Första maj

Lili Brik, 1924, av Alexander Rodchenko

I morgon är det första maj. Demonstrationer och andra aktiviteter över hela landet finns här.

I år är det 70 år sedan spanska inbördeskriget där 500 svenska frivilliga deltog för att stödja den spanska demokratin mot fascismen. I Stockholm uppmärksammas detta vid de spanienfrivilligas monument La Mano på Katarinavägen med början kl 9.30. I Göteborg vid Masthuggstorget kl 11.

Om bakgrunden till första maj-firandet "Första maj från Chicago".

Kommunistisk talman i Italien

Fausto Bertinotti, ledare för det italienska kommunistpartiet, Rifondazione Comunista, valdes i dag till talman för det italienska parlamentets underhus, deputeradekammaren.
Bertinotti som är 66 år och tidigare fackföreningsman är också ledare för det europeiska vänsterpartiet med medlemspartier i de flesta EU-länderna (dock ännu inte Sverige).

Kommunistpartiet fick sju procent av rösterna i senaten och sex procent i parlamentet. Sammanlagt fick partiet två miljoner röster.

Partiet ingår i den center-vänsterkoalition som nyligen vann en knapp seger över Berlusconi i det italienska parlamentsvalet.

De gröna och det mindre kommunistpartiet Comunisti Italiani gick till val gemensamt i senaten och fick fyra procent. I parlamentet fick de cirka 2,2 procent vardera.
-------
Uppdatering:
Vänstern har nu också vunnit talmansposten i den italienska senaten, DN rapporterar.

Sveket mot muslimerna

Svenska journalister har upptäckt muslimerna efter Uppdrag granskning i SVT tidigare i veckan. Programmet var mycket belysande då det gäller det negativa inflytande de ärkekonservativa saudierna har utövat med sina pengar bland muslimer i Sverige. Det som aldrig sades i programmet är att det saudiska inflytandet ingalunda är nytt.

Det har utövats i över 20 år. Först som något slags religiös väckelserörelse som syftade till att ge muslimer som flyttat till Sverige dåligt samvete för att de levde alltför sekulärt.

Kvinnor började ta på sig huvuddukar (många för att i efterhand täcka ännu mer av sina kroppar), i skolorna skulle barnen inte få delta i musik- och idrottslektioner (flickor och pojkar ska inte "svimma" tillsammans som en företrädare för ett muslimskt trossamfund uttryckte det i Studio Ett i dag).

När de wahabit-inspirerade nyfrälsta inte fick gehör för sina krav blev lösningen friskolor, vilket drevs fram med imamernas godkännande men inte följde den svenska läroplanen.

Att svenskarna inte släppt in muslimerna i den svenska samhällsgemenskapen är ett svek som öppnat för den här utvecklingen. Nu är det alltså dags att förfäras över resultatet. När invandrare från muslimska länder utestängts från det svenska samhället på flera sätt, till exempel inte fått jobb för att de har fel namn, har de muslimska fundamentalisterna utgjort ett alternativ.

Naturligtvis kommer dessa extremyttringar inte att gälla för merparten av muslimerna i Sverige. Men muslimer vill som alla andra ha jobb och kunna leva ett värdigt liv.

Samhället har helt fråntagit sig allt ansvar när man påstår att muslimer frivilligt skulle söka sig till vissa förortsortsområden. De har slussats dit för att inte vara förargelseväckande för människor i "finare" miljöer.
Det svenska samhällets flata, fega och omänskliga attityd belystes i Uppdrag granskning när de visade att somaliska ungdomar som tar initiativ som kunde leda till integration inte får några kommunala bidrag. De bidragen går i stället till organisationer som kontrolleras av muslimska extremiströrelser, åtminstone i Göteborgsområdet där programmet var inspelat.

Integrationsverkets chef Andreas Carlgren hävdar att Sverige är ett föregångsland när det gäller att ge invandrare sysselsättning.

Vad är det för dumheter en myndighetschef tillåts skriva på DN Debatt? Carlgren låtsas att brittiska myndigheter hör av sig till honom för att få hjälp och råd, för "ni ligger längst fram". Uppenbarligen har Carlgren inte nåtts av budskapet att somalier flyttar från Sverige till Storbritannien därför att det är lättare att skaffa sig en utkomst där. Kanske är det därför som brittiska myndigheter hör av sig. Utflyttade somalier säger rentav att de i Storbritannien inte möter rasistiska attityder - till skillnad från i Sverige.

