Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen USA. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen USA. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

31 december 2009

Röda raketers nyårskrönika 2009

2009 har varit ett spännande år. På Röda raketer har vi endast i begränsad omfattning kunnat kommentera händelseutvecklingen. Men det finns ändå tillräckligt med material för att göra en återblick.
Årets början präglades av Israels vettlösa angrepp på Gaza. Kriget drabbade i första hand civilbefolkningen i Gaza, som är ett av världens mest tättbefolkade områden. I Sverige och hela världen utvecklades en stark proteströrelse.
Den israeliska högern framställde de primitiva Qassamraketerna som det stora säkerhetsproblemet. Vi visade att trafiksäkerheten på de israeliska vägarna är ett betydligt större problem för Israel.

I början av året gjorde vi också ett nedslag i staden Rjukan där den norska arbetarrörelsen föddes. Denna plats blev under den tyska ockupationen känd för sin roll i Hitlers planer på en tysk atombomb. Något som stoppades av modiga moståndsmän. Det visade sig att denna stad inhyser världens tredje största socialistiska bibliotek.

När Barack Obama skulle installeras som USA:s 44:e president hyllades han av ett uppbåd artister. De mest prominenta var Pete Seeger och Bruce Springsteen som framförde den ocensurerade versionen av Woody Guthries "This Land Is Your Land". Vilket i sin tur föranledde oss att skriva ett reportage från Woody Guthries hemstad Okemah i Oklahoma. Och om att Pete Seeger fick en senkommen ursäkt från San Diego.
Valet av Obama skapar helt nya möjligheter i världens mäktigaste land. Men hur ska vänstern förhålla sig? Vi skrev:
"Obama kommer som president att utsättas för påtryckningar från mäktiga konservativa krafter i det amerikanska samhället. Det finns en risk att han tvingas ge efter för dessa krafter. Men det finns också en möjlighet att han inte gör det. Hur det kommer att bli beror bland annat på oss."
Så här vid årets slut kan vi se att året sedan präglades av detta. En höger som besinningslöst bekämpar Obama och en vänster som tvekar i sitt stöd. USA är ett delat land. Trots detta har Obama under sitt första år lyckats genomföra de mest genomgripande förändringarna i USA sedan 1960-talet.
Apropå USA kunde vi inte avhålla oss från att berätta historien om en av pionjärerna i den amerikanska arbetarrörelsen, Mother Jones.
I mars uppmärksammade vi Pariskommunen från 1871. Liksom det iranska nyåret. Och när vi ändå var inne på jubiléer passade vi på att uppmärksamma aprilrevolutionen i Portugal.
Så sent som på 1940- och 50-talet diskriminerades svarta idrottsmän inom amerikansk baseball. En av dem som bidrog till att bryta rasbarriären inom denna sport var Lester Rodney från den kommunistiska dagstidningen Daily Worker.
Det finns många kommunister som haft stor betydelse för mänskligheten. En av dem var konstnären Picasso, vars politiska engagemang ofta hamnar i skymundan. Dock inte hos oss.

Inrikespolitiskt har vi uppmärksammat att den borgerliga strategin för att sälja ut offentlig egendom är olaglig. Och att regeringens ambition på utbildningsområdet är allt för låg.
På första maj kunde vi i år rapportera från både Stockholm och Schweiz.

I juni röstade européerna i valet till Europaparlamentet. Ja, inte alla förstås. En del valde att bojkotta valet vilket hjälpte högern att vinna. I Iran ledde presidentvalet fram till protester som ännu inte slocknat.
En nyläsning av Machiavelli ger vid handen att mannen egentligen var demokratiskt sinnad.

I USA blir kommunistpartiet allt mer publikt och bjuds emellanåt in till de stora TV-bolagen.

Under hösten har den tyska vänstern varit på frammarsch.
Kampen för allmän sjukvård i USA trappades upp. Det är en märklig logik när företrädare från delstater med sämsta hälsotalen bekämpar en reform som hårdast.
I november uppmärksammade vi att utförsäljningen av våra apotek inte leder till verklig frihet.
Och så den glada nyheten till årets slut att vänsterns utbildningspolitik börjar röra sig åt vänster.
Det har naturligtvis hänt så mycket mer som vi hade kunnat skriva om. Nu blev det inte så. Förhoppningsvis kommer det nya året ge oss mer tid och kraft att kommentera mera.
Tills dess önskar vi alla våra läsare
Gott Nytt År!

