Det franska upproret i förstäderna toppar nyheterna dag efter dag. En chockvåg sänds genom Frankrike, Europa och världen. Varför?
Ursprunget tycks vara den provokation, som den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy inledde genom att kalla förortens befolkning för "slödder". Så långt hänger media med i svängarna.
Men var finns analysen av orsakerna?
I våras förlorade den franska borgerligheten folkomröstningen om EU-fördraget. Den samlade tolkningen av resultatet var och är att fransmännen röstade nej för att de ansåg att EU inte tar de sociala frågorna på tillräckligt stort allvar. Den franska folkomröstningens resultat var på detta sätt en seger för den franska vänstern. Det franska kommunistpartiet var den samlande kraften bakom denna seger.
Fransmännens nej sände en chockvåg genom EU-etablissemanget.
President Chirac förstod signalen från sin befolkning och har sedan dess försökt lyfta fram de sociala frågorna inom EU (läs här). Detta har fått andra delar av den franska borgerligheten att förfäras. De blev skrämda av ett perspektiv där kommunisterna samlar en majoritet av folket för en alternativ, mer social, politik. Samtidigt såg de en borgerlig president som "backar" efter motgången och också ställer de sociala frågorna i centrum.
Inför nästa presidentval fanns möjligheten att de sociala frågorna skulle stå i blickpunikten. Och borgerligheten vet att de har mindre trovärdighet i de sociala frågorna. De skulle komma att förlora nästa val.
Därför har delar av den franska borgerligheten valt att försöka vända allas blickar bort från de sociala frågorna. I stället vill de ställa motsättningen mellan traditionella vita fransmän och invandrare i centrum. För att åstadkomma det behövdes Sarkozys provokation och en upptrappning av motsättningar på rasmässiga grunder.
Sarkozy räknar med att han på detta sätt kommer att samla den traditionella borgerligheten i Frankrike. Han tror att han kan få den yttersta högerns röster (som hittills röstat på le Pen). Han tror också att han kan göra inbrytningar bland de vänsterväljare som fått sina bilar sönderbrända.
Att Sarkozy kallade förortens invånare för "slödder", var inget förlupet yttrande. Det var en medveten provokation. På ungefär samma sätt som Sharons besök på Tempelberget var en medveten provokation.
Sarkozy har hittills lyckats fullständigt med sin provokation. Frustrerade och omedvetna ungdomar i förorten gick på den. Liksom media. De har hjälpt honom att flytta den allmänna opinionens blickar bort från de verkliga sociala problemen.
Sarkozy har lyckats vända debatten från sociala frågor till rasfrågor. På ungefär samma sätt som Hitler lyckades med det i Tysklands 30-tal.
Den franska högern har, i rädsla för vänsterns framgångar, valt fascismen.
Det är ett högt spel. Än finns möjligheter att avslöja komplotten.
Alla demokratiska krafter måste bidra till att avslöja den - innan det är för sent.
10 november 2005
02 november 2005
Vad talar egentligen emot kommunismen?
Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning
Den är det enklaste
Som är det svåraste
Kommunismens lov ur pjäsen Modern av
Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker
Just nu aktuell på Stockholms stadsteater med Tolvskillingsoperan
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning
Den är det enklaste
Som är det svåraste
Kommunismens lov ur pjäsen Modern av
Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker
Just nu aktuell på Stockholms stadsteater med Tolvskillingsoperan
Jag har blivit kommunist
"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland.
Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Eluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."
Pablo Picasso (1881 - 1973), spansk konstnär, medlem i Frankrikes kommunistiska parti från 1944 till sin död.
Läs boken Picasso: The Communist Years
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland.
Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Eluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."
Pablo Picasso (1881 - 1973), spansk konstnär, medlem i Frankrikes kommunistiska parti från 1944 till sin död.
Läs boken Picasso: The Communist Years
25 oktober 2005
Vänsterns ekonomisk-politiska vägval
En arbetsgrupp inom Vänsterpartiet har tagit fram ett förslag till ekonomisk-politisk policy för partiet. Genast börjar skallet: "70-talsretorik i v:s nya valplattform" (SVT).
"Överbudspolitik", säger Johan Lönnroth och menar att "för vänsterpartiet väntar bara en ökenvandring om det här blir partiets politik".
Lars Bäckström, riksdagsman (v) kallar det för en "önskelista" och fortsätter:
- Flera av förslagen är inte realistiska.
"Med det senaste ekonomiska 'policydokumentet' tar vänsterpartiet ännu ett kliv vänsterut", skriver DN. "Sektkänslan är påtaglig."
Vadan denna ilska över förslaget?
Förslaget kan i korthet sammanfattas i några enkla konstateranden kring näringslivets och arbetsmarknadens utveckling. Liksom jordbruket de senaste hundra åren minskat sin andel av de sysselsatta samtidigt som jordbruksproduktionen ökat, så ser vi i dag en liknande tendens inom industriproduktionen. Färre anställda producerar med den nya teknikens hjälp allt mer.
Den sektor inom ekonomin som växer är tjänsteproduktionen.
Frågan inställer sig då: Ska denna ökning enbart ske i privat regi? Eller ska den också ske i offentlig regi?
För var och en som står till vänster är svaret enkelt. I privat regi blir det den som har pengar som kan konsumera mer. Om tjänster i stället produceras i offentlig regi, kan alla oavsett inkomst konsumera tjänsterna. I det offentligas regi finns möjligheter till utjämning mellan fattig och rik.
För att möjliggöra en ökad offentlig tjänsteproduktion måste en ökad andel av de nya rikedomarna tillföras den offentliga sektorn. Skatterna måste höjas.
Detta behöver inte betyda att den enskilde får mindre i plånboken, eftersom lönerna också höjs.
Detta är ett enkelt och logiskt resonemang.
