09 oktober 2008

Vänstern blir den enda riktiga oppositionen

Mona Sahlins strategiska misstag att knyta upp sig till miljöpartiet och lämna vänstern utanför möter kraftfulla reaktioner från de egna leden. På dagens DN Debatt tar ordförandena i Seko och Handels avstånd från Sahlins agerande. Och de är inte ensamma. Många fackliga företrädare ser hellre ett samarbete mellan samtliga oppositionspartier. Flera opinionsundersökningar bland LO-medlemmar visar att stödet för en s+mp-regering är försumbart.

Fem av SSU:s distrikt går i ett pressmeddelande till hårt angrepp mot miljöpartiet och säger att "det är oacceptabelt att koalitionsplanerna fördes fram utan en diskussion bland de socialdemokratiska partimedlemmarna". Enligt uppgifter i Studio ett var Mona Sahlins koalition inte ens förankrad i partiledningen. (Lyssna på inslaget!)

Bland s-bloggare är kritiken massiv. "Vad i helvete har du skaffat för rådgivare, Mona?", skriver Bo Widegren från Skåne. "Fel tajming, fel strategi och fel politik av Sahlin", skriver Peter Gustavsson från Uppsala. "I Örebro har vi ju ett mycket bra samarbete med vänsterpartiet och här, liksom på en del andra håll, har ju miljöpartiet bestämt sig för att stödja en borgerlig politik", konstaterar Ulrika Sandberg från Örebro. Stockholms socialdemokratiska studentklubbs blogg överväger "proteströst" på vänsterpartiet.

Mona Sahlin har naturligtvis förutsett dessa reaktioner, men valt att bortse från dem. Varför, kan man undra? En förklaring kan vara att Sahlin vill pressa vänsterpartiet att överge sin politik. Förutsättningen för att det ska lyckas är att vänsterpartiet fogar sig. Det är dock inte särskilt sannolikt. Det är ju inte längre Gudrun Schyman och Johan Lönnroth som leder vänsterpartiet.

Och vad ska Mona göra då? Hoppas på att s och mp vinner egen majoritet i nästa val på en politik som drar mer mot mitten än åt vänster? Inte heller det är särskilt sannolikt. Delar av den socialdemokratiska väljarkåren skulle i ett sådant läge rösta på vänsterpartiet.

En annan förklaring kan vara inspiration från Tony Blair och New Labour i Storbritannien. Blair lyckades ju förvandla Labour till ett socialliberalt parti och behålla regeringsmakten under många år. Men skillnaden mellan det brittiska valsystemet och det svenska gör att Blairs exempel inte på ett enkelt sätt kan översättas till svenska. Ett mer näraliggande exempel är de tyska socialdemokraternas försök att isolera vänstern, vilket lett till ett uppsving för vänstern och väljarflykt från SPD.

Koalitionen med miljöpartiet signalerar att Mona Sahlin vill leda socialdemokraterna åt höger. Därmed kommer partiet att närma sig den borgerliga alliansen, vars politik väljarna tröttnade på efter en vecka. Vänsterpartiet kommer i ett sådant läge att framstå som det enda riktiga oppositionspartiet.

Krisen på finansmarknaden, företagsnedläggningarna och den ökande arbetslösheten kommer med all sannolikhet att stärka opinionen för en mer vänsterinriktad politik. Om socialdemokratin i det läget går åt höger riskerar partiet att spela bort ett av sina starkaste kort redan innan valrörelsen har börjat.

För den borgerliga alliansen är det naturligtvis positivt att oppositionen splittras. Det gör att den kan framstå som ett starkare regeringsalternativ i orostider.

Vi kan egentligen inte finna några vettiga argument för Mona Sahlins agerande. Och då har vi ändå räknat in rent partiegoistiska skäl. Slutsatsen blir att koalitionen med miljöpartiet varken är bra för socialdemokratiska partiet - eller för svenska folket. Vänsterpartiet har däremot fått ett unikt tillfälle att framstå som den enda riktiga oppositionskraften i svensk politik.
-------
Tidigare texter:
Mona Sahlin demonstrerar sin svaghet
Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster?

