V framåt - s bakåt - vad kan vi lära?

Vänsterpartiet får de högsta opinionssiffrorna på tre år. Socialdemokraterna de lägsta på två år. Och skillnaden mellan alliansen och oppositionen har minskat från 19,1 till 11,9 procentenheter. Allt detta beror på en enda sak: att Mona Sahlin försökte splittra oppositionen och begränsa socialdemokraternas samarbete till miljöpartiet.

På detta sätt skänkte Sahlin en unik position till vänsterpartiet. Vänsterpartiet blev i ett slag det enda oppositionspartiet som strävar efter att samla hela oppositionen inför nästa val - vilket de flesta väljare inser är en nödvändighet för att byta regering i valet 2010. Det bekräftas också av dagens opinionssiffror. Vänsterpartiet behövs för att skapa majoritet för oppositionen.

Sahlin bekräftade också den oro som finns inom socialdemokratin för att hon ska föra partiet åt höger. Miljöpartiet är ju inte direkt en vänsterkraft i sammanhanget. Den enda motkraften mot en högervridning av socialdemokratin blir därmed vänsterpartiet. Detta faktum förtydligades genom Sahlins agerande.

Dessa två faktorer förklarar det ökade stödet vänsterpartiet. Och det förklarar socialdemokraternas nedgång.

Men hela den socialdemokratiska nedgången övergår inte till vänsterpartiet. En stor del av socialdemokraternas minskade väljarstöd har gått till moderaterna. Det är det största stödet för partiet sedan januari 2007. Det visar att ett enat regeringsalternativ är en viktig fråga för många väljare. För att skapa ett enat regeringsalternativ med flera partier så måste alla partier i koalitionen kompromissa. Det förstår moderaterna, men uppenbarligen inte Mona Sahlin.

Hela alliansbygget vädjar till denna väljargrupp. Fredrik Reinfeldts närmande av moderaterna till mittenpositioner i politiken syftar till att underlätta övergången från s till m. Det senaste utspelet från moderaterna i den vägen handlar om att sätta ett maxtak för barngruppernas storlek i förskolan. De mer insiktsfulla väljarna jämför den borgerliga retoriken med den borgerliga praktiken och ser glappet. Men det finns uppenbarligen också väljargrupper som låter sig förföras av retoriken allena. Till de senare grupperna vädjar moderaternas utspel.

Sahlin ställde krav på förändringar av de andra oppositionspartiernas politik, vilket miljöpartiet genast villigt verkställde. Miljöpartiet visade därmed ännu en gång att det är riksdagens mest opålitliga parti. Flera av partiets profilfrågor kastas gladeligen överbord inför utsikten till regeringstaburetter. Med vänsterpartiet gick det inte lika lätt eftersom detta parti är troget arbetarrörelsens ideal. Vänsterpartiet är ju det enda partiet som ger röst åt LO:s syn på ekonomisk politik och budgettak. Sahlin har hittills inte varit beredd att rucka på någon position i det egna partiets politik. Att ställa ultimatum till eventuella samarbetspartners är ingen bra grundval för ett förtroendefullt samarbete.

Det enda sättet att bygga förtroende är att respektera olikheter. Varje allvarligt menat samarbete mellan olika partier utgår från respekt för olikheterna - man måste vara överens om vad som skiljer. På den grunden kan man bygga ett samarbete på det som förenar.

Av detta kan vi lära trenne ting: Framgångsrecept för oppositionen är att skapa enhet som grundar sig på respekt för olikheter. Splittring i oppositionen gynnar den sittande regeringen. Det parti som verkar för att samla hela oppositionen vinner framgång.

För närvarande är vänsterpartiet det enda oppositionspartiet som på allvar inser detta.

-------

Uppdatering:

Lars Ohly kommenterar opinionsundersökningen och vänsterpartiets inställning till samarbetet inom oppositionen på DN.se

Ytterligare kommentar från Ohly i Dagens eko.

AB, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

Tidigare inlägg:

Ohly synar Sahlins kort

Monas pudel

Vänstern blir den enda riktiga oppositionen

Mona Sahlin demonstrerar sin svaghet

Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster?

