Adventskalendern

Äntligen har Adventskalendern kommit!

Från Alliansfritt Sverige.

Olmert varnar för "Sydafrika-liknande" situation

Den israeliske premiärministern Ehud Olmert varnade på torsdagen för en "Sydafrika-liknande" situation om inte en palestinsk stat upprättas. Det skriver USA Today. Alternativet är, enligt Olmert, en "Sydafrika-liknande apartheidkamp".

Det är intressant att en israelisk premiärminister nu säger det som många sagt förr. Den israeliska högern har fört en politik för att göra Israel till en stat för bara judar, i stället för ett land för alla som bor där. Liknelsen med Sydafrikas apartheidsystem har tidigare avvisats från israeliskt regeringshåll som "antisionism".

Olmert går i intervjun så långt som till att säga att att "staten Israel är slut" om en palestinsk stat inte skapas.

"Om den dagen kommer då tvåstatslösningen kollapsar, och vi får en situation med en Sydafrika-liknande kamp för lika rösträtt, då, så snart det händer, är staten Israel slut", säger Olmert till Haaretz.

Borgerligheten faller

DN och SvD rapporterar att den borgerliga alliansregeringen rasar. Den har tappat 1200 väljare om dagen det senaste året.
- Skulle de fortsätta tappa väljarna i den här takten skulle de vara nere i 8-9 procent tillsammans i nästa val, säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

Detta visar, som vi tidigare påpekat, att det finns en allt för stor diskrepans mellan vad alliansen sa före valet och vad den gjort efter valet.

Alliansen mörkade före valet i de frågor som blivit huvudfrågor efter valet. Före valet betonade man att man inte skulle genomföra något systemskifte. Efter valet är det just det man ägnat sig åt. Borgarna blev så glada över att äntligen få makten, så de har gått in med liv och lust för att införa förändringar som är svåra att reparera.

Borgarna har aldrig vunnit några val i Sverige på systemskifte. Många av dem som röstade borgerligt trodde på alliansens budskap att det inte skulle bli något sådant. Nu känner de sig lurade. Och konsekvensen blir att regeringen tappar stöd. Det är egentligen inget konstigt med det. Det är helt logiskt.

"You can fool all the people some of the time and some people all the time, but you cannot fool all the people all the time", som Abraham Lincoln uttryckte det.

Konservatismens axelmakter blir färre

En av Bushs främsta supportrar, Australiens premiärminister John Howard, "led ett förödmjukande nederlag" i lördagens val till den "vänsterinriktade oppositionen", skriver Washington Post.

Australiens nye premiärminister, Kevin Rudd, har lovat att omedelbart underteckna Kyotoprotokollet och dra tillbaka australiensiska trupper från Irak.

Officiella siffror från Australian Electoral Commission visade att Labor har fått 53 procent av rösterna jämfört med 46.7 percent for Howards koalition. Detta efter att 70 procent av rösterna räknats. En analys från Australian Broadcasting Corp. visar att Labor kommer att få åtminstone 81 av 150 platser i parlamentets underhus - en tydlig majoritet. Enligt senare uppgifter får Labor 83 platser.

Och Rudd har nu på söndagen redan börjat sitt arbete med att föra bort Australien från konservatismens axelmakter.
-------
DN, DN, DN, SvD

Elände

Vi läste just ett eländigt debattinlägg i Flamman om skolpolitiken. Det var en kritik av Lars Ohlys inlägg på DN Debatt.

Under den lovande rubriken "Håll fast vid klassperspektivet i skolpolitiken" skriver Jonas Olofsson, tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli, ett inlägg som egentligen är en blåkopia av Jan Björklunds och alliansregeringens inställning då det gäller yrkesprogrammen i gymnasieskolan.

"Det är framför allt i de yrkesförberedande programmen vi har de stora problemen med genomströmningen. För många blir kärnämnena ett oöverstigligt hinder. Det borde alltså finnas alternativa vägar", skriver Jonas Olofsson.

Och Olofsson förordar i stället "yrkesutbildningar som inte omfattar lika mycket allmänteoretiska inslag."

