Vänstern den stora vinnaren i Tyskland

Det tyska vänsterpartiet, Linke.PDS, har gjort ett starkt valresultat. Enligt sammanräkningen kl 21.46 har vänstern ökat med 4,7 procent sedan förra valet och är därmed i särklass det parti som ökat mest. Sammantaget ligger partiet på 8,7 procent och tycks därmed bli förbundsdagens fjärde största parti, en halv procent före de gröna. Det är ett viktigt resultat. Den socialistiska vänstern får en kraftfull representation i Europas starkaste land.
CDU/CSU har ingen majoritet. SPD och de gröna har inte heller majoritet. Däremot har SPD, de gröna och Linke.PDS en klar majoritet.
Den enda rimliga tolkningen av detta valresultat är att de tyska väljarna gått åt vänster. SPD har förlorat ungefär lika mycket som Linke.PDS har vunnit. Det är socialdemokratiska väljare som har rört sig vänsterut i protest mot SPD:s högervridning.
Däremot tycks de politiska förutsättningarna för en vänsterkoalition saknas. Gerhard Schröder verkar hellre vilja gå högerut än att följa de tyska väljarnas vilja.

Tysk vänster oroar kapitalet

Den tyska valrörelsen får mycket liten uppmärksamhet i svenska media. Det är märkligt eftersom Tyskland är det startkaste landet inom EU och dessutom ett grannland.
Annat är det i t ex Financial Times. Där ägnas artikel efter artikel åt den oro som kapitalet känner inför en möjlig vänsterframgång i valet. "Tysklands val kommer att ha djupa återverkningar" är rubriken på en artikel av Wolfgang Munchau 15/8.
Han menar att den verkligt viktiga frågan är om Tyskland kommer att kunna genomföra "strukturella ekonomiska förändringar".
Hur kan det vara så, skriver Munchau, att den starkaste politiska kraften i öst, 15 år efter den tyska återföreningen, återigen är den yttersta vänstern?
Om ett stort antal tyskar vänder sig mot den fria marknaden, vilka möjligheter finns det då för ekonomiska reformer i Tyskland och övriga kontinentala Europa?
Financial Times oroar sig. Vi andra gläds över möjligheterna.
En annan värld är möjlig!

Tyska vänstern på frammarsch

Knappt sju veckor före förbundsdagsvalet i Tyskland ligger det nya Vänsterpartiet, die Linke.PDS, fortfarande på tredje plats i opinionsmätningarna. Enligt opinionsinstitutet Forsa, som gör mätningar för Stern och RTL, ökade Vänsterpartiet till 12 procent. De gröna och liberala FDP har 7 procent vardera. Socialdemokraterna ligger på 26 procent medan högerpartiet CDU ligger på 45 procent.
Om opinionen håller i sig talar det mesta för ett maktskifte i Tyskland, men med ett tydligt inslag från vänstern utanför socialdemokratin. Socialdemokraterna har förlorat mycket av sitt väljarstöd på grund av sociala nedskärningar. I ledningen för det nya Vänsterpartiet finns Gregor Gysi och förre ordföranden för de tyska socialdemokraterna Oskar Lafontaine.

Om världsläget

"Den ödesdigra utvecklingen utomlands har på nytt lärt oss två sanningar om friheten för ett demokratiskt folk.
Den första sanningen är, att friheten i ett demokratiskt land inte är säkerställd om folket tillåter att den privata maktkoncentrationen får utvecklas till en punkt då den blir starkare än den demokratiska staten själv. Detta är i realiteten fascism - kontroll över staten av en individ, en grupp eller genom någon annan form av privat maktutövning...
Det pågår hos oss i dag en privat maktkoncentration som saknar sitt motstycke i historien."

