Slavoj Žižek om revolutionen i Iran

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek skriver intressant om revolutionen i Iran. Vi fäster oss särskilt vid hans anmärkningar kring skeptiker på vänsterkanten som inte känner igen en revolution då den verkligen inträffar.

Högern stärks i EU

Vänstern har försvagats såväl i Sverige som i Europa i stort. Högern, inklusive rasistiska partier, har stärkts. På bilden ovan propagerar italienska Lega Nord mot invandrare. I Sverige har den borgerliga alliansen fått fler röster än oppositionen

Förklaringarna är flera. I Sverige kan vi konstatera att det i detta val fanns flera enfrågepartier -som FI och Piratpartiet - som profilerade sig i frågor där vänstern traditionellt är stark. De vänsterväljare som inte röstade har också bidragit till högerns framgångar (så är det ju på varje politisk arena där man avstår från kampen).

I Europa i stort blåser det högervindar. I den ekonomiska krisens kölvatten vädrar extremhögern morgonluft. Så var det även under 1930-talets stora kris.

Det stämmer till eftertanke.

-------

DN, DN, SvD, SvD

Rösta rött idag!

Oavsett vad man tycker om EU, så har vi ett val idag. Utgången av valet kommer att påverka oss, vare sig vi vill det eller inte.

Vi har två alternativ. Antingen väljer vi att stödja borgarna eller vänstern.

Stödet till borgarna kan göras på två sätt. Antingen röstar man aktivt på ett borgerligt parti eller så väljer man att inte rösta alls. Piratpartiet är inget tredje alternativ. Partiets ordförande Rickard Falkvinge har själv berättat att han är "ultrakapitalist".

Antingen kommer det att bli mer borgerlig politik eller mindre. Det beror på hur vi väljer. Det beror på oss.

Vallokalerna har öppet till klockan nio. Gör en insats. Det kommer vi att göra. Se till att alla vänstervänner använder sig av rösträtten. Vi har några timmar på oss!

Nu går vi och röstar. Rött, som vanligt.

-------

Så här går det till!

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD

Vänstern i EU stoppade avknoppningar

Ett praktiskt exempel på vänsterns betydelse i EU handlar om avknoppningar av offentlig verksamhet i Sverige. Detta är en fråga som uppmärksammats allt för lite. Därför berättar vi om den historien.

I den borgerliga regeringens första regeringsförklaring var privatisering genom "avknoppningar" ett av huvudnumren. I borgerligt styrda kommuner och landsting satte man igång stora projekt för att sälja ut stora delar av verksamheten. I vissa kommuner ville man till och med sälja ut alla skolor. I Upplands Väsby hann man sälja ut två tredjedelar av alla kommunens förskolor på mindre än ett år efter valet.

Sen blev det plötsligt stopp. I den senaste regeringsförklaringen finns ordet avknoppning inte ens med. Varför?

En av förklaringarna heter Eva-Britt Svensson från Vänsterpartiet. Hon ställde en fråga om avknoppningarnas laglighet till EU-kommissionären Neelie Kroes. Svaret tydliggjorde att borgarnas avknoppningar var olagliga. Detta har senare bekräftats av Statskontoret och i svensk domstol.

Om ingen vänsterpartist funnits i Bryssel, så hade frågan aldrig ställts. Borgarna i Sverige hade fortsatt med sina avknoppningar till underpris. Men nu gick det inte så, bland annat tack vare Eva-Britt!

Vänstern ska inte lägga sig platt eller lämna walk over inom EU, som en del föreslår. Tvärtom. Vi måste se till att vänstern i Europa stärks.

Var och en borde inse att det är en fördel om det finns vänsterfolk på plats i parlamentet än om det inte finns det. Vi måste tålmodigt försöka öka vårt inflytande, få fler röster, fler mandat, finnas på plats där besluten tas, använda parlamentets talarstolar för att föra ut vänsterns budskap. Genom att finnas på plats i Bryssel får vänstern information om vad som är på gång inom EU och kan ta upp det till offentlig debatt.

Vägen framåt består också i ett ökat samarbete med vänstern i övriga Europa. Här har det svenska vänsterpartiet hittills varit allt för försiktigt. Vi skulle gärna se mer av samverkan.

Till skillnad mot dem som företräder pessimismen som livshållning, så företräder vi den historiska optimismen.