19 september 2009

Politisk logik i USA

Man skulle kunna tro att de som som har det sämst är de som hårdast vill kämpa för förbättringar. De har ju det största intresset för att förbättra sin situation. Men inom politiken är det ofta tvärtom. Ett intressant exempel på detta finner vi sjukvårdsdebattens USA.

Det visar sig att de främsta politiska motståndarna till en allmän sjukförsäkring i hela USA kommer från de delstater där sjukvården och folkhälsotalen är som sämst. South Carolina (Sydkarolina) är det främsta exemplet på detta.

Delstaten har tillsammans med Mississippi den sämsta sjukvården och de sämsta folkhälsotalen i hela USA. Mer än 20 procent av invånarna saknar sjukförsäkring. Medellivslängden är den tredje lägsta i landet. Mödrahälsovården är bland de sämsta. Barnadödligheten är bland de högsta. Mer än 15 procent av alla barn är för tidigt födda. South Carolina har i femtio år haft de högsta dödstalen i stroke. Mer än 13 procent av alla tonårsflickor blir gravida.

Med en sådan statistik har invånarna i South Carolina allt att vinna på en allmän sjukförsäkring. Invånarna borde välja politiker som verkligen kämpar för att förbättra situationen. Men nej då! I stället är det precis tvärtom. Några av de främsta motståndarna till sjukvårdsreformer kommer från just South Carolina.

När president Obama nyligen höll sitt tal om sjukvårdsreformen inför kongressens båda kamrar ropade en av ledamöterna "Du ljuger!" till presidenten, vilket är ett tydligt brott mot kongressens etikett. Det var republikanen Joe Wilson från South Carolina. Han fick en reprimand för sitt uppträdande av representanthuset. På sin hemsida använder Wilson händelsen för att samla kampanjpengar.

South Carolinas båda senatorer är de mest högljudda kritikerna mot sjukvårdsreformen. Republikanen Jim Demint anser att kampen mot sjukvårdsreform är en kamp "för frihet". I en intervju hoppades han att sjukvårdsreformen skulle bli Obamas "Waterloo", att det skulle "knäcka honom". På Demints egen hemsida är kampen mot Obamas sjukvårdsreform den stora frågan. Kampen mot alla aborter är ett annat av Demints teman i en delstat där andelen tonårsgraviditeter är bland de högsta i USA.

Den andre senatorn från South Carolina, republikanen Lindsey Graham, anser att allmän sjukförsäkring skulle bli "förödande" för USA. "Med socialiserad sjukvård tvingas folk vänta längre för att få vård", säger Graham som kommer från en delstat där många invånare inte får någon vård alls.

Guvernören Mark Sanford (R) försökte nyligen förhindra att delstaten skulle ta del av regeringens ekonomiska stimulanspaket. Detta i en delstat som förutom dålig folkhälsa har hög arbetslöshet (den sjätte högsta i USA).

Med sådana politiker är det ingen slump att folkhälsan är så dålig i South Carolina. Förhållandet är för övrigt likartat i de flesta amerikanska sydstater. Frågan är bara: Varför röstar invånarna på sådana politiker? Varför röstar de mot sina egna intressen?
-------
Se två inslag om South Carolina på The Rachel Maddow Show (Första och andra inslaget).

03 juli 2009

Change is Coming

Det amerikanska kommunistpartiet har länge befunnit sig i marginalen av amerikansk politik. Detta håller nu på att ändras. Den politiska situationen i USA har skapat nya möjligheter. Och partiet har blivit mer öppet och kreativt.

“Det nya politiska, ekonomiska och ideologiska landskapet har skapat en möjlighet för vänstern att kliva ut från den politiska periferin till huvudfåran inom amerikansk politik,” säger partiets ordförande Sam Webb.

Ett exempel på detta är den nyligen bildade kommission för att stärka arbetet bland religiösa. Detta uppmärksammas bland annat av Wasington Post och Baltimore Sun. Tim Yeager, fackföreningsman från Chicago och medlem i Episkopalkyrkan är ordförande i kommissionen:
“Vi vill nå ut till religiösa människor och samfund, finna vägar att stärka vårt enhetsarbete med dem och välkomna troende till vårt parti,” säger Yeager.
“Några av de främsta ledarna i vår historia har varit troende män och kvinnor och vårt parti har varit stolt över att arbeta tillsammans med dem. Det mest kända exemplet är naturligtvis pastor Martin Luther King, Jr.”

