Press Box Red

USA är en ung demokrati. Det var först 1965 som den allmänna rösträtten garanterades i Voting Rights Act. Fram till dess rådde apartheidliknande förhållanden i stora delar av USA. Även idrotten var under lång tid segregerad.

Den här berättelsen handlar om hur rasbarriären bröts inom USA:s nationalsport baseball - och hur en sportredaktör på den kommunistiska dagstidningen Daily Worker spelade en avgörande roll för att åstadkomma detta.

Baseball är den största lagidrotten i USA. Major League Baseball lockar 80 miljoner betalande åskådare varje år. Baseballarenorna är gigantiska. På bilden Chicago White Sox hemmaplan US Cellular Field i stadsdelen Armour Square i sydvästra Chicago.

I boken Press Box Red av Irwin Silber berättas den spännande historien om hur de apartheidliknande förhållandena inom amerikansk baseball bröts. De enda tidningarna som berörde problemet var kommunistiska Daily Worker och några få tidningar för svarta, som Pittsburgh Courier.

Lester Rodney började som ung sportreporter på Daily Worker 1936. I mitten av 1930-talet var det ingen av de stora tidningarna som berörde frågan om segregationen inom idrotten - allra minst inom baseball. Och om de någonsin gjorde det kunde det bli i form av rent rasistiska uttalanden.

Kolumnisten Joe Williams på tidningen New York World-Telegram hävdade t ex att anledningen till att det inte fanns svarta spelare i Major League Baseball berodde på att det inte fanns tillräckligt bra svarta spelare:

"Svarta har hållits utanför de stora ligorna på grund av att de som ras är mycket dåliga bollspelare", hävdade Joe Williams.

För Lester Rodney och Daily Worker blev däremot kampen mot segregationen ett kännemärke.

I augusti 1936 påbörjade Lester Rodney kampanjen för att bryta segregationen inom baseball. Rodney fick snabbt bra kontakt med både spelare och tränare. Inte främst för hans politiska inriktning, utan för att han var en mycket skicklig journalist och för hans kärlek till baseball.

Rodney konstaterade att sporten skadades av segregationen. Några av de bästa spelarna i USA fick inte spela i den främsta ligan på grund av sin hudfärg.

Kampanjen mot segregationen inom baseball fick stöd av både aktiva idrottsmän och publik. Här är en bild på medlemmar i fackföreningsrörelsen CIO på första maj 1940.

Den världsberömde sångaren Paul Robeson engagerade sig i kampanjen. Robeson hade i sin ungdom varit framgångsrik spelare inom amerikansk fotboll och utnämnts till All-American College Football Team. (Inom parantes sagt ströks Paul Robesons idrottsmeriter under den antikommunistiska häxjakten på 1950-talet. Det var först 1988 - tolv år efter hans död - som Robesons universitet Rutgers återupprättade honom. 1995 ärades han postumt i The College Football Hall of Fame.)

Det fanns också viktiga spelare som gjorde insatser för att bryta segregationen. Här en bild på Joe DiMaggio, som förutom att vara känd baseballspelare också är känd för sitt korta äktenskap med Marilyn Monroe. Joe DiMaggio uttalade sig ofta positivt om de svarta baseballspelarna. Men det hände ofta att de stora tidningarna inte citerade detta. Det gjorde dock Daily Worker.

1937 tillfrågades Joe DiMaggio av en reporter vilken spelare som var den bäste kastaren han mött. DiMaggio överraskade alla då han utan tvekan sa "Satchel Paige", som var en av de främsta svarta baseballspelarna. DiMaggio hade spelat mot Satchel Paige vid några uppvisningsmatcher utanför säsongen i Kalifornien.

Ingen tidning, utom Daily Worker, rapporterade om detta. Satchel Paige blev 1971 den förste spelaren från Negro Leagues som blev invald i Baseball Hall of Fame.

Det dröjde ändå till 1947 innan den förste svarte baseballspelaren fick plats i ett Major League Baseball-lag. Det var Jackie Robinson som värvades till Brooklyn Dodgers (Dodgers flyttade 1958 till Los Angeles). Han blev en av lagets främsta tillgångar. Robinson betraktas idag som en av 1900-talets största baseballspelare i USA.