Det borde inte förvåna någon att vänstern vill att en större andel av produktionen ska ske i offentlig regi. Det har ju liksom alltid varit vänsterns kännemärke, eftersom vänstern vill utjämna människors livsvillkor.
Det är inte förvånande att borgerliga ledarskribenter angriper förslaget. Det som förvånar är däremot att en del vänsterdebattörer och v-riksdagsmän har så kraftfulla invändningar.
När nu den första krutröken lagt sig återkommer en grupp medlemmar i Vägval vänster med en mer nyanserad kritik (GP 6/10). Man säger till och med att det är "bra" att arbetsgruppen tagit fram dokumentet. Och att "det mesta av vad de fem skriver håller vi självklart med om".
Nu handlar kritiken om att de växande behoven av vård och omsorg "inte enbart kan finansieras med skatter". Den främsta orsaken sägs vara den "internationella skattekonkurrensen"
Argumentet håller inte. Erfarenheten visar att de länder som haft de högsta skatterna i Europa klarat sig mycket bra i den internationella konkurrensen och samtidigt kunnat leverera en bättre välfärd till sina medborgare. Varför skulle inte detta gälla även framöver?
Om argumentet skulle vara giltigt innebär det att kraftiga skattesänkningar är det bästa sättet att utveckla ekonomin, vilket borgarna hävdar. Men det finns inga exempel på att en sådan politik varit lyckosam - varken för ekonomin eller medborgarnas välfärd. Det har enbart varit lyckosamt för kapitalet.
Anledningen till att borgarna ställer sådana förslag är att de vill att den privata konsumtionen och produktionen ska öka, eftersom det då blir de rika som får mer.
För vänstern borde det vara självklart att öka den offentliga konsumtionen och produktionen eftersom det kan garantera en jämnare fördelning - åt var och en efter behov.
Om vänstern inte tar ställning för det offentliga i detta vägval kommer det verkligen att leda till en ökenvandring till de borgerliga partier som redan driver en sådan politik.
"Överbudspolitik", säger Johan Lönnroth och menar att "för vänsterpartiet väntar bara en ökenvandring om det här blir partiets politik".
Lars Bäckström, riksdagsman (v) kallar det för en "önskelista" och fortsätter:
- Flera av förslagen är inte realistiska.
"Med det senaste ekonomiska 'policydokumentet' tar vänsterpartiet ännu ett kliv vänsterut", skriver DN. "Sektkänslan är påtaglig."
Vadan denna ilska över förslaget?
Förslaget kan i korthet sammanfattas i några enkla konstateranden kring näringslivets och arbetsmarknadens utveckling. Liksom jordbruket de senaste hundra åren minskat sin andel av de sysselsatta samtidigt som jordbruksproduktionen ökat, så ser vi i dag en liknande tendens inom industriproduktionen. Färre anställda producerar med den nya teknikens hjälp allt mer.
Den sektor inom ekonomin som växer är tjänsteproduktionen.
Frågan inställer sig då: Ska denna ökning enbart ske i privat regi? Eller ska den också ske i offentlig regi?
För var och en som står till vänster är svaret enkelt. I privat regi blir det den som har pengar som kan konsumera mer. Om tjänster i stället produceras i offentlig regi, kan alla oavsett inkomst konsumera tjänsterna. I det offentligas regi finns möjligheter till utjämning mellan fattig och rik.
För att möjliggöra en ökad offentlig tjänsteproduktion måste en ökad andel av de nya rikedomarna tillföras den offentliga sektorn. Skatterna måste höjas.
Detta behöver inte betyda att den enskilde får mindre i plånboken, eftersom lönerna också höjs.
Detta är ett enkelt och logiskt resonemang.
Det borde inte förvåna någon att vänstern vill att en större andel av produktionen ska ske i offentlig regi. Det har ju liksom alltid varit vänsterns kännemärke, eftersom vänstern vill utjämna människors livsvillkor.
Det är inte förvånande att borgerliga ledarskribenter angriper förslaget. Det som förvånar är däremot att en del vänsterdebattörer och v-riksdagsmän har så kraftfulla invändningar.
När nu den första krutröken lagt sig återkommer en grupp medlemmar i Vägval vänster med en mer nyanserad kritik (GP 6/10). Man säger till och med att det är "bra" att arbetsgruppen tagit fram dokumentet. Och att "det mesta av vad de fem skriver håller vi självklart med om".
Nu handlar kritiken om att de växande behoven av vård och omsorg "inte enbart kan finansieras med skatter". Den främsta orsaken sägs vara den "internationella skattekonkurrensen"
Argumentet håller inte. Erfarenheten visar att de länder som haft de högsta skatterna i Europa klarat sig mycket bra i den internationella konkurrensen och samtidigt kunnat leverera en bättre välfärd till sina medborgare. Varför skulle inte detta gälla även framöver?
Om argumentet skulle vara giltigt innebär det att kraftiga skattesänkningar är det bästa sättet att utveckla ekonomin, vilket borgarna hävdar. Men det finns inga exempel på att en sådan politik varit lyckosam - varken för ekonomin eller medborgarnas välfärd. Det har enbart varit lyckosamt för kapitalet.
Anledningen till att borgarna ställer sådana förslag är att de vill att den privata konsumtionen och produktionen ska öka, eftersom det då blir de rika som får mer.
För vänstern borde det vara självklart att öka den offentliga konsumtionen och produktionen eftersom det kan garantera en jämnare fördelning - åt var och en efter behov.
Om vänstern inte tar ställning för det offentliga i detta vägval kommer det verkligen att leda till en ökenvandring till de borgerliga partier som redan driver en sådan politik.
