Paul Robeson - sångare, skådespelare, aktivist

Paul Robeson (1898-1976) var en internationellt känd amerikansk sångare och skådespelare. Han var son till en slav, som flydde och senare blev präst. Paul Robesons liv kantades av stora framgångar och stora motgångar.
Till framgångarna hörde att han som få svarta ungdomar fick möjlighet att studera, vid Rutgers universitet och Columbia Law School. Princeton vägrade vid den tidpunkten att ta emot svarta studenter. Han blev All-American player i amerikansk fotboll.
Robeson medverkade i flera storfilmer under sin karriär. Den mest kända av dem är Teaterbåten (Show Boat) där han sjöng Ol' Man River. Han gjorde sig också känd för Negro sprituals och för att sjunga ryska och kinesiska sånger på originalspråken. 1949 framträdde han vid förstamajfirandet på Gärdet i Stockholm där han bland annat sjöng Sången om Joe Hill.
Till Robesons motgångar hörde förföljelser för hans engagemang för sociala rättigheter, i synnerhet då det gällde den svarta befolkningens rätt.
Under den antikommunistiska hetsen i USA:s 1950-tal fråntogs Robeson sitt amerikanska pass och förhindrades därmed i sin internationella karriär. I USA hotades arrangörer att anlita honom, vilket fick följder för familjens ekonomi. (Fler amerikanska artister som motarbetades för sina vänstersympatier har vi tidigare skrivit om här.)
1956 inkallades han till förhör av kommittén mot oamerikansk verksamhet. Under förhöret fick han en fråga från kommittéledamoten Gordon H. Scherer:
- Varför stannar du inte i Ryssland?
Varpå Robeson svarade:
- För att min far var en slav, och mitt folk dog för att bygga detta land, och för att jag tänker stanna här och ha en del av det, precis som du. Och inga fascistiskt inriktade människor kommer att kunna förhindra mig från det. Är det uppfattat?

Ett ytterligare smakprov på Robesons sång kan du lyssna på här. Det är Sovjetunionens nationalsång på engelska.

Besinna er - i tid

Ett par citat från Svenska Dagbladets ledare (06-01-14) föranleder ytterligare reflektioner. Ledaren argumenterar för att Sveriges riksdag skulle vara en bättre plats utan vänstern.

I samma ledare förfasar man sig över perspektivet att socialdemokraterna och vänstern skulle kunna ingå i en gemensam regering. Vi har i en tidigare artikel uppmärksammat detta. Ledaren jämförde detta perspektiv med att moderaterna skulle ingå i en regering med partier som har fascistiskt tankegods undangömt i garderoben. Vi konstaterade också att denna tanke mycket väl kan tänkas.

Dessutom ger ju ledarens grundtanke en obehaglig eftersmak:

"Oavsett vilken regering vi får efter valet skulle riksdagen vara en bättre plats utan ett vänsterparti som håller fast vid det kommunistiska tankegodset."

Även i detta fall kan vi se likheter med fascismens samhällsanalys. Hitler önskade i början av 1930-talet en riksdag befriad från vänstern och kommunisterna. Hitler fick också möjlighet att förverkliga sin önskan. Utvecklingen därefter känner vi.

Den tyske prästen Martin Niemöller beskrev den på följande sätt:

“Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan tog de judarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Sedan tog de katolikerna, men jag protesterade inte för jag var protestant.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Svenska Dagbladets ledarsida är farligt nära en ståndpunkt som i sin förlängning har skrämmande historiska förebilder.

Feg provokation

Jyllands-Posten, som fick erkännande som en bra dagstidning när den etablerade sig i Köpenhamn på 1990-talet, har gjort bort sig fullständigt. I höstas lät tidningen tecknare göra avbildningar av profeten Muhammed väl medveten om att troende muslimer uppfattar detta som grov hädelse. Enda syftet med publiceringen var att provocera muslimer, inte minst den minoritet som bor i Danmark.