En hyllning till Lester Rodney från den världsberömde tecknaren Jules Feiffer

Historien om hur rasbarriären bröts inom amerikansk idrott berättas gärna och ofta. Många gör anspråk på att ha haft del i framgången. Oftast "glöms" de amerikanska kommunisternas insatser bort. Boken Press Box Red reparerar den skadan på ett förtjänstfullt sätt.

Lester Rodney fyller 98 år den 17 april.

USA:s kommunistiska parti

Peoples Weekly World (den nutida efterföljaren till Daily Worker)

Revolutionen i Portugal

"Leve 25 april" har någon målat vid sidan av en trappa i Lissabon. 25 april var dagen för revolutionen i Portugal 1974 - nejlikornas revolution. Minnet av revolutionen lever vidare, men alla talar inte om den.

Vi går in i en bokhandel och frågar efter böcker om revolutionen. Men det finns inte så många. Den unga kvinnliga expediteten säger att det är tyst om revolutionen:
- Vi får inte läsa om den i skolan. Men vi unga behöver lära oss mer.

Vi hittar i alla fall en bok. Det är fotografen Carlos Gils fotografier från revolutionen - Um Fotógrafo na Revolução.

Den oblodiga portugisiska revolutionen kallades nejlikornas revolution. Det var unga radikala officerare som genomförde en kupp mot den fascistiska regimen under Marcelo Caetano. Signalen till revolution var att sången Grândola, Vila Morena sändes i radio, en förbjuden sång som regimen betraktade som kommunistisk.

Revolutionen fick stort folkligt stöd.

Kommunistpartiets ledare Álvaro Cunhal kom hem från landsflykt i Moskva. Han blev genast en av de viktigaste aktörerna i revolutionen.

Från landsflykt i Frankrike kom Mário Soares, som var ledare för det nybildade socialistpartiet. Han syns med knuten näve bakom flaggan med stjärnan. Vid mikrofonen syns Álvaro Cunhal .

Soares blev senare premiärminister och Portugals president.

Efter många år under fascistiskt förtryck vaknade folkets kreativitet. Här syns kvinnor i södra Portugal som genomför jordockupationer under parollen "Jorden till den som brukar den".

Det var de väpnade styrkornas rörelse, MFA, som ledde revolutionen. Här syns Otelo de Carvalho som var den mest kände ledaren inom MFA.

Även studenterna drogs med i revolutionen. En av de mest kända grupperna från den tiden var det maoistiska MRPP, med namnkunniga medlemmar som José Manuel Barroso, EU-kommissionens nuvarande ordförande. MRPP anklagades av kommunisterna för att gå i CIA:s ledband.

Högerkrafter inom militären i allians med utländska krafter lyckades till slut stoppa revolutionen. Efter valen 1976 var det Mário Soares som fick uppdraget att leda Portugal bort från revolution och socialism.

Fortfarande finns dock en stark vänster i Portugal. På bilden ovan syns kommunistpartiet PCP:s centralkommittés högkvarter i Lissabon. Partiet går till val tillsammans med det portugisiska miljöpartiet i valalliansen CDU (en förkortning som brukar förvirra tyska turister!). Vänsteralliansen brukar få runt 10 procent av rösterna.

Fasaden vid entrén pryds av en revolutionär mosaik.

Inne i centralkommitténs hus träffar vi Aurélio Santos från PCP:s centrala kontrollkommission. Han berättar att spåren av revolutionen syns fortfarande. Inte minst i de olika partiernas namn. Det portugisiska högerpartiet heter t ex socialdemokraterna.

Santos berättar att det finns ett skämt i Portugal som säger att högerhanden kallas för den vänstra på portugisiska. Men vad kallas då den andra handen! Svar: yttersta vänstern!

Så här i efterhand kan Aurélio Santos kosta på sig en del självkritik efter revolutionens misslyckande.

