17 november 2007

Trippelfirande!

Tre nya bloggare har länkat till Röda raketer:

Feministisk vänstertjej
Kärlek och Socialism
och Ung vänsters tidning Röd Press.

Det firar vi med Rebellflickan av Joe Hill. Inte bara i en version, utan tre.
Den första versionen börjar med att Elisabeth Gurley Flynn (som Joe Hill skrev sången till) berättar om sångens tillkomst. Flynn blev senare ordförande i USA:s kommunistiska parti. Hon ligger begravd på en kyrkogård i Chicago.

Den andra versionen är en lite mer klassisk, släpig folksångsvariant.
Den tredje varianten är rockigare och på svenska med Christer Forsberg.
-------
Läs mer om Joe Hill från Gävle.

08 november 2007

Sexuell lösaktighet bakom järnridån

Vad hade kommunisterna egentligen för sig bakom muren?

Det kan ibland vara lite kul att läsa antikommunistisk propaganda. Och för en tid sedan råkade vi på en riktig goding som vi inte till något pris vill undanhålla allmänheten. Det var i den amerikanska tidskriften Reader's Digests svenska utgåva, Det Bästa, från april 1955. Där hittade vi en artikel som förfasar sig över den sexuella lösaktigheten i de socialistiska länderna:

"Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften", skriver författaren Leland Stowe. "Den fria kärlekens utnyttjande som redskap i den totala politiska erövringens tjänst har lett till en hejdlös promiskuitet, som griper allt mer omkring sig och snart är förhärskande bland de bortåt 25 miljoner ungdomar som bor i Sovjets satellitstater."

"Med den nya röda sexualmoralens välsignelse har de unga slängt sådana 'omoderna borgerliga fördomar' som föräktenskaplig kyskhet och äktenskaplig trohet. Kärleken stämplas med rättfram cynism som en naturdrift i klass med hunger och törst. Den sexuella hämningslösheten har utvecklats till ett regelrätt program, klart att träda i funktion och underminera ungdomen i varje nytt land där kommunismen vinner maktställning."


Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Staty i Potsdam.

Därefter följer en rad exempel. Bland annat den anonyme 25-årige bulgar som berättar att "i hans hemland gör kommunisterna narr av alla flickor som vill hålla på sig tills de gifter sig. 'Följden är att det i många samhällen knappt finns en flicka över 14 år som är oskuld'".

En 19-årig anonym ungersk mekaniker berättar: "Karlarna som arbetar vid byggena i M- går ut och dansar med arbeterskorna, och sen stannar de över natten i deras baracker. Att det ligger sju åtta kvinnor i samma rum generar ingen. Kvinnorna byter partner hur som helst."

"Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och 'hem' av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång."

Lösaktiga ungdomar bakom järnridån.

"En anonym 24-årig tyska skildrar "den atmosfär av allmän lösaktighet" som skapats "med kall beräkning" vid de nya statliga fabrikerna och byggnadsföretagen: "Så föreslår de manliga arbetskamraterna att flickorna ska ställa till med en bjudning på rummet, och så tar de med sig en massa vodka. Snart är hånglet i full gång. Ingen kontrollerar vad som försiggår, och ingen blir anmäld för förargelseväckande beteende. Det tvärtom uppmuntras."

"I början skickade de röda satellitregeringarna ut hela lastbilar med prostituerade till fabriks- och kolgruvedistrikten. Sedan blev det de vanliga kvinnornas tur att vräkas in i denna erotiskt överhettade atmosfär.""Det moraliska förfallet har i alla sovjetiserade länder resulterat i rekordartade 'årsskördar' av faderlösa barn." En ungersk anonym arbetare berättar om "en affisch som satt på väggarna i stålverket i Stalinvaros och där texten löd: 'Att föda barn är för den gifta kvinnan en plikt - för den unga flickan en ära.'"

"'Det anses inte längre vara någon skam för en ogift kvinna att bli mor', säger en anonym före detta officer. 'Hon behöver inte dra försorg om barnet. Staten formligen trugar henne att lämna ifrån sig det på något av de offentliga barnhemmen.'"

Under socialismen ordnas hela tiden ungdomsläger och danstillställningar.

Ja, vi skulle kunna fortsätta länge till, men dessa exempel räcker för att slå fast en ny definition av socialismen:

Socialismen är ett erotiskt överhettat samhälle där sexualiteten betraktas som en naturdrift och uppmuntras. I det socialistiska samhället skambelägger man inte ogifta mödrar. Det finns barnomsorg för alla barn. Och där låter man naturen ha sin gång. Under socialismen ordnas det ideligen idrottsevenemang, nattutflykter, danstillställningar och ungdomsläger. Där lämnas dörren överallt på vid gavel för sexuella äventyr. I det socialistiska samhället går kontrollanterna hem och ingen blir anmäld för förargelseväckande beteende.

"Wow"!

06 november 2007

Oktoberrevolutionen 90 år

I morgon, den 7 november, firar vi den stora socialistiska oktoberrevolutionens 90-årsjubileum. Det var då som bolsjevikerna med Lenin i spetsen tog makten i Ryssland och vände upp och ned på hela världspolitiken.

Fram till dess var det de feodala och kapitalistiska makterna som ensamma styrde i världen. Efter det blev världen annorlunda.

Oktoberrevolutionen inspirerade arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna och de undertryckta folken i kolonierna.

Före revolutionen i Ryssland befann sig Lenin i exil i Zürich i Schweiz. Han bodde på Spiegelgasse 14 i det som idag är ett populärt turiststråk.

Än idag minner en plakett på huset om att ledaren för den ryska revolutionen bodde där.
Från Schweiz reste Lenin i ett plomberat tåg genom Tyskland och sedan vidare genom Sverige och Finland för att komma till revolutionens Ryssland. Resten av historien gjorde att världen aldrig mer blev sig lik.
Grattis på 90-årsdagen!
-------
Läs även:
DN, SvD och These exiled years (som också har ett klipp från Sergei Eisensteins Oktober), och

Protest mot kriget

Protest idag mot kriget på 5th Avenue i New York. Det är kväkarna som protesterar och hänger ett gult band för var och en som stupat.
-------
Från Röda raketers korrespondent i New York.

02 november 2007

Antonio Gramscis pedagogik

Vi har tidigare hänvisat till en artikel om utbildning, som den gamle italienske kommunistledaren Antonio Gramsci skrivit. I sin fängelsecell i Mussolinis Italien funderade han över utbildningen och samhället. Det finns anledning att beröra hans tankegångar djupare.