Detta är exakt den uppfattning som alliansregeringen torgför: Yrkesprogrammen på gymnasiet innehåller för mycket teori. Vi borde låta yrkeseleverna begränsa sig till yrkesutbildning och inte belasta deras huvuden med för mycket teori (som de inte klarar av).

Maud Olofsson har delat in eleverna i två grupper: "den som lär bra med händerna, och den som lär bra med huvudet". Slutsatsen blir att "den som lär bra med händerna" inte ska behöva tynga sitt huvud med för mycket teori.

Vi kan inte se att Jonas Olofsson har en avvikande uppfattning. Men till skillnad från Maud kryddar han sin inställning med Marx. Om man har uppfattningen att även yrkeselever behöver en utbildning som innehåller teori, så invänder han: "Huvudambitionen tycks vara att utveckla ett skolsystem som i praktiken bidrar till att avskaffa arbetarklassen – åtminstone i betydelsen en klass 'för sig', som Marx uttryckte det."

Vad betyder detta? Om arbetarungdomar får lära sig teori så riskerar vi att "avskaffa arbetarklassen".

Marx själv hade en annan uppfattning. Vid ett tillfälle slog han näven i bordet och sa att okunnighet aldrig har hjälpt någon. Det var under en diskussion med Wilhelm Weitling.

I inledningen sin skrift Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin skrev han:

"Liksom filosofin i proletariatet finner sitt materiella vapen, så finner proletariatet i filosofin sitt andliga vapen, och så snart tankens åskvigg grundligt slagit ned i folkets naiva jord, kommer tyskarnas emancipation till människor att ske."

Marx ståndpunkt var sålunda inte att vi ska begränsa arbetarklassens kunnande för att behålla den som en klass "för sig". Tvärtom ansåg han att vi bör arbeta för att arbetarklassen förenas med filosofin. Det är först då man blir människa!

Det är intressant att en Johansson och två Olofsson, från tre olika partier, nu uttalat att vi inte ska lasta yrkeselever med för mycket teori: Morgan Johansson (s), Maud Olofsson (c), och nu senast Jonas Olofsson (v).

Vi kan konstatera att Jonas Olofssons "klassperspektiv" innebär att arbetarklassen ska fortsätta att vara en underordnad klass om den ska kunna fortsätta att vara en klass "för sig".

Vi tror för vår del att arbetarklassen ska erövra världen och därmed göra alla till människor. Men för det behövs också lite teori.
-------
Läs även:
Om rätten till betyg eller den som är papperslös finns inte
Antonio Gramscis pedagogik

Om rätten till betyg eller den som är papperslös finns inte

För de privilegierade klasserna har det alltid funnits möjligheter att slå sig fram i samhället även om man saknat kompetens. Släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom har gjort det möjligt att ta sig förbi de hinder som utgörs av krav på t ex kompetens.

För underklassen har situationen varit en helt annan. I avsaknad av kontaktnät och pengar har den egna kompetensen varit den enda möjligheten att ta sig fram eller upp. Att ha papper på sin kompetens är därvid ett viktigt intresse.

För underklassen har skolan varit en av få möjligheter som stått till buds för att förstärka sin kompetens och därmed utöka sina möjligheter att bryta sociala mönster och arv. Utan skolan hade enda alternativet varit att bliva vid sin läst. Men det har förutsatt att skolan varit tillgänglig för alla. Något som inte alltid varit en självklarhet och som överklassen genom historien försökt att förhindra.

I den mån överklassen inte förbehållit utbildningen som ett privilegium för de redan privilegierade, så har de understött en skiktning av skolan – bättre utbildning åt de sina och enklare utbildning åt de arbetande klassernas barn. Därför motsatte sig överklassen införandet av folkskolan och grundskolan. Därför förordar den idag att gymnasieskolan sorteras så att vissa utbildningar leder till högskolebehörighet och andra begränsas till praktisk yrkesutbildning. Det är av samma skäl som vänstern kämpar i motsatt riktning. För en skola för alla och för alla elevers rätt till kunskap (se t ex Lars Ohlys inlägg på DN Debatt förra lördagen).