Respekten för andra religioner är uppenbart satt på undantag inom stora delar av den danska borgerligheten som den obetydliga invandringen av muslimer tycks ha skrämt skiten ur.

Vem trodde för några år sedan att Pia Kjærsgaard med sin fördomsfullhet och populism skulle få ett sådant genomslag bland danskar, som tycktes sätta en ära i att tänka själva. Plötsligt går man i Kjærsgaards ledband till grad att man måste slå mot de svagaste, till och med i Jyllands-Posten.

Muslimska samfund utomlands har reagerat starkt mot denna kränkning. Och plötsligt känner sig danskarna hotade. Det finns anledning. Som om det inte räcker att danskarna skickat sina söner till Irak för att delta i Bushs korståg. Etablissemanget behöver också bespotta muslimerna för att testa yttrandefrihetens gränser bland dessa.

Yttrandefriheten behöver försvaras när den hotad. Men vad handlar detta om? Ren och skär provokation av en sällsynt osmaklig sort. Den intressanta frågan är alltså inte frågan om yttrandefrihet, som Jyllands-Posten försöker göra den till. Den intressanta frågan är varför Jyllands-Posten väljer att provocera muslimer samtidigt som Danmark deltar i ett krig mot ett muslimskt land.

Det är tyvärr från regeringsnivå som dyngan pyrt ur i åratal. I det dramatiska efterspelet efter Jyllands-Postens tilltag kan det bara konstateras att danskarna nu drabbas av vad den danska borgerligheten sått – främlingsfientlighetens frö.

Borgarna förlorar

Det går dåligt för borgarna just nu. Flera av deras tyngsta argument mot regeringen och vänstern raseras av verkligheten.
Trängselskatterna i Stockholm, som utmålats som en katastrof för medborgarna, är på väg att bli en succé. Arbetslösheten går ner. Ekonomin blir bättre.

Det var nästan lite synd om moderaternas andra vice ordförande Kristina Axén Olin i Ekots lördagsintervju. Verkligheten stämmer inte med den borgerliga propagandan.

Hon ställdes genast inför frågan om trängselskatterna, som hon så ivrigt bekämpat:
- Vad säger du idag när försöket beskrivs som en total succé även av dem som har kämpat emot?
- Det beror på hur man ser på sitt ledarskap, svarade Axén Olin.
- Jag kan också köra bil in till stan och se att det är lite trafik och att det är jätteroligt naturligtvis, men det går ju för att jag är höginkomsttagare. Men för övrigt tror jag att för Stockholm och för stockholmarna är det en katastrof.

Det finns flera före detta motståndare som ändrat sig. Till exempel PM Nilsson på Expressen tycker att trängselskatten är en succé och att de borgerliga partierna borde ompröva sin inställning. Och Stefan Lundgren, som är VD på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, tror att trängselskatten kan öka tillväxten.

Men det är inte bara trängselskatten som ser ut att bli ett problem för borgerligheten. Det borgerliga försprånget i opinionsundersökningarna har förbytts i ett försprång för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Moderaterna har också gått tillbaka. De borgerliga partierna byter väljare med varandra, men lyckas inte göra inbrytningar inom socialdemokraterna, trots en tydlig omorientering mot mitten.

Och det värsta av allt för borgarna: ekonomin går bättre.
- Det håller på att vända lite grann i Sverige nu, tvingas Axén Olin erkänna.
- Vi ser en ökad konjunktur, människor får mer pengar i plånboken. Då blir det tuffare. Det gynnar absolut socialdemokraterna och regeringen. Det är alltid lättare för en opposition i en krissituation.

Vad har egentligen borgerligheten att komma med inför höstens val? Den saknar en tydlig vision som skiljer den från socialdemokraterna. Å andra sidan saknas det en riktigt tydlig fråga att kritisera regeringen för. Man har försökt göra tsunamin till en politisk stridsfråga. Men den ledde mest till ett gräl inom borgerligheten. Efter vänsterpartiets lyckade kongress nyligen finns möjligheten för vänstern att bli mer offensiv.

