ett arbetarparti borde en minskad social snedrekrytering till högre studier vara ett kriterium på att man bedriver en riktig utbildningspolitik. Om resultatet i stället blir det omvända eller att en kraftig social snedrekrytering består, så borde detta leda till en allvarlig omprövning.
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.

Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?

Jazzmusiker stöder vänstern

Visste du att de flesta kända jazzmusikerna i USA stödde vänstern? Faktiskt alla som du gillar!
Dessutom fanns det många konstnärer, poeter och författare som stödde vänstern.
1943 valdes kommunisten Benjamin Davis till New York City Council.
I hans valkampanj inrättade Paul Robeson, känd bl a från filmen Teaterbåten där han sjöng Ol' Man River, en Committee of Artists för att stödja Benjamin Davis val.
I denna kampanj fick Davis stöd från:

Richard Wright
Lena Horne
Duke Ellington
Count Basie
Mary Lou Williams
Coleman Hawkins
Billie Holiday
Jimmie Lunceford
Art Tatum
Ella Fitzgerald
Lucky Roberts
Josh White
Pearl Primus
Fredi Washington
med flera.

När Davis återvaldes 1945 fick han också stöd från:

Jose Ferrer
Leonard Bernstein
Frederick O'Neal
Jerome Robbins och
Langston Hughes.

Stödet från konstnärer och musiker minskade dock då de hotades att mista sin försörjning på grund av sitt stöd till vänstern.
Agenter och managers, som Moe Gale, Joe Glaser och William Morris Agency, vägrade att godkänna kontrakt med stjärnor som:

Erskine Hawkins
Louis Armstrong
Benny Goodman
Count Basie och
Billie Holiday

Agenterna hotade att bryta kontrakt för skivinspelningar, tv, danser och andra tillställningar om artisterna inte avbröt sina kontakter med vänstern.
Så kan det fungera i frihetens USA.

(Källa: Paul Robeson, Artist and Citizen, Rutgers University Press, 1998)

Om frihandel

”Men, i allmänhet, är dagens protektionistiska system konservativt, medan frihandelssystemet är destruktivt. Det bryter upp gamla nationaliteter och driver motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin till dess yttersta punkt. Med andra ord, frihandelssystemet påskyndar den sociala revolutionen. Och endast i denna revolutionära mening, mina herrar, röstar jag för frihandeln.”