I sina intressanta anteckningar tar han upp frågeställningar som är aktuella för dagens svenska utbildningsdebatt. Hans syfte är att forma ett utbildningssystem, som förmår att skapa ett intellektuellt skikt inom arbetar- och bondeklasserna, dvs. ett skolsystem som förmår att överskrida klasskillnader.

"Om vårt mål är att producera ett nytt skikt av intellektuella, inklusive sådana som har förmåga till den högsta graden av specialisering, från en social grupp som traditionellt sett inte har utvecklat en lämplig inställning, då måste vi övervinna ojämförliga svårigheter."

Gramsci ger sig dock i kast med denna ojämförliga svårighet och går igenom en rad av de hinder som måste övervinnas. Han tar upp det faktum att en del barn förbereds för skolan på ett bättre sätt än andra:

"I många familjer, särskilt i de intellektuella skikten, får barnen i familjelivet en förberedelse, en förlängning och ett komplement till skolans liv; de ’andas in’, som det heter, en hel mängd begrepp och attityder, som underlättar utbildningsprocessen. De kan redan och utvecklar sin kännedom om det litterära språket, dvs. de uttryckssätt och medel för lärande, som är tekniskt överlägsna de medel som den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen mellan sex och tolv år besitter. På så sätt tillägnar sig stadsbarn, genom själva det faktum att de bor i en stad, redan vid sex års ålder en mängd begrepp och attityder som gör deras skolgång enklare, mer framgångsrik, snabbare."

Det är naturligtvis bra att en del barn redan vid skolstarten har fått en gynnsam start i livet. Men för de flesta, för "den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen", är så inte fallet. Hur ska skolan kunna ge de andra barnen liknande förutsättningar?

Gramsci har svaret:

"I den grundläggande organisationen av den gemensamma skolan, så måste åtminstone de viktigaste delarna av dessa förhållanden skapas – för att inte tala om det självklara faktum att parallellt med den gemensamma skolan bygga upp ett nätverk av förskolor och andra institutioner, där barn redan före skolåldern skulle vänja sig vid en viss kollektiv disciplin och tillägna sig förskolebegrepp och attityder."

Gramsci menar alltså att det ska byggas upp en gemensam skola, som förmår att ge alla barn gemensamma begrepp och attityder, och som skapar en kollektiv disciplin, som han anser nödvändig för elevernas kunskapsutveckling.

När det gäller själva skolan urskiljer Gramsci två faser i elevernas skolgång. En tidigare fas, som med nödvändighet måste innehålla en viss form av "dogmatism", dvs. en fastställd uppsättning grundläggande fakta och färdigheter, som barnen behöver öva in för att kunna gå vidare i sin utveckling. Denna fas bör pågå i tre till fyra år. Därefter kan en mer kreativ och självständig fas ta vid. Den gemensamma grundskola han tänker sig ska avslutas då barnen är femton till sexton år gamla, som i den svenska grundskolan.

Han är noggrann med att betona nödvändigheten av den tidigare skolans mekanik, vilket skiljer honom från huvudfåran i svensk skoldebatt. I Sverige framhävs ju ofta vikten av självständighet och frihet redan från början, något som Gramsci varnar för:

"Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar."

I kampen mot det gamla, mekaniska, "jesuitiska" skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en "romantisk" fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett "ohälsosamt överdrivet" sätt.

"Det är anmärkningsvärt att den nya pedagogiken har riktat sin eld mot ’dogmatismen’ då det gäller områden som instruktion eller inlärning av konkreta fakta, dvs. precis på de områden där en viss dogmatism är praktiskt taget oundgänglig…"

"Hela den gemensamma skolan är en aktiv skola, även om det är nödvändigt att begränsa libertarianska ideologier på detta område och med viss energi betona de vuxna generationernas, dvs. statens, plikt att ’forma’ de nya generationerna."


Så långt Gramsci om den grundläggande utbildningen i grundskolan. Men han har också något att säga om den fortsatta utbildningen som har bäring på den nuvarande svenska diskussionen om gymnasiets framtid. Här menar vår nuvarande regering att yrkesprogrammen bör renodlas till yrkesutbildning och inte längre vara förberedande också för vidare studier. Gramsci menar att sådana yrkesskolor befäster de sociala skillnaderna:

"Yrkesskolor, dvs. sådana som inrättats för att tillfredställa omedelbara, praktiska intressen, börjar dominera över den formativa skolan, som inte är omedelbart nyttig. Den mest paradoxala aspekten i allt detta är att denna nya typ av skola framställs som och förespråkas som demokratisk, medan den i verkligheten är bestämd inte bara åt att befästa sociala skillnader utan också kristallisera dem i kinesiska komplexiteter."

För att bryta de sociala skillnaderna och göra alla medborgare förmögna att vara med och styra samhället krävs att skolan inte bara inriktar sig på att tillgodose omedelbara praktiska behov. Det gäller i synnerhet barn och ungdomar från arbetar- och bondehem, som behöver komma i kontakt med mer allmänna, teoretiska ämnen i skolan:

"Mångfaldigandet av olika typer av yrkesinriktade skolor befäster på så sätt traditionella sociala skillnader; men eftersom de inom ramen för dessa skillnader verkar främja inre mångfald, ger de intryck av att vara demokratiska till sin karaktär. Arbetaren kan till exempel bli yrkesutbildad, bonden kan bli inspektör eller enklare agronom. Men demokrati kan per definition inte bara betyda att den outbildade arbetaren blir yrkesarbetare. Den måste innebära att varje "medborgare" kan "styra" och att samhället skapar förutsättningar för honom där han åtminstone teoretiskt, kan uppnå detta."

Gramsci sätter fingret på en öm punkt i den svenska skoldebatten: den berör dess klassmässiga konsekvenser. Och hur den "fria pedagogiken" blir en icke-pedagogik för den stora massan.

Läs även Marx och kunskapsteorin och Om socialistisk etik!

28 oktober 2007

Stora demonstrationer i USA mot kriget


Tusentals i Chicago; "Vi kommer att fortsätta tills vi får hem grabbarna och tar oss ur denna soppa." Tiotusentals i New York; "Ungdomar är motståndare." Tiotusentals i San Francisco; "Jag fick känslan att många demonstrerade för första gången." Orlando; Det kan vara den största fredsdemonstrationen i Florida någonsin En avdelning från New Jersey marscherar över George Washington-bron; "Hälsovård, inte krig." Pappa till död soldat marscherar för fred i Chicago Pappa till död soldat marscherar för fred i New York.