Det mesta pekar på att borgarna kommer att förlora valet i höst.

Woody Guthrie och privategendomen

Den amerikanske artisten Woody Guthrie skrev den patriotiska sången This land is your land. Sången sjungs över hela USA i alla tänkbara sammanhang, i skolor, kyrkor och på olika sammankomster.
Oftast förekommer den i en politiskt neutral version. Men från början var den inte bara en hyllning till landet, dess multietniska befolkning och dess natur. Den riktade också en stark kritik mot de sociala förhållandena i USA.
Ett par textrader löd:

Was a high wall there that tried to stop me
A sign was painted said: Private Property,
But on the back side it didn't say nothing
That side was made for you and me.

One bright sunny morning in the shadow of the steeple
By the Relief Office I saw my people
As they stood hungry, I stood there wondering if
this land was made for you and me.

Det stod en hög mur där som försökte stoppa mig
En skylt var målad med orden privat egendom,
Men på baksidan stod ingenting
Den sidan var gjord för dig och mig.

En ljus solig morgon i skuggan av ett kyrktorn
Vid nödhjälpskontoret såg jag mitt folk
Medan de stod där hungrande, stod jag där undrande om
det här landet var till för dig och mig.


Här kan du lyssna på en version av This land is your land av och med Woody Guthrie.

A tribute to Fredrik Malm

Fredrik Malm, ordförande i folkpartiets ungdomsförbund, LUF, stödde det misslyckade kuppförsöket mot Venezuelas demokratiskt valde president Hugo Chávez.

Här kommer en liten sång till Fredrik.

Traditionalister

En skribent på Svenska Dagbladets ledarsida (06-01-14) önskar att vänsterpartiet inte ska få plats i riksdagen efter valet. Även för socialdemokraterna borde det gå dåligt för "så illa är det 2006 att en röst på s mycket väl kan ge politisk makt åt kommunister".

Det är att ge oförtjänt överbetyg åt Göran Persson att han skulle vilja ge makten åt kommunister.
Om vänstern utraderas, blir Sveriges riksdag så mycket bättre, resonerar skribenten. Hur är det med den omhuldade pluralismen?
SvD har också synpunkter på vänsterpartiets utveckling. Är det inte vänstermedlemmarna som ska bestämma partiets färdriktning? Så är det förvisso inte inom moderaterna där Reinfeldt och hans think-tankers vinglat hit och dit för att framställa sig som arbetar- och mittenparti. Det hindrar inte att principen om medlemsdemokrati är den riktiga.

"Men tänk tanken att Fredrik Reinfeldt skulle få frågan om hur han ser på en koalition mellan moderaterna och ett parti som tar avstånd från fascisternas historiska övergrepp, men som samtidigt anser att det finns mycket av värde i fascismens ekonomiska politik och samhällsanalys", skriver Svd.

Just den tanken går tyvärr mycket väl att tänka, bortsett från att ingen sund människa ändå skulle kalla kd, c och fp för fascister.

Vem har ställt centern till svars för de sångböcker med nationalistiska och fascistoida texter som fortfarande erbjuds allmänheten på konferensgårdar drivna av centerrörelsen? Det tycks vara glömt att personer som Sven-Olle Olsson i Sjöbo kunde frodas i centermyllan.
Finns det inte likheter mellan fascismens familjeideal och dagens svenska kristdemokraters? I veckan hörde vi en kristdemokratisk riksdagsman jämföra homosexualitet med kleptomani och pyromani. Hur förhåller sig detta synsätt till nazisternas syn på homosexuella?
På senare tid har vi upplevt folkpartiets omorientering i Pia Kjærsgaards riktning. Smittade främlingsfientligheten av sig på Lars Leijonborg i den danska tv-studion före valet 2002?
Vad ska man i dag kalla de liberaler, bland andra Birgitta Olsson, som fortfarande företräder en human hållning i flyktingpolitiken?
Är hon en traditionalist och partiledaren en förnyare? Nej, det var just sådana grumliga åsikter som folkpartiets "nya" invandringspolitik ger uttryck för som banade väg för Tredje riket.