Yes, we can!

-------

Tidigare artikel:

Val i Europa

Se och lyssna på Lars Ohlys argument!

DN, DN, DN, DN, SvD

Val i Europa

Det är val till Europaparlamentet i alla EU:s medlemsländer - från Sverige till Grekland, från Irland till Bulgarien. Vår korrespondent i Italien skickade de här bilderna på valarbetare som slickar kuvert för glatta livet.

För vänstern i hela Europa är det ett viktigt val - liksom för högern. Allt mer lagstiftning i medlemsländerna avgörs idag i Bryssel. Därför är det av största vikt att stärka vänsterns ställning där dessa frågor avgörs. Det borde vara en självklar insikt.

Men inte hos alla i Sverige. På radion i morse hörde vi en röst som manade till bojkott av valet. Vilken dumhet! Tur att Ung vänsters Ida Gabrielsson kunde ge svar på tal.

Vi kommer osökt att tänka på Lenins kloka ord i boken "Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom:

"Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ så är ni skyldiga att arbeta inom dem".

Vi kommer att ge vår röst till den europeiska vänstern på söndag. Det gör vi tillsammans med kamraterna i alla EU:s medlemsländer. Vi vill inte bidra till att högern stärker sina positioner.
-------
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN
Den svenska vänsterns EU-valsida
Europeiska vänsterpartiet
Vänstern i EU-parlamentet

Jonas Sjöstedt lägger till ytterligare argument!

Folkets Machiavelli

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är känd och ökänd för sin bok Fursten (Il Principe). I denna lilla bok beskriver han lidelsefritt vad en furste måste göra för att härska. Boken har uppfattats som omoralisk. Redan tidigt beskrevs den som ett "verk av djävulen".

Men det finns olika läsningar av Machiavelli. Det finns de som menar att Machiavelli egentligen avslöjade maktens hemligheter - något som kunde användas av folket i kamp för friheten. Detta tycks ha varit Antonio Gramscis perspektiv. I hans Anteckningsböcker från fängelset använder han Machiavelli och myntar begreppet "den moderne fursten" som ett kodord för kommunistpartiet.

En läsning av Machiavellis Diskurser, som utkommit på svenska under namnet Republiken, ger stöd för en folklig och demokratisk tolkning av Machiavelli. Han företräder här folkets kamp för frihet.

Några citat kan vara av intresse. Machiavelli var väl medveten om klassmotsättningarna i samhället. Han skriver att "det i varje stat finns två kynnen, folkets och stormännens, och att alla lagar som tillkom som stöd för friheten härrörde av konflikten mellan dem". Och han ställer frågan "Åt vilka anförtror man säkrast frihetens bevarande - åt folket eller åt stormännen?" Machiavelli svarar folket.

"Om man tar hänsyn till aristokraternas mål och till folkets, finner man utan tvivel en stark önskan hos aristokraterna att behärska och hos folket bara en önskan att inte behärskas. Folket är därför mer angeläget att leva fritt, eftersom det i mindre grad än aristokraterna kan hoppas på att erövra makten. Låter man folket vaka över friheten, är det troligt att de vårdar sig mer om den och då de inte själva kan lägga beslag på makten, tillåter de inte att andra gör det."

I frihetens tjänst förordar Machiavelli rent revolutionära åtgärder - eller "extraordinära metoder", som han kallar dem. För att införa ett republikanskt styre, dvs. demokratiskt, i "korrumperade städer" eller om man vill etablera det på nytt "blir det nödvändigt att införa ett statsskick som snarare liknar furstemakt än demokrati". (Jämför diskussionen om begreppet proletariatets diktatur.)

Machiavelli ser också de folkliga massornas kraft i politiken, men folket måste vara enat. Som han säger "Enad är massan stark, splittrad är den svag". För att inte splittras bör en "upprörd folkmassa" "genast välja en av de sina till ledare som kan ordna den, hålla den enad och tänker på dess försvar".

Machiavelli tar avstånd från uppfattningen att folket i maktställning är "obeständigt, ombytligt och otacksamt". Han skriver i stället att "i fråga om klokhet och stabilitet anser jag att folket är klokare och stabilare och har bättre omdöme än en furste. Inte utan skäl liknas folkets röst vid Guds". (I den första översättningen av Kommunistiska manifestet till svenska avslutas texten med dessa ord.)

