Året var 1958. TV var ett nytt medium. För första gången fick de svenska partierna i valrörelsen presentera sig i ett eget program. Kommunisterna valde att låta några partimedlemmar berätta om varför de var kommunister.
De medverkande personerna var socialläkaren
John Takman, studenten
Maud Lundell, journalisten och skriftställaren
Nils Holmberg, metallarbetaren
Bror Engström, lokföraren
Lennart Wallin, muraren
Lars Werner och
Karin Nordlander, anställd vid barnbespisningen i Stockholms folkskolor.
Maud Lundell - "en blond så kallad ärta", som vet vad hon talar omTV-programmet överraskade en del av dåtidens journalister. Så sa t ex Rune Moberg, redaktör på tidningen Se:
"Vanliga hyggliga människor. Så såg dom ut...En blond så kallad ärta. En läkare. En lokförare. En svarvare. En socialarbetare. Och så vidare.
När dom pratat en stund så började man misstänka, att de inte bara såg ut som vanliga hyggliga människor utan att de också var det."
Studenten Maud Lundell berättade i TV-programmet att hon ville fortsätta sin utbildning: "Men för mig som för andra är det väldigt osäkert om jag kan få göra det. Först och främst är det svårt med ekonomin. Och sen räcker ju inte skolorna till. Högskolorna och universiteten avvisar massor av sökande. Inte ens yrkesskolorna kan ta emot på långt när alla ungdomar som vill in där."
Dr John Takman (han med rufsiga håret) går ronden. Stenarbetaren som blev läkare ser inga skäl att ändra politisk uppfattning.
Läkaren John Takman fick frågan hur han kunde vara kommunist när han hade det gott ställt. Han svarade: "Vad jag blev övertygad om under dom hårda åren på trettitalet var att arbetarklassen är den kraft som driver utvecklingen framåt och den bästa garantin för freden. Mest pålitligt och medvetet företräds arbetarklassen av den kommunistiska rörelsen.
Ett faktum som detta kan ju inte förändras av att ens egen sociala ställning förändras. Det är ett moraliskt problem också: detta enda liv vi har måste vi använda för idéer som hör framtiden till."
Nils Holmberg kallade sig då han hälsade lyssnarna "en gammal uv" och har under ett 34-årigt medlemskap blivit grundligt förtrogen med partiets politik.
Journalisten Nils Holmberg berättade om sin syn på Sveriges väg till socialismen:
"Vi menar att socialismen i Sverige ska genomföras på fredlig väg. Genom att en socialistisk regering och riksdagsmajoritet, som säkert kommer att bestå även av andra än kommunister, beslutar överföra naturrikedomarna, bankerna och storföretagen inom alla branscher i folkets ägo."
"Naturligtvis ska det finnas olika partier. Men jag tror förstås att högern och folkpartiet kommer att sitta lite trångt. Vems intressen ska de företräda, vem ska betala deras propaganda, när det inte längre finns några storkapitalister, när Svenska Arbetsgivarföreningen har ramlat ihop av brist på medlemmar."
De fria skolmåltiderna var en stor framgång, säger fru Karin Nordlander, som betonar att arbetarrörelsens framgångar alltid vunnits i hård kamp.
Karin Nordlander, som blev medlem när hon var femton år, sa att "otryggheten under kapitalismen" blivit ett av flera viktiga skäl för att vara socialist - "och kommunist eftersom kommunistiska partiet är det enda som menar allvar med socialismen".
Karin Nordlander framhöll också att de framsteg som gjorts är ett resultat av arbetarrörelsens och kvinnornas kamp:
"Jag undrar just hur många arbetarfamiljer som skulle klara hyran för en modern lägenhet eller ha råd med bil, om inte också hustrurna arbetade och tjänte pengar. Det är de som genom att ta på sig dubbelt arbete - förvärvsarbete och hushållsarbete - har gjort en stor del av standardhöjningen möjlig."
Muraren Lars Werner har byggt många lägenheter men har själv ingen bostad.
Muraren Lars Werner berättade om sin syn på Sveriges förhållande till socialiststaterna: "Den frågan är väl inte så märkvärdig. Sverige har intresse av ett gott förhållande till alla sina grannländer. Även de socialistiska. Men när det gäller dem är det, särskilt på borgerligt håll, många som arbetar för allt annat än god grannstämning. Därför drar vi kanske lite kraftigare åt andra hållet än vi annars skulle göra. Sen är det väl klart att vi måste känna solidaritet med folk som byggt eller bygger socialismen. Och att vi vill att sanningen om deras framgångar ska bli känd därför att den kan hjälpa oss att vinna folk för socialismen här hemma."
Diskussionen berörde många ämnen som kampen mot atomvapnen, kultur, socialpolitik och skatter. I den senare frågan framhöll metallarbetaren Bror Engström att "skatterna kan inte gärna få bli högre än de är."
"Ännu finns det givetvis möjligheter till en del reformer utan skattehöjningar. Om militärutgifterna, som för närvarande slukar hälften av statens direkta skatteinkomster, skärs ner till en rimlig nivå och vi inriktar oss på att skapa ett starkt neutralitetsförsvar i stället för att leka militär stormakt, blir det ju ganska mycket slantar över. Men inte heller de förslår i längden.
I den mån man inte då, liksom när det gäller pensionsreformen, kan lägga kostnaderna på företagen, ställs man inför att höja skatterna. Men där tror jag att gränsen är nådd. Det går inte att plocka av människor som arbetar hur mycket som helst av deras arbetsförtjänst."
Läkaren John Takman instämde: "Det är naturligtvis för missnöjet med skatterna som regeringspartiet, som förespråkat social utjämning genom skattefinansierade reformer, gått över på den borgerliga linjen att lägga över kostnaderna från staten till kommunerna. Men det blir ju inte bättre för folket. Kommunalskatten drabbar hårdast de mindre inkomsttagarna."
Som avslutning på TV-programmet kom Nils Holmberg in på frågan om kommunisternas roll i Sverige. Han berättade om en diskussion han haft på tu man hand med en kapitalist. Denne hade sagt att "vi i de borgerliga partierna skulle komma överens med socialdemokraterna om den ekonomiska politiken hur lätt som helst, om det inte vore för er skull. Men varje gång drar sig socialdemokraterna undan i sista stund och säjer: Nä, det här går inte, för vi måste räkna med kommunisterna."
Varpå Nils Holmberg svarade: "Du hade aldrig kunnat ge oss ett bättre betyg än detta."
Kommunistiska partiet deklarerade att det står öppet "för varje arbetare, tjänsteman, jordbrukare, intellektuell, husmor och annan i det arbetande folkets led, som vill göra en insats för fredens, demokratins och socialismens sak."
Det hus som Karl Marx föddes i ligger på Brückenstraße 10 nära centrum. Det är vackert renoverat och hyser idag ett 
