Jan Björklund är ingen Obama

Utbildningsminister Jan Björklund gör sitt bästa för att förmå färre elever att satsa på längre utbildning. Gång på gång slänger han ur sig uttalanden som: "Alla ungdomar kan inte bli akademiker" eller "Alla ungdomar vill inte bli akademiker" eller "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker".

Varför vill utbildningsministern betona att ungdomar inte ska ha för höga ambitioner? Varför vill inte Jan Björklund att fler ungdomar ska anstränga sig mer och utbilda sig efter gymnasiet? Varje land borde uppmuntra sina ungdomar att lära sig mer eftersom alla länders framtid är beroende av en välutbildad befolkning.

Vi kommer osökt att tänka på hur USA:s president Barack Obama argumenterar kring dessa frågor: "De länder som idag vinner över oss i utbildning kommer att konkurrera ut oss i morgon" ("the countries that out-teach us today will out-compete us tomorrow").

"Alla amerikaner kommer att behöva mer än en gymnasieexamen", säger Obama och uppfordrar rakt av alla amerikanska ungdomar att skaffa sig eftergymnasial utbildning.

"I en global ekonomi, där den mest värdefulla färdighet du kan sälja är dina kunskaper, så är utbildning inte längre en väg till ökade möjligheter, det är en förutsättning."

Så resonerar inte Jan Björklund. Tvärtom. Han säger till och med att det är "'verklighetsfrämmande' att tvinga alla unga att plugga ytterligare tre år" - efter grundskolan (!).

I dagens USA är regeringens ambition att få alla elever att studera efter gymnasiet. I Sverige tycker regeringen att det är "verklighetsfrämmande" att få alla elever att ens gå på gymnasiet.

För Obama är USA:s största problem att alla ungdomar inte studerar vidare efter gymnasiet. Jan Björklunds "huvudproblem" är i stället "att 10-15 procent av ungdomarna i övre tonåren är så skoltrötta att det inte fungerar för dem på gymnasiet". För Björklund är "skolundervisning inte lösningen". För Obama är avhopp från gymnasiet inte ens ett alternativ ("dropping out of high school is no longer an option"):

"Att hoppa av gymnasiet är inte längre något alternativ. Det betyder inte bara att du sviker dig själv, utan att du sviker ditt land - och detta land behöver och uppskattar varje amerikans talanger. Det är därför vi kommer att ge all nödvändig hjälp för att du ska kunna klara eftergymnasial utbildning och nå ett nytt mål: år 2020 ska Amerika återigen ha den högsta andelen eftergymnasialt utbildade i världen."

Visst kan skoltrötthet vara ett problem för elever. Men vad beror den på? I de allra flesta fall beror den på att skolan misslyckats med att göra utbildningen meningsfull. Elever som inte känner att de lär sig i skolan blir naturligtvis trötta. Vem skulle inte bli det? Men lösningen på det problemet är ju inte att skolan ska "slippa" dessa elever. I stället borde regeringen anstränga sig för att skolan ska utvecklas så att den blir meningsfull för alla elever.

Skoltrötta elever är symtom på en misslyckad undervisning. Men i stället för att förbättra undervisningen vill Björklund alltså plocka bort elever som reagerar på den misslyckade undervisningen. Så resonerar dessvärre inte bara Björklund. Kristdemokraten Inger Davidson föreslog i valrörelsen att man skulle plocka bort skoltrötta elever redan i grundskolan. Med instämmande från Björklund. Även socialdemokraten Morgan Johansson stämde in i den skoltrötta kören.

Jan Björklund tar nästan inga initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige. Det handlar nästan enbart om repressiva åtgärder riktade mot elever. Det enda undantaget är måhända införandet av mål och nationella prov i årskurs tre. Men det var å andra sidan ett förslag som den förre skolministern Ibrahim Baylan formulerade.

Dessbättre vill vänsterpartiet höja ambitionerna i den svenska skolan. Enligt dagens SvD föreslår Rossana Dinamarca tolvårig skolplikt. Hon anser "att det krävs en gymnasieutbildning för att klara sig i arbetslivet". Snäppet under Obama alltså, men skyhögt över Björklund med flera!

I USA har man förresten redan en tolvårig skola.

-------

SvD, AB, Expressen, DN

Avknoppning i Täby olaglig

Vi har tidigare på denna blogg konstaterat att avknoppning av offentlig verksamhet är olaglig. Nu kommer den första domen som bekräftar vårt påstående. Det är kammarrätten som i en dom slår fast att Täby kommun sålt ut Tibblegymnasiet till tidigare anställda för underpris.

Om den moderata kommunledningen inte överklagar så är den omstridda affären ogiltig, skriver SvD.
– Om inte moderaterna överklagar domen blir den prejudicerande, säger oppositionsrådet Conny Fogelström (S) .