USA:s president Franklin D Roosevelt, den 29 april 1938

Ompröva utbildningspolitiken

För ett arbetarparti borde en minskad social snedrekrytering till högre studier vara ett kriterium på att man bedriver en riktig utbildningspolitik. Om resultatet i stället blir det omvända eller att en kraftig social snedrekrytering består, så borde detta leda till en allvarlig omprövning.
Hur ser det då ut?
Det är helt klart att den sociala snedrekryteringen i Sverige minskade mellan 1930 och 1970 till skillnad från de flesta andra industrialiserade länder. Det konstaterar till exempel Eva Ranehill (Social snedrekrytering till högre studier, Arbetsrapport/Institutet för Framtidsstudier; 2002:10).
Vad har hänt sedan dess?
I rapporter från Statistiska Centralbyrån sägs att andelen högskolenybörjare från arbetarhem har ökat från 20 till 24 % mellan 1990/91 till 1997/98. Denna ökning har enligt Högskoleverkets årsrapport 2002 Universitet och Högskolor fortsatt. Andelen nybörjare läsåret 2000/01 med arbetarbakgrund anges till 26 %.
Med stöd av denna statistik konstaterar Finansdepartementet att”den sociala snedrekryteringen till högskolan minskar”. (Långtidsutredningen 2003)
Detta är i verkligheten en sanning med modifikation.
Högskoleverket gör följande kommentar:
”En minskad social snedrekrytering har uppnåtts på högskolan som helhet, vilket naturligtvis är en positiv utveckling. Men har vi verkligen uppnått en högre social mångfald inom den högre utbildningen? Knappast om de nya grupperna kommit till högskolan för att dess utbildningsuppgift breddats, och för att en högskoleutbildning kanske är den enda vägen som står till buds för en förankring på arbetsmarknaden.”
Och ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, som är en statlig myndighet, analyserar saken på ett liknande, men ännu tydligare sätt:
”Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning har fortsatt trots ansträngningar från regeringens sida. Att rubricera kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning som yrkeshögskoleutbildning ger statistiskt en bild av minskad snedrekrytering men löser inte problemen med svag rekrytering av studieovana till de längre högskoleutbildningarna.”
Läget tycks alltså vara det att den sociala snedrekryteringen minskade påtagligt under perioden 1930-1970. Därefter blir läget svårare att tyda i statistiken. Antalet elever från arbetarhem har visserligen ökat inom högskolan, men det gäller främst inom korta yrkesinriktade utbildningar vid mindre högskolor, utbildningar som ibland inte räknades som högskoleutbildningar tidigare.
Läget då det gäller traditionella högskoleutbildningar och forskarutbildning är lika dålig som tidigare. Där har det alltså inte hänt någonting på senare år.

Sammanfattningsvis betyder detta att den typ av utbildningspolitiska insatser som skedde fram till 1970 hade en ur socialistisk synvinkel positiv inverkan. Det som har hänt därefter har inte förbättrat läget. I Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan (oktober 2004) konstaterar verket att eleverna kan mindre idag än vad de kunde för tio-femton år sedan. Det borde stämma till eftertanke. Vad drar vänsterpartierna för slutsats av den utbildningspolitik som förts sedan 1970-talet?

Jazzmusiker stöder vänstern

Visste du att de flesta kända jazzmusikerna i USA stödde vänstern? Faktiskt alla som du gillar!
Dessutom fanns det många konstnärer, poeter och författare som stödde vänstern.
1943 valdes kommunisten Benjamin Davis till New York City Council.
I hans valkampanj inrättade Paul Robeson, känd bl a från filmen Teaterbåten där han sjöng Ol' Man River, en Committee of Artists för att stödja Benjamin Davis val.
I denna kampanj fick Davis stöd från:

Richard Wright
Lena Horne
Duke Ellington
Count Basie
Mary Lou Williams
Coleman Hawkins
Billie Holiday
Jimmie Lunceford
Art Tatum
Ella Fitzgerald
Lucky Roberts
Josh White
Pearl Primus
Fredi Washington
med flera.