Det vi ser här är hur två olika intressen möts. Samma intressemotsättning märks i debatten om betyg. Å ena sidan finns ett intresse hos överheten att sortera och sålla underklassen. Härav kommer ett visst naturligt motstånd från underklassen. Å andra sidan finns ett intresse hos underklassen att ha papper på vem man är och vad man kan. Det är dessa två intressen som skär emot varandra i betygsdebatten och som gör att vänstersinnade kan komma till helt olika slutsatser i betygsfrågan. Den ena gruppen vänsteranhängare betonar den första aspekten, motståndet mot överhetens sortering av underklassen. Den andra gruppen betonar den andra aspekten, dvs betygen som en rättighet och en möjlighet att bevisa sin kompetens i avsaknad av släkt- och familjeband, börd, kontaktnät och rikedom.

Ty så fungerar vårt samhälle: om man är papperslös så finns man inte. Och detta faktum gäller inte bara flyktingar.

Vi menar att ett ensidigt betygsmotstånd är allt för förenklat och leder till att vänstern bortser från underklassens intresse av att ha papper på vad man kan. Vi tror dock inte att vänsterns väljare bortser från detta intresse. Därför bör vänstern modifiera sitt betygsmotstånd för att komma i harmoni med sina väljargruppers intressen.
-------
Läs om hur man redan på 1700-talet förde denna kamp.
Och om Antonio Gramscis pedagogik.

Kan inte Odell göra någonting rätt?

Efter Carnegieskandalen och kraven på finansmarknadsminister Mats Odells avgång, kunde man förvänta sig att Odell skulle vara försiktigare vid nästa rekrytering då det gäller utförsäljning av statliga företag. Men icke.

Nu har han rekryterat Bengt-Åke Nilsson till ny ordförande för regeringens råd för utförsäljning av statliga bolag.

- Det här är en person, som har ägnat en mycket stor del av sitt yrkesliv, som rättschef, med att hålla reda på intressekonflikter. Han kommer att kunna leda det här arbetet på ett rättssäkert sätt, säger Odell till TT. Men nu visar det sig att detta inte alls är säkert.

Var och en begriper att media skulle komma att skärskåda näste man till rakning. Så skedde också. Och när DN granskade hans aktieportfölj visade den sig genast innehålla problem som kan leda till just intressekonflikter.

"Bengt-Åke Nilsson äger aktier för cirka en miljon kronor i Handelsbanken, som kan bli aktuell som investmentbank när de statliga bolagen ska säljas", skriver DN.

-Jag hade inte tagit det jobbet med en sådan aktieportfölj, säger Peter Norberg, professor vid center för ekonomi och etik vid Handelshögskolan i Stockholm.

"Hittills har varken Mats Odell eller någon annan i regeringen förklarat varför bolagen måste säljas eller varför det måste gå snabbt", skriver Nils-Olof Ollevik i SvD. "Och även om regeringen formulerar en ideologisk bakgrund till försäljningarna kommer kritiken mot villkoren per automatik."

För regeringen blir detta ytterst besvärande. Odell har redan tidigare kritiserats för sina rekryteringar. För kristdemokraterna som velat profilera sig i etikfrågor rasar förtroendet. Det går ju inte att säga sig företräda Gud, men i handling sälja sig till Mammon - och ha förtroendet kvar.

Man måste välja, som Jesus sa.
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD
Kristdemokratisk etik och moral
Okristligt, Mats Odell!

Trippelfirande!

Tre nya bloggare har länkat till Röda raketer:

Feministisk vänstertjej
Kärlek och Socialism
och Ung vänsters tidning Röd Press.

Det firar vi med Rebellflickan av Joe Hill. Inte bara i en version, utan tre.
Den första versionen börjar med att Elisabeth Gurley Flynn (som Joe Hill skrev sången till) berättar om sångens tillkomst. Flynn blev senare ordförande i USA:s kommunistiska parti. Hon ligger begravd på en kyrkogård i Chicago.

Den andra versionen är en lite mer klassisk, släpig folksångsvariant.
Den tredje varianten är rockigare och på svenska med Christer Forsberg.
-------
Läs mer om Joe Hill från Gävle.

Sexuell lösaktighet bakom järnridån

Vad hade kommunisterna egentligen för sig bakom muren?

Det kan ibland vara lite kul att läsa antikommunistisk propaganda. Och för en tid sedan råkade vi på en riktig goding som vi inte till något pris vill undanhålla allmänheten. Det var i den amerikanska tidskriften Reader's Digests svenska utgåva, Det Bästa, från april 1955. Där hittade vi en artikel som förfasar sig över den sexuella lösaktigheten i de socialistiska länderna:

"Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften", skriver författaren Leland Stowe. "Den fria kärlekens utnyttjande som redskap i den totala politiska erövringens tjänst har lett till en hejdlös promiskuitet, som griper allt mer omkring sig och snart är förhärskande bland de bortåt 25 miljoner ungdomar som bor i Sovjets satellitstater."

"Med den nya röda sexualmoralens välsignelse har de unga slängt sådana 'omoderna borgerliga fördomar' som föräktenskaplig kyskhet och äktenskaplig trohet. Kärleken stämplas med rättfram cynism som en naturdrift i klass med hunger och törst. Den sexuella hämningslösheten har utvecklats till ett regelrätt program, klart att träda i funktion och underminera ungdomen i varje nytt land där kommunismen vinner maktställning."

Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Staty i Potsdam.

Därefter följer en rad exempel. Bland annat den anonyme 25-årige bulgar som berättar att "i hans hemland gör kommunisterna narr av alla flickor som vill hålla på sig tills de gifter sig. 'Följden är att det i många samhällen knappt finns en flicka över 14 år som är oskuld'".

En 19-årig anonym ungersk mekaniker berättar: "Karlarna som arbetar vid byggena i M- går ut och dansar med arbeterskorna, och sen stannar de över natten i deras baracker. Att det ligger sju åtta kvinnor i samma rum generar ingen. Kvinnorna byter partner hur som helst."

"Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och 'hem' av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång."

Lösaktiga ungdomar bakom järnridån.

"En anonym 24-årig tyska skildrar "den atmosfär av allmän lösaktighet" som skapats "med kall beräkning" vid de nya statliga fabrikerna och byggnadsföretagen: "Så föreslår de manliga arbetskamraterna att flickorna ska ställa till med en bjudning på rummet, och så tar de med sig en massa vodka. Snart är hånglet i full gång. Ingen kontrollerar vad som försiggår, och ingen blir anmäld för förargelseväckande beteende. Det tvärtom uppmuntras."

"I början skickade de röda satellitregeringarna ut hela lastbilar med prostituerade till fabriks- och kolgruvedistrikten. Sedan blev det de vanliga kvinnornas tur att vräkas in i denna erotiskt överhettade atmosfär.""Det moraliska förfallet har i alla sovjetiserade länder resulterat i rekordartade 'årsskördar' av faderlösa barn." En ungersk anonym arbetare berättar om "en affisch som satt på väggarna i stålverket i Stalinvaros och där texten löd: 'Att föda barn är för den gifta kvinnan en plikt - för den unga flickan en ära.'"

"'Det anses inte längre vara någon skam för en ogift kvinna att bli mor', säger en anonym före detta officer. 'Hon behöver inte dra försorg om barnet. Staten formligen trugar henne att lämna ifrån sig det på något av de offentliga barnhemmen.'"

Under socialismen ordnas hela tiden ungdomsläger och danstillställningar.

Ja, vi skulle kunna fortsätta länge till, men dessa exempel räcker för att slå fast en ny definition av socialismen:

Socialismen är ett erotiskt överhettat samhälle där sexualiteten betraktas som en naturdrift och uppmuntras. I det socialistiska samhället skambelägger man inte ogifta mödrar. Det finns barnomsorg för alla barn. Och där låter man naturen ha sin gång. Under socialismen ordnas det ideligen idrottsevenemang, nattutflykter, danstillställningar och ungdomsläger. Där lämnas dörren överallt på vid gavel för sexuella äventyr. I det socialistiska samhället går kontrollanterna hem och ingen blir anmäld för förargelseväckande beteende.