Översteprästens bekännelser

Vi lever i en intressant tid. Under många år har kapitalismen fått härja fritt. Den liberala ekonomiska teorin, som hävdar att marknaden på egen hand kan lösa alla problem, har dominerat all diskussion. Den som vågat sig på att ifrågasätta marknadens helighet har framställts som föråldrad.

På område efter område har marknaden fått breda ut sig med motiveringen att marknadskrafterna förbättrar såväl kvalitet som effektivitet. Det har till och med gått så långt att man låtit marknaden sköta skola och sjukvård.

Men plötsligt vänds allt upp och ner. De gamla sanningarna gäller inte längre. Finansmarknaderna kollapsar. Reglering av marknaden har blivit en nödvändighet och en självklarhet. Socialismen har blivit modern igen.

Det känns smått surrealistiskt när en av de främsta förespråkarna för avreglering av marknaden, den tidigare chefen för den amerikanska centralbanken, Alan Greenspan, plötsligt säger att han har haft fel!
– Jag gjorde ett misstag i att tro att bankernas självintresse skulle göra dem bäst lämpade att skydda sina aktieägare, sa Greenspan inför ett kongressutskott i Washington i veckan.

Greenspan konstaterade också att hela den ekonomiska teori som förordat avregleringar, den bergfasta tron på marknadens självreglerande kraft, den fria marknadens "osynliga hand", har varit felaktig:
- Hela detta intellektuella byggnadsverk kollapsade förra sommaren, sa Greenspan, det vill säga när bolånekrisen började bli akut.

Greenspan ställdes inför frågan om hans ideologi hade drivit honom till att fatta beslut som han ångrar?
- Ja, jag har funnit ett misstag, svarade Greenspan och förklarade att han var mycket olycklig över detta faktum.

Den otyglade kapitalismens överstepräst har talat. Man kan fråga sig varför varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet har rapporterat om detta.

I SvD kan man däremot läsa nationalekonomen Stefan de Vylder om budgetdisciplin under rubriken "Sätt fart på Sveriges statsutgifter": "Om världens ledare tänker som Sahlin, Östros och Olofsson skulle utsikterna för världsekonomin vara mycket dåliga. Den förväntade recessionen skulle snabbt övergå i en depression."

Vad ska man i stället göra? de Vylder anser sig ha svaret:
"Öka statsutgifterna, naturligtvis. Och försvara de automatiska stabilisatorer som kännetecknar den svenska modellen: rejäl A-kassa för dem som blir arbetslösa, generösa socialförsäkringssystem, statliga lönegarantier när företag går i konkurs, ett stort bestånd av hyresrätter som stabiliserar bostadsmarknaden i lågkonjunkturer, med mera."

För att lyckas med detta hoppas de Vylder på "en ohelig allians mellan Anders Borg, fackföreningsrörelsen, Lars Ohly och kloka socialdemokrater".
-------
New York Times: "Greenspan Concedes Error on Regulation"
Dagens eko: "Greenspan medger felbedömningar"
SvD: "Sätt fart på Sveriges statsutgifter"

För övrigt...

...så har Colin Powell just gett sitt stöd till Barack Obama inför presidentvalet om ett par veckor. Powell är republikan och tidigare utrikesminister i George W Bushs regering. Det är ett allvarligt bakslag för den amerikanska högern, som nu ter sig allt mer desperat.


På valmöten har John McCains supportrar på senaste tiden börjat ropa att man ska "döda" Obama. Kampanjen blir allt mer antikommunistisk. John McCain anklagar Obama för "socialism". En republikansk senator från Minnesota vill att man ska undersöka vilka ledamöter i den amerikanska kongressen som är "antiamerikanska". Det börjar lukta McCarthyism.

Powell tar avstånd från detta. Han kallar denna jakt på "antiamerikaner" för "nonsens".
-------
CNN, Meet the Press, DN

Ohly synar Sahlins kort

Mona Sahlin har som bekant försökt hålla vänsterpartiet borta från regeringsmakten efter nästa val. I stället har hon inlett ett nära samarbete med miljöpartiet. Mona Sahlin har förklarat detta agerande med att vänsterpartiet inte ställer upp "budgetreglerna".

Nu prövar Ohly om detta är ett verkligt motiv - eller ett svepskäl. En enig partistyrelse meddelar att den inte ställer några ultimativa krav - "det gäller även den stora stötestenen: ekonomin", skriver Aftonbladet.

I en debattartikel i Aftonbladet deklararera Lars Ohly:
"Vänsterpartiet är beredda att kompromissa även när det gäller ramverken om vi inom dessa kan hitta sätt att stärka välfärden, öka rättvisan och satsa på klimatet. Vi är alla överens om att det måste vara ordning i statens finanser. Oreda i ekonomin drabbar alltid vanligt folk hårdast."

Enligt Ohly vill vänsterpartiet inte bara byta regering i nästa val, utan även byta politik:
"Detta vill jag göra tillsammans med Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Det är det enda realistiska alternativet om vi ska kunna utmana högeralliansen i valet 2010."

Kravet på vänsterpartiet att ställa upp på budgetreglerna är ett ihåligt motiv för socialdemokraterna. Det påvisades med all önskvärd tydlighet i Ekots lördagsintervju med tilträdande partisekreteraren Håkan Juholt. Intervjuaren Tomas Ramberg påtalade att vänsterpartiet inte har någon annan uppfattning än LO i fråga om budgetreglerna. Ändå riktar Sahlin ingen kritik mot LO. Dessutom har Sahlin själv beskyllts för att bryta mot budgetreglerna.

För Mona Sahlin och miljöpartiet hade det varit enklast om vänsterpartiet hade ställt ultimativa krav för att samarbeta. Då hade vänstern framstått som motståndare till samarbete. Nu tvingas Sahlin i stället att visa om man kan lita på hennes ord - och om frågan om budgetreglerna är det verkliga motivet för att stängta dörren för ett vänstersamarbete.

Sahlins turer fram och tillbaka har skadat socialdemokraterna som tappar stort i de två senaste opinionsundersökningarna. Och det med rätta. Hon har troligen begått det största strategiska och taktiska misstag som någon socialdemokratisk partiordförande gjort sig skyldig till. I stället för att ställa socialdemokraterna i centrum för oppositionen har hon valt att splittra den.

Vänsterpartiet blir därmed det enda oppositionspartiet som vill samla hela oppositionen för att byta regering i nästa val. De flesta väljare vet att detta är en nödvändighet för att vinna majoritet.
-------
Ekot AB, AB DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Enbomaffären

Fritiof Enbom på väg in i rätten 1952.

Enbomaffären på 1950-talet fortsätter att hemsöka det svenska rättsmedvetandet. I dagens SvD skriver Stellan Bojerud, tidigare chef för krigshistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, om hur åklagaren Werner Ryhninger "aktivt vilseledde och manipulerade rätten".

Enbomaffären var den stora spionrättegången på 50-talet som skulle "bevisa" för svenska folket att kommunisterna egentligen var spioner. Fritiof Enbom (1918-1974) var partimedlem och arbetade på tidningen Norrskensflamman. Han var en mytoman som hittade på de mest fantasifulla berättelser om sig själv och andra. Flera personer dömdes i rättegången utan att det fanns några andra bevis än Enboms egna vittnesmål. Fritiof Enbom och Hugo Gjersvold fick livstids straffarbete. Fyra medåtalade fick mellan 8 månaders och sju års straffarbete.

1968 påvisade Gustav Johansson hur rättegången användes i politiska syften i boken "Säpometoder, tjallare och mytomaner". På 1970-talet skrev den kände professorn Arne Trankell boken "Chef för Grupp Norr : en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget", som på punkt efter punkt vederlägger åklagarens bevisföring. Tomas Bresky har i år kommit ut med boken "Kodnamn: Mikael - spionaffären Enbom och kalla kriget". Även Stellan Bojerud har i år kommit ut med boken "Livstidslögnen".

I SvD konstaterar Stellan Bojerud att "åklagaren valde att åberopa uppgifter som Enbom erkänt att han helt och hållet fantiserat ihop som vore det sanning, och rätten svalde den bluffen!" Konsekvensen blev att antikommunismen tilltog i Sverige och att flera helt oskyldiga personer dömdes till långa fängelsestraff.

"Vad var det då som drev stats­åklagaren att på detta sätt ­korrumpera rättvisan? frågar Bojerud. "Jag har bara ett svar, nämligen att han såg sig som Sveriges svar på ­senator J­oseph McCarthy. Här gällde det i 'kalla krigets' anda att hänga på trenden från USA och sätta fast kommunister – även till priset av att oskyldiga offrades."