Kammarrätten slår också fast att utförsäljningen av hemtjänsten i Rågsved och Hagsätra i södra Stockholm var olaglig.

Denna dom öppnar nu för rättstvister runt om i landet där borgerliga kommunpolitiker slumpat bort skattebetalarnas egendom till underpris. Lagen är tämligen enkel. Det är helt lagligt för kommuner att sälja egendom, men de måste göra det till marknadsmässiga priser. På så sätt värnas de värden skattebetalarna försett kommunen med.

I fallet avknoppning sker inte detta. Där riktar kommuner försäljningen enbart till egna före detta anställda i stället för att bjuda ut försäljningen på den öppna marknaden. För att locka de egna anställda att ge sig in på detta, så säljs verksamheten till underpris. Den anställde lockas att göra en bra affär, samtidigt som de borgerliga kommunpolitikerna lyckas genomföra privatiseringar.

Det är nu inte bara Täby och Stockholms stad som brutit mot lagen. Den borgerliga alliansen och regeringen har i sitt valmanifest och i sin regeringsförklaring uppmuntrat till detta lagbrott. Så sent som i budgetpropositionen för 2008 gjorde man det också.

Och vad kommer nu att hända i t ex Upplands Väsby? Eller Värmdö?

- Domen i kammarrätten är troligen den första i sitt slag, vilket innebär att den kommer att bli vägledande för framtida fall, enligt Gabriella Loman, kammarrättsråd, till DN.
-------
Tidigare inlägg på Röda raketer:
Kampen mot avknoppningar fortsätter
Avknoppningarna stoppas
Tystnad om avknoppningar
Avknoppningar är olagliga

Kommunisten Picasso

Pablo Picasso är den störste moderne konstnären. Det finns inte ett modernt konstmuseum i världen som inte har åtminstone något verk av Picasso. På bilden ovan en byst på Picassomuséet i Paris.

Picasso på Art Institute i Chicago. Art Institute var det museum som introducerade Ernest Hemingway till den moderna europeiska konsten.

Picasso konst var mångsidig, kreativ, nyskapande. Han använde alla tänkbara material och tekniker. Hans engagemang för freden är väl känt. Picasso var också en hängiven antifascist. Hans protest mot Francofascismens massaker i staden Guernica är väl känd. Men kanske inte hans engagemang i det franska kommunistpartiet.

Boken Picasso - The Communist Years av Gertje R. Utley reparerar den bristen i allt utom bokens titel. Titeln ger intrycket att Picasso endast var kommunist under en kortare period. I själva verket var det ett engagemang som varade livet ut. Det framgår också av Utleys utmärkta bok.

När Picasso blev medlem i det franska kommunistpartiet i oktober 1944 var det en stor nyhet. Den täckte förstasidan på partitidningen l'Humanité. Han välkomnas av partiledarna Jacques Duclos och Marcel Cachin. Även poeten och surrealisten Paul Éluard välkomnar honom. Éluard blev själv medlem i partiet ett par år före Picasso.

Picasso uttryckte att han blivit medlem i ”den franska pånyttfödelsens parti” (Parti de la Renaissance française):

"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.

Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.

Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.

Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland. Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Éluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.

Jag är åter bland bröder."

Picassos medlemsböcker i kommunistpartiet finns utställda på Picassomuséet i Paris.

Fem dagar efter inträdet i partiet deltog Picasso i en manifestation på Père-Lachaise-kyrkogården för att hedra offren efter Pariskommunen 1871 och nazismens offer under ockupationen av Frankrike. Kvällstidningen Ce Soir uppskattade deltagandet i manifestationen till 250 000 människor.

Picasso umgicks flitigt med ledarna för kommunistpartiet. Här syns han tillsammans med partiordföranden Maurice Thorez vid invigningen av en muralmålning hos UNESCO 1958.

Picassoporträtt av den franske kommunistledaren Maurice Thorez. Thorez var vice premiärminister i Frankrike direkt efter andra världskriget. Det franska kommunistpartiet var på den tiden Frankrikes största parti.

Picasso var mycket aktiv i den internationella fredsrörelsen. Han deltog i fredskämparnas världskongress i Paris 1949 och skapade även kongressens affisch. Picassos fredsduvor, som han skapade för fredsrörelsen, är fortfarande ett av Picassos mest välkända motiv.

Picassos konst behandlar ofta temat krig och fred. Och den är alltid ett ställningstagande för mänsklighet och mot krig. Målningen ovan heter Massakern i Korea från 1951 och är en protest mot USA:s krigföring.

Picasso protesterade också mot avrättningarna av de amerikanska kommunisterna Ethel och Julius Rosenberg 1953.

I samband med Stalins 70-årsdag 1949 utbringar Picasso en Skål för Stalin.