20 oktober 2005
"Vänsterns hjälte" i Expressen
Expressen har på senaste tiden publicerat ett par artiklar av den brittisk-amerikanske journalisten Christopher Hitchens. Den ena har titeln "Varför sviker vänstern Irak?", den andra "Kommunisternas finaste medalj". I den första artikeln angrips vänstern för att motsätta sig kriget i Irak, ett krig som Hitchens hyllar. I den andra angriper han Nobelpriset som en kommunistisk utmärkelse (!).
Båda artiklarna utgör våldsamma angrepp på vänstern, men författaren framställs av Expressen som en "vänsterns hjälte". Märkligt! Hur kan någon som är vänsterns hjälte angripa vänstern så furiöst? Om artiklarna varit skrivna av någon populist på yttersta högerkanten hade det varit begripligt. Men "vänsterns hjälte"?
En snabb koll på nätet ger förklaringen.
Christopher Hitchens var trotskist i sin ungdom. Det var länge sedan. Hitchens anser sig inte längre tillhöra vänstern.
På senare år har Hitchens gjort sig känd som en av Bushadministrationens ivrigaste supportrar. Han har försvarat Natos angreppskrig mot Jugoslavien. Han stöder USA:s ockupation av Irak. Han riktar våldsamma angrepp mot Noam Chomsky och Michael Moore. Och nu senast mot Nobelpriset för att det delats ut till människor med vänstersympatier, som Harold Pinter, José Saramago, Dario Fo och Elfriede Jelinek.
Varför väljer Expressen att ge sådant utrymme åt denne man? Och varför väljer tidningen att kalla honom "vänsterns hjälte", trots att han inte själv anser sig tillhöra vänstern och trots att hans dagliga gärning går ut på att angripa vänstern?
Det är ohederligt.
Det är lika ohederligt som om Svenska Dagbladet hade kallat sin kolumnist Göran Skytte för "vänsterns hjälte". Men det gör inte SvD, vilket länder den tidningen till heder.
Båda artiklarna utgör våldsamma angrepp på vänstern, men författaren framställs av Expressen som en "vänsterns hjälte". Märkligt! Hur kan någon som är vänsterns hjälte angripa vänstern så furiöst? Om artiklarna varit skrivna av någon populist på yttersta högerkanten hade det varit begripligt. Men "vänsterns hjälte"?
En snabb koll på nätet ger förklaringen.
Christopher Hitchens var trotskist i sin ungdom. Det var länge sedan. Hitchens anser sig inte längre tillhöra vänstern.
På senare år har Hitchens gjort sig känd som en av Bushadministrationens ivrigaste supportrar. Han har försvarat Natos angreppskrig mot Jugoslavien. Han stöder USA:s ockupation av Irak. Han riktar våldsamma angrepp mot Noam Chomsky och Michael Moore. Och nu senast mot Nobelpriset för att det delats ut till människor med vänstersympatier, som Harold Pinter, José Saramago, Dario Fo och Elfriede Jelinek.
Varför väljer Expressen att ge sådant utrymme åt denne man? Och varför väljer tidningen att kalla honom "vänsterns hjälte", trots att han inte själv anser sig tillhöra vänstern och trots att hans dagliga gärning går ut på att angripa vänstern?
Det är ohederligt.
Det är lika ohederligt som om Svenska Dagbladet hade kallat sin kolumnist Göran Skytte för "vänsterns hjälte". Men det gör inte SvD, vilket länder den tidningen till heder.
18 september 2005
Vänstern den stora vinnaren i Tyskland
Det tyska vänsterpartiet, Linke.PDS, har gjort ett starkt valresultat. Enligt sammanräkningen kl 21.46 har vänstern ökat med 4,7 procent sedan förra valet och är därmed i särklass det parti som ökat mest. Sammantaget ligger partiet på 8,7 procent och tycks därmed bli förbundsdagens fjärde största parti, en halv procent före de gröna. Det är ett viktigt resultat. Den socialistiska vänstern får en kraftfull representation i Europas starkaste land.
CDU/CSU har ingen majoritet. SPD och de gröna har inte heller majoritet. Däremot har SPD, de gröna och Linke.PDS en klar majoritet.
Den enda rimliga tolkningen av detta valresultat är att de tyska väljarna gått åt vänster. SPD har förlorat ungefär lika mycket som Linke.PDS har vunnit. Det är socialdemokratiska väljare som har rört sig vänsterut i protest mot SPD:s högervridning.
Däremot tycks de politiska förutsättningarna för en vänsterkoalition saknas. Gerhard Schröder verkar hellre vilja gå högerut än att följa de tyska väljarnas vilja.
CDU/CSU har ingen majoritet. SPD och de gröna har inte heller majoritet. Däremot har SPD, de gröna och Linke.PDS en klar majoritet.
Den enda rimliga tolkningen av detta valresultat är att de tyska väljarna gått åt vänster. SPD har förlorat ungefär lika mycket som Linke.PDS har vunnit. Det är socialdemokratiska väljare som har rört sig vänsterut i protest mot SPD:s högervridning.
Däremot tycks de politiska förutsättningarna för en vänsterkoalition saknas. Gerhard Schröder verkar hellre vilja gå högerut än att följa de tyska väljarnas vilja.
20 augusti 2005
Tysk vänster oroar kapitalet
Den tyska valrörelsen får mycket liten uppmärksamhet i svenska media. Det är märkligt eftersom Tyskland är det startkaste landet inom EU och dessutom ett grannland.
Annat är det i t ex Financial Times. Där ägnas artikel efter artikel åt den oro som kapitalet känner inför en möjlig vänsterframgång i valet. "Tysklands val kommer att ha djupa återverkningar" är rubriken på en artikel av Wolfgang Munchau 15/8.
Han menar att den verkligt viktiga frågan är om Tyskland kommer att kunna genomföra "strukturella ekonomiska förändringar".