De verkliga traditionalisterna finns på de borgerliga ledarsidorna. De förmår inte att frigöra sig från kommunistspöken, men förtiger gärna de stämningar och åsikter i Europa och på andra håll i världen som förde nazismen till makten.

Tänk om, tänk nytt, så kanske vi får politiska analytiker värda att respektera inför valet.

Om kunskap

Det finns ingen kungsväg till kunskapen,
och endast den, som inte skyr mödan
att klättra uppför dess branta stigar,
har utsikt att nå dess ljusa höjder.

Karl Marx, ur förordet till Kapitalet

Några insiktsfulla kommentarer från Birger Schlaug

Miljöpartiets förre språkrör Birger Schlaug kommenterar i Göteborgs Posten de osakliga påhoppen på vänsterpartiet. Utifrån och inifrån.

"Att minoriteter skall styra partierna, vilket kritikerna i vänsterpartiet och övrig politisk nobless i vårt land tycks mena, brukade tidigare uppfattas som odemokratiskt."

Hela artikeln kan läsas här.

Persson stöder Ohly

Vi har de senaste dagarna konstaterat att socialdemokraternas argument mot en vänstermedverkan i nästa regering varit ihåliga.

Nu har statsminister Göran Persson uttalat sig. Han utesluter inte en regeringskoalition med vänsterpartiet.

- Jag håller det öppet så får vi se vad som händer. Det beror väldigt mycket på vad som händer under det kommande året, hur valrörelse och debatt drivs, säger Persson i en TT-intervju.

I intervjun välkomnar han uppgörelsen mellan vänsterpartiets olika falanger och gör den enda rimliga bedömningen av vänsterpartiets kongress

- Det värsta som kan hända ett parti är att det finns osäkerhet om var ledarskapet finns.

- Jag tror att det är väldigt viktigt att Lars Ohly har en auktoritet i sitt parti så att vi vet att när vi så småningom samtalar med honom om olika saker vet vi att han företräder sitt parti.

- Jag tycker det känns som Lars Ohly nu är partiordförande i vänsterpartiet, det har varit en ganska turbulent tid.

Persson tillägger också att han går till val på ett socialdemokratiskt valmanifest och söker stöd för en socialdemokratisk regering.

Även vänsterpartiet går till val på ett eget valmanifest och söker stöd för det.

Belafonte talking

Tyrann.
Världens värsta terrorist.
Den världsberömde amerikanske artisten Harry Belafonte har uttalat sig om sitt lands president.

Harry Belafonte framträdde i måndags i den venezuelanske presidenten Hugo Chávez' tv- och radiosändning. Han förklarade varför han besökte just Venezuela:

- Jag tycker att det är det bästa eftersom George W. Bush ivrigt kallar en massa människor tyranner, förtryckare, kränkare av mänskliga rättigheter.
- Det är han som oroat mig mest och som fått mig att inse att jag verkligen borde komma hit.

Belafonte uttalade sig också om Irakkriget:
- Det är tyranniskt av ledarna att ljuga för det amerikanska folket och dra in oss i ett krig som inte är som de sa.

Vita husets talesman Sean McCormack kommenterar Belafontes uttalanden:
- Kanske borde han hålla sig till sjungandet.

---
Lyssna till Harry

Skickligare än opinionen har insett

Vänsterpartiet och Lars Ohly är underskattade. De politiska journalisterna har slentrianmässigt framställt partiet i kris och Ohly som misslyckad. Nu tvingas dessa journalister tänka om.
Kongressen visade stor enighet. Ohly fick stort förtroende.