När Stalin dog 1953 beställde Louis Aragon, som var redaktör för l'Humanités litteraturbilaga, Les Lettres françaises, ett Stalinporträtt av Picasso som publicerades på förstasidan. Detta föranledde en kontrovers inom partiet. Porträttet ansågs vara alltför modernistiskt. Aragon fick begå självkritik, men ingen kritik riktades mot Picasso.

1962 tilldelades Picasso Lenins fredspris. Han förblev partimedlem livet ut. Pablo Picasso dog den 8 april 1973 i Mougins, Frankrike, medan han och hans fru Jacqueline underhöll gäster på middag. Hans sista ord var “Drick för mig, drick för min hälsa, ni vet att jag inte kan dricka mer.”

Intressant opinion

Man kan naturligtvis vinkla opinionsundersökningar på olika sätt. Det gäller även gårdagens undersökning från Demoskop, som publiceras i Expresssen.

Vinklingen i de stora medierna riktar in sig på att Moderaterna nu är det största partiet i Sverige och att Socialdemokraterna tappat historiskt många väljare på bara några veckor. Dessa förändringar är intressanta och bör analyseras. Moderaterna framstår som ett ansvarstagande parti och har lyckats undvika att förknippas med finanskrisen (trots att partiet tills helt nyligen drev på den sorts avregleringar som skapat krisen!).

Socialdemokraterna har tvärtom lyckats med konststycket att i opposition framstå som handlingsförlamade och och i någon mån ansvariga för bonusekonomin (se Lundby-Wedin-affären). Socialdemokraterna framstår som tafatta och osäkra. Det saknas på något sätt kreativitet nog att söka nya lösningar och skapa ett slagkraftigt alternativ.

Men bortom dessa förändringar tecknas också en annan bild, som de stora mediernas kommentatorer verkar ha missat. Så skriver t ex SvD:s P J Anders Linder och DN:s Henrik Brors om ett opinionsmässigt "övertag på 50,0 – 45,2 för regeringspartierna". Men PJ och Henrik har räknat dåligt. De borgerliga allianspartierna lyckas bara samla 42,8 procent (35,5 för Moderaterna och 7,3 för Folkpartiet). Två av allianspartierna ligger nämligen under 4-procentsspärren till riksdagen. Det gäller Centerpartiet och Kristdemokraterna som åker ut ur Sveriges riksdag. Därmed ligger allianspartierna under oppositionen.

Såvida regeringen inte vill räkna med främlingsfientliga Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget. Det partiet lyckas sega sig över spärren och landar på 4,2 procent. Om alla dessa förändringar skulle bli verklighet riskerar vi att hamna i en dansk situation, där den borgerliga regeringen stödjer sig på främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Trots Socialdemokraternas opinionsmässiga ras så ligger de två övriga oppositionspartierna tryggt över spärren på 7,2 respektive 7,5 procent.
-------

DN, SvD, SvD, SvD, Exp
Läs Esbati som har räknat mandat.
Lyssna också till Kalibers undersökning om vilka värderingar som egentligen styr Sverigedemokraterna.

Rätt och fel och resten

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skulle troligen ha gjort bäst i att granska ett och annat pensionsavtal noggrannare. Än har inte domen mot henne fallit.

Men varför går drevet bara åt det hållet? Skulle kanske mansslemmet som nu håller upp delar av sitt pensionsavtal inte behöva besvara ett antal frågor?

Ja, frågorna riktas direkt till den stackars misstolkade pensionsdirektören Christer Elmehagen, som var satt att förvalta LO-medlemmarnas pensionspengar men blandade ihop alltihopa till den grad att han trodde att han själv hade jobbat ihop till merparten av grundplåten.

Ett par frågor till Elmehagen:

-Avtal eller inte, äger du ett sunt förnuft? Om du äger ett förnuft, vilken är i så fall den sunda delen, den som vill ha ännu mer eller den som nu i efterhand tycker att det är anständigt att avstå pytte, pyttelitet till LO-medlemmarna som jobbade in pengarna?

-Få LO-medlemmar – kanske finns det några som jobbar häcken av sig och når 700 000 kronor i årsinkomst (?) – kan ju riktigt förstå dig. Hur vill du ur djupet av ditt hjärta förklara varför just du finner det rimligt att mer än en LO-medlem kan tjäna i årsinkomst behöver avsättas för din kommande pension per månad? Har du kanske en ovanligt stor släkt, många arvtagare som du måste fortsätta försörja, även efter din död?

Vi är verkligen många som undrar och hoppas på en förklaring. Vi vill inte alls komma med ogrundade anklagelser, vi bara undrar. Hur kom det sig att allt blev så här fel, att Wanja och du missförstod varandra, så att ingen förstår dig nu?

Med hopp om raskt svar för undvikande av fortsatta missförstånd
RR

PS. Många blivande pensionärer har redan hört av sig till oss och väntar ivrigt på ditt svar. DS
-------
DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD