19 augusti 2007
Borgerligt förakt för folket
Det är anmärkningsvärt hur fort masken trillar av. För ett år sedan framställde sig borgerligheten som folklig, som företrädare för de fattiga och små, för alla som hamnat i "utanförskap", ja rent av som den nya arbetarrörelsen. Men så fort opinionsvindarna går dem emot visar de sin egentliga syn på svenska folket.
Vi har redan berört Göran Skyttes krönika på Svenska Dagbladets ledarsida, där han ifrågasätter svenska folkets mentala hälsa på grund av sitt bristande stöd för alliansregeringen. Svenska folket framställs som "fegisar och tumsugare".
Nu kan man förstås avfärda Göran Skytte som ett undantag. Friherren som i sin ungdom blev låtsaskommunist, men som i mogen ålder "tog sitt förnuft till fånga", som det brukar heta, och nu ägnar sin tid åt att angripa vänstern och det "politiskt lättlurade" folket.
Men Göran Skytte är inget undantag. Överhetens förakt mot folket eller "pöbeln" har långa traditioner. Och i kommentarerna till vår förra bloggning fick vi flera exempel på vad som dväljs bakom fasaden. Anhängare till moderaterna och alliansen använde flera mindre smickrande beskrivningar av svenska folket. "Korkade kreatur" var väl det grövsta.
Nu kan man förstås avfärda detta med att vem som helst kan kommentera på en blogg. De borgerliga partierna kan inte behöva stå till svars för alla som kommenterar på bloggar. Visst är det så. Problemet är bara att denna syn på folket har förankring även i ministrarnas tänkande. Självaste statsminister Reinfeldt angav tonen när han för några år sedan utvecklade sin syn på vad han kallade "det sovande folket":
”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”, skrev Reinfeldt då. Och han har egentligen aldrig tagit avstånd från den analysen.
Göran Skytte beskyllde bland annat "media" för de låga opinionssiffrorna. Men inte heller då ministrarna ges utrymme att tala fritt blir det bättre. Som när socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson fick en helsida i DN. Då lyser föraktet för de sjuka och svaga igenom. Uttalandet "När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar", har som Ali Esbati skriver "klassikerpotential".
Det finns borgare som inte hyser förakt för folket. De är bekymrade, men allt för tysta. Ett undantag är Börje Hörnlund som i våras skrev ett inlägg på DN Debatt under rubriken: "Jag känner förtvivlan över regeringens politik". Hörnlund inser att borgerligheten inte har någon möjlighet att vinna nästa val genom en politik som enbart gynnar de rika, friska och starka.
För svenska folket är det förvisso bra att borgarna förtydligar sin egentliga syn på folket. Det gör att nästa val har förutsättningar att handla om de egentliga politiska alternativen - och inte som senast, om fasaden.
-------
Tidigare artikel om Göran Skyttes krönika.
18 augusti 2007
Har Göran Skytte blivit galen?
"I mätning efter mätning lägger man surmulet sin röst på Lars Ohly, språkrören och Sahlin. Senaste mätningen (Demoskop 13/7–6/8) gav 56 procent till de rödgröna, 41 procent till regeringen.
Hur hänger detta ihop? Frågorna är många. Till exempel: har svenskarna blivit galna?"
Göran har flera teorier om hur det kan vara på detta eländiga sätt när folket i stället borde "göra vågen":
1. Sossarnas rekordlånga maktinnehav har gjort svenskarna till ett slags ”eviga sossar”?
2. "Ärans och hjältarnas folk" har förvandlats till ett folk av "fegisar och tumsugare".
3. "Många viktiga media har demonstrerat en tydlig antipati mot alla former av förändringar i det gamla systemet."
4. "I lika mån har media demonstrerat en okritisk förtjusning i Mona Sahlin."
5. "Vi svenskar är politiskt lättlurade och utan minne."