"Wow"!

Oktoberrevolutionen 90 år

I morgon, den 7 november, firar vi den stora socialistiska oktoberrevolutionens 90-årsjubileum. Det var då som bolsjevikerna med Lenin i spetsen tog makten i Ryssland och vände upp och ned på hela världspolitiken.

Fram till dess var det de feodala och kapitalistiska makterna som ensamma styrde i världen. Efter det blev världen annorlunda.

Oktoberrevolutionen inspirerade arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna och de undertryckta folken i kolonierna.

Före revolutionen i Ryssland befann sig Lenin i exil i Zürich i Schweiz. Han bodde på Spiegelgasse 14 i det som idag är ett populärt turiststråk.

Än idag minner en plakett på huset om att ledaren för den ryska revolutionen bodde där.

Från Schweiz reste Lenin i ett plomberat tåg genom Tyskland och sedan vidare genom Sverige och Finland för att komma till revolutionens Ryssland. Resten av historien gjorde att världen aldrig mer blev sig lik.

Grattis på 90-årsdagen!

-------

Läs även:

Björnbrum Ryska revolutionens födelsedag är ...

DN, SvD och These exiled years (som också har ett klipp från Sergei Eisensteins Oktober), och

Politics and Philosophy och Löfling.

Protest mot kriget

Protest idag mot kriget på 5th Avenue i New York. Det är kväkarna som protesterar och hänger ett gult band för var och en som stupat.
-------
Från Röda raketers korrespondent i New York.

Antonio Gramscis pedagogik

Vi har tidigare hänvisat till en artikel om utbildning, som den gamle italienske kommunistledaren Antonio Gramsci skrivit. I sin fängelsecell i Mussolinis Italien funderade han över utbildningen och samhället. Det finns anledning att beröra hans tankegångar djupare.

I sina intressanta anteckningar tar han upp frågeställningar som är aktuella för dagens svenska utbildningsdebatt. Hans syfte är att forma ett utbildningssystem, som förmår att skapa ett intellektuellt skikt inom arbetar- och bondeklasserna, dvs. ett skolsystem som förmår att överskrida klasskillnader.

"Om vårt mål är att producera ett nytt skikt av intellektuella, inklusive sådana som har förmåga till den högsta graden av specialisering, från en social grupp som traditionellt sett inte har utvecklat en lämplig inställning, då måste vi övervinna ojämförliga svårigheter."

Gramsci ger sig dock i kast med denna ojämförliga svårighet och går igenom en rad av de hinder som måste övervinnas. Han tar upp det faktum att en del barn förbereds för skolan på ett bättre sätt än andra:

"I många familjer, särskilt i de intellektuella skikten, får barnen i familjelivet en förberedelse, en förlängning och ett komplement till skolans liv; de ’andas in’, som det heter, en hel mängd begrepp och attityder, som underlättar utbildningsprocessen. De kan redan och utvecklar sin kännedom om det litterära språket, dvs. de uttryckssätt och medel för lärande, som är tekniskt överlägsna de medel som den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen mellan sex och tolv år besitter. På så sätt tillägnar sig stadsbarn, genom själva det faktum att de bor i en stad, redan vid sex års ålder en mängd begrepp och attityder som gör deras skolgång enklare, mer framgångsrik, snabbare."

Det är naturligtvis bra att en del barn redan vid skolstarten har fått en gynnsam start i livet. Men för de flesta, för "den genomsnittlige medlemmen av skolpopulationen", är så inte fallet. Hur ska skolan kunna ge de andra barnen liknande förutsättningar?

Gramsci har svaret:

"I den grundläggande organisationen av den gemensamma skolan, så måste åtminstone de viktigaste delarna av dessa förhållanden skapas – för att inte tala om det självklara faktum att parallellt med den gemensamma skolan bygga upp ett nätverk av förskolor och andra institutioner, där barn redan före skolåldern skulle vänja sig vid en viss kollektiv disciplin och tillägna sig förskolebegrepp och attityder."