"Om man granskar all oordning som berott på folket, all oordning som berott på furstarna, all ära som folket vunnit och all ära som tillkommit furstarna, finner man att folket är vida överlägset i fråga om godhet och ära." Machiavelli drar slutsatsen att "folkstyre är bättre än furstevälde".

Det är inte konstigt att Machiavelli blivit misstänkliggjord av maktens herrar under historien. Vi hoppas kunna återkomma till fler intressanta synpunkter hos Machiavelli längre fram.

Pete Seeger 90 år

Den amerikanske legenden Pete Seeger fyllde 90 år häromdagen. Hans kommunistiska åsikter har gjort honom kontroversiell för några. Hans medmänsklighet, freds- och miljöengagemang och solidaritet (dvs kommunism) har gjort honom älskad av många fler.

På senare år har han upptäckts på nytt genom Bruce Springsteen och hans Seeger Sessions.

Till vår stora glädje ser vi att den gamle kommunistätaren Enn Kokk skrivit en hyllning till Pete Seeger i det senaste numret av Flamman (när fan bli gammal...). Dessutom har Jonas Sjöstedt varit på självaste födelsedagskalaset i Madison Square Garden i New York City.

Pete Seegeer hyllade för drygt hundra dagar sedan president Obama (han som beskrivs som "radikal kommunist" av tidigare politiska motståndare).

USA är på väg mot något nytt. Likaså resten av världen. Till och med Enn Kokk. Och vi välkomnar honom!
-------
San Diego ber Pete Seeger om ursäkt
Seeger, Springsteen och Obama
Apropå Woody Guthrie

Första maj i Stockholm och Bern

Det var soligt sommarväder i Stockholm på första maj. Redan på morgonen samlades hundratals människor vid La Mano-monumentet på Söder för att hedra minnet av de 500 svenskar som stred mot fascismen i Spanien på 1930-talet.

En av deltagarna var tidigare kabinettssekreteraren och diplomaten Pierre Schori som uppmärksamt lyssnade till tal och sång. Han la också ner en ros på monumentet.

Skådespelarna Richard och Sara Turpin och Sonja Lund från Teater Tribunalen hade klätt sig dagen till ära.

Vid lunchtid samlades många tusen människor på Medborgarplatsen på Söder för att delta i vänsterns demonstrationståg.

En av talarna var musikern och konstnären Dror Feiler som engagerat sig i kampen för palestiniernas frihet. Han ansåg att vi måste våga använda ord som socialism och revolution.

I den ekonomiska krisens spår märks ett nyvaknat intresse för Karl Marx som redan på 1800-talet beskrev de återkommande kriserna som en naturlig del av kapitalismen.

Längs marschvägen muntrades demonstranterna upp av en blandad grupp som sjöng Internationalen.

Konstnären Carl Johan de Geer gjorde en insats för socialismen från sin lägenhet vid Slussen.

Ett uppfyllt Kungsträdgården. Vänstern samlar sedan många år den största första majdemonstrationen i Sverige. I år var det 12 000 marschdeltagare. En glad nyhet denna första maj är att regeringspartierna tappar väljare.

EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson var huvudtalare.

Första maj firas över hela världen. En av våra korrespondenter har skickat ett par bilder från dagens demonstrationen i Bern i Schweiz.

Här synes stadens bryggeriarbetares vackra fana.

-------

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Jan Björklund är ingen Obama

Utbildningsminister Jan Björklund gör sitt bästa för att förmå färre elever att satsa på längre utbildning. Gång på gång slänger han ur sig uttalanden som: "Alla ungdomar kan inte bli akademiker" eller "Alla ungdomar vill inte bli akademiker" eller "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker".

Varför vill utbildningsministern betona att ungdomar inte ska ha för höga ambitioner? Varför vill inte Jan Björklund att fler ungdomar ska anstränga sig mer och utbilda sig efter gymnasiet? Varje land borde uppmuntra sina ungdomar att lära sig mer eftersom alla länders framtid är beroende av en välutbildad befolkning.

Vi kommer osökt att tänka på hur USA:s president Barack Obama argumenterar kring dessa frågor: "De länder som idag vinner över oss i utbildning kommer att konkurrera ut oss i morgon" ("the countries that out-teach us today will out-compete us tomorrow").