Visserligen erkänner Göran att "denna regering haft märkligt svårt att göra rätt. Konstiga utnämningar, konstiga utspel, inbördes bråk, tystnad och osynlighet, göra tvärtemot vad man sade före valet, etc, etc." Trots det bör svenskarna alltså "göra vågen", enligt Göran.
Det låter inte så bra när en av regeringens största morgontidningar kallar folket galet för att det inte stöder regeringen. När folket på detta sätt förverkar regeringsorganets förtroende och endast genom dubbelt arbete kan återvinna det, då säger vi som Brecht:
"Vore det då inte enklare att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt?"
-------
Läs även Jinge!
Finland, ett skolexempel
De finländska eleverna har de bästa kunskapsresultaten i världen, enligt internationella jämförelser som PISA. Det gäller då såväl matematik och modersmål, som problemlösning. Samtidigt är den finländska skolan den mest jämlika i världen. Den utjämnar sociala skillnader bättre än något annat land.
Vad är hemligheten? Egentligen liknar den finländska skolan den svenska väldigt mycket. Eller åtminstone vad den svenska skolan en gång varit. I Finland har man inte ägnat sig åt ändra konceptet om en sammanhållen skola för alla elever på samma sätt som i Sverige. Friskolorna är få.
I Finland har alltid kunskaperna stått i centrum för verksamheten. Inte arbetsformer eller ordningsfrågor eller värdegrund som i Sverige. Det har inte behövts eftersom arbetsformerna och ordningen och värdegrunden är naturlig om man satsar på kunskap för alla elever. Och man har satsat på välutbildade lärare. I Sverige är allt för många lärare obehöriga.
I Finland är man inte motståndare till grupparbeten - som Jan Björklund. Men man ser heller inte grupparbeten som något allena saliggörande - som en del debattörer i Sverige.
Framgång för eleverna handlar inte om grupparbeten eller inte. Det handlar inte om antingen - eller, utan snarare om både - och. Det handlar om att eleverna under lärares ledning får ta del av kunskaper på olika sätt: föreläsningar, läsning, grupparbeten, egna uppgifter, experiment. Ju fler arbetssätt desto bättre, men det måste alltid ske under lärares ledning. Alla elever tar nämligen inte till sig mänsklighetens hela kulturarv på ett spontant sätt.
Finlands och Sveriges skolsystem utvecklades många år parallellt och lyckades mycket bra. Finland har fortsatt på samma väg och blivit bäst i världen, medan Sverige på senare år avvikit med resultatet att svenska elever idag lär sig mindre än för tio, tjugo år sedan.
Alliansen håller nu på att upplösa den sammanhållna skolan genom en ensidig satsning på friskolor. Den satsar på ordningsfrågor i stället för kunskap. Den sänker ambitionerna för de yrkesinriktade programmen i gymnasieskolan. Det är inte den finska modellen.
Björklund öppnar nu för ett återförstatligande av skolan. Men vilka skolor återstår att förstatliga när alliansen privatiserar allt fler?
-------
Läs också: Klasskillnaderna ökar i skolan.
För en socialistisk syn på skolan, läs Antonio Gramscis Om utbildning!
-------
Skriften "De finländska framgångarna i PISA" som Åsa hänvisar till var inte helt lätt att hitta, men här är den!
16 augusti 2007
15 augusti 2007
Röda raketer censureras i Uppvidinge?
"Datorerna i biblioteken tillåter inte att man kan koppla upp sig mot vilka svenska bloggar som helst. Själv besökte jag ett av kommunens bibliotek och försökte läsa Motvallsbloggen, Esbatis kommentarer, Tomas Jonsson i Blomstermåla och några andra bloggar, ex.v. Röda raketer.
Det gick inte! Samtliga bloggar ovan var spärrade och gick inte att nå från Uppvidinge biblioteks datorer."
Någon förklaring gick inte att få från personalen:
"På frågan om varför jag inte kunde komma åt de spärrade bloggarna himlade bibliotekarien med ögonen, slog ut med armarna och svor sig oskyldig till denna censur av den fria debatten."