Gramsci menar alltså att det ska byggas upp en gemensam skola, som förmår att ge alla barn gemensamma begrepp och attityder, och som skapar en kollektiv disciplin, som han anser nödvändig för elevernas kunskapsutveckling.

När det gäller själva skolan urskiljer Gramsci två faser i elevernas skolgång. En tidigare fas, som med nödvändighet måste innehålla en viss form av "dogmatism", dvs. en fastställd uppsättning grundläggande fakta och färdigheter, som barnen behöver öva in för att kunna gå vidare i sin utveckling. Denna fas bör pågå i tre till fyra år. Därefter kan en mer kreativ och självständig fas ta vid. Den gemensamma grundskola han tänker sig ska avslutas då barnen är femton till sexton år gamla, som i den svenska grundskolan.

Han är noggrann med att betona nödvändigheten av den tidigare skolans mekanik, vilket skiljer honom från huvudfåran i svensk skoldebatt. I Sverige framhävs ju ofta vikten av självständighet och frihet redan från början, något som Gramsci varnar för:

"Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar."

I kampen mot det gamla, mekaniska, "jesuitiska" skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en "romantisk" fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett "ohälsosamt överdrivet" sätt.

"Det är anmärkningsvärt att den nya pedagogiken har riktat sin eld mot ’dogmatismen’ då det gäller områden som instruktion eller inlärning av konkreta fakta, dvs. precis på de områden där en viss dogmatism är praktiskt taget oundgänglig…"

"Hela den gemensamma skolan är en aktiv skola, även om det är nödvändigt att begränsa libertarianska ideologier på detta område och med viss energi betona de vuxna generationernas, dvs. statens, plikt att ’forma’ de nya generationerna."

Så långt Gramsci om den grundläggande utbildningen i grundskolan. Men han har också något att säga om den fortsatta utbildningen som har bäring på den nuvarande svenska diskussionen om gymnasiets framtid. Här menar vår nuvarande regering att yrkesprogrammen bör renodlas till yrkesutbildning och inte längre vara förberedande också för vidare studier. Gramsci menar att sådana yrkesskolor befäster de sociala skillnaderna:

"Yrkesskolor, dvs. sådana som inrättats för att tillfredställa omedelbara, praktiska intressen, börjar dominera över den formativa skolan, som inte är omedelbart nyttig. Den mest paradoxala aspekten i allt detta är att denna nya typ av skola framställs som och förespråkas som demokratisk, medan den i verkligheten är bestämd inte bara åt att befästa sociala skillnader utan också kristallisera dem i kinesiska komplexiteter."

För att bryta de sociala skillnaderna och göra alla medborgare förmögna att vara med och styra samhället krävs att skolan inte bara inriktar sig på att tillgodose omedelbara praktiska behov. Det gäller i synnerhet barn och ungdomar från arbetar- och bondehem, som behöver komma i kontakt med mer allmänna, teoretiska ämnen i skolan:

"Mångfaldigandet av olika typer av yrkesinriktade skolor befäster på så sätt traditionella sociala skillnader; men eftersom de inom ramen för dessa skillnader verkar främja inre mångfald, ger de intryck av att vara demokratiska till sin karaktär. Arbetaren kan till exempel bli yrkesutbildad, bonden kan bli inspektör eller enklare agronom. Men demokrati kan per definition inte bara betyda att den outbildade arbetaren blir yrkesarbetare. Den måste innebära att varje "medborgare" kan "styra" och att samhället skapar förutsättningar för honom där han åtminstone teoretiskt, kan uppnå detta."

Gramsci sätter fingret på en öm punkt i den svenska skoldebatten: den berör dess klassmässiga konsekvenser. Och hur den "fria pedagogiken" blir en icke-pedagogik för den stora massan.

Läs även Marx och kunskapsteorin och Om socialistisk etik!