Sam Webb på ett seminarium med rubriken "We Are All Socialists Now" vid 2009 Conference on World Affairs i Boulder, Colorado
I mer än 50 år har amerikansk vänster befunnit sig i utkanten av amerikansk politik. Förföljelserna under McCarthy-eran, kalla kriget och den långvariga ekonomiska expansionen efter andra världskriget marginaliserade vänstern. Men detta kan nu komma att ändras. Under Sam Webbs ledarskap har det amerikanska kommunistpartiet blivit ett mer öppet parti. Partiet ser stora möjligheter till sociala framsteg, men inser också att det kräver ett förändrat förhållningssätt inom vänstern.
“Vi måste befria oss från den 'marginaliseringens mentalitet' som varit kännetecknande för vänsterns politiska kultur under andra hälften av 1900-talet,” säger Sam Webb. Med detta syftar han på förenklade politiska föreställningar, där man inte utnyttjar nya politiska öppningar eller strävar efter att vinna över majoriteten på sin sida, där man inte skiljer på demokrater och republikaner.
“Om inte vänstern, inklusive kommunisterna, befriar sig från denna mentalitet kommer den att missa ett unikt tillfälle att växa och påverka vårt lands inriktning.”

Sam Webb intervjuas av Glenn Beck på Fox News
Det amerikanska kommunistpartiet når ut med sitt budskap i en omfattning som aldrig förr. Ledande företrädare bjuds in till talk-shows på CNN, Fox News och andra större tv- och radiokanaler. Partiet arbetade aktivt för att Obama skulle vinna presidentposten. Inte för att man trodde att detta skulle innebära socialism, utan för att det var ett första nödvändigt steg på vägen framåt. Under Obamas första halvår som president har detta blivit tydligt.
“Om de senaste 30 åren var en period av högerpolitik, så kan det närmaste årtiondet bli en period med reformer, till och med radikala sådana,” säger Sam Webb. “Efter sex månader med Obama som president anser jag utan tvekan att det politiska landskapet, atmosfären, samtalet och dagordningen har radikalt förändrats jämfört med de föregående åtta åren.”
Han räknar upp ett antal områden där verkliga reformer är möjliga: sjukvårdsreform, tuffa regleringar på finansmarknaden, stimulans till ekonomin, tillbakadragande av trupperna från Irak och Afghanistan, skapande av miljoner gröna jobb, fackliga rättigheter, jämställdhet.
“Allt detta är inom räckhåll,” säger Sam Webb och understryker att valet av Obama var en nödvändig förutsättning för allt detta.

Elena Mora, organisationssekreterare och medlem i partistyrelsen, i en debatt om Kuba på CNN

Naturligtvis har Obamas regering inte gått så långt som Sam Webb skulle önska. Det gäller t ex ekonomin och krigen. Men den nye presidenten har skapat ett demokratiskt utrymme i kampen för fred, jämställdhet och ekonomisk rättvisa."Om detta kan fortsätta och få en mer konsekvent progressiv, folklig och radikal reforminriktning beror i stor utsträckning på om den rörelse som valde honom fyller upp och utvidgar detta utrymme," säger Webb.

Sam Webb, Change is Here, Change is Coming

07 maj 2009

Pete Seeger 90 år

Den amerikanske legenden Pete Seeger fyllde 90 år häromdagen. Hans kommunistiska åsikter har gjort honom kontroversiell för några. Hans medmänsklighet, freds- och miljöengagemang och solidaritet (dvs kommunism) har gjort honom älskad av många fler.

På senare år har han upptäckts på nytt genom Bruce Springsteen och hans Seeger Sessions.

Till vår stora glädje ser vi att den gamle kommunistätaren Enn Kokk skrivit en hyllning till Pete Seeger i det senaste numret av Flamman (när fan bli gammal...). Dessutom har Jonas Sjöstedt varit på självaste födelsedagskalaset i Madison Square Garden i New York City.

Pete Seegeer hyllade för drygt hundra dagar sedan president Obama (han som beskrivs som "radikal kommunist" av tidigare politiska motståndare).

USA är på väg mot något nytt. Likaså resten av världen. Till och med Enn Kokk. Och vi välkomnar honom!
-------
San Diego ber Pete Seeger om ursäkt
Seeger, Springsteen och Obama
Apropå Woody Guthrie

18 april 2009

Jan Björklund är ingen Obama

Utbildningsminister Jan Björklund gör sitt bästa för att förmå färre elever att satsa på längre utbildning. Gång på gång slänger han ur sig uttalanden som: "Alla ungdomar kan inte bli akademiker" eller "Alla ungdomar vill inte bli akademiker" eller "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker".

