Gläd er i påsk!

Tid efter annan poppar det upp direktörer som hotar att flytta utomlands om de inte tillåts bli ännu rikare. Olyckligtvis råkade vi höra en till sådan i dagens edition av Ekots lördagsintervju.

- Styrelseproffset Peggy Bruzelius, som haft tunga positioner i svenskt näringsliv sedan åttiotalet, funderar på att lämna Sverige om det inte blir borgerlig regering i höstens val, skriver Ekot. Bruzelius anser att vanliga medborgare ska vara glada över att direktörer får höga löner.

- Bonusdebatten är inte en angelägenhet för allmänheten utan för aktieägarna, anser hon.

Det är tröttande att lyssna till hot om direktörer som ska fly landet om de inte får berika sig som de vill. Men när kommer flytten? Vi har hört hoten många gånger, men sällan sett flytten. Och de få gånger det inträffat har vederbörande redan gjort sig miljardförmögenheter i - just det Sverige. Exempelvis Rausing och Kamprad, som till slut valde att skriva sig utomlands. Varför är det så få av dessa samhällets viktiga stöttepelare som verkligen gör slag i saken och flyttar innan de berikat sig i Sverige? Det måste finnas orsaker.

• Kan det vara så att svenska direktörer inte är så attraktiva på den internationella arbetsmarknaden? Håller de inte måttet i konkurrensen?
• Är de svenska förhållandena trots alla klagomål så goda för profitörerna i en internationell jämförelse att de väljer att stanna?
• Eller finns det någon annan anledning till att hoten så sällan förverkligas?

Ett annat kännetecknande och gemensamt drag hos denna kategori "svenskar" är att de alltid upplever sig så orättvist behandlade så fort det blir tal om att utkräva ansvar för deras handlingar. När Percy Barneviks 900-miljoners pension kommer på tal, så tycker Bruzelius att den ansvariga styrelsen "borde" ha tagit sitt ansvar. Varför alltid detta "borde ha". Varför inte rätta till förhållandena så att dylikt inte upprepas.

Nej, de "ansvariga" styrelserna låter när de orimliga bonusarna eller pensionerna uppdagas förstå "att det var rimligt efter de regler som gällde då". Alltså ingen har någonsin gjort fel, bara följt reglerna. Det konstiga är att de "ansvariga" styrelserna aldrig uppfattat något fel på regelverket förrän det uppstår en offentlig debatt. Och även då lyckas de med sina undanflykter gång på gång.

Bruzelius tycker att "vanliga medborgare" ska vara glada över att direktörer får höga löner - de ger staten mer inkomstskatt. Tyvärr finns det få andra kategorier i det svenska samhället som är så duktiga på att undanhålla sig skatt som svenska direktörer. Deras uppfinningsrikedom när det gäller att betala så lite skatt som möjligt är till synes gränslös.

Så gläd er i påsk - men bara om fler av dessa överbetalda och överskattade gnällspikar lovar att göra allvar av sina tomma hot.