"Alla amerikaner kommer att behöva mer än en gymnasieexamen", säger Obama och uppfordrar rakt av alla amerikanska ungdomar att skaffa sig eftergymnasial utbildning.

"I en global ekonomi, där den mest värdefulla färdighet du kan sälja är dina kunskaper, så är utbildning inte längre en väg till ökade möjligheter, det är en förutsättning."

Så resonerar inte Jan Björklund. Tvärtom. Han säger till och med att det är "'verklighetsfrämmande' att tvinga alla unga att plugga ytterligare tre år" - efter grundskolan (!).

I dagens USA är regeringens ambition att få alla elever att studera efter gymnasiet. I Sverige tycker regeringen att det är "verklighetsfrämmande" att få alla elever att ens gå på gymnasiet.

För Obama är USA:s största problem att alla ungdomar inte studerar vidare efter gymnasiet. Jan Björklunds "huvudproblem" är i stället "att 10-15 procent av ungdomarna i övre tonåren är så skoltrötta att det inte fungerar för dem på gymnasiet". För Björklund är "skolundervisning inte lösningen". För Obama är avhopp från gymnasiet inte ens ett alternativ ("dropping out of high school is no longer an option"):

"Att hoppa av gymnasiet är inte längre något alternativ. Det betyder inte bara att du sviker dig själv, utan att du sviker ditt land - och detta land behöver och uppskattar varje amerikans talanger. Det är därför vi kommer att ge all nödvändig hjälp för att du ska kunna klara eftergymnasial utbildning och nå ett nytt mål: år 2020 ska Amerika återigen ha den högsta andelen eftergymnasialt utbildade i världen."

Visst kan skoltrötthet vara ett problem för elever. Men vad beror den på? I de allra flesta fall beror den på att skolan misslyckats med att göra utbildningen meningsfull. Elever som inte känner att de lär sig i skolan blir naturligtvis trötta. Vem skulle inte bli det? Men lösningen på det problemet är ju inte att skolan ska "slippa" dessa elever. I stället borde regeringen anstränga sig för att skolan ska utvecklas så att den blir meningsfull för alla elever.

Skoltrötta elever är symtom på en misslyckad undervisning. Men i stället för att förbättra undervisningen vill Björklund alltså plocka bort elever som reagerar på den misslyckade undervisningen. Så resonerar dessvärre inte bara Björklund. Kristdemokraten Inger Davidson föreslog i valrörelsen att man skulle plocka bort skoltrötta elever redan i grundskolan. Med instämmande från Björklund. Även socialdemokraten Morgan Johansson stämde in i den skoltrötta kören.

Jan Björklund tar nästan inga initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige. Det handlar nästan enbart om repressiva åtgärder riktade mot elever. Det enda undantaget är måhända införandet av mål och nationella prov i årskurs tre. Men det var å andra sidan ett förslag som den förre skolministern Ibrahim Baylan formulerade.

Dessbättre vill vänsterpartiet höja ambitionerna i den svenska skolan. Enligt dagens SvD föreslår Rossana Dinamarca tolvårig skolplikt. Hon anser "att det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig i arbetslivet". Snäppet under Obama alltså, men skyhögt över Björklund med flera!

I USA har man förresten redan en tolvårig skola.

-------

SvD, AB, Expressen, DN

Avknoppning i Täby olaglig

Vi har tidigare på denna blogg konstaterat att avknoppning av offentlig verksamhet är olaglig. Nu kommer den första domen som bekräftar vårt påstående. Det är kammarrätten som i en dom slår fast att Täby kommun sålt ut Tibblegymnasiet till tidigare anställda för underpris.

Om den moderata kommunledningen inte överklagar så är den omstridda affären ogiltig, skriver SvD.
– Om inte moderaterna överklagar domen blir den prejudicerande, säger oppositionsrådet Conny Fogelström (S) .

Kammarrätten slår också fast att utförsäljningen av hemtjänsten i Rågsved och Hagsätra i södra Stockholm var olaglig.

Denna dom öppnar nu för rättstvister runt om i landet där borgerliga kommunpolitiker slumpat bort skattebetalarnas egendom till underpris. Lagen är tämligen enkel. Det är helt lagligt för kommuner att sälja egendom, men de måste göra det till marknadsmässiga priser. På så sätt värnas de värden skattebetalarna försett kommunen med.