När Davis återvaldes 1945 fick han också stöd från:

Jose Ferrer
Leonard Bernstein
Frederick O'Neal
Jerome Robbins och
Langston Hughes.

Stödet från konstnärer och musiker minskade dock då de hotades att mista sin försörjning på grund av sitt stöd till vänstern.
Agenter och managers, som Moe Gale, Joe Glaser och William Morris Agency, vägrade att godkänna kontrakt med stjärnor som:

Erskine Hawkins
Louis Armstrong
Benny Goodman
Count Basie och
Billie Holiday

Agenterna hotade att bryta kontrakt för skivinspelningar, tv, danser och andra tillställningar om artisterna inte avbröt sina kontakter med vänstern.
Så kan det fungera i frihetens USA.

(Källa: Paul Robeson, Artist and Citizen, Rutgers University Press, 1998)

Om frihandel

”Men, i allmänhet, är dagens protektionistiska system konservativt, medan frihandelssystemet är destruktivt. Det bryter upp gamla nationaliteter och driver motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin till dess yttersta punkt. Med andra ord, frihandelssystemet påskyndar den sociala revolutionen. Och endast i denna revolutionära mening, mina herrar, röstar jag för frihandeln.”

Karl Marx, Tal i frihandelsfrågan, 9 januari 1848
engelska tyska

Feminism och klasskamp

I Vänsterpartiets program beskrivs feminism och klasskamp som två olika områden av människors samhällsliv som måste "analyseras var för sig".
Det är i och för sig möjligt att göra. Vad som helst i världen kan och bör analyseras var för sig. Men de kan och bör också sammanföras till en helhet.
För en socialistisk rörelse bör strävan vara att få en helhetsbild av samhället, att förstå samhället utifrån ett gemensamt perspektiv. Världen är inte tudelad, utan en och densamma.
Men i Vänsterpartiets program får man intryck av att världen är delad i två.
Där finns en sfär som har med klasskamp att göra och en annan som har med könsmaktsordningen att göra. Patriarkatet beskrivs som "en självständig maktfaktor i samhället."
Man skriver att "männen som grupp utövar sin makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och arbete både i familj och samhälle." Detta är en beskrivning av nuvarande förhållanden, men ingen analys av vad dessa förhållanden beror på. Programmet saknar en analys av varför det ser ut på detta viset.
Vad grundar sig männens makt på? Har den tillkommit utifrån sig själv eftersom den är en "självständig maktfaktor"? Är den oberoende av allt annat? Av ekonomi och klasskamp?
I Vänsterpartiets program finns en mening som omtalar grunden till dessa förhållanden. Där sägs att "patriarkatet har sin materiella bas i reproduktionen, den sociala verksamhet där människor föder och fostrar nya generationer." Detta instämmer vi i, men varför detta skulle göra könsmaktsordningen till en "självständig maktfaktor" blir obegripligt.
I Marx' analyser är människors status i samhället beroende av deras förhållande till produktionsmedlen, dvs. deras ägande, inflytande och andel av samhällets produktion. Underordningen i klassamhället beror på brist på ägande och inflytande, vilket leder till en mindre andel av produktionsresultatet.
Kvinnor har, generellt sett, ett mindre ägande, mindre inflytande och erhåller därmed en mindre andel av produktionsresultatet. På så sätt går det att förklara kvinnors generella underordning i vårt samhälle utifrån ett marxistiskt klassperspektiv: Kvinnors underordning i samhället beror på deras underordnade ställning i ekonomin. Och på samma sätt går det att förklara patriarkatet utifrån mäns dominerande ställning inom ekonomin.
Det är viktigt att understryka att detta enbart gäller på ett generellt plan och inte för individer. Vi har ju viktiga undantag, som Antonia Axson Johnson, som är god för mer än fem miljarder dollar, enligt Forbes. Hon är, som individ, inte underordnad.