"Än mer skandalöst är att Riksåklagaren så sent som 2002 valt att ställa sig bakom den orättfärdiga domen och motsätta sig att Hugo Gjersvold skulle få resning i Högsta Domstolen. Svenskt rättsväsende hade vid flera tillfällen mellan 1953 och 2005 chansen att själv städa ut liken ur garderoben, men valde att hävda att allt gått rätt till."

När ska det officiella Sverige erkänna att Enbomaffären var en bluff och att svensk rättsväsende begick justitiemord på de dömda?

Karl Staf (1915-2008)

Teckning av Barbara Staf

Karl Staf, Sveriges siste Spanienkämpe, avled i Helsingborg den 23 september. Begravningsceremonin ägde rum i fredags i Råå kapell utanför Helsingborg - årsdagen av bildandet av de internationella brigaderna i Spanien.

Vid ceremonin deltog släkt, vänner och kamrater. Kistan omgärdades med blommor och kransar från de spanienfrivilligas vänner, från vänsterpartiets partistyrelse med flera. På banden till en av kransarna stod texten "Kampen fortsätter, Kalle".

Karl Stafs liv var fyllt av kamp och äventyr. Han var sjöman, journalist och författare. Kampen och journalistiken förde honom till Spanien, Latinamerika, Sovjetunionen och Kina. Under den tyska ockupationen av Danmark dömdes han till döden. Han bodde på Kuba i över trettio år.

Karl Staf har beskrivit sitt händelserika liv i boken "Den röda lågan - en dödsdömd antinazists memoarer" (1997). Erfarenheterna från Kina under det stora språnget finns skildrade i boken "Maoismen - myt och realitet" (1973). Den sista boken blev "Avbrott under resa" från 2001.

En legendarisk svensk kommunist och fredsvän har gått ur tiden. Han blev 93 år.
-------
Ordfront
Flamman
Helsingborgs Dagblad

Monas pudel

Pinsamt, Mona! Här har vi i två dagar sökt förstå vilka rationella argument Mona Sahlin haft för att krama miljöpartiet, men stänga dörren för vänsterpartiet. Och så visar det sig att hon inte tänkt alls! Det visar sig också att hon inte haft stöd eller ens informerat ledningen i sitt eget parti. Än mindre har stödet visat sig vara i fackföreningsrörelsen. Redan efter två dagar tvingas hon backa från sina stöddiga uttalanden. I stället bjuder Mona Sahlin nu in Lars Ohly till samtal.

Resultatet av detta vinglande är att Mona Sahlins auktoritet ytterligare naggats i kanten. Det gäller såväl inom det egna partiet som inför offentligheten. Samtidigt har vänsterpartiets och Lars Ohlys auktoritet stärkts:

- Lars Ohlys ställning har stärkts kraftigt, säger Henrik Brors i DN.

Brors konstaterar att Lars Ohly och vänsterpartiet "har ett kraftigt stöd i den socialdemokratiska rörelsen. Det har inte manifesterats på ett så tydligt sätt tidigare."

Sahlin hävdar fortfarande att vänsterpartiet måste "måste acceptera budgetnormerna" för att få leka med henne. Samtidigt har hennes förhandlingsposition i detta avseende kraftigt försvagats. Det beror delvis på hennes eget agerande de senaste dagarna. Det beror också på att utvecklingen inom den globala och svenska ekonomin sprungit ifrån henne. Mona Sahlin har dessutom beskyllts av alliansen för att själv ha frångått budgetnormerna i partiets ekonomiska motion till riksdagen.

Över hela världen tummar all världens regeringar på vilka budgetnormer som helst för att stabilisera läget på finansmarknaderna. Banker går omkull eller förstatligas. I ett sådant läge går det inte att komma med ultimativa krav på att just vänsterpartiet ska ansluta sig till oflexibla och konstruerade budgetnormer. Det gäller att agera klokt och pragmatiskt.

Som Erik Berg på bloggen Approximation skriver:

"Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer."