I fallet avknoppning sker inte detta. Där riktar kommuner försäljningen enbart till egna före detta anställda i stället för att bjuda ut försäljningen på den öppna marknaden. För att locka de egna anställda att ge sig in på detta, så säljs verksamheten till underpris. Den anställde lockas att göra en bra affär, samtidigt som de borgerliga kommunpolitikerna lyckas genomföra privatiseringar.

Det är nu inte bara Täby och Stockholms stad som brutit mot lagen. Den borgerliga alliansen och regeringen har i sitt valmanifest och i sin regeringsförklaring uppmuntrat till detta lagbrott. Så sent som i budgetpropositionen för 2008 gjorde man det också.

Och vad kommer nu att hända i t ex Upplands Väsby? Eller Värmdö?

- Domen i kammarrätten är troligen den första i sitt slag, vilket innebär att den kommer att bli vägledande för framtida fall, enligt Gabriella Loman, kammarrättsråd, till DN.
-------
Tidigare inlägg på Röda raketer:
Kampen mot avknoppningar fortsätter
Avknoppningarna stoppas
Tystnad om avknoppningar
Avknoppningar är olagliga

Kommunisten Picasso

Pablo Picasso är den störste moderne konstnären. Det finns inte ett modernt konstmuseum i världen som inte har åtminstone något verk av Picasso. På bilden ovan en byst på Picassomuséet i Paris.

Picasso på Art Institute i Chicago. Art Institute var det museum som introducerade Ernest Hemingway till den moderna europeiska konsten.

Picasso konst var mångsidig, kreativ, nyskapande. Han använde alla tänkbara material och tekniker. Hans engagemang för freden är väl känt. Picasso var också en hängiven antifascist. Hans protest mot Francofascismens massaker i staden Guernica är väl känd. Men kanske inte hans engagemang i det franska kommunistpartiet.

Boken Picasso - The Communist Years av Gertje R. Utley reparerar den bristen i allt utom bokens titel. Titeln ger intrycket att Picasso endast var kommunist under en kortare period. I själva verket var det ett engagemang som varade livet ut. Det framgår också av Utleys utmärkta bok.

När Picasso blev medlem i det franska kommunistpartiet i oktober 1944 var det en stor nyhet. Den täckte förstasidan på partitidningen l'Humanité. Han välkomnas av partiledarna Jacques Duclos och Marcel Cachin. Även poeten och surrealisten Paul Éluard välkomnar honom. Éluard blev själv medlem i partiet ett par år före Picasso.

Picasso uttryckte att han blivit medlem i ”den franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française):

"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.

Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.

Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.

Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland. Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Éluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.

Jag är åter bland bröder."

Picassos medlemsböcker i kommunistpartiet finns utställda på Picassomuséet i Paris.

Fem dagar efter inträdet i partiet deltog Picasso i en manifestation på Père-Lachaise-kyrkogården för att hedra offren efter Pariskommunen 1871 och nazismens offer under ockupationen av Frankrike. Kvällstidningen Ce Soir uppskattade deltagandet i manifestationen till 250 000 människor.

Picasso umgicks flitigt med ledarna för kommunistpartiet. Här syns han tillsammans med partiordföranden Maurice Thorez vid invigningen av en muralmålning hos UNESCO 1958.

Picassoporträtt av den franske kommunistledaren Maurice Thorez. Thorez var vice premiärminister i Frankrike direkt efter andra världskriget. Det franska kommunistpartiet var på den tiden Frankrikes största parti.

Picasso var mycket aktiv i den internationella fredsrörelsen. Han deltog i fredskämparnas världskongress i Paris 1949 och skapade även kongressens affisch. Picassos fredsduvor, som han skapade för fredsrörelsen, är fortfarande ett av Picassos mest välkända motiv.

Picassos konst behandlar ofta temat krig och fred. Och den är alltid ett ställningstagande för mänsklighet och mot krig. Målningen ovan heter Massakern i Korea från 1951 och är en protest mot USA:s krigföring.

Picasso protesterade också mot avrättningarna av de amerikanska kommunisterna Ethel och Julius Rosenberg 1953.

I samband med Stalins 70-årsdag 1949 utbringar Picasso en Skål för Stalin.

