31 januari 2009

Mother Jones

Den amerikanska arbetarrörelsen har haft många framträdande kvinnor i sina led. Emma Goldmann, Lucy Parsons, Elizabeth Gurley Flynn (som Joe Hill tillägnade sin sång Rebellflickan). Den mest kända är nog ändå socialisten och feministen Mother Jones (1837-1930), som även beskrivs som en "community organizer".

Namnet Mother Jones associeras nuförtiden mest med tidskriften Mother Jones, som är en av de främsta vänstertidskrifterna i dagens USA. Men under sin livstid var Mother Jones en viktig politisk aktör (på bilden ovan tillsammans med dåvarande presidenten Calvin Coolidge).

Mother Jones utvandrade med sin familj från Irland till USA 1838 efter att hennes morfar hängts av britterna för sitt engagemang för irländsk självständighet. På 1870-talet blev hon aktiv i fackföreningen Knights of Labor. 1905 var hon en av grundarna till IWW, Joe Hills fackförening.

Mother Jones reste land och rike kring som strejkorganisatör och agitator. Hon var särskilt engagerad för gruvarbetarnas fackförening, United Mine Workers of America. Hon var även medlem i Socialist Party of America.

Vid fler än ett tillfälle fick hon tillbringa tid i arrest och fängelse för sitt arbete. Bland arbetare var hon känd som "gruvarbetarnas ängel". Det sjöngs sånger till hennes ära, t ex She'll Be Coming 'Round the Mountain. Ett känt citat av Mother Jones är: "Be för de döda och kämpa utav helvete för de levande".

Mother Jones ligger begravd på gruvarbetarnas kyrkogård i Mount Olive, Illinois, ett litet samhälle längs Route 66. Hon ligger där tillsammans med gruvarbetare som dödades i Virden-kravallerna 1898.

Över ingången till kyrkogården står det "Viloplats för goda fackföreningsmänniskor".

Mother Jones grav är ett imponerande monument som tillverkats av rosa granit från Minnesota.
Två skulpturer av gruvarbetare vaktar vid sidorna av en plakett med Mother Jones porträtt. När vi står och betraktar monumentet kommer en bil körande in på kyrkogården. Ut ur bilen kliver en äldre man vid namn Mr Weidler och frågar: "Var har ni er bil?" Vi svarar att vi parkerat den utanför kyrkogården. I detta bilberoende land är det tydligen ett konstigt beteende. I USA kör man in med bilen på kyrkogården.

Herr Weidler, som är 90 år, bor precis bredvid kyrkogården. När han ser besökare vid monumentet brukar han ta sin bil och åka ut på kyrkogården för att få en liten pratstund. Han har tagit på sig uppgiften att upplysa besökarna om historien kring Mother Jones och gruvarbetarnas kamp.

Han berättar att han själv som litet barn fick följa med sin pappa till torget för att höra Mother Jones tala:
- She was a remarkable woman, säger herr Weidler.

En bild av agitatorn Mother Jones
- Hon hade en vass tunga och kunde bita ifrån rejält mot företagsägare och poliser!

Herr Weidler är inte bara en nostalgisk bevarare av historien. Även i dag pågår en kamp som engagerar honom. Genom sin kyrka har Weidler och hans familj arbetat för att hjälpa offren för orkanen Katrina i New Orleans. Hans söner har till och med varit på plats som hjälparbetare.
Herr Weidler önskar oss en fortsatt lycklig resa genom "det andra Amerika".

På en anslagstavla intill Mother Jones-monumentet hittar vi ett rockmärke som ger uttryck för detta andra Amerika.

AFL-CIO är USA:s LO

Länkar om Mother Jones:
Mother Jones Museum
Mother Jones självbiografi på marxists.org

29 januari 2009

Rysk gas

Ingen har väl missat diskussionen om ryska gasleveranser till Europa. Konflikten har bland annat rört Ryssland och Ukraina och avbrutna leveranser. För Sveriges del inbegriper den en planerad gasledning genom Östersjön till Tyskland, den så kallade Nord Stream.

Det är intressant att följa diskussionen ur flera aspekter - inte minst då det gäller förhållandet mellan politisk retorik och politisk praktik.