Däremot borde Mona Sahlin och Lars Ohly kunna komma överens om en formulering som innebär att partierna ska föra en ansvarsfull ekonomisk politik som gör att Sverige inte lever över sina tillgångar. Exemplet USA avskräcker. Det går inte i längden att konsumera på kredit från Bank of China. Till slut spricker bubblan.

Samtidigt bör partierna komma överens om att driva en rättvis politik, som minskar klasskillnaderna i det svenska samhället och skapar full sysselsättning. Rättvisa har ju visat sig vara ekonomiskt effektivt.

-------

DN, DN, DN, SvD, SvD, Ekot, AB, AB

Läs också Lars Ohlys inlägg om den ekonomiska krisen på SvD Brännpunkt.

Vänstern blir den enda riktiga oppositionen

Mona Sahlins strategiska misstag att knyta upp sig till miljöpartiet och lämna vänstern utanför möter kraftfulla reaktioner från de egna leden. På dagens DN Debatt tar ordförandena i Seko och Handels avstånd från Sahlins agerande. Och de är inte ensamma. Många fackliga företrädare ser hellre ett samarbete mellan samtliga oppositionspartier. Flera opinionsundersökningar bland LO-medlemmar visar att stödet för en s+mp-regering är försumbart.

Fem av SSU:s distrikt går i ett pressmeddelande till hårt angrepp mot miljöpartiet och säger att "det är oacceptabelt att koalitionsplanerna fördes fram utan en diskussion bland de socialdemokratiska partimedlemmarna". Enligt uppgifter i Studio ett var Mona Sahlins koalition inte ens förankrad i partiledningen. (Lyssna på inslaget!)

Bland s-bloggare är kritiken massiv. "Vad i helvete har du skaffat för rådgivare, Mona?", skriver Bo Widegren från Skåne. "Fel tajming, fel strategi och fel politik av Sahlin", skriver Peter Gustavsson från Uppsala. "I Örebro har vi ju ett mycket bra samarbete med vänsterpartiet och här, liksom på en del andra håll, har ju miljöpartiet bestämt sig för att stödja en borgerlig politik", konstaterar Ulrika Sandberg från Örebro. Stockholms socialdemokratiska studentklubbs blogg överväger "proteströst" på vänsterpartiet.

Mona Sahlin har naturligtvis förutsett dessa reaktioner, men valt att bortse från dem. Varför, kan man undra? En förklaring kan vara att Sahlin vill pressa vänsterpartiet att överge sin politik. Förutsättningen för att det ska lyckas är att vänsterpartiet fogar sig. Det är dock inte särskilt sannolikt. Det är ju inte längre Gudrun Schyman och Johan Lönnroth som leder vänsterpartiet.

Och vad ska Mona göra då? Hoppas på att s och mp vinner egen majoritet i nästa val på en politik som drar mer mot mitten än åt vänster? Inte heller det är särskilt sannolikt. Delar av den socialdemokratiska väljarkåren skulle i ett sådant läge rösta på vänsterpartiet.

En annan förklaring kan vara inspiration från Tony Blair och New Labour i Storbritannien. Blair lyckades ju förvandla Labour till ett socialliberalt parti och behålla regeringsmakten under många år. Men skillnaden mellan det brittiska valsystemet och det svenska gör att Blairs exempel inte på ett enkelt sätt kan översättas till svenska. Ett mer näraliggande exempel är de tyska socialdemokraternas försök att isolera vänstern, vilket lett till ett uppsving för vänstern och väljarflykt från SPD.

Koalitionen med miljöpartiet signalerar att Mona Sahlin vill leda socialdemokraterna åt höger. Därmed kommer partiet att närma sig den borgerliga alliansen, vars politik väljarna tröttnade på efter en vecka. Vänsterpartiet kommer i ett sådant läge att framstå som det enda riktiga oppositionspartiet.

Krisen på finansmarknaden, företagsnedläggningarna och den ökande arbetslösheten kommer med all sannolikhet att stärka opinionen för en mer vänsterinriktad politik. Om socialdemokratin i det läget går åt höger riskerar partiet att spela bort ett av sina starkaste kort redan innan valrörelsen har börjat.

För den borgerliga alliansen är det naturligtvis positivt att oppositionen splittras. Det gör att den kan framstå som ett starkare regeringsalternativ i orostider.