När Stalin dog 1953 beställde Louis Aragon, som var redaktör för l'Humanités litteraturbilaga, Les Lettres françaises, ett Stalinporträtt av Picasso som publicerades på förstasidan. Detta föranledde en kontrovers inom partiet. Porträttet ansågs vara alltför modernistiskt. Aragon fick begå självkritik, men ingen kritik riktades mot Picasso.

1962 tilldelades Picasso Lenins fredspris. Han förblev partimedlem livet ut. Pablo Picasso dog den 8 april 1973 i Mougins, Frankrike, medan han och hans fru Jacqueline underhöll gäster på middag. Hans sista ord var “Drick för mig, drick för min hälsa, ni vet att jag inte kan dricka mer.”

Intressant opinion

Man kan naturligtvis vinkla opinionsundersökningar på olika sätt. Det gäller även gårdagens undersökning från Demoskop, som publiceras i Expresssen.

Vinklingen i de stora medierna riktar in sig på att Moderaterna nu är det största partiet i Sverige och att Socialdemokraterna tappat historiskt många väljare på bara några veckor. Dessa förändringar är intressanta och bör analyseras. Moderaterna framstår som ett ansvarstagande parti och har lyckats undvika att förknippas med finanskrisen (trots att partiet tills helt nyligen drev på den sorts avregleringar som skapat krisen!).

Socialdemokraterna har tvärtom lyckats med konststycket att i opposition framstå som handlingsförlamade och och i någon mån ansvariga för bonusekonomin (se Lundby-Wedin-affären). Socialdemokraterna framstår som tafatta och osäkra. Det saknas på något sätt kreativitet nog att söka nya lösningar och skapa ett slagkraftigt alternativ.

Men bortom dessa förändringar tecknas också en annan bild, som de stora mediernas kommentatorer verkar ha missat. Så skriver t ex SvD:s P J Anders Linder och DN:s Henrik Brors om ett opinionsmässigt "övertag på 50,0 – 45,2 för regeringspartierna". Men PJ och Henrik har räknat dåligt. De borgerliga allianspartierna lyckas bara samla 42,8 procent (35,5 för Moderaterna och 7,3 för Folkpartiet). Två av allianspartierna ligger nämligen under 4-procentsspärren till riksdagen. Det gäller Centerpartiet och Kristdemokraterna som åker ut ur Sveriges riksdag. Därmed ligger allianspartierna under oppositionen.

Såvida regeringen inte vill räkna med främlingsfientliga Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget. Det partiet lyckas sega sig över spärren och landar på 4,2 procent. Om alla dessa förändringar skulle bli verklighet riskerar vi att hamna i en dansk situation, där den borgerliga regeringen stödjer sig på främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Trots Socialdemokraternas opinionsmässiga ras så ligger de två övriga oppositionspartierna tryggt över spärren på 7,2 respektive 7,5 procent.
-------

DN, SvD, SvD, SvD, Exp
Läs Esbati som har räknat mandat.
Lyssna också till Kalibers undersökning om vilka värderingar som egentligen styr Sverigedemokraterna.

Rätt och fel och resten

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skulle troligen ha gjort bäst i att granska ett och annat pensionsavtal noggrannare. Än har inte domen mot henne fallit.

Men varför går drevet bara åt det hållet? Skulle kanske mansslemmet som nu håller upp delar av sitt pensionsavtal inte behöva besvara ett antal frågor?

Ja, frågorna riktas direkt till den stackars misstolkade pensionsdirektören Christer Elmehagen, som var satt att förvalta LO-medlemmarnas pensionspengar men blandade ihop alltihopa till den grad att han trodde att han själv hade jobbat ihop till merparten av grundplåten.

Ett par frågor till Elmehagen:

-Avtal eller inte, äger du ett sunt förnuft? Om du äger ett förnuft, vilken är i så fall den sunda delen, den som vill ha ännu mer eller den som nu i efterhand tycker att det är anständigt att avstå pytte, pyttelitet till LO-medlemmarna som jobbade in pengarna?

-Få LO-medlemmar – kanske finns det några som jobbar häcken av sig och når 700 000 kronor i årsinkomst (?) – kan ju riktigt förstå dig. Hur vill du ur djupet av ditt hjärta förklara varför just du finner det rimligt att mer än en LO-medlem kan tjäna i årsinkomst behöver avsättas för din kommande pension per månad? Har du kanske en ovanligt stor släkt, många arvtagare som du måste fortsätta försörja, även efter din död?