Det är dags att granska den självgoda svenska självbilden som odlas inte minst på myndighetsnivå. För dessa tjänstemän rekommenderar vi bättre kontakt med verkligheten, så att rapporterna i fortsättningen inte blir så konstiga.

Vankelmod

Det som mer än något annat kännetecknar Fredrik Reinfeldts ledarskap för moderaterna är att det har kastats fram ogenomtänkta förslag som han ganska snart tvingats ta tillbaka. Nu senast gällde det ett förslag att begränsa antalet vab-dagar för småbarnsföräldrar.

Charmigt? Öppet? Modigt?

Oseriöst skulle det kallas i alla andra sammanhang. Men inte har han brännmärkts särskilt av de politiska journalisterna för det. För väljarna måste det vid det här laget vara mer än ett dagsverke att hålla reda på vad moderaterna egentligen vill.

Kanske är det en medveten taktik för på det sättet kan ju moderaterna stå för både det enda och det andra för väljare som inte orkar sätta sig in i frågorna. I så fall är det falsk varudeklaration. Väljarna har rätt att få veta vad en partiledare tycker. Helst ska åsikterna hålla mer än en kvartalsrapport.

Om nu denna vinglighet ändå skulle belönas i höstens val borde ångervecka gälla. Ännu viktigare: Varför gör inte de politiska journalisterna sitt jobb och ställer den enda rimliga frågan rakt ut?

Varför ska vi lita på denna vingelpetter? Han må vara den fysiska reinkarnationen av snälle
Alfons Åberg. Men schyst är han inte.
-------
Bilden kommer från These exiled years.

Alla var rädda för spöket

Gruppen Vägval vänster belystes nyligen i tv-programmet "Vänsterspöket" av journalisten Dan Josefsson.

Precis som vi tidigare påpekat handlar det om tomma tunnor som skramlat högljutt.

Demokrati och bristen på den i vänsterpartiet och dess hemska kommunisthorder har varit ett återkommande tema för denna grupp. Men deras egen förståelse för demokratins djupaste innebörd är bristfällig, vilket Josefssons program gav ytterligare belägg för.

Det är intressant att höra hur dessa kuppmakare hade planerat sin framtid – naturligtvis med odemokratiska metoder.

Under en stor del av 1990-talet hade gruppen stort inflytande över vänsterpartiet centralt och i riksdagsgruppen. Det inflytandet innebar att vänsterpartiet bidrog till regeringens nedskärningspolitik och utförsäljning av statliga bolag, som Telia. I stället för att bekämpa nyliberalismen ville de anpassa sig till den. Deras främsta taktiska funderingar handlade om hur de skulle lura medlemmarna att gå med på denna "förnyelse".

Men medlemmarna knorrade och gruppen tappade inflytande, för att till slut förlora det helt.

När detta blev uppenbart försökte de åter gripa makten, om så med konspiratoriska metoder och utpressning. Och när detta inte gav framgång valde de att förtala partiet och genomföra välregisserade "avhopp". Kompassen var helt klart inställd högerut.
För dem är inte en annan värld möjlig.

Efter kongressen i januari finns det inte längre någon tvekan. Vänsterpartiet är ett vänsterparti. Gruppen Vägval vänsters stöd bland vänsterpartiets medlemmar är minimalt.

När Västmanlands läns tidning recenserade Vägval vänsters debattbok konstaterade man lakoniskt:
"Efter att ha läst boken är det inte svårt att förstå att författarna kan ha svårt att känna sig hemma i dagens vänsterparti."

Slutpunkt således. Men för vänsterpartiet förblir en annan värld möjlig – och nödvändig.

Utmaningen Hamas

USA:s president George W Bush uppmanade palestinierna att utse ett "nytt annorlunda palestinskt ledarskap" för att bli av med Yasser Arafat. Det har han nu fått.

Det är intressant att påminna om detta när Arafat sedan länge är död, när palestinierna sedan länge har en ny president, Mahmud Abbas, och när palestinierna sedan en tid har nytt parlament, som har utsett en ny regering, bildad av extremistorganisationen Hamas.