Vi kan egentligen inte finna några vettiga argument för Mona Sahlins agerande. Och då har vi ändå räknat in rent partiegoistiska skäl. Slutsatsen blir att koalitionen med miljöpartiet varken är bra för socialdemokratiska partiet - eller för svenska folket. Vänsterpartiet har däremot fått ett unikt tillfälle att framstå som den enda riktiga oppositionskraften i svensk politik.
-------
Tidigare texter:
Mona Sahlin demonstrerar sin svaghet
Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster?

Mona Sahlin demonstrerar sin svaghet

Mona Sahlin har idag meddelat att hon vill skapa en koalitionregering med miljöpartiet, men lämna vänsterpartiet utanför. Orsaken sägs vara den ekonomiska politiken - närmare bestämt budgetreglerna, utgiftstaket och överskottsmålet i de statliga finanserna.

– Om man inte ens under brinnande finanskris ser att man måste lämna de beskeden så är det väldigt svårt att ta det riktigt på allvar, säger Mona Sahlin.

Detta uttalande visar mest att Mona Sahlin inte förstår finanskrisen och dess konsekvenser. Vi befinner oss i ett läge där all världens regeringar kastar alla sina tidigare principer överbord för att rädda vad som räddas kan. Till och med George W Bush anklagas för "socialism" för att han sviker de liberala principerna.

Just i detta läge anser Mona Sahlin att ett fasthållande av de liberala "principerna" är överordnat allt annat. "Out of touch", brukar Barack Obama säga om John McCain. Samma uttryck är tillämpligt på Mona Sahlin. Man bör komma ihåg att det var när de svenska socialdemokraterna på 1930-talet bröt med de liberala ekonomiska principerna, som de la grunden till sin dominerande ställning i svensk politik.

Henrik Brors på DN har sällan sett ett utspel som varit så "feltajmat" som det s och mp gjorde idag. Han anser att det är "anmärkningsvärt att utspelet kommer just i dag, då finanskrisen slår igenom med full kraft i Sverige med jättevarslet på Volvo".

Mona Sahlin försöker visa styrka mot vänsterpartiet och pressa det till eftergifter. I själva verket demonstrerar hon svaghet. Hon visar inför offentligheten att hon är oförmögen att samla hela oppositionen, vilket Lars Ohly påpekar. Som de flesta inser kommer hela oppositionen att behövas för att vinna regeringsmakten efter nästa val. Utsikterna till en ren s+mp-regering är på sin höjd ett önsketänkande. Ställd inför en samlad borgerlighet har Mona Sahlin valt att splittra oppositionen!

Socialdemokraterna har en lång tradition av att regera ensamma när de sitter i regeringen. Det har uppfattats som en styrka. När Mona Sahlin nu bryter mot denna socialdemokratiska tradition, så gör hon det med "riksdagens mest opålitliga parti". Förutom att miljöpartiet i många frågor är ett rent borgerligt parti, har det genom sin korta historia också varit ett otroget parti, som inte stått främmande för utpressning och parallella förhandlingar för att pressa fram eftergifter som saknat stöd hos någon majoritet. Att Mona Sahlin endast lyckats få till stånd ett samarbete med miljöpartiet skapar inte trygghet och förutsägbarhet. Det skapar snarast osäkerhet om vilken politik socialdemokratin egentligen kommer att föra under Sahlins ledarskap.

Socialdemokraterna nya inriktning skapar i stället nya möjligheter för vänsterpartiet. Vänstern blir nu det enda partiet som förordar en samling av hela oppositionen, vilket är den mest realistiska linjen. Vänstern blir den enda garanten för att politiken inte ska vridas högerut, vilket många fackföreningar nu fått bevis för. Vänstern får också ett ökat manöverutrymme då partiet inte är bundet av några överenskommelser före valet. Detta kan visa sig gynna vänstern. Det visar erfarenheterna från t ex Tyskland.

I Tyskland har socialdemokraterna redan försökt att isolera det tyska vänsterpartiet. Resultatet har blivit ett uppsving för den tyska vänstern och en intern kris inom SPD. Mycket talar för att vi kan se en liknande utveckling i Sverige. Stora och starka grupper inom socialdemokraterna vill inte se en anpassning högerut, vilket Mona Sahlin demonstrerar genom dagens samarbete med miljöpartiet och uttalanden om blocköverskridande samarbete. Inom svensk fackföreningsrörelse finns en stark opinion mot en sådan utveckling. För några år sedan visade en opinionsundersökning bland LO-medlemmar att 32 procent helst vill se en regering med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Endast 3 procent (!) ville ha en s+mp-regering.