- Vi var så entusiastiska och revolutionsromantiska, berättar han. Vi åkte ut till de konservativa byarna i norra Portugal med knutna nävar. Det gjorde att vi isolerade oss från delar av folket. Det skapade i sin tur möjligheter för högern att bromsa revolutionens utveckling.

Portugals kommunistiska parti är ett av de större vänsterpartierna i Europa. Här syns Lissabondistriktets hus i centrum av staden. Det är ett parti som inte bara samlar arbetare och bönder, utan även flera viktiga intellektuella, som Nobelpristagaren i litteratur, José Saramago. Saramago var under revolutionen chefredaktör för en av de större dagstidningarna Diário de Notícias.

När den legendariske partiledaren Álvaro Cunhal dog 2005 kantades begravningståget av 250 000 människor. Det var den största politiska manifestationen sedan revolutionen.

Lyssna på revolutionen sång: Grândola, Vila Morena ! Och kommunistpartiets sång: Avante!, Camerada! Avante är för övrigt namnet på partiets tidning.

Uppdatering: Som av en händelse har även DN:s Henrik Brors tänkt på revolutionen i Portugal dessa dagar. I dagens tidning har han ett helt uppslag, bl a med intervju av en av de ledande officerarna i revolutionen. Artikeln finns här.

Gott Nytt År!

Även vi önskar ett Gott Nytt År (Nowrooz)!
Och liksom Ali konstaterar vi att Obama gör detsamma.

18 mars - Pariskommunens dag

En barrikad i Paris den 18 mars 1871. Idag är det 138 år sedan. Dagen har firats på många håll inom arbetarrörelsen. Kanske inte så mycket numera. Men det kanske vi ska ändra på.

Paris upplevde 1871 den första socialistiska revolutionen - det som kallas Pariskommunen (eller bara Kommunen). Den var ett resultat av Frankrikes förlust i krig mot Preussen.

Tyskarna hade belägrat Paris i flera månader. Den franska regeringen kapitulerade i januari och flydde till Versailles. Då tog parisborna saken i egna händer och upprättade Pariskommunen.

Till ledningen för kommunen valdes en brokig församling - mestadels socialister av olika slag. Friedrich Engels noterade att dessa hade mycket bestämda uppfattningar om hur samhället nu borde inrättas, men att "både den ena och den andra riktningen gjorde motsatsen till det som deras skoldoktrin föreskrev dem".

Verkligheten trängde sig på.

Dekret om kyrkans skiljande från staten

Pariskommunen varade till 28 maj 1871. Det var en kort tid, men rik på initiativ och erfarenheter som inspirerat socialister och kommunister sedan dess.

"För det första besatte den alla poster inom administration, rättskipning och undervisning", skriver Engels, "genom val med allmän rösträtt för alla de därav berörda och detta med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll."

Kommunen genomförde också flera sociala åtgärder, bland annat för kvinnors jämställdhet.

Men det finns också kritik mot att kommunen i vissa fall var alltför obeslutsam. "Allra svårast att förstå är givetvis den heliga respekt, med vilken man vördnadsfullt gjorde halt framför portarna till Banque de la France. Det var också ett svårt politiskt fel. Banken i kommunens händer - det hade varit mer värt än tiotusentals gisslan. Det hade betytt påtryckning från den franska bourgeoisins sida på regeringen i Versailles till förmån för fred med kommunen."

De federerades mur, Père-Lachaise-kyrkogården i Paris

Det sägs ibland att revolutioner är blodiga. Men i verkligheten är det oftare kontrarevolutioner som är verkligt blodiga. Så också i Pariskommunens fall.

Mellan den 21 och 28 maj 1871 stod slutstriden om Paris. Kommunen förlorade mot övermakten. 20 000-30 000 människor miste livet. Intressant nog hjälpte Preussen den franska överklassen genom att frige fångna soldater som kunde sättas in i angreppet mot Paris.

Högern försöker alltid svärta ner minnet av socialistiska revolutioner. Så att ingen kan få idén att försöka på nytt. Så är fallet med de socialistiska försöken i Ryssland och östeuropa. Så var också fallet med Pariskommunen. När Karl Marx och Friedrich Engels försvarade Pariskommunen fick de utstå mycken kritik. Men de gav också svar på tal:

"Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur", skriver Engels. "Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur."