Palestinierna uppmanades först att fixa demokratiska val av nytt ledarskap och när det har skett kan vi konstatera att det har hänt saker på den palestinska sidan men allt annat är vid det gamla.
Israels militaristiska hållning har knappast förändrats alls genom att Ariel Sharons ledarskap övergick till Ehud Olmert – under ny partibeteckning.

Sålunda underkänns palestiniernas röster av USA och EU och därmed Sverige utan att några motsvarande krav ställs på Israel när Sharon inte längre är förmögen att leda det splittrade folket.

Varför inte på motsvarande sätt säga ifrån om att extremspillror till politiska partier i Israel vill vara med och bilda regering?

Så länge inga påtryckningar på Israel sker gör kraven på palestinierna att Sverige, EU och det diffusa begreppet "världssamfundet" framstår som än mer eftergivna och tandlösa gentemot en nationalistisk israelisk regim som gärna vill sudda till begreppen så att ett ställningstagande mot dess ideologi, sionismen, blir liktydigt med antisemitism.

Det finns heller ingen debatt om att Israel har kärnvapen utan att tillåta någon kontroll från FN:s atomenergiorgan IAEA. Däremot pressas en presumtiv kärnvapenmakt, Iran, hårt utan att än så länge egentligen ha brutit mot några regler.

Det behövs naturligtvis en annan ordning. Den ordningen ska i första hand utgå från att ett och samma rättesnöre tillämpas i internationell politik, inte den godtycklighet som råder i dag där en del länder utmålas som ondskefulla, medan andra som kanske är än mer onda kommer lindrigt undan. Den nya ordningen kan gärna börja med att Sverige, nu med ny utrikesledning, ställer krav på även på Israel. Dagens besked om att Sverige drar sig ur en militärövning på grund av israeliskt deltagande är ett lovande tecken.

– Ett israeliskt deltagande i denna typ av fredsbevarande insatser ter sig inte sannolik givet det politiska läget i Mellanöstern, säger UD:s presstjänst till Ekot.

Det är dags att ändra inställning och använda andra diplomatiska verktyg. Uteblivna pengar pressar Hamas men på ett sätt som gör att så gott som alla palestinier får lida. Och ur det lidandet kommer inget gott.

Att behandla Hamas som ett omoget barn vars uppträdande kan rättas till genom hård bestraffning är nödvändigtvis inte rätt metod. Bjud i stället in Hamas och be dem förklara hur de har tänkt sig lösa palestiniernas problem.

Som Norge.

Skägg

Ali Esbati framförde nyligen ett påskbudskap om skägg på sin blogg. Han hänvisade i sammanhanget också till den skäggfavoriserande bloggen Paggan for president.

Detta föranleder oss att hänvisa till den marxistiska analysen när det gäller kroppslig behåring. I Francis Wheens utmärkta biografi över Karl Marx (Norstedts förlag 2000) finns ett avsnitt som belyser de marxistiska principerna i detta ämne.

Friedrich Engels lade fram teorin i ett brev till sin syster i oktober 1840:

"Förra söndagen hade vi en mustaschafton. Jag hade nämligen skickat ut ett cirkulärbrev till alla mustaschförmögna unga män om att det var på tiden att förskräcka alla filistrarna, och att det inte kunde göras på något bättre sätt än att vi alla bar mustasch."

(Filister är med tysk studentterminologi en trångsynt, kälkborgerlig "bracka". Vår anmärkning.)

"Den som hade kurage nog att trotsa filisteriet och bära mustasch skulle därför teckna sig. Jag hade snart samlat ihop ett dussin mustascher, och sedan bestämdes den 25 oktober, då våra mustascher var en månad gamla, som dagen för ett gemensamt mustaschjubileum."

Skäggprydnadsälskarnas fest avhölls i rådhuskällaren i Bremen där Engels utbringade följande trotsiga skål:

Filistrarna skäggstråna skydde
och rakade bort det som dem prydde,
men inga filistrar är vi, och har rätt
att låta mustascherna växa tätt.

En ballong i Paris

Prodis seger bekräftad

Nu har Italiens högsta domstol bekräftat Romani Prodis och center-vänsteralliansens valseger i Italien. Äntligen!

