Rysk gas

Ingen har väl missat diskussionen om ryska gasleveranser till Europa. Konflikten har bland annat rört Ryssland och Ukraina och avbrutna leveranser. För Sveriges del inbegriper den en planerad gasledning genom Östersjön till Tyskland, den så kallade Nord Stream.

Det är intressant att följa diskussionen ur flera aspekter - inte minst då det gäller förhållandet mellan politisk retorik och politisk praktik.

När det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina har många västliga företrädare och medier gjort gällande att Ryssland vill använda gasen som politiskt påtryckningsmedel mot Ukraina. Ukraina har, liksom Georgien, varit en kelgris för vissa högerkrafter och en viktig del i en strategisk inringning av Ryssland (läs möjligt Nato-medlemskap). Därför har Ukrainas bristande betalning av marknadsmässiga priser för gasen ignorerats. Ryssland har i sin tur framställts som en buse.

När den gällt Nord Stream har kritiken förts i två dimensioner: dels säkerhetspolitisk, dels miljöpolitisk. Förre försvarsministern Mikael Odenberg (m) ville inte ha den lede fi i närheten av Gotland. Det var ett väntat argument som appelerar till gammal rysskräck. Andra har uttryckt en till vissa delar berättigad oro då det gäller miljökonsekvenserna av en sådan ledning. Åter andra har använt miljöargumentet som svepskäl för att hindra Rysslands möjligheter till utvidgat ekonomiskt samarbete med Europa.

Så långt den politiska retoriken. Men hur är det med praktiken?

Tyskarna föredrar ett "rakt rör" från Ryssland till Tyskland - utan mellanhänder - för att de "litar på Ryssland" då det gäller gasleveranser. "Gas- och oljeleveranser har fungerat här sedan andra världskriget - också när kalla kriget var som kallast. Gärna Ryssland alltså, men ju färre mellanhänder desto bättre", säger Sveriges Radios korrespondent i Tyskland Per Eurenius.

Underförstått betyder det att tyskarna i sin politiska praktik misstror Ukraina, Polen med flera transitländer. Det är något helt annat än vad vi brukar få höra i den politiska retoriken.

Men vad säger då EU, som ju ger uttryck för sina medlemsländers ståndpunkter? Ferran Tarradellas Espuny, som är talesman för EU:s energikommissionär säger att "EU fortsätter att starkt förespråka Nord Stream-ledningen som en ytterligare källa till gastillförsel från Ryssland." Möjligen kan det vara av samma skäl som Tyskland: EU litar på Ryssland, men inte på mellanhänderna.

Europa litar alltså på Ryssland, men i den politiska retoriken och i media låter det oftast annorlunda. I retoriken härskar fortfarande den kalla krigsanda, som bland annat underblåstes av den förre amerikanske presidenten och Sveriges utrikesminister Carl Bildt (m).

När Sveriges miljöminister Andreas Carlgren idag träffade sin tyske kollega undrar vi vad han framförde för argument från den svenska borgerliga regeringen? Uttryckte han Carl Bildts oro för Ryssland? Genuin oro över miljökonsekvenser? Miljökonsekvenser som ett svepskäl för rysskräck? Eller en mer praktisk politisk hållning?

-------

Tidigare text på Röda raketer: Otäcka gaser