Hur kan det vara så, skriver Munchau, att den starkaste politiska kraften i öst, 15 år efter den tyska återföreningen, återigen är den yttersta vänstern?
Om ett stort antal tyskar vänder sig mot den fria marknaden, vilka möjligheter finns det då för ekonomiska reformer i Tyskland och övriga kontinentala Europa?
Financial Times oroar sig. Vi andra gläds över möjligheterna.
En annan värld är möjlig!
Annat är det i t ex Financial Times. Där ägnas artikel efter artikel åt den oro som kapitalet känner inför en möjlig vänsterframgång i valet. "Tysklands val kommer att ha djupa återverkningar" är rubriken på en artikel av Wolfgang Munchau 15/8.
Han menar att den verkligt viktiga frågan är om Tyskland kommer att kunna genomföra "strukturella ekonomiska förändringar".
Hur kan det vara så, skriver Munchau, att den starkaste politiska kraften i öst, 15 år efter den tyska återföreningen, återigen är den yttersta vänstern?
Om ett stort antal tyskar vänder sig mot den fria marknaden, vilka möjligheter finns det då för ekonomiska reformer i Tyskland och övriga kontinentala Europa?
Financial Times oroar sig. Vi andra gläds över möjligheterna.
En annan värld är möjlig!
03 augusti 2005
Tyska vänstern på frammarsch
Knappt sju veckor före förbundsdagsvalet i Tyskland ligger det nya Vänsterpartiet, die Linke.PDS, fortfarande på tredje plats i opinionsmätningarna. Enligt opinionsinstitutet Forsa, som gör mätningar för Stern och RTL, ökade Vänsterpartiet till 12 procent. De gröna och liberala FDP har 7 procent vardera. Socialdemokraterna ligger på 26 procent medan högerpartiet CDU ligger på 45 procent.
Om opinionen håller i sig talar det mesta för ett maktskifte i Tyskland, men med ett tydligt inslag från vänstern utanför socialdemokratin. Socialdemokraterna har förlorat mycket av sitt väljarstöd på grund av sociala nedskärningar. I ledningen för det nya Vänsterpartiet finns Gregor Gysi och förre ordföranden för de tyska socialdemokraterna Oskar Lafontaine.
02 augusti 2005
Om världsläget
"Den ödesdigra utvecklingen utomlands har på nytt lärt oss två sanningar om friheten för ett demokratiskt folk.
Den första sanningen är, att friheten i ett demokratiskt land inte är säkerställd om folket tillåter att den privata maktkoncentrationen får utvecklas till en punkt då den blir starkare än den demokratiska staten själv. Detta är i realiteten fascism - kontroll över staten av en individ, en grupp eller genom någon annan form av privat maktutövning...
Det pågår hos oss i dag en privat maktkoncentration som saknar sitt motstycke i historien."
USA:s president Franklin D Roosevelt, den 29 april 1938
Den första sanningen är, att friheten i ett demokratiskt land inte är säkerställd om folket tillåter att den privata maktkoncentrationen får utvecklas till en punkt då den blir starkare än den demokratiska staten själv. Detta är i realiteten fascism - kontroll över staten av en individ, en grupp eller genom någon annan form av privat maktutövning...
Det pågår hos oss i dag en privat maktkoncentration som saknar sitt motstycke i historien."
USA:s president Franklin D Roosevelt, den 29 april 1938
Ompröva utbildningspolitiken
För ett arbetarparti borde en minskad social snedrekrytering till högre studier vara ett kriterium på att man bedriver en riktig utbildningspolitik. Om resultatet i stället blir det omvända eller att en kraftig social snedrekrytering består, så borde detta leda till en allvarlig omprövning.
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.
Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.
Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?
31 juli 2005
Jazzmusiker stöder vänstern
Visste du att de flesta kända jazzmusikerna i USA stödde vänstern? Faktiskt alla som du gillar!
Dessutom fanns det många konstnärer, poeter och författare som stödde vänstern.
1943 valdes kommunisten Benjamin Davis till New York City Council.
I hans valkampanj inrättade Paul Robeson, känd bl a från filmen Teaterbåten där han sjöng Ol' Man River, en Committee of Artists för att stödja Benjamin Davis val.
I denna kampanj fick Davis stöd från:
Richard Wright
Lena Horne
Duke Ellington
Count Basie
Mary Lou Williams
Coleman Hawkins
Billie Holiday
Jimmie Lunceford
Art Tatum
Ella Fitzgerald
Lucky Roberts
Josh White
Pearl Primus
Fredi Washington
med flera.
När Davis återvaldes 1945 fick han också stöd från:
Jose Ferrer
Leonard Bernstein
Frederick O'Neal
Jerome Robbins och
Langston Hughes.
Stödet från konstnärer och musiker minskade dock då de hotades att mista sin försörjning på grund av sitt stöd till vänstern.
Agenter och managers, som Moe Gale, Joe Glaser och William Morris Agency, vägrade att godkänna kontrakt med stjärnor som:
Erskine Hawkins
Louis Armstrong
Benny Goodman
Count Basie och
Billie Holiday
Agenterna hotade att bryta kontrakt för skivinspelningar, tv, danser och andra tillställningar om artisterna inte avbröt sina kontakter med vänstern.
Så kan det fungera i frihetens USA.
(Källa: Paul Robeson, Artist and Citizen, Rutgers University Press, 1998)
Dessutom fanns det många konstnärer, poeter och författare som stödde vänstern.
1943 valdes kommunisten Benjamin Davis till New York City Council.
I hans valkampanj inrättade Paul Robeson, känd bl a från filmen Teaterbåten där han sjöng Ol' Man River, en Committee of Artists för att stödja Benjamin Davis val.