Vänsterpartiet har genom Mona Sahlins agerande fått en position som den enda samlande oppositionskraften, det enda partiet som har en realistisk uppfattning om vad som krävs för att få en ny regering och det enda partiet som vill vrida politiken åt vänster.

-------

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD

Vi vill också påminna om Carl Thams bredsida på DN Debatt mot den socialdemokratiska ledningens markandsanpassade politik: "S drivs av Wall Streets bankruttmässiga ideologi".

Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster?

Carl Tham skrev häromdagen ett välgörande inlägg på DN Debatt: "S drivs av Wall Streets bankruttmässiga ideologi". Thams poäng är tydlig. De nyliberala avregleringarna. Marknadens utvidgning till allt fler områden - från infrastruktur till vård, skola, omsorg - har i och med kraschen på Wall Street gjort bankrutt. Men den marknadsliberala nyordningen har för Sveriges del införts under socialdemokratiskt styre.

Carl Tham konstaterar:
"En moral och ideologi som dominerat världen i decennier gör nu bankrutt: iden om marknadens rationalitet och vinstintressets överlägsenhet som samhällets styråra."

Det går inte att anklaga s för att ha varit pådrivande i detta systemskifte. Men s har varit undfallande. Detsamma gäller vänsterpartiet under Gudrun Schymans och Johan Lönnroths ledning. Allt för att få plats vid maktens köttgrytor.

Problemet med denna typ av undfallenhet är att det spelar allt mindre roll vilket parti man röstar på. Höger eller vänster? Slutresultatet blir ändå detsamma. Hela etablissemanget förenas i ett gemensamt hyllande av kapitalismens välsignelse och oundviklighet - "den enda vägen".

Den amerikanske filmaren Michael Moore har beskrivit samma fenomen i USA. Vi kollade igår på hans senaste film "Slacker uprising" som behandlar presidentvalet 2004. John Kerry lyckades spela bort ett övertag i opinionen genom att undvika att bemöta högerns angrepp (the Swift Boat Campaign) och genom att inta samma ståndpunkt som Bush om Irakkriget. Michael Moores poäng är att skillnaderna måste vara tydliga i politiken.

Mona Sahlins och miljöpartiets attacker mot vänstern syftar till att förmå vänsterpartiet att sluta vara vänster. Sådana attacker måste vänstern stå emot och bemöta. Det finns i dagsläget ingen anledning till eftergifter från vänstern. Allra minst i en tid då verkligheten hunnit i fatt nyliberalerna.

Till och med presidentkandidaten John McCain tvingades byta ståndpunkt på en och samma dag. Från att kräva fortsatta avregleringar till att kräva regleringar. Från att lovprisa kapitalismen och den amerikanska ekonomins framsteg till att tala om kapitalisternas girighet och korruption.

Frågan är om verkligheten sprungit i kapp socialdemokraterna och miljöpartiet? Angreppen på vänstern visar att så inte är fallet. För socialdemokraterna är det ett vågspel att närma sig miljöpartiet - riksdagens minst pålitliga parti.

Den förre socialdemokratiske statsministern Tage Erlander beskriver den "vilsna idédebatt" som präglade den svenska socialdemokratin på 1920-talet. Den glömde bort sin egen politik och accepterade liberala ekonomiska sanningar. Det var först 1930 som den svenska socialdemokratin lade grunden för sin dominans i det svenska samhället genom att bryta med marknadsliberalismen.
-------
Uppdatering:
Vi läste först idag Nina Björks krönika på samma tema.

Carl Bildt skämmer ut sig själv - och Sverige

Den svenska regeringen har på senare tid utmärkt sig genom sitt stöd till krigaren Shaakasjvili i Georgien. Det är utrikesminister Carl Bildt med sina kontakter till hökar i USA som ligger bakom denna utrikespolitiska linje. Det skämmer ut Sverige. Och Bildt själv.