Karl Marx, Tal i frihandelsfrågan, 9 januari 1848
engelska tyska

Feminism och klasskamp

I Vänsterpartiets program beskrivs feminism och klasskamp som två olika områden av människors samhällsliv som måste "analyseras var för sig".
Det är i och för sig möjligt att göra. Vad som helst i världen kan och bör analyseras var för sig. Men de kan och bör också sammanföras till en helhet.
För en socialistisk rörelse bör strävan vara att få en helhetsbild av samhället, att förstå samhället utifrån ett gemensamt perspektiv. Världen är inte tudelad, utan en och densamma.
Men i Vänsterpartiets program får man intryck av att världen är delad i två.
Där finns en sfär som har med klasskamp att göra och en annan som har med könsmaktsordningen att göra. Patriarkatet beskrivs som "en självständig maktfaktor i samhället."
Man skriver att "männen som grupp utövar sin makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete både i familj och samhälle." Detta är en beskrivning av nuvarande förhållanden, men ingen analys av vad dessa förhållanden beror på. Programmet saknar en analys av varför det ser ut på detta viset.
Vad grundar sig männens makt på? Har den tillkommit utifrån sig själv eftersom den är en "självständig maktfaktor"? Är den oberoende av allt annat? Av ekonomi och klasskamp?
I Vänsterpartiets program finns en mening som omtalar grunden till dessa förhållanden. Där sägs att "patriarkatet har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer." Detta instämmer vi i, men varför detta skulle göra könsmaktsordningen till en "självständig maktfaktor" blir obegripligt.
I Marx' analyser är människors status i samhället beroende av deras förhållande till produktionsmedlen, dvs. deras ägande, inflytande och andel av samhällets produktion. Underordningen i klassamhället beror på brist på ägande och inflytande, vilket leder till en mindre andel av produktionsresultatet.
Kvinnor har, generellt sett, ett mindre ägande, mindre inflytande och erhåller därmed en mindre andel av produktionsresultatet. På så sätt går det att förklara kvinnors generella underordning i vårt samhälle utifrån ett marxistiskt klassperspektiv: Kvinnors underordning i samhället beror på deras underordnade ställning i ekonomin. Och på samma sätt går det att förklara patriarkatet utifrån mäns dominerande ställning inom ekonomin.
Det är viktigt att understryka att detta enbart gäller på ett generellt plan och inte för individer. Vi har ju viktiga undantag, som Antonia Axson Johnson, som är god för mer än fem miljarder dollar, enligt Forbes. Hon är, som individ, inte underordnad.
Vad beror det på att kvinnor generellt sett har ett mindre ägande, mindre inflytande och en mindre andel av den samhälleliga produktionen?
I grund och botten beror det på att det historiskt sett funnits en arbetsdelning mellan män och kvinnor, där männen fått huvudansvaret för produktionen och kvinnorna för reproduktionen, dvs. barnen. Att det förhållit sig på det viset har naturliga biologiska orsaker: det är kvinnan som föder och ammar barnen. Det har lyft ut kvinnan från produktionen, åtminstone under perioder. Och i de flesta samhällsformer som hittills existerat har detta inneburit en mindre andel av ägande och inflytande över denna produktion.
Så vad gör vi åt saken?
Ska vi stillatigande acceptera en biologisk "nödvändighet"?
Alls icke!
Det finns stora möjligheter att höja kvinnors generella status i samhället. Men det handlar då om att höja kvinnans ställning inom ekonomin, inom produktionen.
En utbyggd offentlig barnomsorg har ökat kvinnors möjligheter till arbete och egen försörjning. Det arbetet måste förstärkas ytterligare.
Rätt till heltidsarbete och en uppvärdering av lönerna inom kvinnodominerade yrken är viktiga krav för att öka kvinnors ekonomiska självständighet.
Föräldraförsäkring och annan lagstiftning kan förändras så att båda könen får mer likartade rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Biologin spelar en roll i samhällslivet och kan analyseras enskilt, men är ingen "självständig maktfaktor" i samhället.
I boken "Naturens dialektik" har Friedrich Engels påvisat hur det mänskliga livet kan analyseras i olika sfärer, i en hierarkisk ordning, men som alla utgör en helhet.
Den mest grundläggande sfären är den mekaniska. Därpå följer den fysiska, kemiska och biologiska. Alla dessa faktorer, som kan analyseras "var för sig", är förutsättningar för ett mänskligt samhälle. Men Engels anger ett par sfärer till: den samhälleliga och det mänskliga medvetandet.
Det mänskliga samhället är i och för sig beroende av mekanik, fysik, kemi och biologi, men är inte helt utlämnat till dessa områdens lagar. Det mänskliga samhället har genom årtusenden förändrats och uppvisat olika skepnader utifrån samma biologiska och kemiska grundvalar. Det finns ju även exempel på matriarkat, dvs. samhällen där kvinnans ställning varit dominerande på grund av att hennes ekonomiska ställning varit dominerande.
Det bevisar att det är möjligt för människor att i samhället förändra sina förhållanden - men ytterst beror dessa möjligheter på samhällets produktionsförmåga och produktionsförhållanden.
Som vi ser det finns det ingen anledning att dela upp det mänskliga samhället i två olika sfärer som är oberoende av varandra - klasskamp och feminism. En sådan tudelning utgör bara en teoretisk grundval för två olika partier: ett socialistiskt och ett feministiskt. Och det är ingenting som vi behöver. Vi behöver mer enhet och gemensam styrka i kampen för ett bättre samhälle.
En framgångsrik socialistisk rörelse måste kunna påvisa hur olika aspekter av mänskligt liv är en helhet och förena olika samhälleliga krafter mot ett och samma mål. Som Maria-Pia Boethius uttryckte det vid ett framträdande i Tensta gymnasium:
- Vi vill inte bara uppnå jämställdhet med männen. Vi vill nå mycket längre. Tillsammans med männen vill vi nå friheten!
Poängen med Marx' perspektiv är att det ger ett helhetsperspektiv som befriar alla människor, ett samhälle där "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling."
Detta borde Vänsterpartiets program förtydliga.

Kommunismen

"Även om alla människor inte betraktar kommunismen som sin sak, så betraktar kommunismen alla människor som sin sak."

Bertolt Brecht

Revolutionera EU!