Och vad rapporterar svenska tidningar? Ganska lite: DN har en kort TT-snutt. SvD likaså.

Mer information:

27 oktober 2007

Abraham Lincoln och folkets rätt till revolution



USA:s 16 president Abraham Lincoln yttrade vid sitt tillträde som president följande tänkvärda ord den 4 mars 1861:

"Detta land med alla dess institutioner tillhör det folk som här bygger och bor. Närhelst det tröttnar på den förhandenvarande regeringen kan det utöva sin författningsenliga rätt att ändra den eller sin revolutionära rätt att störta den."

Danska folkpartiets idioti

Det finns de som upprörs över muslimer. "De har andra vanor och seder och föreställningar än de vi är vana vid."

Det finns också de som vill utnyttja sådana känslor i politiska syften. Till dem hör både de svenska och danska "folkpartierna". Dessa partier försöker betona "kulturskillnaderna" som det stora samhällsproblemet.

Vi socialister däremot betonar klasskillnaderna som politikens huvudfråga. Det är inte religion eller kulturell bakgrund som är det stora samhällsproblemet. Det är däremot skillnaden mellan rik och fattig.

"Religion mot religion" eller "Klass mot klass"?

Dansk folkeparti har i valrörelsen gjort en affisch där en tecknare ritar profeten Muhammed. Med texten "Yttrandefrihet är danskt - censur inte".

På detta har det danska partiet "Enhedslisten" svarat på ett utmärkt sätt. Med en bild på en tecknare som ritar Dansk folkepartis ordförande Pia Kjærsgaard skriver de : "Yttrandefrihet är danskt- idioti inte".
-------

26 oktober 2007

Vi finns överallt!

Vi finns överallt! Wir sind überall!

Detta slagord myntades på den tionde världsungdomsfestivalen i Berlin 1973. Till festivalen skrevs en sång på samma tema:


Vi finns överallt - över hela världen.
Över hela världen lyser en stjärna - lyser min stjärna.
Lys min stjärna på varje hydda, i varje hjärta, i varje hus.
Lys röda stjärna och ge mig mod.
Lys min stjärna, vitt omkring.

The Coalition of the Willing is not so willing anymore

I brist på FN-stöd för USA:s invasion av Irak trummade Bush-regeringen samman "de villigas koalition" (the Coalition of the Willing). Den bestod från början av 40 länder. Av dessa har 20 länder redan dragit sig ur. Och allt fler är på väg att dra sig ur.

Gordon Brown i Storbritannien signalerar tillbakadragande. Likaså den nyvalde Donald Tusk i Polen. George Bush kan komma att få förlita sig på John Howard i Australien som för närvarande står för 820 av 177 953 soldater.

Begreppet "de villigas koalition" var komisk redan från början. 98 procent av ockupationstrupperna kom från USA och Storbritannien. De övriga 38 länderna stod sammantaget för endast 2 procent av trupperna. Det var en mager koalition.

Många av länderna i "koalitionen" var dessutom relativt små stater med regeringar som deltog för att få ekonomiskt och politiskt stöd från USA. Till exempel Mongoliet, El Salvador, Albanien, Armenien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Moldavien.

Ett undantag är Danmark som fortfarande håller sig kvar i Irak. Visserligen bara med 55 soldater. Men ändå. Det är pinsamt.

Och i USA skanderar slagordet: Support our troops - Bring the home!
-------
För övrigt verkar USA:s diplomater återigen ha åstadkommit en imponerande samling länder -nu till stöd för Bushs Kuba-politik. Denna "koalition" består av Israel, Marshallöarna och Palau. Redan tidigare har Bush lyckats förena denna grandiosa samling länder för att bekämpa FN:s arbete för mänskliga rättigheter.

21 oktober 2007

En röd kondor och ett arbetarperspektiv

Bloggarna Den röde kondorens vänsteråsikter och Arbetarperspektiv har länkat till Röda raketer och vi till dem.

Det firar vi med en kondor-låt.
-------
PS. Vi vill också passa på att tacka bloggen Rivarn för de uppmuntrande orden. DS.

Därför kommunist - ett TV-program att minnas

Året var 1958. TV var ett nytt medium. För första gången fick de svenska partierna i valrörelsen presentera sig i ett eget program. Kommunisterna valde att låta några partimedlemmar berätta om varför de var kommunister.

De medverkande personerna var socialläkaren John Takman, studenten Maud Lundell, journalisten och skriftställaren Nils Holmberg, metallarbetaren Bror Engström, lokföraren Lennart Wallin, muraren Lars Werner och Karin Nordlander, anställd vid barnbespisningen i Stockholms folkskolor.

Maud Lundell - "en blond så kallad ärta", som vet vad hon talar om

TV-programmet överraskade en del av dåtidens journalister. Så sa t ex Rune Moberg, redaktör på tidningen Se:

"Vanliga hyggliga människor. Så såg dom ut...En blond så kallad ärta. En läkare. En lokförare. En svarvare. En socialarbetare. Och så vidare.
När dom pratat en stund så började man misstänka, att de inte bara såg ut som vanliga hyggliga människor utan att de också var det."

Studenten Maud Lundell berättade i TV-programmet att hon ville fortsätta sin utbildning: "Men för mig som för andra är det väldigt osäkert om jag kan få göra det. Först och främst är det svårt med ekonomin. Och sen räcker ju inte skolorna till. Högskolorna och universiteten avvisar massor av sökande. Inte ens yrkesskolorna kan ta emot på långt när alla ungdomar som vill in där."

Dr John Takman (han med rufsiga håret) går ronden. Stenarbetaren som blev läkare ser inga skäl att ändra politisk uppfattning.

Läkaren John Takman fick frågan hur han kunde vara kommunist när han hade det gott ställt. Han svarade: "Vad jag blev övertygad om under dom hårda åren på trettitalet var att arbetarklassen är den kraft som driver utvecklingen framåt och den bästa garantin för freden. Mest pålitligt och medvetet företräds arbetarklassen av den kommunistiska rörelsen.

Ett faktum som detta kan ju inte förändras av att ens egen sociala ställning förändras. Det är ett moraliskt problem också: detta enda liv vi har måste vi använda för idéer som hör framtiden till."