I denna kampanj fick Davis stöd från:
Richard Wright
Lena Horne
Duke Ellington
Count Basie
Mary Lou Williams
Coleman Hawkins
Billie Holiday
Jimmie Lunceford
Art Tatum
Ella Fitzgerald
Lucky Roberts
Josh White
Pearl Primus
Fredi Washington
med flera.
När Davis återvaldes 1945 fick han också stöd från:
Jose Ferrer
Leonard Bernstein
Frederick O'Neal
Jerome Robbins och
Langston Hughes.
Stödet från konstnärer och musiker minskade dock då de hotades att mista sin försörjning på grund av sitt stöd till vänstern.
Agenter och managers, som Moe Gale, Joe Glaser och William Morris Agency, vägrade att godkänna kontrakt med stjärnor som:
Erskine Hawkins
Louis Armstrong
Benny Goodman
Count Basie och
Billie Holiday
Agenterna hotade att bryta kontrakt för skivinspelningar, tv, danser och andra tillställningar om artisterna inte avbröt sina kontakter med vänstern.
Så kan det fungera i frihetens USA.
(Källa: Paul Robeson, Artist and Citizen, Rutgers University Press, 1998)
Om frihandel
”Men, i allmänhet, är dagens protektionistiska system konservativt, medan frihandelssystemet är destruktivt. Det bryter upp gamla nationaliteter och driver motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin till dess yttersta punkt. Med andra ord, frihandelssystemet påskyndar den sociala revolutionen. Och endast i denna revolutionära mening, mina herrar, röstar jag för frihandeln.”
Karl Marx, Tal i frihandelsfrågan, 9 januari 1848
engelska tyska
Karl Marx, Tal i frihandelsfrågan, 9 januari 1848
engelska tyska
30 juli 2005
Feminism och klasskamp
I Vänsterpartiets program beskrivs feminism och klasskamp som två olika områden av människors samhällsliv som måste "analyseras var för sig".
Det är i och för sig möjligt att göra. Vad som helst i världen kan och bör analyseras var för sig. Men de kan och bör också sammanföras till en helhet.
För en socialistisk rörelse bör strävan vara att få en helhetsbild av samhället, att förstå samhället utifrån ett gemensamt perspektiv. Världen är inte tudelad, utan en och densamma.
Men i Vänsterpartiets program får man intryck av att världen är delad i två.
Där finns en sfär som har med klasskamp att göra och en annan som har med könsmaktsordningen att göra. Patriarkatet beskrivs som "en självständig maktfaktor i samhället."
Man skriver att "männen som grupp utövar sin makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete både i familj och samhälle." Detta är en beskrivning av nuvarande förhållanden, men ingen analys av vad dessa förhållanden beror på. Programmet saknar en analys av varför det ser ut på detta viset.
Vad grundar sig männens makt på? Har den tillkommit utifrån sig själv eftersom den är en "självständig maktfaktor"? Är den oberoende av allt annat? Av ekonomi och klasskamp?
I Vänsterpartiets program finns en mening som omtalar grunden till dessa förhållanden. Där sägs att "patriarkatet har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer." Detta instämmer vi i, men varför detta skulle göra könsmaktsordningen till en "självständig maktfaktor" blir obegripligt.
I Marx' analyser är människors status i samhället beroende av deras förhållande till produktionsmedlen, dvs. deras ägande, inflytande och andel av samhällets produktion. Underordningen i klassamhället beror på brist på ägande och inflytande, vilket leder till en mindre andel av produktionsresultatet.
Kvinnor har, generellt sett, ett mindre ägande, mindre inflytande och erhåller därmed en mindre andel av produktionsresultatet. På så sätt går det att förklara kvinnors generella underordning i vårt samhälle utifrån ett marxistiskt klassperspektiv: Kvinnors underordning i samhället beror på deras underordnade ställning i ekonomin. Och på samma sätt går det att förklara patriarkatet utifrån mäns dominerande ställning inom ekonomin.
Det är viktigt att understryka att detta enbart gäller på ett generellt plan och inte för individer. Vi har ju viktiga undantag, som Antonia Axson Johnson, som är god för mer än fem miljarder dollar, enligt Forbes. Hon är, som individ, inte underordnad.
Vad beror det på att kvinnor generellt sett har ett mindre ägande, mindre inflytande och en mindre andel av den samhälleliga produktionen?
I grund och botten beror det på att det historiskt sett funnits en arbetsdelning mellan män och kvinnor, där männen fått huvudansvaret för produktionen och kvinnorna för reproduktionen, dvs. barnen. Att det förhållit sig på det viset har naturliga biologiska orsaker: det är kvinnan som föder och ammar barnen. Det har lyft ut kvinnan från produktionen, åtminstone under perioder. Och i de flesta samhällsformer som hittills existerat har detta inneburit en mindre andel av ägande och inflytande över denna produktion.
Så vad gör vi åt saken?
Ska vi stillatigande acceptera en biologisk "nödvändighet"?
Alls icke!
Det finns stora möjligheter att höja kvinnors generella status i samhället. Men det handlar då om att höja kvinnans ställning inom ekonomin, inom produktionen.
En utbyggd offentlig barnomsorg har ökat kvinnors möjligheter till arbete och egen försörjning. Det arbetet måste förstärkas ytterligare.
Rätt till heltidsarbete och en uppvärdering av lönerna inom kvinnodominerade yrken är viktiga krav för att öka kvinnors ekonomiska självständighet.
Föräldraförsäkring och annan lagstiftning kan förändras så att båda könen får mer likartade rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Biologin spelar en roll i samhällslivet och kan analyseras enskilt, men är ingen "självständig maktfaktor" i samhället.
I boken "Naturens dialektik" har Friedrich Engels påvisat hur det mänskliga livet kan analyseras i olika sfärer, i en hierarkisk ordning, men som alla utgör en helhet.