Vi är verkligen många som undrar och hoppas på en förklaring. Vi vill inte alls komma med ogrundade anklagelser, vi bara undrar. Hur kom det sig att allt blev så här fel, att Wanja och du missförstod varandra, så att ingen förstår dig nu?

Med hopp om raskt svar för undvikande av fortsatta missförstånd
RR

PS. Många blivande pensionärer har redan hört av sig till oss och väntar ivrigt på ditt svar. DS
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD

Press Box Red

USA är en ung demokrati. Det var först 1965 som den allmänna rösträtten garanterades i Voting Rights Act. Fram till dess rådde apartheidliknande förhållanden i stora delar av USA. Även idrotten var under lång tid segregerad.

Den här berättelsen handlar om hur rasbarriären bröts inom USA:s nationalsport baseball - och hur en sportredaktör på den kommunistiska dagstidningen Daily Worker spelade en avgörande roll för att åstadkomma detta.

Baseball är den största lagidrotten i USA. Major League Baseball lockar 80 miljoner betalande åskådare varje år. Baseballarenorna är gigantiska. På bilden Chicago White Sox hemmaplan US Cellular Field i stadsdelen Armour Square i sydvästra Chicago.

I boken Press Box Red av Irwin Silber berättas den spännande historien om hur de apartheidliknande förhållandena inom amerikansk baseball bröts. De enda tidningarna som berörde problemet var kommunistiska Daily Worker och några få tidningar för svarta, som Pittsburgh Courier.

Lester Rodney började som ung sportreporter på Daily Worker 1936. I mitten av 1930-talet var det ingen av de stora tidningarna som berörde frågan om segregationen inom idrotten - allra minst inom baseball. Och om de någonsin gjorde det kunde det bli i form av rent rasistiska uttalanden.

Kolumnisten Joe Williams på tidningen New York World-Telegram hävdade t ex att anledningen till att det inte fanns svarta spelare i Major League Baseball berodde på att det inte fanns tillräckligt bra svarta spelare:

"Svarta har hållits utanför de stora ligorna på grund av att de som ras är mycket dåliga bollspelare", hävdade Joe Williams.

För Lester Rodney och Daily Worker blev däremot kampen mot segregationen ett kännemärke.

I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.

Rodney konstaterade att sporten skadades av segregationen. Några av de bästa spelarna i USA fick inte spela i den främsta ligan på grund av sin hudfärg.

Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.

Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)

Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.

1937 tillfrågades Joe DiMaggio av en reporter vilken spelare som var den bäste kastaren han mött. DiMaggio överraskade alla då han utan tvekan sa "Satchel Paige", som var en av de främsta svarta baseballspelarna. DiMaggio hade spelat mot Satchel Paige vid några uppvisningsmatcher utanför säsongen i Kalifornien.

Ingen tidning, utom Daily Worker, rapporterade om detta. Satchel Paige blev 1971 den förste spelaren från Negro Leagues som blev invald i Baseball Hall of Fame.

Det dröjde ändå till 1947 innan den förste svarte baseballspelaren fick plats i ett Major League Baseball-lag. Det var Jackie Robinson som värvades till Brooklyn Dodgers (Dodgers flyttade 1958 till Los Angeles). Han blev en av lagets främsta tillgångar. Robinson betraktas idag som en av 1900-talets största baseballspelare i USA.

En hyllning till Lester Rodney från den världsberömde tecknaren Jules Feiffer

Historien om hur rasbarriären bröts inom amerikansk idrott berättas gärna och ofta. Många gör anspråk på att ha haft del i framgången. Oftast "glöms" de amerikanska kommunisternas insatser bort. Boken Press Box Red reparerar den skadan på ett förtjänstfullt sätt.

Lester Rodney fyller 98 år den 17 april.

USA:s kommunistiska parti

Peoples Weekly World (den nutida efterföljaren till Daily Worker)

Revolutionen i Portugal

"Leve 25 april" har någon målat vid sidan av en trappa i Lissabon. 25 april var dagen för revolutionen i Portugal 1974 - nejlikornas revolution. Minnet av revolutionen lever vidare, men alla talar inte om den.