När det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina har många västliga företrädare och medier gjort gällande att Ryssland vill använda gasen som politiskt påtryckningsmedel mot Ukraina. Ukraina har, liksom Georgien, varit en kelgris för vissa högerkrafter och en viktig del i en strategisk inringning av Ryssland (läs möjligt Nato-medlemskap). Därför har Ukrainas bristande betalning av marknadsmässiga priser för gasen ignorerats. Ryssland har i sin tur framställts som en buse.

När den gällt Nord Stream har kritiken förts i två dimensioner: dels säkerhetspolitisk, dels miljöpolitisk. Förre försvarsministern Mikael Odenberg (m) ville inte ha den lede fi i närheten av Gotland. Det var ett väntat argument som appelerar till gammal rysskräck. Andra har uttryckt en till vissa delar berättigad oro då det gäller miljökonsekvenserna av en sådan ledning. Åter andra har använt miljöargumentet som svepskäl för att hindra Rysslands möjligheter till utvidgat ekonomiskt samarbete med Europa.

Så långt den politiska retoriken. Men hur är det med praktiken?

Tyskarna föredrar ett "rakt rör" från Ryssland till Tyskland - utan mellanhänder - för att de "litar på Ryssland" då det gäller gasleveranser. "Gas- och oljeleveranser har fungerat här sedan andra världskriget - också när kalla kriget var som kallast. Gärna Ryssland alltså, men ju färre mellanhänder desto bättre", säger Sveriges Radios korrespondent i Tyskland Per Eurenius.

Underförstått betyder det att tyskarna i sin politiska praktik misstror Ukraina, Polen med flera transitländer. Det är något helt annat än vad vi brukar få höra i den politiska retoriken.

Men vad säger då EU, som ju ger uttryck för sina medlemsländers ståndpunkter? Ferran Tarradellas Espuny, som är talesman för EU:s energikommissionär säger att "EU fortsätter att starkt förespråka Nord Stream-ledningen som en ytterligare källa till gastillförsel från Ryssland." Möjligen kan det vara av samma skäl som Tyskland: EU litar på Ryssland, men inte på mellanhänderna.

Europa litar alltså på Ryssland, men i den politiska retoriken och i media låter det oftast annorlunda. I retoriken härskar fortfarande den kalla krigsanda, som bland annat underblåstes av den förre amerikanske presidenten och Sveriges utrikesminister Carl Bildt (m).

När Sveriges miljöminister Andreas Carlgren idag träffade sin tyske kollega undrar vi vad han framförde för argument från den svenska borgerliga regeringen? Uttryckte han Carl Bildts oro för Ryssland? Genuin oro över miljökonsekvenser? Miljökonsekvenser som ett svepskäl för rysskräck? Eller en mer praktisk politisk hållning?
-------
Tidigare text på Röda raketer: Otäcka gaser

28 januari 2009

Vänstern störst på Island

I den senaste opinionsundersökningen på Island är Vänsterpartiet - de gröna störst. Det meddelar Reuters.

Vänsterpartiet får 28 procent av rösterna, medan självständighetspartiet får 24,3, socialdemokraterna 16,7 och framtegspartiet 17,2 procent.

Detta är en stor förändring sedan förra valet 2007 då självständighetspartiet fick 36.6 procent, socialdemokraterna 26,8, framtegspartiet 11,7 och vänsterpartiet 14,3.

Det är naturligtvis den ekonomiska krisen som har lett till dessa dramatiska förändringar i den isländska opinionen. I måndags avgick regeringen. Vänsterpartiet och socialdemokraterna förhandlar om att ta över regeringsmakten.

Koalitionen som kommer att sitta fram till nyval i maj kommer att ledas av socialdemokraten Johanna Sigurdardottir.
-------

27 januari 2009

"Nationalisera bankerna!"

Den amerikanska självbilden förändras i snabb takt - och därmed förslagen på lösningar. Grunden för denna förändring står att finna i ekonomin.

Nu talas det till och med öppet om att nationalisera bankerna, i första hand Bank of America och Citigroup. Dessa båda banker har redan fått 300 miljarder dollar av staten, men behöver ännu mer. Det skriver New York Times i en analys.