Den mest grundläggande sfären är den mekaniska. Därpå följer den fysiska, kemiska och biologiska. Alla dessa faktorer, som kan analyseras "var för sig", är förutsättningar för ett mänskligt samhälle. Men Engels anger ett par sfärer till: den samhälleliga och det mänskliga medvetandet.
Det mänskliga samhället är i och för sig beroende av mekanik, fysik, kemi och biologi, men är inte helt utlämnat till dessa områdens lagar. Det mänskliga samhället har genom årtusenden förändrats och uppvisat olika skepnader utifrån samma biologiska och kemiska grundvalar. Det finns ju även exempel på matriarkat, dvs. samhällen där kvinnans ställning varit dominerande på grund av att hennes ekonomiska ställning varit dominerande.
Det bevisar att det är möjligt för människor att i samhället förändra sina förhållanden - men ytterst beror dessa möjligheter på samhällets produktionsförmåga och produktionsförhållanden.
Som vi ser det finns det ingen anledning att dela upp det mänskliga samhället i två olika sfärer som är oberoende av varandra - klasskamp och feminism. En sådan tudelning utgör bara en teoretisk grundval för två olika partier: ett socialistiskt och ett feministiskt. Och det är ingenting som vi behöver. Vi behöver mer enhet och gemensam styrka i kampen för ett bättre samhälle.
En framgångsrik socialistisk rörelse måste kunna påvisa hur olika aspekter av mänskligt liv är en helhet och förena olika samhälleliga krafter mot ett och samma mål. Som Maria-Pia Boethius uttryckte det vid ett framträdande i Tensta gymnasium:
- Vi vill inte bara uppnå jämställdhet med männen. Vi vill nå mycket längre. Tillsammans med männen vill vi nå friheten!
Poängen med Marx' perspektiv är att det ger ett helhetsperspektiv som befriar alla människor, ett samhälle där "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling."
Detta borde Vänsterpartiets program förtydliga.
Det är i och för sig möjligt att göra. Vad som helst i världen kan och bör analyseras var för sig. Men de kan och bör också sammanföras till en helhet.
För en socialistisk rörelse bör strävan vara att få en helhetsbild av samhället, att förstå samhället utifrån ett gemensamt perspektiv. Världen är inte tudelad, utan en och densamma.
Men i Vänsterpartiets program får man intryck av att världen är delad i två.
Där finns en sfär som har med klasskamp att göra och en annan som har med könsmaktsordningen att göra. Patriarkatet beskrivs som "en självständig maktfaktor i samhället."
Man skriver att "männen som grupp utövar sin makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete både i familj och samhälle." Detta är en beskrivning av nuvarande förhållanden, men ingen analys av vad dessa förhållanden beror på. Programmet saknar en analys av varför det ser ut på detta viset.
Vad grundar sig männens makt på? Har den tillkommit utifrån sig själv eftersom den är en "självständig maktfaktor"? Är den oberoende av allt annat? Av ekonomi och klasskamp?
I Vänsterpartiets program finns en mening som omtalar grunden till dessa förhållanden. Där sägs att "patriarkatet har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer." Detta instämmer vi i, men varför detta skulle göra könsmaktsordningen till en "självständig maktfaktor" blir obegripligt.
I Marx' analyser är människors status i samhället beroende av deras förhållande till produktionsmedlen, dvs. deras ägande, inflytande och andel av samhällets produktion. Underordningen i klassamhället beror på brist på ägande och inflytande, vilket leder till en mindre andel av produktionsresultatet.
Kvinnor har, generellt sett, ett mindre ägande, mindre inflytande och erhåller därmed en mindre andel av produktionsresultatet. På så sätt går det att förklara kvinnors generella underordning i vårt samhälle utifrån ett marxistiskt klassperspektiv: Kvinnors underordning i samhället beror på deras underordnade ställning i ekonomin. Och på samma sätt går det att förklara patriarkatet utifrån mäns dominerande ställning inom ekonomin.
Det är viktigt att understryka att detta enbart gäller på ett generellt plan och inte för individer. Vi har ju viktiga undantag, som Antonia Axson Johnson, som är god för mer än fem miljarder dollar, enligt Forbes. Hon är, som individ, inte underordnad.
Vad beror det på att kvinnor generellt sett har ett mindre ägande, mindre inflytande och en mindre andel av den samhälleliga produktionen?
I grund och botten beror det på att det historiskt sett funnits en arbetsdelning mellan män och kvinnor, där männen fått huvudansvaret för produktionen och kvinnorna för reproduktionen, dvs. barnen. Att det förhållit sig på det viset har naturliga biologiska orsaker: det är kvinnan som föder och ammar barnen. Det har lyft ut kvinnan från produktionen, åtminstone under perioder. Och i de flesta samhällsformer som hittills existerat har detta inneburit en mindre andel av ägande och inflytande över denna produktion.
Så vad gör vi åt saken?
Ska vi stillatigande acceptera en biologisk "nödvändighet"?
Alls icke!
Det finns stora möjligheter att höja kvinnors generella status i samhället. Men det handlar då om att höja kvinnans ställning inom ekonomin, inom produktionen.
En utbyggd offentlig barnomsorg har ökat kvinnors möjligheter till arbete och egen försörjning. Det arbetet måste förstärkas ytterligare.
Rätt till heltidsarbete och en uppvärdering av lönerna inom kvinnodominerade yrken är viktiga krav för att öka kvinnors ekonomiska självständighet.
Föräldraförsäkring och annan lagstiftning kan förändras så att båda könen får mer likartade rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Biologin spelar en roll i samhällslivet och kan analyseras enskilt, men är ingen "självständig maktfaktor" i samhället.
I boken "Naturens dialektik" har Friedrich Engels påvisat hur det mänskliga livet kan analyseras i olika sfärer, i en hierarkisk ordning, men som alla utgör en helhet.