Först ut på banan att ompröva bilden av vänsterpartiet var SVT:s K-G Bergström. Samma dag som vänsterpartiets kongress började intervjuades han i Gomorron Sverige. Han fick frågan om Lars Ohly kommer att lyckas och svarade:

- Det som talar för är att han är underskattad som debattör och han är skicklig på att klara utfrågningar. Det är få journalister som lyckas få fast honom verkligen.
- Det som talar mot är att socialdemokraterna och vänsterpartiet är som kommunicerande kärl. Om ekonomin förbättras som många prognoser tyder på gynnar det socialdemokraterna och missgynnar vänsterpartiet.
- Det finns mycket utmaningar och mycket problem för honom. Samtidigt är han skickligare debattör och skickligare på att svara på frågor än vad nog opinionen har insett ännu.

En annan variant...

En annan variant på socialdemokratiskt krumbuktande när det gäller en eventuell vänstermedverkan i regeringen efter valet fick vi i Aktuellt i förrgår kväll. Det argumentet handlar om att vänsterpartiet bedriver "överbudspolitik".

I Aktuellt samtalade vice statsministern Bosse Ringholm med vänsterpartiets ordförande Lars Ohly.
- De väldiga överbud som den här kongressen har presterat gör ju inte saken enklare, säger Ringholm.
Samtidigt ser han inte någon ny situation jämfört med hur vänsterpartiet agerat tidigare.
- Vi kommer aldrig att stå för en ofinansierad reform i Sverige, säger Ohly å sin sida.
- Vi kommer att se till att statens och de offentliga finanserna är i ordning, säger han och betonar vänsterpartiets beredvillighet att kompromissa med socialdemokraterna.

Verkligheten de senaste åren är att vänsterpartiet och socialdemokraterna har samarbetat kring de offentliga utgifterna och kunnat hitta kompromisser. Eftersom inget parti har haft egen majoritet har alla varit tvungna att kompromissa. Och det har fungerat.
Bosse Ringholm konstaterar det själv och önskar fortsatt samarbete:
- Vi har ju tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet exempelvis sänkt skatterna för vanliga löntagare, vi har sänkt skatterna för de små företagen, just för att få fler i jobb, och det är någonting som vi gärna vill fortsätta att samarbeta om i fortsättningen.

Om då inget nytt har hänt, som Ringholm säger, finns det ingen anledning att tro att det inte skulle gå att hitta kompromisser i ett regeringssamarbete.

Var finns då det avgörande argumentet för att vänsterpartiet inte kan ingå i en regering?
Lars Ohly nämnde tre problem som kan vara viktigare än den förmenta "överbudspolitiken:
- Vi har en regering som bugar för George Bush, en regering som inte tar fajten mot EU:s odemokratiska utveckling och som har en asylpolitik som är inhuman.

Är det på de tre punkterna som socialdemokraterna vill fortsätta sin politik?
Eller var finns det avgörande argumentet?

(s) + (v) = regering

Vid vänsterpartiets kongress i helgen beslutade partiet att eftersträva platser i nästa regering, om vänsterpartiet efter valet ingår i en majoritet i riksdagen.
Det är en normal strävan. Varje regering måste grunda sitt regeringsinnehav på en majoritet av riksdagens ledamöter.

I Sverige har vi i många år haft en onormal situation. Den socialdemokratiska regeringen har endast bestått av en minoritet och på olika sätt fått söka stöd av andra partier i fråga för fråga. Detta har varit besvärligt för regeringen. Därför har den sökt binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet kring ett särskilt samarbete i vissa frågor. Utan att någonsin släppa in andra partier i regeringen.
Det är ett onormalt tillstånd, med få, om några, liknande exempel från andra länder.

När nu vänsterpartiet tydliggör kravet på att ingå i en regering om det är en del av den politiska majoriteten börjar socialdemokraterna att krumbukta sig.

Roligast blev det när Marita Ulfskog, som är socialdemokraternas partisekreterare, igår sa att vänsterpartiets hållning i EU-frågan utgör ett hinder för partiets medverkan i en regering.

Det är väl ingen hemlighet att Marita Ulfskog själv haft ungefär samma uppfattning som vänsterpartiet i förhållande till EU. Det går tydligen bra för en nej-sägare att vara regeringspartiets partisekreterare.

Det är väl heller ingen hemlighet att flera statsråd i regeringen varit motståndare till Sveriges medlemskap i EU eller till EMU.