Nils Holmberg kallade sig då han hälsade lyssnarna "en gammal uv" och har under ett 34-årigt medlemskap blivit grundligt förtrogen med partiets politik.

Journalisten Nils Holmberg berättade om sin syn på Sveriges väg till socialismen:

"Vi menar att socialismen i Sverige ska genomföras på fredlig väg. Genom att en socialistisk regering och riksdagsmajoritet, som säkert kommer att bestå även av andra än kommunister, beslutar överföra naturrikedomarna, bankerna och storföretagen inom alla branscher i folkets ägo."
"Naturligtvis ska det finnas olika partier. Men jag tror förstås att högern och folkpartiet kommer att sitta lite trångt. Vems intressen ska de företräda, vem ska betala deras propaganda, när det inte längre finns några storkapitalister, när Svenska Arbetsgivarföreningen har ramlat ihop av brist på medlemmar."

De fria skolmåltiderna var en stor framgång, säger fru Karin Nordlander, som betonar att arbetarrörelsens framgångar alltid vunnits i hård kamp.
Karin Nordlander, som blev medlem när hon var femton år, sa att "otryggheten under kapitalismen" blivit ett av flera viktiga skäl för att vara socialist - "och kommunist eftersom kommunistiska partiet är det enda som menar allvar med socialismen".
Karin Nordlander framhöll också att de framsteg som gjorts är ett resultat av arbetarrörelsens och kvinnornas kamp:
"Jag undrar just hur många arbetarfamiljer som skulle klara hyran för en modern lägenhet eller ha råd med bil, om inte också hustrurna arbetade och tjänte pengar. Det är de som genom att ta på sig dubbelt arbete - förvärvsarbete och hushållsarbete - har gjort en stor del av standardhöjningen möjlig."
Muraren Lars Werner har byggt många lägenheter men har själv ingen bostad.

Muraren Lars Werner berättade om sin syn på Sveriges förhållande till socialiststaterna: "Den frågan är väl inte så märkvärdig. Sverige har intresse av ett gott förhållande till alla sina grannländer. Även de socialistiska. Men när det gäller dem är det, särskilt på borgerligt håll, många som arbetar för allt annat än god grannstämning. Därför drar vi kanske lite kraftigare åt andra hållet än vi annars skulle göra. Sen är det väl klart att vi måste känna solidaritet med folk som byggt eller bygger socialismen. Och att vi vill att sanningen om deras framgångar ska bli känd därför att den kan hjälpa oss att vinna folk för socialismen här hemma."
Diskussionen berörde många ämnen som kampen mot atomvapnen, kultur, socialpolitik och skatter. I den senare frågan framhöll metallarbetaren Bror Engström att "skatterna kan inte gärna få bli högre än de är."
"Ännu finns det givetvis möjligheter till en del reformer utan skattehöjningar. Om militärutgifterna, som för närvarande slukar hälften av statens direkta skatteinkomster, skärs ner till en rimlig nivå och vi inriktar oss på att skapa ett starkt neutralitetsförsvar i stället för att leka militär stormakt, blir det ju ganska mycket slantar över. Men inte heller de förslår i längden.
I den mån man inte då, liksom när det gäller pensionsreformen, kan lägga kostnaderna på företagen, ställs man inför att höja skatterna. Men där tror jag att gränsen är nådd. Det går inte att plocka av människor som arbetar hur mycket som helst av deras arbetsförtjänst."
Läkaren John Takman instämde: "Det är naturligtvis för missnöjet med skatterna som regeringspartiet, som förespråkat social utjämning genom skattefinansierade reformer, gått över på den borgerliga linjen att lägga över kostnaderna från staten till kommunerna. Men det blir ju inte bättre för folket. Kommunalskatten drabbar hårdast de mindre inkomsttagarna."
Som avslutning på TV-programmet kom Nils Holmberg in på frågan om kommunisternas roll i Sverige. Han berättade om en diskussion han haft på tu man hand med en kapitalist. Denne hade sagt att "vi i de borgerliga partierna skulle komma överens med socialdemokraterna om den ekonomiska politiken hur lätt som helst, om det inte vore för er skull. Men varje gång drar sig socialdemokraterna undan i sista stund och säjer: Nä, det här går inte, för vi måste räkna med kommunisterna."
Varpå Nils Holmberg svarade: "Du hade aldrig kunnat ge oss ett bättre betyg än detta."
Kommunistiska partiet deklarerade att det står öppet "för varje arbetare, tjänsteman, jordbrukare, intellektuell, husmor och annan i det arbetande folkets led, som vill göra en insats för fredens, demokratins och socialismens sak."

14 oktober 2007

Politisk historieskrivning i USA och Sverige

DN:s ledare ägnas idag den amerikanska kongressens försök att lagstifta fram ett ställningstagande till Turkiets historia. DN varnar för att låta politiker, i stället för historiker, skriva historia. Helt rätt.

Redan de gamla grekerna visste att "härskare använde berättelser om det förflutna för sin egen räkning". Det vet även dagens politiker. Icke desto mindre vill en del politiker - även sådana som säger sig vara demokrater - använda statens makt för att slå fast sin version av historien. Detta fenomen har på senare tid kunnat iakttagas i bland annat Sverige, EU och USA.

Göran Persson var tidigt ute med vad som senare blivit en trend när han tillskapade myndigheten Forum för levande historia. Och trots att de borgerliga partierna före valet helt riktigt kritiserade förekomsten av "opinionsbildande myndigheter", kunde de inte motstå frestelsen att använda denna myndighet för sina egna politiska syften.

I stället för att lägga ner myndigheten för levande historia gav regeringen den 21 december 2006 i uppdrag till Forum för levande historia att bedriva opinionsbildning mot kommunismen. Det var en märklig kovändning som inte ens alla delar av regeringen hängde med i. Så yttrade sig Mats Odell, medlem i samma regering, samma dag mot "opinionsbildande myndigheter".

Politikers försök att använda statens makt för att påtvinga folket sin version av historien måste bekämpas. Detta bör gälla även om ens personliga uppfattning för tillfället råkar sammanfalla med den för tillfället sittande regeringens uppfattning.

De professionella historikerna har dubbla uppgifter, skriver DN: "den ena att sköta sitt jobb och därmed visa att historien alltid kan betraktas och beskrivas från skilda vinklar. Den andra att förena sig och protestera mot politikerskriven historia."