Men vad får då skattebetalarna i gengäld om de ska ställa upp med så mycket pengar? Det är denna fråga som gjort att förslag om förstatligande eller nationalisering blivit ett allvarligt alternativ i debatten.

“Vi hade väl aldrig trott att vi skulle få uppleva den dagen då vi använder en sådan terminologi som 'Nationalisering av bankerna?'", säger representanthusets talman Nancy Pelosi till tv-kanalen ABCs "This week" i söndags.

Nationalisering, säger Charles Geisst, finanshistoriker på Manhattan College, “finns inte i det amerikanska ordförrådet. Vi tänker på det som något utlänningar gör mot oss, inte något som vi själva håller på med.”

Det viktigaste argumentet för nationalisering är rättframt, skriver New York Times:
"Det kan vara det enda sättet att dra upp USA:s största finansiella institutioner ur den nedåtgående spiral som hindrar dem att få fram det kapital de behöver för att fungera."

25 januari 2009

Att våga hoppas på Obama

Går det att lita på Obama? Eller är det säkrast att förhålla sig avvaktande och skeptisk? Detta är en frågeställning som vi även tidigare har berört på denna blogg. Vågar vi hoppas? Eller är det bättre att ställa förväntningarna lågt, så att vi inte riskerar att bli besvikna?

Obama kommer som president att utsättas för påtryckningar från mäktiga konservativa krafter i det amerikanska samhället. Det finns en risk att han tvingas ge efter för dessa krafter. Men det finns också en möjlighet att han inte gör det. Hur det kommer att bli beror bland annat på oss.

Om det breda folkliga stödet för Obama både i USA och resten av världen håller trycket uppe, så kan vi mycket väl få uppleva ett progressivt skifte i amerikansk politik som kommer att påverka hela världen för lång tid framöver.

Om vi gör tankeexperimentet att Obamas presidentskap verkligen kommer att innebära en förändring vi kan tro på, hur skulle då hans första åtgärder se ut?

Skulle hans första telefonsamtal till en utländsk statsman gå till palestiniernas president Mahmoud Abbas? Skulle han kräva att blockaden mot Gaza hävs? Skulle han kalla samman Joint Chiefs of Staff för att diskutera hur USA så snabbt som möjligt kan dra sig ut ur Irak? Skulle han beordra en stängning av fånglägret Guantanamo och av CIA:s hemliga fängelser runt om i världen? Skulle han sträcka ut en öppen hand till den muslimska världen? Skulle han betona diplomati och samarbete i stället för krig?

Detta och mer därtill har president Obama hunnit med under sina första dagar i tjänsten.

Den amerikanska marxistiska tidskriften Political Affairs skriver entusiastiskt om Obamas första dagar som president:

"President Obamas första officiella åtgärder belyser den 180-gradiga omsvängningen från Bushs politik och filosofi som hans regering redan börjat genomföra."

"På det idémässiga planet har han avvisat extremhögerns fria marknadsfundamentalism och krympande av statens roll. I sitt installationstal sa han att det avgörande kriteriet på en bra regering är hur väl den lyckas hjälpa arbetarfamiljer att leva ett bättre liv. Samtidigt som han avvisade Bushs 'ägarsamhälle' med dess snäva näringslivsperspektiv, så hyllade Obama arbetarfamiljerna som nationens ryggrad".

Obama har lyckats skapa en bred koalition för demokratisk förnyelse. Den har varit tillräckligt bred för att vinna en stor majoritet i valen, vilket är en nödvändighet för att kunna genomföra en progressiv förändring. Och den har splittrat den amerikanska högern.

Fyra viktiga väljargrupper gav ett överväldigande stöd för Obama: afroamerikaner (96 %), spansktalande (67 %), unga amerikaner (67 %) och kvinnor (58 %).

För att skapa denna breda koalition har han varit tvungen att anpassa sitt budskap så att det kan accepteras av en del konservativa väljargrupper. Man kan tycka vad man vill om det, men om man vill vinna majoritetens stöd för en progressiv utveckling måste man också ta hänsyn till dessa väljargrupper.