Nu återstår att se hur Berlusconi hanterar förlusten. Hans demokratiska trovärdighet har knappast förstärkts av den senaste veckans agerande.

Första maj från Chicago

Bilden från första maj i Stockholm 1899.

Snart kommer en ny högtid - första maj.

Första maj firas till minne av en strejk i Chicago 1886. På första maj 1886 organiserade fackföreningar i Chicago en strejk med krav på åtta timmars arbetsdag. Arbetsförhållandena var eländiga. Arbetsdagarna var långa, 12 timmar sex dagar i veckan. När vänstern i dag kräver en begränsning av arbetsdagen till sex timmar, så ligger detta i linje med en lång tradition inom arbetarrörelsen.

Den tredje maj 1886 möttes strejkande arbetare nära McCormicks skördetröskefabrik. Polisen angrep strejkvakterna, dödade två arbetare och skadade många fler. Detta upprörde stadens arbetare.

Socialister manade till ett protestmöte vid Haymarket, Chicagos dåvarande affärscentrum. Mötet började fredligt på kvällen den 4 maj. Socialisten August Spies höll tal till en stor folksamling från en öppen vagn. Läget var så lugnt att borgmästare Carter Harrison, som stannat till för att titta, promenerade hem.

Samtidigt samlades en stor skara poliser i närheten. Lite senare beordrade polisen folksamlingen att upplösas. Då exploderade plötsligt en bomb som dödade en polisman. Polisen öppnade eld mot församlingen. Elva människor dödades och många skadades.

Åtta människor ställdes inför rätta efter händelsen, bland dem August Spies. Inget bevismaterial kunde binda någon av de åtalade för bomben. Ändå fälldes samtliga åtalade. Sju av dem dömdes till döden. Dessa domar ledde till protester över hela världen.

Den 11 november 1887 hängdes flera av de dömda offentligt. August Spies sa innan han hängdes att: "Den dag kommer då vår tystnad kommer att bli mäktigare än de röster ni stryper i dag."

De mördade begravdes på den tyska Waldheim-kyrkogården i en förort till Chicago. 1893 restes ett monument på kyrkogården över Haymarket-martyrerna. Hundra år senare utnämndes monumentet till nationellt historiskt minnesmärke av USA:s inrikesdepartement.

Den 26 juni 1893 förklarade guvernören i Illinois, John Peter Altgeld, samtliga åtta dömda för oskyldiga. De tre dömda som inte hängts släpptes fria.

Det polisbefäl som beordrat upplösning av demonstrationen dömdes senare för korruption.

-------

Lasse Strömberg har uppmärksammat oss på att Nationalencyklopedin har en annan version av händelserna. Den skriver att "sju arbetare dömdes till döden, vilket dock ändrades till 15 års straffarbete."

De källor vi använt talar om åtta dömda varav fyra hängdes, en tog livet av sig i fängelse, tre blev senare benådade.

Enligt våra källor har alltså Nationalencyklopedin fel.

För att läsa mer om denna tragedi rekommenderar vi

Chicago Historical Society's hemsida om dramat,

Chicago-Kent College of Law och Haymarket riot på Wikipedia.

Tack Lasse för påpekandet!

-------

Nu när vi tittat närmare på frågan kan vi konstatera att Yelah påpekat detta fel i Nationalencyklopedin redan 2001. Det är alltså en skandal att någon rättning inte införts!

Nålsögat

Så här i påsktid kommer vi att tänka på den revolutionäre juden Jesus från Nasaret och vad han hade att säga till människorna:

"Men Jesus sade till sina lärjungar:

'Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.
---
Många som är sist ska bli först, och
många som är först ska bli
sist.'"

Matteusevangeliet, kap. 19.

Och apropå Lars Wohlins övergång till kristdemokraterna kan vi konstatera att det är lättare för en rik att bli medlem i kristdemokraterna än att komma in i Guds rike.

Gläd er i påsk!

Tid efter annan poppar det upp direktörer som hotar att flytta utomlands om de inte tillåts bli ännu rikare. Olyckligtvis råkade vi höra en till sådan i dagens edition av Ekots lördagsintervju.