Denna sista uppmaning bör inte enbart riktas till de professionella historikerna. Den bör gälla var och en som vill värna demokratin.

DN, DN, DN.
-------
Tidigare artiklar i samma ämne:
Om opinionsbildande myndigheter
McCarthyism i svensk tappning
Forum för statlig historieskrivning
Dagens eko och antisemitismen
Helene Lööw tappar i trovärdighet

Läs även Jinges lysande text!

13 oktober 2007

Staden där Karl Marx föddes

I Moseldalen nära gränsen till Luxemburg ligger den tyska staden Trier. Staden är i huvudsak känd för två saker. Det är den äldsta tyska staden och grundades redan år 16 f.Kr av den romerske kejsaren Augustus som regionshuvudstad. Det var också här som Karl Marx föddes år 1818.

Som i de flesta gamla tyska städer har Trier en stadskärna med pietetsfullt renoverade hus, promenadstråk, torg, restauranger och kaféer.

Det faktum att Karl Marx föddes här används flitigt av Triers turistnäring. Här pryder Marx en sight-seeingbuss.

Det hus som Karl Marx föddes i ligger på Brückenstraße 10 nära centrum. Det är vackert renoverat och hyser idag ett museum över stadens store son. Under lång tid hade huset fallit i glömska och det var först 1904 som man upptäckte att detta var det hus som Marx föddes i.
De tyska socialdemokraterna lyckades förvärva huset 1928 varpå det genomgick en omfattande renovering och invigdes som historiskt minnesmärke 1931. Den symboliska betydelsen av minnesmärket över den moderna kommunismens fader gjorde att huset hamnade mitt i politiska kontroverser i dåtidens Tyskland.
Efter nazisternas maktövertagande 1933 konfiskerades huset och gjordes om till tryckeri för den nazistiska lokaltidningen "Trierer Nationalblatt". Nazisterna ville på detta sätt demonstrera att de krossat arbetarrörelsen. På samma sätt gjorde de i Berlin där nazisterna stormade Karl Liebknecht-huset och döpte om det till "Horst Wessel-huset".

Efter Tysklands befrielse från nazismen återgick huset i socialdemokraternas ägo och kunde öppnas som museum 1947. På husfasaden berättar en plakett att Karl Marx föddes i detta hus den 5 maj 1818.

Huset rymmer flera utställningsavdelningar, en innergård och en liten park. Varje år har muséet cirka 32 000 besökare, varav en tredjedel kineser för vilka detta är en av de främsta turistattraktionerna i Tyskland.

Man kan i utställningarna följa Marx liv och gärning. För utländska turister finns audioguider på flera språk. Det finns också en liten butik där man bland annat kan köpa rödvin med Marx på etiketten. För den vinintresserade rekommenderar vi dock den kombinerade restaurangen och vinbutiken på andra sidan gatan.


Gatan som Marx-huset ligger på har behållt sitt gamla namn, Brückenstraße. Lite längre ner på gatan byter den dock namn till Karl-Marx-Straße som mynnar ut vid floden Mosel.

-------

Några nyare artiklar om Karl Marx och marxismen:

"Marxismens filosofi. Apropos ett jubileum" av Åsa Linderborg

Leszek Kolakowski: "Main Currents of Marxism" av Stefan Jonsson

12 oktober 2007

Kommunistisk överste i USA:s armé

Under det amerikanska inbördeskriget var den tyske kommunistiske immigranten Joseph Weydemeyer (1818–1866) officer i den amerikanska armén och stödde det republikanska partiet under Abraham Lincolns ledning.

Detta låg helt i linje med Weydemeyers marxistiska uppfattning då kampen mot slaveriet stod i centrum. Han förordade ett samhälle där människor skulle bedömas "oberoende av yrke, språk, hudfärg eller kön."

I Kapitalet skriver Karl Marx, som Weydemeyer kände sedan mitten av 1840-talet:

"Arbetare med vit hudfärg kan inte frigöra sig, där arbetare med svart hudfärg blir brännmärkta."

Tack vare sin bakgrund som preussisk militär fick han först tjänst som teknisk medhjälpare i general John C. Frémonts stab och ledde arbetet med att bygga upp tio fort runt St. Louis. 1861 blev Weydemeyer överstelöjtnant och förde befälet över Missouris frivilliga artilleriregemente.
1864 utnämndes han till överste för 41:a frivilliga infanteriet i Missouri som hade uppdraget att försvara St. Louis.

Samtidigt som han utförde sina militära plikter spred han upprop från den första internationalen, brevväxlade med Friedrich Engels i militära och politiska frågor och skrev i lokala tidningar, som Daily St Louis Press där han bland annat skrev en ledare som hälsade grundandet av första internationalen.

Weydemeyer föddes i Münster, sändes till gymnasium och Berlins militärakademi. Han blev löjtnant i det preussiska artilleriet 1838. Efter sex år slutade han i det militära och blev journalist. Det var då han kom i kontakt med Marx och Engels, en kontakt och vänskap som varade livet ut.

1846 organiserade Weydemeyer en avdelning av Kommunisternas förbund i Köln. Det var för denna organisation som Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet. Weydemeyer deltog i 1848 års revolution i Tyskland. Efter revolutionens nederlag levde han underjordiskt, men tvingades 1851 att emigrera till USA.

På Marx inrådan valde han att bosätta sig i New York, där han genast började ge ut tidskriften Die Revolution som spreds bland tyska emigranter. 1852 grundade Weydemeyer den första marxistiska organisationen i USA Proletarierbund, som året därpå grundade ett bredare socialistiskt parti, American Workers League.

Joseph Weydemeyer deltog som sagt på nordstaternas sida i det amerikanska inbördeskriget. 1866 dog han i en koleraepidemi i St. Louis 48 år gammal.

-------
Läs också:
Historien om "de röda fyrtioåttorna"

09 oktober 2007

Tröttsam Peter Eriksson

Varje gång som det går dåligt för miljöpartiet har språkröret Peter Eriksson ett recept! Då angriper han vänsterpartiet. Och försöker göra gällande att socialdemokraterna och miljöpartiet har ett bättre samarbete än s och v. Vi undrar på vilket sätt det hjälper miljöpartiet? Förmodligen aldrig.

Ett viktigt problem för miljöpartiet idag är att s och v har en majoritet av svenska folket bakom sig, utan miljöpartiet. Och borgerligheten klarar sig i stort sett utan miljöpartiet i nuvarande situation. Utom i en del kommuner där miljöpartiet fungerar som stödparti till bräckliga borgerliga majoriteter.