Vi går in i en bokhandel och frågar efter böcker om revolutionen. Men det finns inte så många. Den unga kvinnliga expediteten säger att det är tyst om revolutionen:
- Vi får inte läsa om den i skolan. Men vi unga behöver lära oss mer.

Vi hittar i alla fall en bok. Det är fotografen Carlos Gils fotografier från revolutionen - Um Fotógrafo na Revolução.

Den oblodiga portugisiska revolutionen kallades nejlikornas revolution. Det var unga radikala officerare som genomförde en kupp mot den fascistiska regimen under Marcelo Caetano. Signalen till revolution var att sången Grândola, Vila Morena sändes i radio, en förbjuden sång som regimen betraktade som kommunistisk.

Revolutionen fick stort folkligt stöd.

Kommunistpartiets ledare Álvaro Cunhal kom hem från landsflykt i Moskva. Han blev genast en av de viktigaste aktörerna i revolutionen.

Från landsflykt i Frankrike kom Mário Soares, som var ledare för det nybildade socialistpartiet. Han syns med knuten näve bakom flaggan med stjärnan. Vid mikrofonen syns Álvaro Cunhal .

Soares blev senare premiärminister och Portugals president.

Efter många år under fascistiskt förtryck vaknade folkets kreativitet. Här syns kvinnor i södra Portugal som genomför jordockupationer under parollen "Jorden till den som brukar den".

Det var de väpnade styrkornas rörelse, MFA, som ledde revolutionen. Här syns Otelo de Carvalho som var den mest kände ledaren inom MFA.

Även studenterna drogs med i revolutionen. En av de mest kända grupperna från den tiden var det maoistiska MRPP, med namnkunniga medlemmar som José Manuel Barroso, EU-kommissionens nuvarande ordförande. MRPP anklagades av kommunisterna för att gå i CIA:s ledband.

Högerkrafter inom militären i allians med utländska krafter lyckades till slut stoppa revolutionen. Efter valen 1976 var det Mário Soares som fick uppdraget att leda Portugal bort från revolution och socialism.

Fortfarande finns dock en stark vänster i Portugal. På bilden ovan syns kommunistpartiet PCP:s centralkommittés högkvarter i Lissabon. Partiet går till val tillsammans med det portugisiska miljöpartiet i valalliansen CDU (en förkortning som brukar förvirra tyska turister!). Vänsteralliansen brukar få runt 10 procent av rösterna.

Fasaden vid entrén pryds av en revolutionär mosaik.

Inne i centralkommitténs hus träffar vi Aurélio Santos från PCP:s centrala kontrollkommission. Han berättar att spåren av revolutionen syns fortfarande. Inte minst i de olika partiernas namn. Det portugisiska högerpartiet heter t ex socialdemokraterna.

Santos berättar att det finns ett skämt i Portugal som säger att högerhanden kallas för den vänstra på portugisiska. Men vad kallas då den andra handen! Svar: yttersta vänstern!

Så här i efterhand kan Aurélio Santos kosta på sig en del självkritik efter revolutionens misslyckande.

- Vi var så entusiastiska och revolutionsromantiska, berättar han. Vi åkte ut till de konservativa byarna i norra Portugal med knutna nävar. Det gjorde att vi isolerade oss från delar av folket. Det skapade i sin tur möjligheter för högern att bromsa revolutionens utveckling.

Portugals kommunistiska parti är ett av de större vänsterpartierna i Europa. Här syns Lissabondistriktets hus i centrum av staden. Det är ett parti som inte bara samlar arbetare och bönder, utan även flera viktiga intellektuella, som Nobelpristagaren i litteratur, José Saramago. Saramago var under revolutionen chefredaktör för en av de större dagstidningarna Diário de Notícias.

När den legendariske partiledaren Álvaro Cunhal dog 2005 kantades begravningståget av 250 000 människor. Det var den största politiska manifestationen sedan revolutionen.

Lyssna på revolutionen sång: Grândola, Vila Morena ! Och kommunistpartiets sång: Avante!, Camerada! Avante är för övrigt namnet på partiets tidning.

Uppdatering: Som av en händelse har även DN:s Henrik Brors tänkt på revolutionen i Portugal dessa dagar. I dagens tidning har han ett helt uppslag, bl a med intervju av en av de ledande officerarna i revolutionen. Artikeln finns här.