Socialdemokraternas argument för att hålla vänsterpartiet utanför regeringen är därför krystade och ihåliga. Med en framgång för vänstern i höstens val kan vi hoppas på en nödvändig omprövning hos socialdemokraterna, så att den norska situationen blir det normala.
Där ingår vänsterpartiet i regeringen.
Med en vänsterframgång i höstens val kanske det inte heller blir möjligt för en minoritet i riksdagen att avgöra vilka som ska sitta i regeringen. Inte i Sverige heller.

Reinfeldt om "mentalt handikappade" svenskar

I Lars Ohlys avslutningstal citerades Fredrik Reinfeldts uttalande om svenska folket:

”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (ur boken Det sovande folket, s. 52).

Detta och andra förklenande omdömen om det svenska folkets förståndsgåvor kommer säkert att följa moderatledaren i valrörelsen.

Även i ersättarvalet...

...vann vann valberedningens förslag kongressens förtroende.
Därmed kan vi slutgiltigt slå fast att vänsterpartiet inte är ett splittrat parti. Det finns en kraftfull majoritet för den politik som beslutats och i val av ordförande och partistyrelse. Det är tydligt att den valda styrelsen och ordföranden talar för partiet.

"mer enat än på decennier..."

Trots att vänsterpartiets kongress i Göteborg ännu inte är avslutad, kan man redan konstatera att Röda raketers bedömning dagen före kongressen bekräftas. I motsats till de missbedömningar som gjorts i de flesta medier!

Två missbedömningar är uppenbara:
1. Bilden av vänsterpartiet som delat mitt itu stämmer inte. Lars Ohly omvaldes som partiordförande av närmare 90 procent av ombuden. Valberedningens förslag till ordinarie ledamöter i partistyrelsen gick igenom ograverat. Inte i något fall har de som framställer sig som "opposition" ändrat partistyrelsens svar på motioner. I de fåtaliga fall där partistyrelsen förlorat har kongressen valt radikalare förslag.
2. De som i borgerliga media kallas "förnyare" har inte i något fall kunnat presentera någon ny politik, vilket naturligtvis medverkar till att gruppen inte vinner stöd.

För den som följt vänsterpartiets historia framstår denna kongress som mer enad än kanske någonsin. Inte på grund av brister i den öppna diskussionen. Nej, snarare på grund av att vänsterpartiet idag driver en politik, som är välgrundad och förankrad i dagens svenska verklighet.
De som kritiserar kongressen för överbudspolitik är i själva verket rädda för att vänsterpartiet ska vinna stöd för sina förslag. Och att delar av valplattformen därmed kommer att förverkligas.

Mycket skrammel för vadå?

Vi läste på DN-debatt några "oppositionella" vänsterpartistiska kommunalpolitiker som oroas över utvecklingen i sitt parti. Katastrofen är nära. Partiet förtvinar i brist på politiskt mod. Osv.
Vad är då lösningen?
Skribenterna anger ett antal punkter:
"Att åstadkomma resultat som förändrar människors vardag där offentlig sektor och civilt samhälle kompletterar varand­ra i skapandet av välfärden.
Att slå vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning samt att parlamentariskt och politiskt arbete utanför de folkvalda församlingarna befruktar varandra.
Att eftersträva en stark parlamentarisk representation och regeringsmakt som medel för att genomföra partiets politik.
Att föredra fronter och majoriteter som baseras på kompromisser framför sekterism och utanförskap.
Att stå för en ansvarsfull samt realistisk ekonomisk politik och nej till överbud som lämpar över problem till efterkommande.
Att medvetenhet skapas om att nuvarande utveckling är ohållbar i ett ekologiskt perspektiv och att detta får återverkningar på dagspolitiken.
Att vidga solidaritetsbegreppet geografiskt samt tidsmässigt till att omfatta även kommande generationer och människor som nu lever i andra världsdelar.
Att tillsammans med andra progressiva krafter påverka EU:s utveckling och acceptera att vissa globala problem kräver överstatliga lösningar."