Miljöpartiet är ett borgerligt parti utan tydlig identet. Och lite desperat. Uppenbarligen.
-------
SvD, DN, SvD
-------
Hanna har en klok kommentar också.

03 oktober 2007

Kristdemokratisk etik och moral

Kristdemokraterna har under många år varit det parti som mest av alla pratat etik och moral. Sedan valet har de i regeringsställning kunnat visa vad de menar med detta. Efter de senaste turerna kring kristdemokratiske utförsäljningsministern Mats Odells affärer framstår pratet om etik och moral som ett skämt.

Kristdemokraterna framställer sig själva som ett "värdeorienterat idéparti":

"Kristdemokraterna bildades inte för att slå vakt om en särskild samhällsgrupps intressen, utan för att främja idéer med grund i den kristna etiken", heter det på hemsidan.

Kristus själv skulle inte haft mycket till övers för detta prat när han sett vad partiet gör. Han hade aldrig ställt sig på de rikas sida för att sälja ut folkets kyrksilver. Han hade i stället slängt ut månglarna från templet.

Odell försökte vid dagens presskonferens skyla över sitt eget agerande i Carnegiehärvan. Fram till idag har han försvarat anlitandet av skojarna och sagt sig ha fullt förtroende för företaget. När Carnegie nu på eget initiativ hoppat av påstår han att han "insåg svårigheterna".

Kristus skulle inte på detta sätt burit falsk vittnesbörd.

På hemsidan säger sig kristdemokraterna utgå från "solidaritetsprincipen". Den innebär att "allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem". I praktiken innebär det att vi ska bära falsk vittnesbörd mot varandra och solidarisera oss med de rika.

Vi upprepar Kristus egna ord:

"Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matt. 6:24)

Och vad säger Göran Hägglund?
-------

Odell borde göra en Carnegie

Trots att investmentbanken Carnegie fuskat med information om sitt resultat och får böta 50 miljoner har Reinfeldt och Odell inga problem med Carnegie. Och statsministern har fullt förtroende för Odell.

Som tur är inser Carnegie självt problemet och hoppar av regeringsuppdraget. Detsamma borde Odell och Reinfeldt göra.
-------
Okristligt, Mats Odell!

29 september 2007

Okristligt, Mats Odell!

Utförsäljningsminister Mats Odell (kd) använder investmentbanken Carnegie, som i fredags fick sin vd sparkad av Finansinspektionen och en straffbot på 50 miljoner kronor, som rådgivare vid utförsäljningen av våra gemensamma statliga företag.

Nu kräver vänsterpartiet att Odell avgår. Och socialdemokraterna kräver att Carnegie slängs ut.

Odell låter sig inte påverkas. Girigheten känner inga gränser. Det viktiga är den ideologiskt motiverade utförsäljningen.

Kristdemokraten Odell tycks inte känna till Skriftens ord:

"Ingen kan tjäna två herrar... Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon", som Jesus sa enligt Matteusevangeliet kapitel 6 vers 24.
-------
Mammon är penningguden.

Amerikanska kommunister 2

I det gamla slakthusdistriket i Chicago har baseballaget White Socks sin huvudarena. Området har stolta anor i arbetarrörelsens historia. Hit kom invandrare från hela världen för att arbeta i slakthusen.

Författaren Upton Sinclair skrev 1906 sin berömda bok The Jungle (på svenska, Vildmarken) om detta område. Den handlar om litauiska immigranter som utnyttjas av en hänsynslös industri. Sinclairs beskrivning av de vidriga förhållandena i slakterierna upprörde dåtidens allmänhet till den grad att USA:s första livsmedelslagstiftning infördes redan samma år. Bertolt Brecht inspirerades av Sinclairs bok i pjäsen Heliga Johanna från slakthusen.

På denna tomt, där det idag ligger en polisstation, stod tidigare ett hus som tillhörde en litauisk arbetarförening, Lithuanian Workers Educational Society. Arbetarföreningen skänkte sitt hus till det amerikanska kommunistpartiet, CPUSA. När staden Chicago köpte tomten fick partiet pengar till att köpa ett nytt hus en bit därifrån.

Det låga huset på bilden heter Unity Center och hyser idag partidistriktet och ungdomsförbundet i Illinois, huvudredaktionen för partiets veckotidning Peoples Weekly World och ett referensbibliotek.

I det unika biblioteket finns tusentals historiska pamfletter, böcker och dokument om arbetarrörelsen, afrikansk-amerikansk och marxistisk litteratur. Det omfattar också ett komplett arkiv för den vänsterinriktade vänstertidningen The Vilnis och lokala utgåvor av Daily Worker.

På redaktionen för Peoples Weekly World produceras tidningen som sprids över hela USA och på internet.

Mark Almberg (till vänster) är redaktör för tidningen och har svenskt påbrå. Något som är mycket vanligt i Chicago. Svenskarna var en av de första invandrargrupperna som byggde upp Chicago. I stadsdelen Andersonville kryllar det av svenska butiker och restauranger. Mark är mycket engagerad i The Illinois Labor History Society. Så sent som för ett år sedan besökte Mark släkten i Sverige.
Till höger på bilden John Bachtell som är distriktsombudsman för partiet i Illinois.


John Bachtell berättar att partiet haft det svårt under ett antal år. I början av 1990-talet splittrades partiet och en del kända medlemmar, som Angela Davis, bildade ett nytt parti. Men under nuvarande ordföranden Sam Webbs ledning har partiet öppnat sig och börjat växa igen. Sam Webbs analys av partiets roll och taktik diskuteras livligt just nu. Likaså hans skrift Reflections on Socialism.

John Bachtell är mycket optimistisk inför framtiden. Och det finns flera källor till det. Bland annat då det gäller de politiska styrkeförhållandena i representanthuset och senaten:

-Vi har analyserat motioner och omröstningar i den nuvarande amerikanska kongressen och kommit fram till att den är förvånansvärt radikal. Vi menar att det är den mest radikala kongressen sedan 1930-talet!

Och till detta har de amerikanska kommunisterna bidragit genom att stödja mer radikala kandidater i det demokratiska partiet.