7 kommentarer:

Robban sa...

Röda raketer:

Det är märkligt att du i ena stunden kallar vänstern för den enda oppositionskraften när vänstern, med en dåres envishet, försöker bilda regering med s och mp.

Jag är extremt kritiskt att vänstern ska ingå i ett samarbete som man med minimala chanser kan påverka. Blir det trotsallt samarbete så måste vänstern fortsätta förvalta sitt hatade budgettak och den fristående riksbanken. Hur går det ihop har su tänkt?

Röda raketer sa...

Det är inte det minsta märkligt. Vänsterpartiet är för närvarande det enda oppositionspartiet som vill samla hela oppositionen. Detta den enda realistiska politiken för att byta regering.
Vänsterpartiet har hela tiden hävdat att en ny regering också måste föra en ny och mer rättvis politik för att partiet ska kunna ingå i en sådan regering. Mona Sahlin hävdar att denna inställning utesluter vänsterpartiet från regeringssamarbete. Det betyder att hon vill föra en mer högerinriktad politik. Om s+mp inte får egen majoritet (vilket är det mest sannolika) tvingas hon söka stöd bland allianspartierna.

Thomas sa...

Att bilda regering med mittenpartierna är kanske inte så dum idé. Då kan (v) stå och skrika utan att någon bryr sig. En sådan mittenregering har ju förutsättningar att sitta under mycket lång tid. Det är kanske det som är Monas hemliga plan?

Röda raketer sa...

Du kan ha helt rätt.

Lars Flemström sa...

Jag tror faktiskt att det här är bra för vänsterpartiet, väljarna och Sverige. Man läser exempelvis att det är fel att utesluta v, utan i stället borde v ha pressats till eftergifter. Ja, så måste det bli om alla tre partierna ska regera tillsammans.

Men faktum är att ett "opressat" och obundet vänsterparti gör störst nytta i svensk politik. Dels därför att det behövs en opposition från vänster. Dels därför att det behövs ett parti, som vågar ställa krav som förefaller orealistiska. Dels för att ge ett alterntiv till alla "missnöjda", för att de inte i ren protest ska rösta på något parti utanför riksdagen, vars politik de egentligen inte alls gillar.

Enligt min mening bör v, i det läge som nu råder, profilera sig som ett anti-etablissemangsparti, som vågar säga sådant som de mer "välpressade" inte vågar säga.

Robban sa...

Röda raketer:

Risken med ett regeringssamarbete är att vänstern tvingas förvalta den politik man säger sig avskaffa. Hur trovärdigt är det att i ena stunden lova 10 st radikala löften för att i nästa kompromissa bort 9 av dem. Det varken duger eller funkar. Samtidigt blir det kaotiskt när en ev framtida vänsterpartistisk minister vill avskaffa jobbavdraget medan statsminister Mona vill behålla skattesänkningarna. Hur enig är den regering som jobbar så?

Den andra risken med samarbete är cementeringen av blockpolitiken. Hur ska folk se skillnad på partierna när båda blocken uppfattas som exakt likadana, som i USA? I den röran kan ett populistiskt missnöjesparti, ex sverigedemokraterna, ta stora röster just på grund av sin etablissemangskritik.

Hur svarar du på kritiken ovan RK? Man måste se nyktert på vissa saker.

Röda raketer sa...

Det du tar upp är en klassisk frågeställning: antingen vara ren och fin men utan makt, eller få makt men smutsa ner sig.

Ett parti kan alltid vara mer renlärigt om det står utan makt och ansvar. Men radikalismen betyder inte så mycket om man inte får möjlighet att genomföra den.

Så länge vänsterpartiet inte har egen majoritet måste partiet kompromissa med andra för att kunna genomföra åtminstone delar av sin politik.

Om man har självförtroende är detta inget oöverstigligt problem. Om man saknar självförtroende är det livsfarligt att ge sig in i denna lek. Då är det bättre att stå utanför - och vara ren och fin.