Den mest grundläggande sfären är den mekaniska. Därpå följer den fysiska, kemiska och biologiska. Alla dessa faktorer, som kan analyseras "var för sig", är förutsättningar för ett mänskligt samhälle. Men Engels anger ett par sfärer till: den samhälleliga och det mänskliga medvetandet.
Det mänskliga samhället är i och för sig beroende av mekanik, fysik, kemi och biologi, men är inte helt utlämnat till dessa områdens lagar. Det mänskliga samhället har genom årtusenden förändrats och uppvisat olika skepnader utifrån samma biologiska och kemiska grundvalar. Det finns ju även exempel på matriarkat, dvs. samhällen där kvinnans ställning varit dominerande på grund av att hennes ekonomiska ställning varit dominerande.
Det bevisar att det är möjligt för människor att i samhället förändra sina förhållanden - men ytterst beror dessa möjligheter på samhällets produktionsförmåga och produktionsförhållanden.
Som vi ser det finns det ingen anledning att dela upp det mänskliga samhället i två olika sfärer som är oberoende av varandra - klasskamp och feminism. En sådan tudelning utgör bara en teoretisk grundval för två olika partier: ett socialistiskt och ett feministiskt. Och det är ingenting som vi behöver. Vi behöver mer enhet och gemensam styrka i kampen för ett bättre samhälle.
En framgångsrik socialistisk rörelse måste kunna påvisa hur olika aspekter av mänskligt liv är en helhet och förena olika samhälleliga krafter mot ett och samma mål. Som Maria-Pia Boethius uttryckte det vid ett framträdande i Tensta gymnasium:
- Vi vill inte bara uppnå jämställdhet med männen. Vi vill nå mycket längre. Tillsammans med männen vill vi nå friheten!
Poängen med Marx' perspektiv är att det ger ett helhetsperspektiv som befriar alla människor, ett samhälle där "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling."
Detta borde Vänsterpartiets program förtydliga.
29 juli 2005
Kommunismen
"Även om alla människor inte betraktar kommunismen som sin sak, så betraktar kommunismen alla människor som sin sak."
Bertolt Brecht
Bertolt Brecht
Revolutionera EU!
Huvudsaken för en socialistisk strategi måste vara att åstadkomma förbättringar för folket. Insikten om att det kapitalistiska ekonomiska systemet i första hand gynnar kapitalisterna är utgångspunkten för strävan att skapa ett socialistiskt samhälle. Möjligheten att genomföra en sådan samhällsomvandling beror framförallt på det stöd en sådan omvandling får hos folket. Möjligheten att nå majoritet.
Kampen för förbättringar måste föras där makten i samhället finns. På arbetsplatser, på gator och torg, inom politiken i kommunfullmäktige, landsting, riksdag och i dag även inom EU och FN. För det är ju så i dagens värld att det behövs mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa politiska och ekonomiska områden oberoende av politiska och ekonomiska system.
Människor med en socialistisk utgångspunkt har naturligtvis synpunkter på hur de politiska och ekonomiska organen i Sverige är konstruerade och vilka beslut som fattas. Det är helt naturligt, eftersom det i vårt land är andra politiska och ekonomiska intressen som byggt upp dessa organ och som behärskar dem. Denna slutsats leder oss dock inte till att avstå från att arbeta inom politiska församlingar som behärskas av motståndare. Tvärtom, den enda vägen framåt är att allt mer envist företräda folkets intressen i dessa församlingar.
Samma sak gäller EU. Den har byggts upp av motståndaren. Motståndaren har majoriteten och därmed makten att fatta beslut inom dess organ. Detta betyder dock inte att vänstern ska avstå från att arbeta inom EU eller att ens sträva efter EU:s avveckling eller ett svenskt utträde ur EU. Snarare bör vänstern arbeta för att revolutionera EU.
Rent konkret betyder det att arbeta inom EU i den mån möjligheter ges och framförallt arbeta på att förändra styrkeförhållandena i varje land som är medlem i EU, att skaffa sig majoritet.
Så länge borgerligheten och socialdemokratin dominerar Europas länder kommer EU att ha en borgerlig karaktär. En förändring av detta förhållande kräver att Europas folk kan vinnas för vänstern. Vägen framåt för att nå detta mål är att mer envist företräda folkets intressen i varje land, och inte minst att vänsterpartierna i Europa ökar sitt samarbete.
Paroller om att Sverige ska ut ur EU är en defensiv linje. Även om den skulle lyckas kommer Sverige ändå att vara beroende av beslut som fattas i EU (jämför situationen i Norge, för att ta ett närliggande exempel).
Och även om vi hypotetiskt tänker oss att EU skulle läggas ner, så står vi ändå inför problemet att Europas länder behöver mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa områden. Möjligheten att i det läget bygga upp ett samarbete med progressiv inriktning kommer återigen att bero på de politiska och ekonomiska styrkeförhållandena i de länder som ska samarbeta. Det vill säga: Vem har majoritet? Vem har makten?
Kampen för förbättringar måste föras där makten i samhället finns. På arbetsplatser, på gator och torg, inom politiken i kommunfullmäktige, landsting, riksdag och i dag även inom EU och FN. För det är ju så i dagens värld att det behövs mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa politiska och ekonomiska områden oberoende av politiska och ekonomiska system.
Människor med en socialistisk utgångspunkt har naturligtvis synpunkter på hur de politiska och ekonomiska organen i Sverige är konstruerade och vilka beslut som fattas. Det är helt naturligt, eftersom det i vårt land är andra politiska och ekonomiska intressen som byggt upp dessa organ och som behärskar dem. Denna slutsats leder oss dock inte till att avstå från att arbeta inom politiska församlingar som behärskas av motståndare. Tvärtom, den enda vägen framåt är att allt mer envist företräda folkets intressen i dessa församlingar.