Och minnet av Kommunen har levt vidare och dramatiserats. Bland annat i Bertolt Brechts pjäs "Kommunens dagar", som vi här kan avnjuta en sång ifrån: Keiner oder alle (Ingen eller alla).

-------

Karl Marx, Pariskommunen

Hycklande regering

Borgerliga ministrar som Anders Borg, Mats Odell, Maud Olofsson skäller på bonusar till direktörer i statliga och privata bolag.
- Bonusar leder ökat risktagande, säger finansminister Anders Borg.
- Det är en häpnadsväckande tondövhet att i det här läget betala ut bonus till medarbetare, säger finansmarknadsminister Mats Odell.

Men det var dessa ministrar som förra sommaren ändrade bonusreglerna för statliga bolag och gjorde det möjligt att betala ut bonusar även när bolagen går med förlust.

I en artikel på SvD:s Brännpunkt går Lars Ohly till angrepp mot regeringens hyckleri:
- Före regeringens nya riktlinjer var det förbjudet med bonusar när en verksamhet ger förlust, bonusen fick högst uppgå till två månadslöner och det fanns en generellt negativ inställning till bonusar, skriver Lars Ohly.
- Allt detta var Anders Borg själv med om att förändra. Regeringens trovärdighet i kritiken av giriga direktörer och generösa bonussystem är därför lika med noll.

Lars Ohly vill hålla nere chefslönerna:
- I krisens Sverige måste vi bära bördorna solidariskt. Det betyder att de som tjänar mest måste bidra mest. Då är det rimligt att också ifrågasätta höga lönenivåer. Staten kan inte styra över chefslönerna i det privata näringslivet annat än genom att bilda opinion och föregå med gott exempel. Den här regeringen gör varken eller.

Det är bra att regeringens hyckleri avslöjas. Den ekonomiska politik den fört är densamma som högerregeringar runt om i världen fört och som skapat krisen. Det är viktigt att komma ihåg detta när de borgerliga ministrarna låtsas vara kritiska mot direktörernas löner.

"Norrmän är barbariska och ointelligenta"

"Norrmän är ett barbariskt och ointelligent folkslag med ett sjukligt behov av att trotsa världsopinionen." Det omdömet fäller den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld i en intervju med norska TV2. Byt ut ordet norrmän mot judar och gissa vilken reaktion det med rätta skulle utlösa i Israel.

Gerstenfeld anser att Norge är "den mest antisemitiska nationen i Europa" och att det inte finns någon opposition i landet som klart kan säga ifrån att detta är en "skam för det norska samhället". (Han har uppenbarligen missat Siv Jensen.)

Gerstenfelds främsta bevis för "Norges antisemitism" är att den socialistiske finansministern Kristin Halvorsen nyligen deltog i en demonstration mot kriget i Gaza.

-Det är inte en slump att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet "Quisling", säger den israeliske akademikern.

Det är dessvärre inte bara en förvirrad äldre statsvetare som på detta sätt blandar ihop kritik mot staten Israels politik med antisemitism. Det gör även den israeliska regeringen som återkommande anklagar andra länder, organisationer eller privatpersoner för att vara "antisemitiska och antiisraeliska". Sionistiska påtryckarorganisationer, i Sverige t ex Svenska kommittén mot antisemitism, argumenterar på samma sätt.

Det har varit givarkonferens för Gaza i Egypten idag. Många länder vill visa sin välvilja när FN kallar. Det är bra. Gaza är i desperat behov av hjälp för att kunna bygga upp igen efter Israels bombningar.

Dessa givarkonferenser återkommer tyvärr, fastän rimligare vore att kräva att Israel betalar krigsskuld, i synnerhet som FN-byggnader och av Sverige finansierade verksamheter har förstörts.

Det går inte att att "gömma sig bakom fikonlövet" i all oändlighet, för att använda utrikesminister Tzipi Livnis språkbruk.