Ett av de viktigaste framstegen på senare tid är de anställdas förstärkta rätt till facklig organisering, den så kallade Employee Free Choice Act. Fredsrörelsen har stärkts på senare tid och kongressen har tryckt på för att dra hem de amerikanska trupperna från Irak. Tidigare i år tvingades president Bush lägga in sitt veto mot kongressens beslut om en tidtabell för trupptillbakadragande.

Gång på gång tvingas nu president Bush lägga in veto mot beslut i den amerikanska kongressen. Så sent som idag läser vi i DN och SvD att Bush lägger in sitt veto mot en barnhälsolag som skulle garantera sjukvård till fattiga barn. Det är intressant att notera att 45 republikaner röstade med demokraterna och mot presidenten i denna fråga. De mer radikala strömningarna i amerikansk opinion tvingar även republikaner att rösta mer progressivt. Hälsovårdsprogrammet som Bush går emot skulle kosta 35 miljarder dollar. Samtidigt begär Bush 42 miljarder extra till Irakkriget.

Och över hela USA har man lyckats mobilisera massdemonstrationer för invandrares rättigheter på första maj. I Chicago har det varit flera hundra tusen deltagare i dessa demonstrationer. Det är värdigt den stad där första majdemonstrationerna föddes.

-------

Tidigare artikel om det amerikanska kommunistpartiet: Amerikanska kommunister.

28 september 2007

Borgerlighetens kris

Regeringen har haft historiskt lågt stöd under sitt första år vid makten.
Regeringen lägger fram sin höstbudget och hoppas på ökat stöd från folket.
Folket svarar med ökat stöd - till oppositionen.

Folk har förstått vad borgerlig politik går ut på.
Och tycker inte om den.

I augusti hade socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet stöd av 53,3 av väljarna mot 42,4 procent för de borgerliga. I september är skillnaden 56,0 procent mot 40,2.

Endast folkpartiet kan glädja sig åt en uppgång på de andra borgerliga partiernas bekostnad. Fackföreningsfientliga centerpartiet minskar tredje mätningen i rad. Moderaterna backar. Kristdemokraterna hamnar under riksdagsspärren.

"En stor del av nedgången för de borgerliga partierna beror på att många som röstade på dem i valet i fjol nu är osäkra och inte vill ange något favoritparti", säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring till DN.

Vi förstår dem. Vi har inte heller något favoritparti i denna regering.

27 september 2007

Impoppis

Vi bloggade i går om att en tydlig vänsterpolitik ger framgång. Exemplet Sverige visar att det också kan gå på andra sätt.

Om man har en tillräckligt impopulär borgerlig regering kan det gå ändå.
-------
Ali

26 september 2007

Tydlig vänsterpolitik ger framgång!

Efter Sovjets fall har många vänsterpartier varit desorienterade. På högerkanten har det talats om socialismens död. Det har naturligtvis varit ett önsketänkande. Så länge sociala orättvisor består kommer också socialismen att bestå. Men framgångarna har varit allt för få.

Under en tid var det många på vänsterkanten som började tro att en rörelse mot mitten i politiken var enda vägen framåt. Saken prövades t ex i vårt svenska vänsterparti. Och det verkade under en period leda till framgång. Vänsterpartiet fick bättre resultat än någonsin i val, vilket tycktes bekräfta teorin. Problemet var bara att det inte ledde till några förändringar av politiken vänsterut. Vilket i sig skapade frustration bland vänsterns väljare och gräsrötter.

Efter det att högerfalangen i vänsterpartiet led nederlag på två partikongresser i rad har mer vänstersinnade lett partiet. Men det har ännu inte lett till att partiet prövat något radikalt nytt. Förnyelsen av politiken vänsterut har dragit ut på tiden. Omprövningar har präglats av stor försiktighet, vilket gjort att partiet inte uppfattats som särskilt spännande eller nyskapande.

Om vänstern ska nå framgång krävs just det: omprövning och nyskapande.

Därför är det spännande att en person som Aron Etzler (chefredaktör för Flamman) på egen hand ger sig ut på upptäcktsresa för att finna framgångsrika vänsterexempel. Och han finner sådana på nära håll. Bland annat i Norge och Nederländerna.

I en debattartikel i SvD förklarar han vänsterns framgångar i Trondheim:

"Den röd-gröna koalitionen i Trondheim har gått till val på att behålla en form av fastighetsskatt, eiendomsskatten, för att använda pengarna till skola och äldrevård. De lovar att kraftigt öka bemanningen i äldrevården de närmaste fyra åren. Styret i Trondheim skryter med att de använder en miljon norska kronor varje dag på skolan i kommunen. Det låter kanske omöjligt? Betänk då detta: när detta vänsterstyre kom till makten 2003 var det med det uttalade löftet att inte bara stoppa privatiseringar, utan också att återkommunalisera och avbolagisera verksamheter, samt föra en aktiv industripolitik. Och det har de gjort."

Och vad blir resultatet i senaste valet? Jo, "Höyre gjorde här sitt sämsta val på årtionden. Fremskrittspartiet ligger här 10 procent under sitt riksgenomsnitt. Medan arbeiderpartiet har svårt att komma upp i 30 procent på de flesta ställen i Norge får de uppemot 44 procent i Trondheim – det bästa valet på orten sedan 1971."

Aron Etzler har skrivit en bok om sina upptäckter "Trondheimsmodellen". Vi har ännu inte läst den. Men det är lovvärt att studera och lyfta fram positiva exempel från andra länder. Det manar till efterföljd. Proletärer i alla länder har allt att vinna på att lära av varandras erfarenheter och förena sig.
-------
Aron har också skaffat sig en egen blogg med namnet Trondheimsmodellen.

Ny pjäs om Joe Hill

Nu kommer en ny pjäs om arbetarledaren och sångaren Joe Hill, som vi tidigare skrivit om.

Det är Teater Sláva från Huddinge som i samarbete med Pig Iron Theatre i Philadelphia sätter upp en soloföreställning om den revolutionäre arbetarlegenden.

"På scenen skapas, loopar, byggs och arras musiken som ackompanjerar Daniel Rudholm som med sång, häftiga animationer och texter berättar historien om sin farfarsfars öde i det nya landet som löper parallellt med det grymma öde som mötte Joe Hill.

Detta är historien om svensken Joseph Hillström som flyttade från Gävle till Amerika och om vaga minnen från en tid då arbetet var hårt och tron stark."

Det ska bli spännande att se. Premiär fredagen den 5 okt kl 19:00 i Tonsalen, Kyrkogårdsvägen 2, Huddinge Centrum.