Samma sak gäller EU. Den har byggts upp av motståndaren. Motståndaren har majoriteten och därmed makten att fatta beslut inom dess organ. Detta betyder dock inte att vänstern ska avstå från att arbeta inom EU eller att ens sträva efter EU:s avveckling eller ett svenskt utträde ur EU. Snarare bör vänstern arbeta för att revolutionera EU.
Rent konkret betyder det att arbeta inom EU i den mån möjligheter ges och framförallt arbeta på att förändra styrkeförhållandena i varje land som är medlem i EU, att skaffa sig majoritet.
Så länge borgerligheten och socialdemokratin dominerar Europas länder kommer EU att ha en borgerlig karaktär. En förändring av detta förhållande kräver att Europas folk kan vinnas för vänstern. Vägen framåt för att nå detta mål är att mer envist företräda folkets intressen i varje land, och inte minst att vänsterpartierna i Europa ökar sitt samarbete.
Paroller om att Sverige ska ut ur EU är en defensiv linje. Även om den skulle lyckas kommer Sverige ändå att vara beroende av beslut som fattas i EU (jämför situationen i Norge, för att ta ett närliggande exempel).
Och även om vi hypotetiskt tänker oss att EU skulle läggas ner, så står vi ändå inför problemet att Europas länder behöver mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa områden. Möjligheten att i det läget bygga upp ett samarbete med progressiv inriktning kommer återigen att bero på de politiska och ekonomiska styrkeförhållandena i de länder som ska samarbeta. Det vill säga: Vem har majoritet? Vem har makten?
Fienden
"Varje folks huvudfiende står i det egna landet."
Karl Liebknecht, i ett antimilitaristiskt flygblad maj 1915
Karl Liebknecht, i ett antimilitaristiskt flygblad maj 1915
27 juli 2005
Lär av den tyska vänstern
De båda vänsterpartierna PDS och WASG kommer att framträda gemensamt i det tyska parlamentsvalet den 18 september under beteckningen "Vänsterpartiet" (die Linkspartei).
I väljarundersökningar får det nya partiet mellan 10-12 procent av rösterna. I östra Tyskland över 30 procent och är därmed det största partiet. Om resultatet håller sig till valet pekar allt på att Vänsterpartiet därmed blir Tyskland tredje största parti.
Före enandet hade PDS cirka 5 procent av väljarstödet, WASG 2 procent. Enandet har gett en skjuts framåt på flera procent. Ett plus ett har blivit tre.
Ett starkt socialistiskt vänsterparti i den tyska förbundsdagen förändrar den politiska kartan i Europa.
I väljarundersökningar får det nya partiet mellan 10-12 procent av rösterna. I östra Tyskland över 30 procent och är därmed det största partiet. Om resultatet håller sig till valet pekar allt på att Vänsterpartiet därmed blir Tyskland tredje största parti.
Före enandet hade PDS cirka 5 procent av väljarstödet, WASG 2 procent. Enandet har gett en skjuts framåt på flera procent. Ett plus ett har blivit tre.
Ett starkt socialistiskt vänsterparti i den tyska förbundsdagen förändrar den politiska kartan i Europa.
11 juli 2005
Om att förverkliga ideal
"Nog vet vi att man inte kan förverkliga ideal,
men vi vet också
att ingenting i världen har skett,
ändrats, uträttats
utan
idealets eld."
13/3 1919
Kurt Tucholsky, tysk författare, begravd på kyrkogården i Mariefred
men vi vet också
att ingenting i världen har skett,
ändrats, uträttats
utan
idealets eld."
13/3 1919
Kurt Tucholsky, tysk författare, begravd på kyrkogården i Mariefred
09 juli 2005
Avhoppade miljöpartister
Den senaste veckan har några avhopp från vänsterpartiet till miljöpartiet rapporterats. Om det nu är så att avhopparna tycker att miljöpartiet är ett bättre parti, så är det inte så konstigt att det inte har trivts i vänsterpartiet.
Deras försök att göra vänsterpartiet mer borgerligt har misslyckats. Och tur är väl det. Borgerliga partier finns redan. Miljöpartiet finns redan. Att göra om vänsterpartiet till ett annat parti som redan finns var ett egendomligt och meningslöst företag.
Att människor med en miljöpartistisk ideologi är medlemmar i miljöpartiet är mer naturligt än att samma personer ska vara medlemmar i vänsterpartiet. Att det har tagit dessa personer tiotals år att komma underfund om detta är att beklaga. Det kan inte ha varit roligt att vara medlem i fel parti.
Troligtvis finns det några fler miljöpartister kvar i vänsterpartiet som i enlighet med sin nedskrivna plan vill skada vänsterpartiet genom att hoppa av partiet under kommande år.
Det återställer i så fall ordningen. Det är enklast om var och en är medlem i det parti som står en närmast.
Deras försök att göra vänsterpartiet mer borgerligt har misslyckats. Och tur är väl det. Borgerliga partier finns redan. Miljöpartiet finns redan. Att göra om vänsterpartiet till ett annat parti som redan finns var ett egendomligt och meningslöst företag.
Att människor med en miljöpartistisk ideologi är medlemmar i miljöpartiet är mer naturligt än att samma personer ska vara medlemmar i vänsterpartiet. Att det har tagit dessa personer tiotals år att komma underfund om detta är att beklaga. Det kan inte ha varit roligt att vara medlem i fel parti.
Troligtvis finns det några fler miljöpartister kvar i vänsterpartiet som i enlighet med sin nedskrivna plan vill skada vänsterpartiet genom att hoppa av partiet under kommande år.
Det återställer i så fall ordningen. Det är enklast om var och en är medlem i det parti som står en närmast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