Vi undrar stillsamt över det radikala i dessa punkter. Finns det något i detta som vänsterpartiet inte redan säger? Finns det något i detta som kan tänkas stöta någon i de övriga riksdagspartierna?
Vi kan inte finna det.
Därmed blir skillnaden mellan de oppositionellas himmel och partimajoritetens helvete obefintlig.

Ett par intressanta frågor inställer sig:

Varför skrivs det så mycket i medierna om de stora motsättningarna i vänsterpartiet när oppositionens program är så oförargligt?

Om nu anledningen till vänsterpartiets låga opinionssiffror vore att partiet inte uttalat ovanstående självklarheter, varför vinner då inte "oppositionen" några anhängare inom partiet?

I måndags kväll hade Aktuellt ett inslag om vänsterpartiets stora kris. De exempel Aktuellt kunde finna var en handfull små kommuner av Sveriges 290. Inte i något av de stora (eller små) distrikten tycks det vara några större problem.

I verkligheten tycks vänsterpartiet vara mer enat än på decennier när det nu samlas till kongress i helgen.

Harold Pinters Nobelföreläsning

Läs den här
Eller se den här (bredband)
Eller här (låg bandbredd)

Spelet kring tsunamin

Göran Persson och Laila Freivalds kallade till presskonferens på eftermiddagen måndagen den 27 december förra året. Den direktsändes i TV.
Vi var nog många som förvånades då regeringen inte tycktes inse vidden av den katastrof som inträffat dagen före.
Var och en som följt nyhetssändningar på svensk TV, CNN eller någon annan utländsk nyhetskanal, förstod att katastrofen även för svensk del närmast kunde jämföras med Estonias förlisning.
Göran Persson talade om ett tiotal svenska offer, samtidigt som allmänheten kunde inse att det snarare handlade om hundratals. Det gav intryck av en regering som inte har koll på läget.
Nu har katastrofkommissionen konstaterat detta. Regeringen hade inte koll på läget. Av detta bör den dra slutsatser.
Att den borgerliga oppositionen utnyttjar detta är naturligt. Nästa år är det val.
Huruvida borgerligheten kan hantera kriser på ett bättre sätt är en öppen fråga. Det finns inget historiskt exempel på att den varit särskilt bra på det. Tvärtom.
En annan fråga inställer sig dock: Vilket ansvar kan och bör ett lands regering ta för att skydda sina turistande medborgare på andra sidan jordklotet? Och vilket ansvar kan och bör turisten ta?
Vi tycker att det är fullständigt orimligt att Sveriges regering och myndigheter ska kunna skydda alla svenskar oavsett var i världen de befinner sig. Den som väljer att göra en resa till ett annat land måste själv göra en riskbedömning: Vågar jag lita på säkerheten i det land jag reser till?
I fallet med tsunamin ställs inte denna självklara fråga. Många av dem som befann sig i Thailand var relativt välbeställda och kunde tala för sig. Regeringen skämdes över sin senfärdighet. Borgerligheten ville fiska röster på människors missnöje. Resebolagen framställde sig som handlingskraftiga när det gällde att hjälpa drabbade svenskar - bara för att senare skicka räkningarna för hemtransporterna till de svenska skattebetalarna. Var det inte självklart att de som tagit betalt för att arrangera resorna skulle ta ett ansvar för de drabbade svenskarna i katastrofens stund? Och varför skulle de gå skadeslösa?
Knappt någon har därför vågat eller haft intresse av att belysa den självklara frågeställningen om den enskildes och resebolagens ansvar.
I stället fick man i radion höra svenskar i Thailand förvänta sig att det svenska räddningsverket skulle befinna sig på plats dagen efter. Är det rimligt? Ska Räddningsverket finnas på plats i hela världen? Och om svaret på det är jakande, så följer frågan: Vem ska betala? Och vad ska vi avstå från i Sverige för att skydda alla svenskar som har råd och själva väljer att resa långt, långt bort?