Det är samtidigt tydligt att Obama även inkluderar vänstern i sin koalition. Och aldrig tidigare har vi väl hört en amerikansk president inkludera ateister i sitt installationstal:

"Vi är en nation som består av kristna och muslimer, judar och hinduer - och icketroende."

Han talar om att "återge vetenskapen dess rättmätiga roll", vilket står i skarp kontrast till Bushregeringens politik. Och redan har han vidtagit åtgärder för göra just det.

Han planerar en massiv statlig satsning på över 825 miljarder dollar för att skapa jobb och få fart på ekonomin.

Barack Obama är en ovanlig president. Han har under hela sin karriär dragits till vänstern. I sin bok "Min far hade en dröm" beskriver han sina kontakter med "de marxistiska lärarna" under studietiden och de "socialistmöten" som han "ibland gick på vid Cooper Union". Dessa möten var förmodligen Socialist Scholars Conference - som under många år var den amerikanska vänsterns största happening och som brukade äga rum på just Cooper Union.
Manning Marable, en av "de marxistiska lärarna" på Columbia University, som Obama studerat vid, skriver i den brittiska tidskriften Socialist Review:
"Det som gör Obama annorlunda är att han varit samhällsorganisatör. Han har läst vänsterlitteratur, inklusive mina böcker, och han förstår vad socialism är. Många av människorna som arbetar tillsammans med honom är verkligen socialister med bakgrund i kommunistpartiet eller som oberoende marxister. Det finns många sådana människor i Chicago som har arbetat med honom i åratal."
Därför är det inte konstigt att konservativa bloggar som The American Thinker kallar honom för en "red diaper baby" - ett uttryck som används om barn till medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet och som vi berörde i gårdagens bloggning om Woody Guthrie.
Just det här med "samhällsorganisering" är intressant - eller community organizing som det heter på engelska. Denna typ av politisk aktivism har varit viktig i alla demokratiska rörelser i USA, inklusive medborgarrättsrörelsen. Under sin tid som samhällsorganisatör inspirerades Obama av Saul Alinskys idéer om att förändra samhället genom lokal organisering av människor. Alinskys mest kända bok är Rules for Radicals. Han sägs ha myntat parollen "Tänk globalt - Agera lokalt!"
Det märks på Obama att dessa erfarenheter varit viktiga för att utveckla hans tänkande. Han påpekar om och om igen att "förändringar inte kommer från Washington utan till Washington", dvs. det är den folkliga rörelsen som driver fram sämhällsförändringar. Hela presidentkampanjen byggde på en gräsrotsrörelse som också gjorde det möjligt för vänsteraktivister att delta, vilket öppnar möjligheter för vidare förändringar.
Det finns alltså flera skäl till att vara optimistisk efter den nye presidentens första vecka på jobbet. Men hur det blir med fortsättningen kommer att bero på hur rörelsen bland gräsrötter utvecklar sig. Och på oss.
-------
Tidigare artikel om Obama på Röda raketer

24 januari 2009

Apropå Woody Guthrie

Vi berättade häromdagen att Bruce Springsteen och Pete Seeger väckte uppseende när de sjöng Woody Guthries "This Land Is Your Land" ocensurerad på konserten för Barack Obama. Kan ni tänka er? Kommunisten Pete Seeger sjunger en låt av kommunistiske Woody Guthrie för USA:s president? På konserten för Obama inför presidentinstallationen? Det var stort.

Nåväl. Woody Guthrie hyllas också i sin födelsestad Okemah i Oklahoma. Vattentornen som tronar över samhället berättar att detta är Woody Guthries hemstad.

Woody Guthrie föddes i Okemah den 14 juli 1912. Året före Woodys födelse uppmärksammades staden på grund av en lynchning av en svart kvinna, den 35-årige Laura Nelson, som försökte skydda sin son från en rasistisk mobb. Det slutade med att båda hängdes från en bro. Woody Guthrie skrev senare en sång om händelsen: "Don't Kill My Baby and My Son".

Okemah är en liten lantlig stad med 3000 invånare. Men här vårdas minnet av stadens store son. Överallt dyker Woody Guthries namn upp.

En av Okemahs gator är uppkallad efter Woody Guthrie.

