Freivalds avgång

Det största problemet med Laila Freivalds som utrikesminister var inte Laila Freivalds själv.

Det var inte att hon hade noll koll på annandagen förrförra året.
Det var inte att hon var tråkig eller oempatisk eller hade svårt för att hantera media.
Det var inte att hon hade dåliga relationer till tjänstemän på UD.
Det var inte att hon dribblade bort sig själv och statsministern i samband med stängningen av en rasistisk hemsida.

Nej, det största problemet var att Laila Freivalds passade ganska bra till den tråkiga utrikespolitik som under Göran Perssons tid som statsminister blivit något av socialdemokratins signum. En tråkig utrikespolitik i Bush och Blairs ledband. En politik som hukar för övermakten i stället för att utmana den. En anpasslingens politik i stället för förändringens. Underdånighet i stället för befrielse.
Mössan i handen, helt enkelt.

Nej, då var det mycket roligare förr. Som när Olof Palme föreslog att dåvarande högerledaren Yngve Holmberg kunde sitta i en vaktkur på Arlanda och titta på när ambassadörerna kommer och går.
(Detta med anledning av Holmbergs kritik mot regeringen för att USA drog tillbaka sin ambassadör från Sverige.)

Those were the days! When will they ever return?
-------
Lyssna på Olof Palme som kontrast till vad du på senare år hört från Freivalds eller Persson.