- Styrelseproffset Peggy Bruzelius, som haft tunga positioner i svenskt näringsliv sedan åttiotalet, funderar på att lämna Sverige om det inte blir borgerlig regering i höstens val, skriver Ekot. Bruzelius anser att vanliga medborgare ska vara glada över att direktörer får höga löner.

- Bonusdebatten är inte en angelägenhet för allmänheten utan för aktieägarna, anser hon.

Det är tröttande att lyssna till hot om direktörer som ska fly landet om de inte får berika sig som de vill. Men när kommer flytten? Vi har hört hoten många gånger, men sällan sett flytten. Och de få gånger det inträffat har vederbörande redan gjort sig miljardförmögenheter i - just det Sverige. Exempelvis Rausing och Kamprad, som till slut valde att skriva sig utomlands. Varför är det så få av dessa samhällets viktiga stöttepelare som verkligen gör slag i saken och flyttar innan de berikat sig i Sverige? Det måste finnas orsaker.

• Kan det vara så att svenska direktörer inte är så attraktiva på den internationella arbetsmarknaden? Håller de inte måttet i konkurrensen?
• Är de svenska förhållandena trots alla klagomål så goda för profitörerna i en internationell jämförelse att de väljer att stanna?
• Eller finns det någon annan anledning till att hoten så sällan förverkligas?

Ett annat kännetecknande och gemensamt drag hos denna kategori "svenskar" är att de alltid upplever sig så orättvist behandlade så fort det blir tal om att utkräva ansvar för deras handlingar. När Percy Barneviks 900-miljoners pension kommer på tal, så tycker Bruzelius att den ansvariga styrelsen "borde" ha tagit sitt ansvar. Varför alltid detta "borde ha". Varför inte rätta till förhållandena så att dylikt inte upprepas.

Nej, de "ansvariga" styrelserna låter när de orimliga bonusarna eller pensionerna uppdagas förstå "att det var rimligt efter de regler som gällde då". Alltså ingen har någonsin gjort fel, bara följt reglerna. Det konstiga är att de "ansvariga" styrelserna aldrig uppfattat något fel på regelverket förrän det uppstår en offentlig debatt. Och även då lyckas de med sina undanflykter gång på gång.

Bruzelius tycker att "vanliga medborgare" ska vara glada över att direktörer får höga löner - de ger staten mer inkomstskatt. Tyvärr finns det få andra kategorier i det svenska samhället som är så duktiga på att undanhålla sig skatt som svenska direktörer. Deras uppfinningsrikedom när det gäller att betala så lite skatt som möjligt är till synes gränslös.

Så gläd er i påsk - men bara om fler av dessa överbetalda och överskattade gnällspikar lovar att göra allvar av sina tomma hot.

Viva l'Italia!

Italien är med i den sociala och politiska förnyelsen av Europa. Romano Prodis vänster-centerallians har vunnit valet med knapp marginal. Berlusconi vill att rösterna räknas om.

Trots vår ohöljda glädje över resultatet måste vi ända begrunda det faktum att nästan hälften av italienarna valde Berlusconi och fascisten Fini. Det strider mot sunt förnuft.

Berlusconi har ju inte "levererat" som det heter på högerspråk. Han har inte infriat sina vallöften. Den ekonomiska tillväxten är dålig. Han har lett landet in i ett krig som 90 procent av italienarna inte vill ha. Arbetslösheten är hög. Utlandsskulden växer. Berlusconi har skämt ut landet internationellt.

Hur kan då nästan halva folket rösta på Berlusconi? Ar det av samma skäl som det finns ungdomar i Sverige som stöder Maud Olofsson?

Ar italienarna desillusionerade? Har de slutat tro på politikens möjligheter? Tror de att verkligheten är det som de kan se på Berlusconis tv-kanaler?
-------
Uppdatering:
Vi har fått flera klagomål på att vi inte firat den italienska valsegern med någon sång. Det rättar vi till nu.
Hoppas att den här passar!

Fullständig seger

Frankrikes regering drar tillbaka sin lag om avskaffad anställningstrygghet för ungdomar under 26 år.

När president Chirac för en tid sedan drog tillbaka halva förslaget undrade vi om det också var möjligt att vinna hela segern. Det är nu gjort. Bravo Frankrike!