I Okemahs historiska museum upptar en utställning om Woody Guthrie en stor del av utrymmet.

Här kan man bland annat beskåda Woody Guthries gitarr. En av flera förmodligen. På denna saknade vi texten "Denna maskin dödar fascister", som han brukade dekorera sin gitarr med (se bilden ovan).

Vid huvudgatan West Broadway Street finns en park tillägnad Woody Guthrie.

Väggmålning i Woody Guthrie-parken.

Till och med på de lokala restaurangerna kan man få en Woody Special-meny.

Och varje år i juli arrangeras en musikfestival till Woody Guthries ära, WoodyFest. På bilden syns publiken på den gamla teatern Crystal under öppningskvällen i somras. De väntar på en av de stora artisterna detta år: Country Joe McDonald, som gjorde sig känd på Woodstockfestivalen 1969 med låten "Vietnam Rag" som han framförde med sitt band Country Joe and the Fish.

Liksom alla rebeller som överlever har även Country Joe åldrats (jämför bilden från Woodstock 1969 nedan). Men han är fortfarande lika politiskt vass som i ungdomen. Country Joe framförde ett program till Woodys ära med sånger, dikter, texter. Woody Guthrie var ju en mångfacetterad artist som använde många konstnärliga former för att framföra sitt budskap. Han sjöng, han diktade, han målade och tecknade. Han skrev också boken "Bound for Glory" (på svenska "Hela härligheten").
Country Joe berättar att han känt sig besläktad med Woody från barndomen. Joe var en så kallad "red diaper baby", dvs. hans föräldrar var medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet, precis som Woody Guthrie. Country Joes pappa kom från en grannstad till Okemah, de delade samma erfarenheter och drog samma politiska slutsatser.

Country Joes hyllning till Woody Guthrie rönte stor uppskattning från publiken. Men den var inte riktigt nöjd förrän "Vietnam Rag" spelas som extranummer. Och Country Joe inleder den som i Woodstock:

"Give me an F! Give me a U! Give me a C! Give med a K! What's that spell?" Och hela den åldrade publiken vrålar entusiastiskt: "FUCK!" Det blir uppenbart att många av dem är Vietnamveteraner. Även Country Joe var under en period militär och tillhörde the US Navy. Och publiken närmar sig extas när Joe byter ut Vietnam mot Irak.

Titta på Country Joe and the Fish från Woodstockfestivalen på You Tube.
The Woody Guthrie Folk Festival 8-12 juli 2009
Woody Guthries hemsida
Country Joe McDonalds hemsida

21 januari 2009

Seeger, Springsteen och Obama

När Pete Seeger, Bruce Springsteen och Tao Rodriquez-Seeger (Petes barnbarn) framförde Woody Guthries "This Land Is Your Land" på den stora konserten för president Barack Obama i förrgår, så gjorde de det på ett sätt som retat gallfeber på den konservativa (läs: reaktionära) bloggvärlden i USA.
Det skriver Svenska Dagbladet.

Pete Seeger, som senast 2004 svarade "javisst är jag fortfarande kommunist" på en fråga om sin politiska tillhörighet, och Springsteen sjöng nämligen två verser av "This Land..." som under de 68 år som gått sedan Guthrie skrev sången skalats av från den ursprungliga texten: verserna ansågs helt enkelt allt för revolutionära.

Till det lade de ytterligare en vers som sällan sjungs och som syftar framåt: inget kan stoppa oss.

De tre verserna handlar om hungern i USA, om nödhjälpsköer och om att den privata egendomen hindrar människornas rätt till ett drägligt liv:

There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.

In the squares of the city, In the shadow of a steeple;
By the relief office, I'd seen my people.
As they stood there hungry, I stood there asking,
Is this land made for you and me?

Nobody living can ever stop me,
As I go walking that freedom highway;
Nobody living can ever make me turn back
This land was made for you and me.

Woody Guthrie skrev "This Land Is Your Land" 1940, som en motvikt till den ofta spelade fosterländska sången "God Bless America" av Irving Berlin. Guthrie, som var medlem i USA:s kommunistiska parti och varje vecka skrev krönikan "Woody Sez" i partitidningen Daily Worker, ville framhålla det arbetande folkets, den vanliga människans roll i den amerikanska utvecklingen, och det gjorde han med "God Blessed America for Me" som senare omarbetades till "This Land is Your Land" - det här är vårt land, inte deras.