Varför vill utbildningsministern betona att ungdomar inte ska ha för höga ambitioner? Varför vill inte Jan Björklund att fler ungdomar ska anstränga sig mer och utbilda sig efter gymnasiet? Varje land borde uppmuntra sina ungdomar att lära sig mer eftersom alla länders framtid är beroende av en välutbildad befolkning.

Vi kommer osökt att tänka på hur USA:s president Barack Obama argumenterar kring dessa frågor: "De länder som idag vinner över oss i utbildning kommer att konkurrera ut oss i morgon" ("the countries that out-teach us today will out-compete us tomorrow").
"Alla amerikaner kommer att behöva mer än en gymnasieexamen", säger Obama och uppfordrar rakt av alla amerikanska ungdomar att skaffa sig eftergymnasial utbildning.

"I en global ekonomi, där den mest värdefulla färdighet du kan sälja är dina kunskaper, så är utbildning inte längre en väg till ökade möjligheter, det är en förutsättning."

Så resonerar inte Jan Björklund. Tvärtom. Han säger till och med att det är "'verklighetsfrämmande' att tvinga alla unga att plugga ytterligare tre år" - efter grundskolan (!).

I dagens USA är regeringens ambition att få alla elever att studera efter gymnasiet. I Sverige tycker regeringen att det är "verklighetsfrämmande" att få alla elever att ens gå på gymnasiet.

För Obama är USA:s största problem att alla ungdomar inte studerar vidare efter gymnasiet. Jan Björklunds "huvudproblem" är i stället "att 10-15 procent av ungdomarna i övre tonåren är så skoltrötta att det inte fungerar för dem på gymnasiet". För Björklund är "skolundervisning inte lösningen". För Obama är avhopp från gymnasiet inte ens ett alternativ ("dropping out of high school is no longer an option"):

"Att hoppa av gymnasiet är inte längre något alternativ. Det betyder inte bara att du sviker dig själv, utan att du sviker ditt land - och detta land behöver och uppskattar varje amerikans talanger. Det är därför vi kommer att ge all nödvändig hjälp för att du ska kunna klara eftergymnasial utbildning och nå ett nytt mål: år 2020 ska Amerika återigen ha den högsta andelen eftergymnasialt utbildade i världen."

Visst kan skoltrötthet vara ett problem för elever. Men vad beror den på? I de allra flesta fall beror den på att skolan misslyckats med att göra utbildningen meningsfull. Elever som inte känner att de lär sig i skolan blir naturligtvis trötta. Vem skulle inte bli det? Men lösningen på det problemet är ju inte att skolan ska "slippa" dessa elever. I stället borde regeringen anstränga sig för att skolan ska utvecklas så att den blir meningsfull för alla elever.

Skoltrötta elever är symtom på en misslyckad undervisning. Men i stället för att förbättra undervisningen vill Björklund alltså plocka bort elever som reagerar på den misslyckade undervisningen. Så resonerar dessvärre inte bara Björklund. Kristdemokraten Inger Davidson föreslog i valrörelsen att man skulle plocka bort skoltrötta elever redan i grundskolan. Med instämmande från Björklund. Även socialdemokraten Morgan Johansson stämde in i den skoltrötta kören.
Jan Björklund tar nästan inga initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige. Det handlar nästan enbart om repressiva åtgärder riktade mot elever. Det enda undantaget är måhända införandet av mål och nationella prov i årskurs tre. Men det var å andra sidan ett förslag som den förre skolministern Ibrahim Baylan formulerade.

Dessbättre vill vänsterpartiet höja ambitionerna i den svenska skolan. Enligt dagens SvD föreslår Rossana Dinamarca tolvårig skolplikt. Hon anser "att det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig i arbetslivet". Snäppet under Obama alltså, men skyhögt över Björklund med flera!
I USA har man förresten redan en tolvårig skola.
-------

06 april 2009

Kommunisten Picasso

Pablo Picasso är den störste moderne konstnären. Det finns inte ett modernt konstmuseum i världen som inte har åtminstone något verk av Picasso. På bilden ovan en byst på Picassomuséet i Paris.

Picasso på Art Institute i Chicago. Art Institute var det museum som introducerade Ernest Hemingway till den moderna europeiska konsten.
Picasso konst var mångsidig, kreativ, nyskapande. Han använde alla tänkbara material och tekniker. Hans engagemang för freden är väl känt. Picasso var också en hängiven antifascist. Hans protest mot Francofascismens massaker i staden Guernica är väl känd. Men kanske inte hans engagemang i det franska kommunistpartiet.
Boken Picasso - The Communist Years av Gertje R. Utley reparerar den bristen i allt utom bokens titel. Titeln ger intrycket att Picasso endast var kommunist under en kortare period. I själva verket var det ett engagemang som varade livet ut. Det framgår också av Utleys utmärkta bok.

När Picasso blev medlem i det franska kommunistpartiet i oktober 1944 var det en stor nyhet. Den täckte förstasidan på partitidningen l'Humanité. Han välkomnas av partiledarna Jacques Duclos och Marcel Cachin. Även poeten och surrealisten Paul Éluard välkomnar honom. Éluard blev själv medlem i partiet ett par år före Picasso.
Picasso uttryckte att han blivit medlem i ”den franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française):
"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland. Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Éluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."
Picassos medlemsböcker i kommunistpartiet finns utställda på Picassomuséet i Paris.

Fem dagar efter inträdet i partiet deltog Picasso i en manifestation på Père-Lachaise-kyrkogården för att hedra offren efter Pariskommunen 1871 och nazismens offer under ockupationen av Frankrike. Kvällstidningen Ce Soir uppskattade deltagandet i manifestationen till 250 000 människor.

Picasso umgicks flitigt med ledarna för kommunistpartiet. Här syns han tillsammans med partiordföranden Maurice Thorez vid invigningen av en muralmålning hos UNESCO 1958.

Picassoporträtt av den franske kommunistledaren Maurice Thorez. Thorez var vice premiärminister i Frankrike direkt efter andra världskriget. Det franska kommunistpartiet var på den tiden Frankrikes största parti.
Picasso var mycket aktiv i den internationella fredsrörelsen. Han deltog i fredskämparnas världskongress i Paris 1949 och skapade även kongressens affisch. Picassos fredsduvor, som han skapade för fredsrörelsen, är fortfarande ett av Picassos mest välkända motiv.

Picassos konst behandlar ofta temat krig och fred. Och den är alltid ett ställningstagande för mänsklighet och mot krig. Målningen ovan heter Massakern i Korea från 1951 och är en protest mot USA:s krigföring.

Picasso protesterade också mot avrättningarna av de amerikanska kommunisterna Ethel och Julius Rosenberg 1953.

I samband med Stalins 70-årsdag 1949 utbringar Picasso en Skål för Stalin.

När Stalin dog 1953 beställde Louis Aragon, som var redaktör för l'Humanités litteraturbilaga, Les Lettres françaises, ett Stalinporträtt av Picasso som publicerades på förstasidan. Detta föranledde en kontrovers inom partiet. Porträttet ansågs vara alltför modernistiskt. Aragon fick begå självkritik, men ingen kritik riktades mot Picasso.
1962 tilldelades Picasso Lenins fredspris. Han förblev partimedlem livet ut. Pablo Picasso dog den 8 april 1973 i Mougins, Frankrike, medan han och hans fru Jacqueline underhöll gäster på middag. Hans sista ord var “Drick för mig, drick för min hälsa, ni vet att jag inte kan dricka mer.”

29 mars 2009

Press Box Red

USA är en ung demokrati. Det var först 1965 som den allmänna rösträtten garanterades i Voting Rights Act. Fram till dess rådde apartheidliknande förhållanden i stora delar av USA. Även idrotten var under lång tid segregerad.

Den här berättelsen handlar om hur rasbarriären bröts inom USA:s nationalsport baseball - och hur en sportredaktör på den kommunistiska dagstidningen Daily Worker spelade en avgörande roll för att åstadkomma detta.

Baseball är den största lagidrotten i USA. Major League Baseball lockar 80 miljoner betalande åskådare varje år. Baseballarenorna är gigantiska. På bilden Chicago White Sox hemmaplan US Cellular Field i stadsdelen Armour Square i sydvästra Chicago.

I boken Press Box Red av Irwin Silber berättas den spännande historien om hur de apartheidliknande förhållandena inom amerikansk baseball bröts. De enda tidningarna som berörde problemet var kommunistiska Daily Worker och några få tidningar för svarta, som Pittsburgh Courier.

Lester Rodney började som ung sportreporter på Daily Worker 1936. I mitten av 1930-talet var det ingen av de stora tidningarna som berörde frågan om segregationen inom idrotten - allra minst inom baseball. Och om de någonsin gjorde det kunde det bli i form av rent rasistiska uttalanden.
Kolumnisten Joe Williams på tidningen New York World-Telegram hävdade t ex att anledningen till att det inte fanns svarta spelare i Major League Baseball berodde på att det inte fanns tillräckligt bra svarta spelare:
"Svarta har hållits utanför de stora ligorna på grund av att de som ras är mycket dåliga bollspelare", hävdade Joe Williams.
För Lester Rodney och Daily Worker blev däremot kampen mot segregationen ett kännemärke.