Vi hoppas att Foto-Lasses initiativ i frågan kommer att leda till att även Uppvidingeborna får tillgång till den fria debatten i kommunens bibliotek. De kan tydligen fortfarande komma åt hans blogg.
Klasskillnaderna ökar i skolan
- Jag blir oerhört upprörd när jag hör detta. Det här visar att skolan inte klarar av sitt uppdrag att minska klasskillnaderna i samhället, säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.
Det betyder alltså att skolans sätt att fungera inte överbryggar eller kompenserar för sociala skillnader i samhället. Tvärtom har vi en skola som skärper de sociala skillnaderna.
Fjelkner pekar på de stora nedskärningarna i skolan på 90-talet som förklaringen. Det är säkert en faktor i sammanhanget. Men en annan faktor som troligen är än mer betydelsefull är skolans sätt att fungera. De alltmer lösliga arbetsformerna och mer individualiserade arbetssätt har ställt stora krav på elevernas förmåga att själva söka kunskap. Det är arbetsformer som gynnar elever från akademikerhem. Vi tror att dessa arbetsformer är den stora boven i dramat.
Skolverkets generaldirektör Per Thullberg ger den märkligaste förklaringen till försämringen:
- Staten har misslyckats med att sätta mål som går att uppnå, säger han.
Betyder det att vi nu ska sänka ribban så att alla kan hoppa över? I stället för att se till att skolan fungerar så bra att alla kan nå målen? (För övrigt så är kraven för att nå godkända betyg inte särskilt höga idag.)
Nej, lösningen handlar om att skapa en skola som redan i tidig ålder lär eleverna grundläggande färdigheter, fakta, de vanor man behöver för att lära sig mer och som ger tydligare strukturer för elevernas arbete. De lösliga, individualiserade arbetsformerna bör förpassas till soptippen. De missgynnar barn till lågutbildade och gynnar ensidigt de som kommer från hem med utbildade föräldrar.
-------
Vi har tidigare pekat på denna problematik:
Den stora gåtan
Höger och vänster om skolan
Gramsci och skolan
Vänstern och skolan
Bakläxa
-------
Läs även Rött hjärta: En skola för alla!
14 augusti 2007
12 augusti 2007
Vänstern leder stort
Om proletariatet
Privategendom som privat egendom, som rikedom, tvingas att hålla sig själv, och därigenom sin motsats, proletariatet, vid liv. Det är den positiva sidan av antitesen, den självtillfredsställande privategendomen.
Proletariatet är tvärtom tvingat som proletariat att avskaffa sig självt och därigenom sin motsats, privategendomen, som bestämmer dess existens, och vilken gör det till proletariat. Detta är den negativa sidan av antitesen, dess rastlöshet inom sig själv, upplöst och självupplösande privategendom.
Den besittande klassen och proletariatets klass uppvisar samma mänskliga självförfrämligande. Men den förra klassen känner sig bekväm och stärkt i detta självförfrämligande; den betraktar förfrämligandet som sin egen makt och har i det likheten av mänskligt liv. Den senare känner sig förintad i förfrämligandet; den ser i det sin egen maktlöshet och ett omänskligt livs verklighet. Det är, för att använda ett uttryck hos Hegel, denna förnedrings indignation över denna förnedring, en indignation som den med nödvändighet drivs till genom motsättningen mellan dess mänskliga natur och dess livsvillkor, som är den raka, resoluta och begripliga negationen av denna natur.
Inom antitesen är privatägaren den konservativa sidan, medan proletären är den destruktiva sidan. Från den förra utgår handlingar som syftar till att bevara antitesen, från den senare utgår handlingar för att förinta den.
Privategendomen driver sig själv i sin ekonomiska rörelse mot sin egen upplösning, genom en utveckling som inte är beroende av den, som är omedveten och som genom sakens egen natur äger rum mot privategendomens vilja, endast i den grad som den skapar proletariatet som proletariat, fattigdom som är medveten om sin andliga och fysiska fattigdom, en avhumanisering som är medveten om sin avhumanisering, och därför självupphävande.