När folkmusikboomen tog fart i början av 60-talet - då var Guthrie redan svårt sjuk i Huntingtons sjukdom (en variant av danssjuka) - skapades snart två riktningar inom musikvärlden. På den ena sidan de mer politiskt inriktade folksångarna som Bob Dylan, Joan Baez och den politiskt fantastiskt träffsäkre Phil Ochs.

På den andra de mer utslätade Peter, Paul & Mary, The Seekers, Kingston Trio och de ständigt lika leende helylleamerikanerna i New Christy Minstrels - ett riktigt otäckt band - som hängde på "protestvågen". Medan Dylan, Ochs & Co skrev egna sånger som gisslade samhället och kapitalismen - lyssna på Phil Ochs skivor! - sanerade den andra riktningen "This Land Is Your Land" till en trallvänlig folksång som nu sjungs i skolor och på dagis. Låten har, inte för inte, kallats USA:s inoficiella nationalsång.

Nu har Pete Seeger, som gick med i kommunistiska ungdomsförbundet redan 1936 och som även om han idag inte är medlem i partiet ändå alltid har stått för en mycket radikal linje, och Bruce Springsteen återgivit "This Land Is Your Land" dess forna glans - helt i Woody Guthries anda.

På bästa sändningstid, dessutom. Och inför USA:s nuvarande president.
-------
Uppdatering: HBO som spelade in Obamakonserten försöker få bort klippet med Seeger och Springsteen från YouTube. Men det dyker upp igen och igen.
Nya länkar till framträdandet på You Tube och den här och den här och den här (bäst kvalitet på den sista!)
Tack till Ulf Åman, Oskarshamn, för informationen!

Läs mer om Obama

20 januari 2009

Vita husets nya hemsida

Vita huset har fått en ny hemsida.
-------
Obamas installationstal
Läs mer om Obama på Röda raketer
DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD

18 januari 2009

Nazim Hikmet åter turkisk medborgare


Den turkiske författaren Nazim Hikmet har åter blivit turkisk medborgare. Postumt. Han dog i landsflykt i Sovjetunionen 1963 och ligger begravd på Novodevitjekyrkogården i Moskva.

Nazim Hikmet betraktas som en av Turkiets och världens främsta poeter. Han förärades det internationella fredspriset tillsammans med andra storheter som den chilenske Nobelpristagaren Pablo Neruda och Pablo Picasso.

Nazim Hikmets stora problem var att han var kommunist. 1951 fråntogs han sitt medborgarskap på grund av sina åsikter. Turkiets biträdande premiärminister Cemil Çiçek säger att det var dags för regeringen att ändra åsikt om Hikmet: "Det brott som tvingade regeringen att frånta honom hans medborgarskap betraktas inte längre som något brott."

En av dem som länge kämpat för Nazim Hikmets återupprättelse är Nobelpristagaren Orhan Pamuk. Han har använt exemplet Nazim Hikmet för att belysa bristen på yttrandefrihet i Turkiet. År 2000 samlades 500 000 namnunderskrifter in i Turkiet med krav på att återge Nazim Hikmet hans medborgarskap och att hans kvarlevor ska återföras till Turkiet.

Ett exempel ur Nazim Hikmets diktning, Dikten till Piraye, 8 november 1945:

"Det vackraste havet
är ännu inte nått
Det vackraste barnet
har ännu inte vuxit upp
Våra vackraste dagar
har vi ännu inte haft
Det vackraste ordet som jag vill säga till dig
är det jag ännu inte sagt"


Nazim Hikmets grav på Novodevitjekyrkogården i Moskva.

En hemsida tillägnad Nazim Hikmet

Brittiska The Guardian om Nazim Hikmets återupprättelse

Några dikter av Nazim Hikmet på svenska

Väggmålning

Vi fick en bild tillsänd oss från Vladde. Han hade i sin tur fått den från kamrater i Chile: "Den här typen av konst blir målad på väggar runt om i Chile." Denna målning är tillägnad folket i Gaza och skapad av Colectivo Mural Brigada Ramona Parra. (Klicka på bilden för större format.)