I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.
Rodney konstaterade att sporten skadades av segregationen. Några av de bästa spelarna i USA fick inte spela i den främsta ligan på grund av sin hudfärg.
Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.

Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)

Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.
1937 tillfrågades Joe DiMaggio av en reporter vilken spelare som var den bäste kastaren han mött. DiMaggio överraskade alla då han utan tvekan sa "Satchel Paige", som var en av de främsta svarta baseballspelarna. DiMaggio hade spelat mot Satchel Paige vid några uppvisningsmatcher utanför säsongen i Kalifornien.
Ingen tidning, utom Daily Worker, rapporterade om detta. Satchel Paige blev 1971 den förste spelaren från Negro Leagues som blev invald i Baseball Hall of Fame.
Det dröjde ändå till 1947 innan den förste svarte baseballspelaren fick plats i ett Major League Baseball-lag. Det var Jackie Robinson som värvades till Brooklyn Dodgers (Dodgers flyttade 1958 till Los Angeles). Han blev en av lagets främsta tillgångar. Robinson betraktas idag som en av 1900-talets största baseballspelare i USA.

En hyllning till Lester Rodney från den världsberömde tecknaren Jules Feiffer

Historien om hur rasbarriären bröts inom amerikansk idrott berättas gärna och ofta. Många gör anspråk på att ha haft del i framgången. Oftast "glöms" de amerikanska kommunisternas insatser bort. Boken Press Box Red reparerar den skadan på ett förtjänstfullt sätt.

Lester Rodney fyller 98 år den 17 april.

USA:s kommunistiska parti

Peoples Weekly World (den nutida efterföljaren till Daily Worker)

23 februari 2009

Felaktig analys kan leda till svensk upprustning

Regeringen vill förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Detta med anledning av "det ryska femdagarskriget i Georgien", som försvarsminister Sten Tolgfors (m) uttryckte det i riksdagen idag. Detta krig har fått regeringen att "uppdatera" sin säkerhetspolitiska analys.

Tolgfors menar att kriget i augusti innebar "en sänkt rysk tröskel för militär våldsanvändning i landets närområde". Tolgfors får stöd av främst folkpartiet, som vill rusta upp. Övriga borgerliga partier traskar patrull.

Problemet med analysen är att den har en felaktig grund. Det var inte någon förändrad rysk politik som ledde till krig mellan Ryssland och Georgien i augusti förra året. Orsaken var Georgien som startade kriget. Det erkänner till och med USA:s förre utrikesminister Condoleezza Rice:
"Den georgiska regeringen inledde en stor militär operation in i Tschinvali [huvudstad i Sydossetien] och andra områden i den utbrytarregionen," förklarar Rice enligt BBC. "Olyckligtvis dödades flera ryska fredsbevarare i striderna," tillade hon.

Samma uppfattning om Georgiens ansvar för kriget har uttalats av de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger, James Baker, Warren Christopher, Madeleine Albright, och Colin Powell i ett samtal hos CNN.

Georgiens ansvar för att ha startat kriget har bekräftas av brittiska observatörer som var på plats för OSSE:s räkning. Liksom av Nato-officerare.

Även i Georgien har detta faktum yttrats. Georgiens förre Rysslandsambassadör, Erosi Kitsmarishvili, erkände vid en parlamentsutfrågning i Tblisi att Georgien startade kriget. Han har också berättat att den förra USA-regeringen godkände Georgiens planer.

Den svenska regeringen har dock en annan uppfattning om verkligheten. I den senaste regeringsförklaringen talas om "Rysslands angrepp på Georgien", trots en överväldigande bevisning om motsatsen. Om denna felaktiga utgångspunkt utnyttjas för att förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken blir det riktigt allvarligt.

Vi vet att högerkrafternas strategiska mål är att isolera Ryssland. I detta syfte försöker man använda stater vid Rysslands gränser. Georgien har därför varit en av högerns främsta kelgrisar. Georgien har framställts som en "modig ung demokrati", trots att det finns många bevis för motsatsen.

Georgien har under president Saakasjvili blivit ett av världens mest militariserade länder. Landet har världens största militärutgifter i förhållande till BNP, enligt SIPRI.