Huvudsaken för en socialistisk strategi måste vara att åstadkomma förbättringar för folket. Insikten om att det kapitalistiska ekonomiska systemet i första hand gynnar kapitalisterna är utgångspunkten för strävan att skapa ett socialistiskt samhälle. Möjligheten att genomföra en sådan samhällsomvandling beror framförallt på det stöd en sådan omvandling får hos folket. Möjligheten att nå majoritet.
Kampen för förbättringar måste föras där makten i samhället finns. På arbetsplatser, på gator och torg, inom politiken i kommunfullmäktige, landsting, riksdag och i dag även inom EU och FN. För det är ju så i dagens värld att det behövs mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa politiska och ekonomiska områden oberoende av politiska och ekonomiska system.
Människor med en socialistisk utgångspunkt har naturligtvis synpunkter på hur de politiska och ekonomiska organen i Sverige är konstruerade och vilka beslut som fattas. Det är helt naturligt, eftersom det i vårt land är andra politiska och ekonomiska intressen som byggt upp dessa organ och som behärskar dem. Denna slutsats leder oss dock inte till att avstå från att arbeta inom politiska församlingar som behärskas av motståndare. Tvärtom, den enda vägen framåt är att allt mer envist företräda folkets intressen i dessa församlingar.
Samma sak gäller EU. Den har byggts upp av motståndaren. Motståndaren har majoriteten och därmed makten att fatta beslut inom dess organ. Detta betyder dock inte att vänstern ska avstå från att arbeta inom EU eller att ens sträva efter EU:s avveckling eller ett svenskt utträde ur EU. Snarare bör vänstern arbeta för att revolutionera EU.
Rent konkret betyder det att arbeta inom EU i den mån möjligheter ges och framförallt arbeta på att förändra styrkeförhållandena i varje land som är medlem i EU, att skaffa sig majoritet.
Så länge borgerligheten och socialdemokratin dominerar Europas länder kommer EU att ha en borgerlig karaktär. En förändring av detta förhållande kräver att Europas folk kan vinnas för vänstern. Vägen framåt för att nå detta mål är att mer envist företräda folkets intressen i varje land, och inte minst att vänsterpartierna i Europa ökar sitt samarbete.
Paroller om att Sverige ska ut ur EU är en defensiv linje. Även om den skulle lyckas kommer Sverige ändå att vara beroende av beslut som fattas i EU (jämför situationen i Norge, för att ta ett närliggande exempel).
Och även om vi hypotetiskt tänker oss att EU skulle läggas ner, så står vi ändå inför problemet att Europas länder behöver mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa områden. Möjligheten att i det läget bygga upp ett samarbete med progressiv inriktning kommer återigen att bero på de politiska och ekonomiska styrkeförhållandena i de länder som ska samarbeta. Det vill säga: Vem har majoritet? Vem har makten?

Fienden

"Varje folks huvudfiende står i det egna landet."

Karl Liebknecht, i ett antimilitaristiskt flygblad maj 1915

Lär av den tyska vänstern

De båda vänsterpartierna PDS och WASG kommer att framträda gemensamt i det tyska parlamentsvalet den 18 september under beteckningen "Vänsterpartiet" (die Linkspartei).
I väljarundersökningar får det nya partiet mellan 10-12 procent av rösterna. I östra Tyskland över 30 procent och är därmed det största partiet. Om resultatet håller sig till valet pekar allt på att Vänsterpartiet därmed blir Tyskland tredje största parti.
Före enandet hade PDS cirka 5 procent av väljarstödet, WASG 2 procent. Enandet har gett en skjuts framåt på flera procent. Ett plus ett har blivit tre.
Ett starkt socialistiskt vänsterparti i den tyska förbundsdagen förändrar den politiska kartan i Europa.

Om att förverkliga ideal

"Nog vet vi att man inte kan förverkliga ideal,
men vi vet också
att ingenting i världen har skett,
ändrats, uträttats
utan
idealets eld."

13/3 1919
Kurt Tucholsky, tysk författare, begravd på kyrkogården i Mariefred

Avhoppade miljöpartister

Den senaste veckan har några avhopp från vänsterpartiet till miljöpartiet rapporterats. Om det nu är så att avhopparna tycker att miljöpartiet är ett bättre parti, så är det inte så konstigt att det inte har trivts i vänsterpartiet.
Deras försök att göra vänsterpartiet mer borgerligt har misslyckats. Och tur är väl det. Borgerliga partier finns redan. Miljöpartiet finns redan. Att göra om vänsterpartiet till ett annat parti som redan finns var ett egendomligt och meningslöst företag.
Att människor med en miljöpartistisk ideologi är medlemmar i miljöpartiet är mer naturligt än att samma personer ska vara medlemmar i vänsterpartiet. Att det har tagit dessa personer tiotals år att komma underfund om detta är att beklaga. Det kan inte ha varit roligt att vara medlem i fel parti.
Troligtvis finns det några fler miljöpartister kvar i vänsterpartiet som i enlighet med sin nedskrivna plan vill skada vänsterpartiet genom att hoppa av partiet under kommande år.
Det återställer i så fall ordningen. Det är enklast om var och en är medlem i det parti som står en närmast.

Englands sak är svår

Efter de avskyvärda bombdåden i London poppar debattörer upp som menar att vi i Sverige ska göra Englands sak till vår. Med detta menar man att vi nu ska ställa upp på USA:s och Storbritanniens sida i "kampen mot terrorismen". Problemet med denna kamp är att terrorismen i stor utsträckning skapats av USA:s och Storbritanniens politik.
Vi får inte glömma att såväl USA som Storbritannien är krigförande länder, även om krigen förs i andra länder och inte på det egna territoriet. Det "friendly" London som möter turisten råkar vara huvudstad i ett land som tillsammans med USA dödar oskyldiga människor i andra länder.
Genom att USA och Storbritannien startade krig mot Irak - utan att ha världssamfundets stöd - skapade de förbittring och hat. På så sätt gjorde de sina egna folk till måltavlor för angrepp.
USA:s och Storbritanniens politik har skapat en grogrund för terrorister. Solidaritet med det brittiska folket handlar om att stödja deras vilja till förändring av Storbritanniens politik i mer fredlig riktning.