Det röda biblioteket i Rjukan

I den lilla staden Rjukan i Norge finns ett av världens mest exklusiva röda bibliotek. Samlingen omfattar socialistiska böcker och tidskrifter från tiden mellan första och andra världskriget. Det tros vara den tredje största samlingen i världen efter ett bibliotek i Amsterdam och ett i Moskva.

Här finns böcker av och om ledande socialistiska tänkare som Marx, Engels, Lenin, Krapotkin. Det mest unika verket är tidskriften ”Sozialistische Auslandspolitik” som utgavs av tysken Rudolf Breitscheid från 1915-1918.

På entréplanet står en monter som förevisar några av de sällsynta böcker och tidskrifter som finns i specialbiblioteket i källaren. Ett sådant verk är Carl Grünbergs: ”Archiv fur die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung” i 15 band.

Det var bibliotekarien Henrik Johnsen Hjartøy (1892-1967) som påbörjade insamlingen av socialistisk litteratur. Han var bibliotekschef i Rjukan mellan 1917 - 1936. Allt som allt omfattar biblioteket ca 5000 publikationer fördelade på ca 90 hyllmeter.
När Hjartøy 1936 blev ordförande för Arbeiderbevegelsens arkiv og bibliotek i Oslo ville han ta samlingen med sig. De lokala politikerna i Rjukan motsatte sig detta. Och det röda biblioteket blev kvar i Rjukan.

Vi förs ner i källaren av bibliotekschefen Per Espeland. Under det vanliga biblioteket passerar vi gångar med böcker för att komma fram till det allra heligaste.

Väl inne i det röda biblioteket kan vi vältra oss i socialistisk litteratur. Den uppslagna samlingen i mitten av bilden är AIZ som gavs ut i Berlin och senare Prag av Willi Münzenberg. Här finns också ett litet häfte: "Fiskerne og sosialismen". I biblioteket finns företrädesvis böcker på norska, svenska, engelska, tyska och franska.


Vi hittade en komplett samling Kommunistisk tidskrift som gavs ut av Sveriges kommunistiska parti. I bakgrunden skymtar årgångar av Labour Monthly som gavs ut av R. P. Dutt, en personlighet vi tidigare berättat om. Här finns tidskriften Den kommunistiska internationalen.

Mer om Rjukan på Röda raketer:
Hjältarna från Telemark

17 januari 2009

Nya demonstrationer för fred i Gaza

Flera tusen stockholmare trotsade kylan i dag för att visa sin solidaritet med det palestinska folket. Demonstrationen startade framför Carl von Linnés staty i Humlegården. Demonstranterna krävde ett omedelbart stopp för kriget. Och för Israels blockad mot Gaza.

På ett av plakaten tydliggjordes den kommande amerikanske presidentens val: att bli hälsad med blommor eller skor.

Demonstrationen följde Strandvägen för att slutligen komma fram till Riksantikvarieämbetet och Israels ambassad på Östermalm.

Väl framme vid slutmålet meddelades att Israel bombat ännu en skola.

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD

Läs mer:

Förra veckans demonstration i Stockholm
Gazas barn
Precisionsbombning
Den israeliska militarismen
Kontraproduktivitet

16 januari 2009

Aristoteles om demokrati

Aristoteles var ingen demokrat. Han förordade bland annat monarki och aristokrati. Men han var en logiskt tänkande människa och hade uppfattningar om vad demokrati innebär.

För Aristoteles handlade den politiska kampen oftast om fåmannavälde (oligarki) eller demokrati (allas välde).

Det råder oligarki när de rika härskar utan hänsyn till de fattiga, demokrati när makten ligger i händerna på de fattiga och dessa försummar de rikas intressen. Aristoteles hade alltså en revolutionär syn på demokrati.

"Demokratien", säger Aristoteles, "uppkommer genom den åsikten, att människor som alla är fria bör vara jämlika i alla avseenden, oligarkien genom den åsikten, att människor som i vissa avseenden är överlägsna framträder med för stora anspråk."