Mot denna bakgrund har vi svårt att förstå varför oppositionen avstår från att opponera mot regeringen i denna fråga. I tysthet verkar den acceptera regeringens märkliga verklighetsbeskrivning. Om man accepterar premisserna, kan det leda till acceptans av slutsatserna. Det kan stå oss dyrt.
-------
DN, DN, SvD

22 februari 2009

Det delade USA

Vi har flera gånger lyft fram progressiva sidor av det amerikanska samhället och historien på denna blogg. Vi har berättat om den amerikanska arbetarrörelsen, kommunisterna (1 och 2), första maj, Mother Jones, Woody Guthrie, Paul Robeson, Pete Seeger, Bruce Springsteen, jazzmusiker som stött vänstern med mera.

Vi har tillsammans med det amerikanska folket firat att de lyckats göra sig av med en reaktionär president och valt den förmodligen mest progressive president USA någonsin haft (1 och 2).

Men det finns naturligtvis en annan och mörkare sida av USA som gång på gång gör sig påmind. Även om majoriteten av det amerikanska folket är mer progressivt än vi tror, så finns också rasismen, militarismen, imperialismen och fascismen där. Ibland under ytan, ibland öppet och rått.

"Skämtteckning" i New York Post den 18 februari 2009

I förra veckan fick vi en påminnelse om rasismens och våldets USA. New York Post publicerade en "skämtteckning" där en polis just skjutit ihjäl en apa och hans kollega säger "Nu får dom hitta någon annan att skriva nästa stimulanspaket". Bakgrunden var att en schimpans skjöts ihjäl av polis efter att ha attackerat en kvinna i Stamford, Connecticut.

Att på detta sätt likna president Obama med en ihjälskjuten apa som attackerat en vit kvinna är ett av de värsta rasistiska angreppen vi sett på länge. Protesterna har varit många. New York Post har för första gången i sin historia kommit med en halvkväden ursäkt.

Högerpolitikern Alan Keyes
Vi fick i veckan en annan påminnelse om hur hysteriskt tonläget inom den amerikanska högern är. Den tidigare diplomaten och politikern Alan Keyes, som förlorade senatsvalet i Illinois mot Obama 2004, kallade Obama en "radikal kommunist" som måste "stoppas" om inte USA ska "upphöra att existera". Han framförde också konspirationsteorier om att Obama inte är född i USA och därmed inte är en legitim president som amerikansk militär behöver lyda order från.

Unitarian Universalist Church i Knoxville, Tennessee
I juli förra året fick vi ett tragiskt exempel på vart den här sortens idéer kan leda. I Knoxville, Tennessee gick Jim David Adkisson in i en kyrka och skjöt ihjäl två människor och skadade sju andra. I förhör motiverade mannen sin handling med kyrkans "liberala hållning" och att "alla liberaler borde dödas eftersom de förstör landet" ("liberal" betyder i amerikansk kontext "vänstersinnad").
I Adkissons hem hittade polisen böcker av Michael Savage, Sean Hannity och Bill O'Reilly, alla tre kända radio- och tv-pratare på den yttersta högerkanten. En av böckerna bar titeln "Liberalism is a Mental Disorder".

Nationalgardet dödade studenter vi Kent State University
Den amerikanska historien är fylld av våld och hänsynslöshet som drabbat urbefolkningen, de svarta och flera andra befolkningsgrupper. Vi känner alla till lynchningarna (läs historien om Billie Holidays Strange Fruit). Militär och gangsters har använts för att krossa strejker och fackföreningar. Under protester mot Vietnamkriget skickades militär till och med in på Kent State University i Ohio och dödade studenter. Det var först i mitten av 1960-talet som USA blev en demokrati där alla medborgares rösträtt garanterades i lag. Den amerikanska högern har inte ens dragit sig för att mörda konfirmander.

16th Street Baptist Church i Birmingham, Alabama

På 16th Street i Birmingham, Alabama, ligger en baptistkyrka. Den 15 september 1963 sprängdes den av medlemmar i Ku Klux Klan. Fyra unga flickor dödades. 22 andra människor skadades.


Staty i Kelly Ingram Park, Birmingham, Alabama

Under kampen för medborgerliga rättigheter på 1960-talet användes samma metoder i amerikanska Alabama som i apartheidlandet Rhodesia.

Detta är bara några exempel på den hårda kamp och det politiska klimat som utgör bakgrunden till dagens politiska strider. Det är utifrån denna måttstock som Obamas seger i presidentvalet ska mätas. Det är också utifrån den måttstocken som Obamas presidentskap ska mätas.
Vi förväntar oss inga underverk. Men vi förväntar oss att Obama successivt kommer att förändra det amerikanska samhället i demokratisk riktning. Den amerikanska högern förväntar sig detsamma. Och det skrämmer dem.