22 september 2007

Kulturlördag

Vi råkade hitta några låtar av Göteborgsbandet Röda kapellet på nätet. De är väl värda att lyssna till. Bandet bildades hösten 1972 i Göteborg av medlemmar i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och Kommunistisk Ungdom (KU). Bandet ska inte förväxlas med Lunds kommunistiska blåsorkester, som numera antagit namnet Röda kapellet.

Röda kapellet kännetecknades både av musikalitet och politisk sprängkraft. I vissa låtar lät de sig inspireras av kabaretmusik, där sångerna blev ett kollage av olika musikstilar. I vissa stycken var det ett mycket tufft rockband. En av medlemmarna i bandet är numera musikprofessor i Montreal.
Röda kapellets andra skiva Party music/Partimusik som kom till valet 1976 var än mer utvecklad både inspelningsmässigt och musikaliskt. Tyvärr hittade vi inga exempel från den på nätet. Men det kanske kommer. En av låtarna på den skivan lyckades till och med ta sig in på Svensktoppen.
Texter och mer information kan fås på handgranat.org. Där går det tydligen också att få Röda kapellets musik tillsänd sig som ljudfiler.
Lyssna på ett par smakprov från Röda kapellets första skiva:
-------
Oj, vi hittade ett par till på You Tube:
-------
Ghouma har för övrigt lagt upp 60 progglåtar på You Tube.

20 september 2007

Sjuk budget

Genom sin budget har regeringen i praktiken avskrivit möjligheten att vara sjuk. Ett samhälle som inte betraktar sjukskrivningar som något annat än en privat angelägenhet är ett omänskligt samhälle. En politik som leder till ett sådant samhälle är en omänsklig politik.

Stigmatiseringen av människor som inte är fullt arbetsföra spränger alla gränser. Sjukskrivningar ska kunna bli en anledning till att bli avskedad. Budskapet är att de flesta sjuka är latmaskar som väljer att inte jobba. Vilket fog har regeringen egentligen för att säga att de flesta sjukskrivna är bluffmakare?

I finansdepartementet lär nu sitta fler nationalekonomer än i någon tidigare regering. Betyder detta att politikerna abdikerat? Varför inte i stället avsätta regeringen och tillsätta ett nationalråd av ekonomer som tar alla besluten. Men vad vore det? Jo, kapitalistisk diktatur.

Retoriken handlar om att regeringen vill ha "generösa system". Det betyder i verkligheten att regeringen generöst förser företagen med billig arbetskraft. Om människor som inte är fullt arbetsföra jagas ut i arbetslivet under ”de goda konjunkturerna”, så får de naturligtvis inte några topplöner. Det handlar om lönedumpning.

I Studio etts telefonväkteri hade finansminister Anders Borg egentligen inga svar på den inringande allmänhetens frågor. Det mest anmärkningsvärda svaret gav han till en cancersjuk kvinna. Han sa att det här inte kommer att gälla inom de närmaste 12 månaderna, vi ska hoppas att du blir frisk till dess!

När det gäller löften till pensionärer, däribland av regeringen godkända förtidspensionärer, blir Borg mycket vag. Strategin är klar, låt höginkomsttagarna få sitt nu, de andra kan vänta (till slutet av mandatperioden). Då kan det finnas nytt valfläsk att leverera inför nästa val.

Räkna noga, räkna örena, resten går till profitörerna, sjöng Joe Hill . Och det vill vi uppmana alla: Räkna noga och glöm inte bort summeringen till nästa val!
-------
DN
DN
DN
SvD

19 september 2007

Sänkta ambitioner även hos (s)?

Förre s-ministern Morgan Johansson har idag sällat sig till raden av politiker som vill sänka ambitionerna i den svenska skolan. Tidigare har vi hört Jan Björklund (fp), Maud Olofsson (c) och Inger Davidson (kd) uttala sig i samma riktning.

Argumentet går ut på att om eleverna inte når målen eller bli trötta på skolan så ska vi sänka målen eller befria eleverna från skolan.

Varför inte fundera över orsakerna till att en del elever inte når målen eller blir trötta på skolan? Och sedan göra något åt orsakerna!

Vi läste nyligen på en blogg en formulering som känns väldigt riktig. Under rubriken "Vem har misslyckats med vad?" ställer Alesia Goncharik frågan "om det är eleverna som har misslyckats med skolan eller om det är skolan som har misslyckats med eleverna?"

Morgan ställer inte den frågan. Han har träffat elever på individuella programmet med "ögon som var fullständigt tomma". Detta problem vill Morgan lösa genom att låta dem slippa skolan och kraven. Ungefär som Inger Davidson som ville ge skoltrötta elever ett "friår".

Morgan kunde i stället ha ställt frågan: Hur hamnade de här? Sedan kunde han ha gjort något åt den saken.
-------
För en gångs skull instämmer vi till fullo i en moderat bloggares analys.

17 september 2007

Vänstern vann valet i Grekland

Media rapporterar att högern vann det grekiska valet. Det är en sanning med modifikation. Egentligen så röstade en majoritet av grekerna på vänstern.

Ny Demokrati (högern) fick 41.8 procent av rösterna, PASOK (socialdemokraterna) 38.1, KKE (Greklands kommunistiska parti) 8.2, SYRIZA (radikal vänsterkoalition) 5,0 och LAOS (högernationalistiskt parti) 3.8. Allt enligt AFP.

Om vi summerar detta fick alltså högern 45,6 procent, medan vänstern vann med 51,3 procent.

Men med ett fiffigt valsystem får minoriteten styra. Därför får Ny Demokrati 152 parlamentsledamöter, PASOK 102, KKE 22, SYRIZA 14 och LAOS 10. Allt enligt parlamentets talman.

Det betyder att högern får 162 parlamentsledamöter och vänstern 138. Alltså får högern styra Grekland.

Det är det som är demokrati, dumbom!

16 september 2007

Nya länkar!

Med stor glädje noterar vi att Robert Zackrisson och En blog bland andra har länkat till Röda raketer. Det firar vi med den andra spanska republikens nationalsång Riego-hymnen.

På bilden syns medlemmar ur den amerikanska Abraham Lincoln-brigaden som tillsammans med frivilliga från hela världen kämpade för att försvara den spanska demokratiska republiken mot Franco, Hitler och Mussolini samtidigt som västländerna bedrev "non-interventionspolitik".