Vad beror det på att kvinnor generellt sett har ett mindre ägande, mindre inflytande och en mindre andel av den samhälleliga produktionen?
I grund och botten beror det på att det historiskt sett funnits en arbetsdelning mellan män och kvinnor, där männen fått huvudansvaret för produktionen och kvinnorna för reproduktionen, dvs. barnen. Att det förhållit sig på det viset har naturliga biologiska orsaker: det är kvinnan som föder och ammar barnen. Det har lyft ut kvinnan från produktionen, åtminstone under perioder. Och i de flesta samhällsformer som hittills existerat har detta inneburit en mindre andel av ägande och inflytande över denna produktion.
Så vad gör vi åt saken?
Ska vi stillatigande acceptera en biologisk "nödvändighet"?
Alls icke!
Det finns stora möjligheter att höja kvinnors generella status i samhället. Men det handlar då om att höja kvinnans ställning inom ekonomin, inom produktionen.
En utbyggd offentlig barnomsorg har ökat kvinnors möjligheter till arbete och egen försörjning. Det arbetet måste förstärkas ytterligare.
Rätt till heltidsarbete och en uppvärdering av lönerna inom kvinnodominerade yrken är viktiga krav för att öka kvinnors ekonomiska självständighet.
Föräldraförsäkring och annan lagstiftning kan förändras så att båda könen får mer likartade rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Biologin spelar en roll i samhällslivet och kan analyseras enskilt, men är ingen "självständig maktfaktor" i samhället.
I boken "Naturens dialektik" har Friedrich Engels påvisat hur det mänskliga livet kan analyseras i olika sfärer, i en hierarkisk ordning, men som alla utgör en helhet.
Den mest grundläggande sfären är den mekaniska. Därpå följer den fysiska, kemiska och biologiska. Alla dessa faktorer, som kan analyseras "var för sig", är förutsättningar för ett mänskligt samhälle. Men Engels anger ett par sfärer till: den samhälleliga och det mänskliga medvetandet.
Det mänskliga samhället är i och för sig beroende av mekanik, fysik, kemi och biologi, men är inte helt utlämnat till dessa områdens lagar. Det mänskliga samhället har genom årtusenden förändrats och uppvisat olika skepnader utifrån samma biologiska och kemiska grundvalar. Det finns ju även exempel på matriarkat, dvs. samhällen där kvinnans ställning varit dominerande på grund av att hennes ekonomiska ställning varit dominerande.
Det bevisar att det är möjligt för människor att i samhället förändra sina förhållanden - men ytterst beror dessa möjligheter på samhällets produktionsförmåga och produktionsförhållanden.
Som vi ser det finns det ingen anledning att dela upp det mänskliga samhället i två olika sfärer som är oberoende av varandra - klasskamp och feminism. En sådan tudelning utgör bara en teoretisk grundval för två olika partier: ett socialistiskt och ett feministiskt. Och det är ingenting som vi behöver. Vi behöver mer enhet och gemensam styrka i kampen för ett bättre samhälle.
En framgångsrik socialistisk rörelse måste kunna påvisa hur olika aspekter av mänskligt liv är en helhet och förena olika samhälleliga krafter mot ett och samma mål. Som Maria-Pia Boethius uttryckte det vid ett framträdande i Tensta gymnasium:
- Vi vill inte bara uppnå jämställdhet med männen. Vi vill nå mycket längre. Tillsammans med männen vill vi nå friheten!
Poängen med Marx' perspektiv är att det ger ett helhetsperspektiv som befriar alla människor, ett samhälle där "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling."
Detta borde Vänsterpartiets program förtydliga.

Kommunismen

"Även om alla människor inte betraktar kommunismen som sin sak, så betraktar kommunismen alla människor som sin sak."

Bertolt Brecht

Revolutionera EU!

Huvudsaken för en socialistisk strategi måste vara att åstadkomma förbättringar för folket. Insikten om att det kapitalistiska ekonomiska systemet i första hand gynnar kapitalisterna är utgångspunkten för strävan att skapa ett socialistiskt samhälle. Möjligheten att genomföra en sådan samhällsomvandling beror framförallt på det stöd en sådan omvandling får hos folket. Möjligheten att nå majoritet.
Kampen för förbättringar måste föras där makten i samhället finns. På arbetsplatser, på gator och torg, inom politiken i kommunfullmäktige, landsting, riksdag och i dag även inom EU och FN. För det är ju så i dagens värld att det behövs mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa politiska och ekonomiska områden oberoende av politiska och ekonomiska system.
Människor med en socialistisk utgångspunkt har naturligtvis synpunkter på hur de politiska och ekonomiska organen i Sverige är konstruerade och vilka beslut som fattas. Det är helt naturligt, eftersom det i vårt land är andra politiska och ekonomiska intressen som byggt upp dessa organ och som behärskar dem. Denna slutsats leder oss dock inte till att avstå från att arbeta inom politiska församlingar som behärskas av motståndare. Tvärtom, den enda vägen framåt är att allt mer envist företräda folkets intressen i dessa församlingar.
Samma sak gäller EU. Den har byggts upp av motståndaren. Motståndaren har majoriteten och därmed makten att fatta beslut inom dess organ. Detta betyder dock inte att vänstern ska avstå från att arbeta inom EU eller att ens sträva efter EU:s avveckling eller ett svenskt utträde ur EU. Snarare bör vänstern arbeta för att revolutionera EU.
Rent konkret betyder det att arbeta inom EU i den mån möjligheter ges och framförallt arbeta på att förändra styrkeförhållandena i varje land som är medlem i EU, att skaffa sig majoritet.
Så länge borgerligheten och socialdemokratin dominerar Europas länder kommer EU att ha en borgerlig karaktär. En förändring av detta förhållande kräver att Europas folk kan vinnas för vänstern. Vägen framåt för att nå detta mål är att mer envist företräda folkets intressen i varje land, och inte minst att vänsterpartierna i Europa ökar sitt samarbete.
Paroller om att Sverige ska ut ur EU är en defensiv linje. Även om den skulle lyckas kommer Sverige ändå att vara beroende av beslut som fattas i EU (jämför situationen i Norge, för att ta ett närliggande exempel).
Och även om vi hypotetiskt tänker oss att EU skulle läggas ner, så står vi ändå inför problemet att Europas länder behöver mellanstatligt och överstatligt samarbete på vissa områden. Möjligheten att i det läget bygga upp ett samarbete med progressiv inriktning kommer återigen att bero på de politiska och ekonomiska styrkeförhållandena i de länder som ska samarbeta. Det vill säga: Vem har majoritet? Vem har makten?

Fienden

"Varje folks huvudfiende står i det egna landet."

Karl Liebknecht, i ett antimilitaristiskt flygblad maj 1915

Lär av den tyska vänstern

De båda vänsterpartierna PDS och WASG kommer att framträda gemensamt i det tyska parlamentsvalet den 18 september under beteckningen "Vänsterpartiet" (die Linkspartei).
I väljarundersökningar får det nya partiet mellan 10-12 procent av rösterna. I östra Tyskland över 30 procent och är därmed det största partiet. Om resultatet håller sig till valet pekar allt på att Vänsterpartiet därmed blir Tyskland tredje största parti.
Före enandet hade PDS cirka 5 procent av väljarstödet, WASG 2 procent. Enandet har gett en skjuts framåt på flera procent. Ett plus ett har blivit tre.
Ett starkt socialistiskt vänsterparti i den tyska förbundsdagen förändrar den politiska kartan i Europa.

Om att förverkliga ideal

"Nog vet vi att man inte kan förverkliga ideal,
men vi vet också
att ingenting i världen har skett,
ändrats, uträttats
utan
idealets eld."

13/3 1919
Kurt Tucholsky, tysk författare, begravd på kyrkogården i Mariefred

Avhoppade miljöpartister

Den senaste veckan har några avhopp från vänsterpartiet till miljöpartiet rapporterats. Om det nu är så att avhopparna tycker att miljöpartiet är ett bättre parti, så är det inte så konstigt att det inte har trivts i vänsterpartiet.
Deras försök att göra vänsterpartiet mer borgerligt har misslyckats. Och tur är väl det. Borgerliga partier finns redan. Miljöpartiet finns redan. Att göra om vänsterpartiet till ett annat parti som redan finns var ett egendomligt och meningslöst företag.
Att människor med en miljöpartistisk ideologi är medlemmar i miljöpartiet är mer naturligt än att samma personer ska vara medlemmar i vänsterpartiet. Att det har tagit dessa personer tiotals år att komma underfund om detta är att beklaga. Det kan inte ha varit roligt att vara medlem i fel parti.
Troligtvis finns det några fler miljöpartister kvar i vänsterpartiet som i enlighet med sin nedskrivna plan vill skada vänsterpartiet genom att hoppa av partiet under kommande år.
Det återställer i så fall ordningen. Det är enklast om var och en är medlem i det parti som står en närmast.

Englands sak är svår

Efter de avskyvärda bombdåden i London poppar debattörer upp som menar att vi i Sverige ska göra Englands sak till vår. Med detta menar man att vi nu ska ställa upp på USA:s och Storbritanniens sida i "kampen mot terrorismen". Problemet med denna kamp är att terrorismen i stor utsträckning skapats av USA:s och Storbritanniens politik.
Vi får inte glömma att såväl USA som Storbritannien är krigförande länder, även om krigen förs i andra länder och inte på det egna territoriet. Det "friendly" London som möter turisten råkar vara huvudstad i ett land som tillsammans med USA dödar oskyldiga människor i andra länder.
Genom att USA och Storbritannien startade krig mot Irak - utan att ha världssamfundets stöd - skapade de förbittring och hat. På så sätt gjorde de sina egna folk till måltavlor för angrepp.
USA:s och Storbritanniens politik har skapat en grogrund för terrorister. Solidaritet med det brittiska folket handlar om att stödja deras vilja till förändring av Storbritanniens politik i mer fredlig riktning.

Grävande journalister i lyckad borgerlig kampanj

Så här till sommaren är det dags att summera året som gått. Å ena sidan har vi sett en borgerlighet som är mer samordnad än på länge. Å andra sidan har en stor del av mediaflödet präglats av "avslöjanden" mot allt som uppfattas som vänster eller samhällskritiskt.
Felaktigheter, korrupta typer, idiotier finns dessvärre längs hela det politiska spektrat. Det är emellertid intressant att notera att mediernas sökarljus under det gångna året helt riktat sig mot vänstern.
Det började i höstas med Janne Josefssons "avslöjanden" av vänsterpartiets förflutna i TV-programmet Uppdrag granskning. För den som följt vänsterpartiets utveckling under åren avslöjades ingenting nytt. Men reportaget paketerades på ett sådant sätt och uppfattades som ett avslöjande.
Senare har sökarljuset omväxlande riktats mot korrupta fackliga företrädare, mot SSU:s och Ung vänsters medlemssiffror, mot det lilla ungdomsförbundet RKU:s utlandsresor, mot några knäppgökar i Roks (kvinnojourernas) ledning. Har jag glömt något "avslöjande"?
Vi har inget att invända mot att konstigheter och knäppgökar granskas, men när granskningen under ett helt år så fullständigt riktas mot vänstern, så anar man ett mönster.
Var finns granskningen av borgerlighetens knäppgökar? Upphörde korruptionen inom näringslivet efter Skandia-affären? Var finns granskningen av de borgerliga ungdomsförbunden?
Så skapas ett drygt år före nästa riksdagsval ett psykologiskt klimat som skapar osäkerhet kring vänsteralternativ. Frågan är vad som kommer att hända nu. Har borgerligheten bränt sitt krut för tidigt? Eller kommer även nästa år att präglas av avslöjanden om vänstern?
Frågan är om de grävande journalisterna som arbetar i borgerliga media vill låta sig utnyttjas även nästa år?

60 år sedan segern över fascismen

En förnyad vänster i Europa

Under ett antal år har många europeiska länder letts av socialdemokratiska regeringar. Dessa har inte lyckats lösa de grundläggande problem som människor möter. I Sverige har vi vant oss vid en arbetslöshet på mycket hög nivå. För tjugo, trettio år sedan framkallade en femtedel av dagens arbetslöshet protester. I dag diskuteras frågan knappt.
Människor visar sitt missnöje i tysthet, ibland genom att glida högerut för att se om en borgerlig regering kan lösa de problem som socialdemokratin misslyckats med. Opinionsvindarna de senaste månaderna pekar på det.
Samtidigt är det inte särskilt troligt att en borgerlig regering efter nästa val kommer att lösa människors problem. Erfarenheten av borgerliga regeringar i Sverige är att de snarast förvärrar situationen. Därför har de också varit kortlivade.
Det vore intressant om vänstern utanför socialdemokratin kunde hitta nya vägar framåt, som inte bara innebär att vänsterpartiet fyller upp det tomrum som socialdemokraterna, i sin vandring högerut, just lämnat efter sig.
De nya vägarna handlar i så fall inte om den sömniga "förnyelse" som föreningen vägval vänster ägnar sig åt. Vägval vänster kunde det senaste året få publicitet i borgerliga media eftersom de passade väl in i borgerlighetens attacker mot allt som har med vänster att göra (jämför uppmärksamheten som riktats mot vänsterpartiets "skumma" och "hemliga" förflutna, korrupta fackliga ledare, SSU, Ung vänster, tokfeminister i ledningen för riksförbundet för Sveriges kvinnojourer.) Vägval vänster har nu fullgjort sina tjänster åt borgerligheten och kommer därför att lämnas åt tystnaden.
Varje förnyelse av vänstern värd namnet måste vara en förnyelse som flyttar fram socialismens positioner, inte backar bort ifrån socialismen.
Men, allt är inte bara jämmer och elände. Vänsterpartiet ligger fortfarande på en historiskt hög nivå i opinionen. Många, framförallt ungdomar, söker en förnyelse som verkligen leder vänsterut.
Fransmännen och holländarnas nej till EU-konstitutionen har gett kraft åt ett nytt perspektiv. I stället för att säga nej till EU som sådant, har framförallt de franska kommunisterna visat en väg som går ut på att bekämpa borgerlig politik överallt där makt finns, inklusive inom EU. Denna linje vann stöd hos det franska folket. Den har gett nytt liv åt hela vänstern i såväl Frankrike som i övriga Europa.
I Tyskland pågår en process som kan leda till att den tyska vänstern samlas i ett parti som redan till hösten kan vara Tysklands tredje största parti (enligt den senaste opinionsmätningen).

Det är dags att svenskarna följer tyskarnas och fransmännens exempel. Vi behöver mer av enighet och enhet, inte fler partier. Vi behöver få en starkare vänster med en förnyad politik, som gör att människor inte måste gå högerut för att få ett alternativ till en allt tröttare socialdemokrati.

Välkommen till Röda raketer

Denna weblog startas i dag den 29 juni 2005. Den kommer framöver att kommentera aktuella händelser i Sverige och världen ur ett socialistiskt perspektiv. Nu under sommaren kommer vi troligen inte att kommentera särskilt mycket eftersom det är sommar och semester. Framåt augusti räknar vi med att öka aktiviteten.