Även om vi inte är överens med Obama om alla åtgärder han vidtar, så har han överträffat våra förväntningar denna första månad i tjänsten. Ett gott tecken på att det verkligen går åt rätt håll är att den amerikanska högern ger honom underkänt.

21 februari 2009

"Obama är en radikal kommunist"

Alan Keyes förlorade senatsvalet i Illinois mot Barack Obama 2004. Keyes fick 27 procent av rösterna, Obama 70 procent. Keyes var kandidat till presidentposten i USA 1996, 2000 och 2008. I samband med ett möte i Hastings, Nebraska uttalar sig Keyes nu om president Obama:

- Obama är en radikal kommunist, säger Keyes. Det är vad jag sa till folk i Illinois och alla inser nu att detta blivit sant. Han kommer att förstöra det här landet och antingen stoppar vi honom annars kommer USA att upphöra att existera.

Alan Keyes

Alan Keyes ifrågasätter också om Obama verkligen är USA:s president. Enligt konstitutionen måste presidenten vara född i USA. Obama föddes i Hawaii, men Keyes hävdar att han egentligen föddes i Kenya. Därför ifrågasätter Keyes om Obama verkligen är legitim president i USA och huruvida USA:s militär därför behöver lyda order från honom.

Man kan skratta åt högerpolitiker som Alan Keyes. Hans argument är naturligtvis vansinniga. Men med tanke på USA:s politiska historia med flera mördade presidenter fastnar skrattet i halsen. Just den argumentation som Keyes använder övertygar inte vanliga amerikaner, men skulle kunna motivera någon galning att genomföra attentat.

Här är ett inslag om saken i Countdown med Keith Olbermann på msnbc. I inslaget berörs också protester mot Rupert Murdochs tidning New York Post som publicerat en "skämtteckning" där Obama illustreras som en apa som skjutits ihjäl av polisen.

14 februari 2009

San Diego ber Pete Seeger om ursäkt

Skolstyrelsen i San Diego ber folksångaren Pete Seeger om ursäkt. Efter 49 år!

I maj 1960 försökte samma styrelse stoppa Seeger från att framträda på Hoover High School. Vid denna tidpunkt stod Pete Seeger under åtal för att ha vägrat att svara på frågor från McCarthys "kommitté mot oamerikansk verksamhet" om sina vänstersympatier och medlemskap i USA:s kommunistiska parti:

"Jag tänker inte besvara några frågor om mitt umgänge, mina filosofiska eller religiösa uppfattningar eller mina politiska ståndpunkter, eller hur jag röstade i något val, eller någon annan privat fråga. Jag anser att det är felaktigt att ställa sådana frågor till någon amerikan, i synnerhet under sådant tvång som detta." (HUAC 18/8 1955)

Skolstyrelsen i San Diego krävde att Seeger skulle underteckna en "lojalitetsförklaring" innan han kunde uppträda. I lojalitetsförklaringen skulle Seeger lova att konserten inte ska bidra till ett störtande av USA:s regering eller vara del i en "kommunistisk aktionsgrupp eller kommunistisk frontorganisation".

Seeger vägrade att skriva på. Han hänvisade i stället till den yttrandefrihet som garanteras i det första tillägget till USA:s grundlag.

Försöket att stoppa Seegers framträdande på Hoover High School misslyckades efter ingripande från advokater från American Civil Liberties Union och en domare i San Diego.

I tisdags - nästan 49 år senare - antog skolstyrelsen i San Diego en resolution där man "djupt ångrar företrädarnas agerande" och ber om Seegers förlåtelse. Enligt resolutionen är Seeger "en av våra käraste nationella skatter". Beslutet var enhälligt. Skolstyrelsen inbjuder också Pete Seeger att närsomhelst besöka San Diego för att uppträda eller personligen motta skolstyrelsens uttalande.

Pete Seeger själv uppskattar skolstyrelsens gest:
"Det är ett mått på att vår yttrandefrihet har stärkts."


Pete Seeger i förhör hos den oamerikanska kommittén 1955

Pete Seeger dömdes 1961 till 10 års fängelse, men frikändes helt i maj 1962. Den 12 januari 2009 framträdde Pete Seeger tillsammans med Bruce Springsteen vid en officiell konsert inför Barack Obamas installation som USA:s president. De framförde "This Land Is Your Land" ocensurerad.