Att vara demokrat betyder alltså, enligt Aristoteles, att eftersträva jämlikhet mellan människor på alla områden. Den som förespråkar ojämlikhet mellan människor, till exempel då det gäller inkomster eller ägande, kan inte betraktas som någon demokrat - i Aristoteles mening.

"All bristande jämlikhet i samhället beror i det långa loppet på ojämn fördelning av inkomsten", skriver Bertrand Russell i sin bok Västerlandets filosofi i en kommentar till Aristoteles betraktelse. "Detta är ett av de viktigaste argumenten för demokratien".

Aristoteles omtalar att de grekiska oligarkerna i vissa stater avlade en ed med följande lydelse: "Jag vill vara en folkets fiende och tillfoga det all den skada jag kan". Bertrand Russell kommenterar att reaktionärerna nu för tiden inte är så uppriktiga.
-------
En tidigare artikel:
Om demokrati

15 januari 2009

Stig-Björn övertygar

"Det finns flera politiska frågor där vänsterpartiet har en positiv profil. Exempelvis så är insikten djup om att allas vår vilja till arbete är grunden för välfärden.

Partiet har också en tydlig linje när det gäller utbildningens betydelse, både för individer och för Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad ekonomi. Kanske kan vi också hoppas att möjligheten till reellt inflytande i en regering filar bort partiets symbolpolitik - till förmån för långsiktigt välståndsskapande."

14 januari 2009

Massakern i Gaza

Hittills har över 1000 människor dödats i Gaza. Människor är instängda och har ingenstans att fly. Det liknar situationen för människor instängda i koncentrationsläger.

I en sådan situation går det inte att tala om att båda sidor har skuld. Det måste till ett omedelbart eld upphör.

På lördag blir det återigen demonstrationer för fred och mänskliga rättigheter. Läs mer på Gaza Solidaritet.

Lyssna på Michael Hearts "Song for Gaza".
-------
DN, DN, SvD, SvD

11 januari 2009

Hjältarna från Telemark

1943 var de tyska trupperna på väg att vinna andra världskriget. Europa var ockuperat från Afrika till Nordkap. Men det gick inte så. Slaget vid Stalingrad var en faktor som fick den tyska krigslyckan att vända. En annan faktor var att Hitler förhindrades att skaffa sig atomvapen. En avgörande händelse som stoppade Hitlers atomplaner ägde rum i Norge.

I det norska fylket Telemark, insprängt mellan höga berg, ligger den lilla staden Rjukan. Under vinterhalvåret når solens strålar inte ned till staden i dalgången.

Här byggde Norsk Hydro 1911 världens största vattenkraftverk. 1934 påbörjades tillverkning av tungt vatten, som blev en avgörande ingrediens i Hitlers atombombsprogram. En norsk motståndsgrupp fick i uppdrag att spränga anläggningen, vilket de lyckades med den 28 februari 1943. Denna hjältemodiga aktion bildade utgångspunkt för den amerikanska filmen Hjältarna från Telemarken, med Kirk Douglas i huvudrollen.

Idag hyser anläggningen Norsk Industriarbeidermuseum.

Här kan man beskåda den elektrolysanläggning där tungt vatten skapades.

Här finns utställningar som visualiserar sabotageaktionen 1943.

Men här finns också många röda fanor. Rjukan har spelat en viktig roll i den norska arbetarrörelsens historia. Rjukans jern- og metallarbeiderforening grundades 1909 med åtta medlemmar. 1915 hade medlemsantalet ökat till nästan 600.

Arbetarrörelsen i Rjukan har alltid varit radikal. För att inte säga revolutionär. Här en arbetarorkester i Rjukan framför revolutionära demonstrationsfanor målade av Oscar Løvaas den 1 maj 1919.

För den norska arbetarrörelsen var den ryska revolutionen en stor förebild. Det norska Arbeiderpartiet anslöt sig 1919 till den kommunistiska internationalen. Här en Lenin-tavla från Folkets hus i Rjukan som finns med på utställningen.


För ytterligare information:

Norsk Industriarbeidermuseum i Rjukan

Rjukans turistkontor

En film om sabotageaktionen i Rjukan där medlemmarna i den norska motståndsgruppen medverkar: del 1, del 2 och del 3.