Det betyder att Frankrike nu leder rörelsen för social och politisk förnyelse i Europa. I kväll får vi veta om också italienarna ansluter sig till förnyelsen. De första vallokalsundersökningarna tyder på det.

Polis, polis!

I dag blev det klart att den borgerliga alliansens skolpolitiske talesman, Jan Björklund (fp), vill att elever ska hämtas med polis till skolan. Uttalandet gjordes i Aktuellt i kväll. Tidigare har Björklund föreslagit att skolor ska rapportera barn till Säpo.

Det är ännu ett exempel på att en borgerlig regering betyder att samhället ska bli hårdare, tuffare, kallare. Och riktas mot barn och ungdomar.

Bakgrunden till utspelet var att skolminister Ibrahim Baylan i en radiointervju trodde att möjligheten till polishämtning av barn fortfarande fanns. Detta lagrum avskaffades i mitten av 80-talet. Björklund var inte sen att kräva ett återinförande av denna möjlighet.

Björklunds fel är att han riktar det möjliga maktmedlet mot barnen. Men ansvaret för barn ligger på föräldrarna. Alltså ska inte barn utsättas för lagliga tvångsmedel. Möjligen föräldrarna.

Tidsfrist för franska regeringen

Ingen stöder längre den franska högerregeringens ungdomslag, CPE. Utom möjligen Maud Olofsson och hennes ungdomsförbund.

Presidenten har backat. Regeringen vill göra om den. Liksom arbetsgivarna.

Regeringen vill ha förhandlingar med studenter och fackföreningar. Men bara för att rädda ansiktet.

Studenterna och den fackliga rörelsen har nu gett regeringen en tidsfrist till den 17 april för att dra tillbaka ungdomslagen helt och hållet. Annars väntar förnyade massprotester.

Premiärminister Dominique de Villepin är på fallrepet.
- Oavsett vad han bestämmer sig för att göra nu är det slut, säger en statsvetare vid Université de la Mediterranée i Aix-en-Provence. Jag tror att det finns en fin ambassadtjänst som väntar på honom.

-------
Olle Svenning i Aftonbladet tycker att den franska proteströrelsen är det bästa som har hänt sedan muren föll.

Borgerlig träta

Trots alla förhoppningar på den borgerliga kanten om att visa upp enighet inför valet duggar nu de motstridiga utspelen tätt. I dag började de borgerliga partiledarna träta om vem som ska ha vilka ministerposter i en kommande regering - trots att de ännu inte vunnit valet.

Det var centerpartiets Maud Olofsson som tog initiativet. Hon framförde kravet att en borgerlig regering ska ha en landsbygdsminister och att denne ska vara centerpartist. Vilket genast utlöste gräl i den borgerliga alliansen.

- Också vi kristdemokrater har mycket att tillföra på det här området, sade kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund.

Folkpartiledaren Lars Leijonborg å sin sida ansåg att en landsbygdsminister borde vara folkpartist. Hans kandidat är Marit Paulsen.

Moderaternas Fredrik Reinfeldt ville inte vara sämre utan påpekade genast att han själv jobbat med varg- och rovdjursfrågor.

Hela tanken med den borgerliga alliansen har varit att framställa den som regeringsduglig och att de borgerliga har förmåga att komma överens. Det finns all anledning för dem att göra det. Borgerliga regeringar har historiskt sett varit sällsynt dåliga på att hålla samman.

Nu kan vi redan före valet se split och träta inför öppen ridå. Det är naturligtvis bara en västanfläkt av vad vi kommer att få uppleva efter valet - om de borgerliga partierna skulle få chansen.

”Man skall inte sälja skinnet, innan björnen är skjuten,” sa den gamle centerpartiledaren Gunnar Hedlund till dem som började bilda en borgerlig regering redan före valet.

Låt oss gemensamt förhindra deras huggsexa även efter valet.
-------
Tidigare text om splittringen:
En allians i förfall

Hurra

Hasta la Victor ia siempre har länkat till Röda raketer - och vi till den. Det firar vi med en sång av Victor Jara, Rätten till ett liv i fred!

Victor Jara var en ledande medlem i förbundsstyrelsen för Chiles kommunistiska ungdomsförbund.

Update. Vi lägger till en bonuslåt med den chilenska gruppen Quilapayun som sjunger kommunistiska ungdomsförbundets sång.