Igår intervjuades Finlands utrikesminister Alexander Stubb i Ekots lördagsintervju. Stubb är konservativ. Men till skillnad från Bildt är han inte någon extremist - utan diplomat.

Alexander Stubb avrådde Bildt från att jämföra Rysslands agerande i Georgien med Adolf Hitlers (!)
- Men det är tydligt att han inte lyssnar på Finlands utrikesminister, sa Alexander Stubb till Ekot.
- Jag tycker det är hemskt farligt att använda sådana paralleller, jag skulle personligen inte ha använt den.

Alexander Stubb, som till skillnad från Carl Bildt är diplomat, har en nyanserad syn på kriget i Georgien:
– Någonstans djupt inne var det många som funderade på att det här kriget skulle ha kunnat undvikas om till exempel Saakasjvili hade hållit sig lugnare. Jag skulle kanske inte ha varit så aggressiv i början som han var, säger Alexander Stubb.

Carl Bildt lyckades också få in en lögnaktig beskrivning av kriget i Georgien i den senaste regeringsförklaringen. Där talas om "Rysslands angrepp på Georgien", trots att alla vet att det var Georgien som startade kriget. Inte undra på att vår utrikesminister numera inte är välkommen att besöka Moskva.

Carl Bildt har länge traktat efter att bli EU:s utrikespolitiske talesman. Det kommer han inte att bli. EU:s medlemsländer vill ha en diplomat på den positionen - inte en äventyrare.
-------
Finska Yle
Alliansfritt Sverige
Jinge
Esbati
Tidigare texter om Georgien:
Reinfeldt fronderar mot EU
Vad är "proportionerligt"?
Georgien - angriparen som blev "offer"
Pat Buchanan om USA:s förhållande till Ryssland
Gorbatjov om Georgien, USA och Ryssland
SvD, SvD, DN, AB

Ekonomisk kris, Marx och teater

Samma dag som börsen på Wall Street störtdök uppfördes Det kommunistiska manifestet för första gången i världshistorien som teater. Händelsen inträffade på Teater Tribunalen i Stockholm. Iscensättningen är fantastisk. Den överträffar allt vi tidigare sett i teaterväg. Regissören Richard Turpin är ett geni. Ensemblen är lysande. Musiken av Dror Feiler är suggestiv och medryckande. Man blir glad, lycklig, optimistisk.

Sällan har vi sett så politiska recensioner i våra tidningar. Bedömningarna följer tidningarnas politiska färg. Svenska Dagbladet talar om "storslaget fiasko". Dagens Nyheter anser att Turpin "skulle kunna göra buskis av telefonkatalogen". Flamman anser att pjäsen är "nyskapande, underhållande och med ett mycket angeläget budskap". Pjäsen kommenteras även av Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida.

Timingen är som sagt perfekt. Nyliberalismens avregleringar har nått vägs ände. Det talas om den största börskrisen sen kraschen på Wall Street 1929. De amerikanska skattebetalarna tvingas lösa ut skojarna på börsen. I Stockholm tvingas borgarna avbryta privatiseringen av bostadsrätter. George W Bush tvingas vidta åtgärder som får högern att kalla honom socialist. Stödet för presidentkandidaten och avregleraren John McCain har rasat i samma mån som stödet för Obama gått upp. McCain har till och med tvingats ge upp sitt kampanjande i Michigan, en av de stater där den ekonomiska krisen slagit hårdast.

Vi får se om det amerikanska krispaketet kan lugna marknaden. Antalet varsel ökar i USA likväl som i Sverige. I Sverige cirka 9000 bara under september. Den borgerliga regeringens opinionssiffror var dåliga under förra årets högkonjunktur. Med en lågkonjunktur kommer siffrorna att sjunka än mer.

Om krisen blir riktigt djup kommer det att leda till social oro i många länder. Karl Marx är förmodligen mer aktuell än någonsin.

Mot bakgrund av den ekonomiska krisen kan vi meddela att det finns gott om trattkantareller i våra skogar just nu.

-------

Läs mer:

DN:s reportage, SvD:s reportage, Flammans reportage, Tidningen Kulturens reportage, Aftonbladets recension, Teater Stockholms recension

Teater Tribunalen och bloggen om arbetet med manifestet

Tidigare artiklar:

Arbetet med manifestet fortskrider

Manifestet som teater