10 november 2009

Kalla krigare

Dagens ledare i Svenska Dagbladet var ett bottennapp. Vänsterns ledare Lars Ohly framställs som en person som alltid stod "på fel sida om muren". För tjugo år sedan! Men på vilken sida står SvD om dagens murar - i till exempel Israel?

SvD utnyttjar 20-årsfirandet av Berlinmurens fall till att uppamma lite antikommunism - för dagens politiska syften. "Nu vill Mona Sahlin ta in honom och hans parti i regeringen", skriver SvD.

Det kan finnas anledning att ifrågasätta hur partier och personer agerat historiskt. SvD ifrågasätter att vänsterpartiet besökte Ceaucescu i Rumänien. Men vore det inte klädsamt att samtidigt berätta att den dåvarande borgerliga regeringen förärade samme Ceaucescu Serafimerorden 1980. Historien är inte alltid så enkel.

När SvD anklagar vänstern för bristande demokratiskt sinnelag borde tidningen kanske också ägna några rader åt högerns odemokratiska dito. Hur ställer sig dagens nya moderater till förre partiledaren Gösta Bagges uttalande att "demokratin undergräver helhetens intressen, leder till demagogi och bossvälde och hotar det allmännas bästa"?

Eller en mer aktuell fråga: Hur ställer sig de nya moderaterna till nuvarande partiledaren Reinfeldts föraktfulla uttalanden om svenska folket som "mentalt handikappade"? ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”, skrev Reinfeldt i sin bok Det sovande folket 1993. Fyra år efter Berlinmurens fall!

7 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

SvD är givetvis livrädda. De måste ta till den grövsta propaganda de kan hitta för att skrämma eventuella blivande och nya vänsterväljare.
Tänk om folk skulle rösta som de som verkligen har erfarenhet av högerregimer, som de i latinamerika som röstat vänsterut, därför att de vet vad alternativet innebär.
Fakta är inget för SvD! Tidningen som lever på bidrag från skattebetalarna.
Varje anställd på SvD är en bidragstagare. Även ledarskribenterna!

Robban sa...

Röda raketer:

Var har du varit? Vi läsare har saknat dig! Blogga mer.

Anonym sa...

Lasse Strömberg: så jävla korkat att klumpa ihop alla på SvD. Det finns väldigt många vänstermänniskor där (jag, t ex), men de flesta är nog smartare än du.
Och du: rätt många tidningar är beroende av presstödet. Tror du att Flamman skulle klara sig utan?
Kom in i matchen.
Skärp dig.

Anonym sa...

Äntligen tillbaka!

Röda raketer sa...

Tack!

Florian Burmeister sa...

Det är nyttigt att informera sig om den egna ideologins lik i garderoben. KG Hammar är en hederlig kristen som har läst och tagit till sig Kristendomens svarta bok. Liberaler hittar nyttig läsning i Storföretagens svarta bok. Den demokratiska frihetliga vänsterns ideologi har aldrig implementerats i stor skala. Jag har alltså inga demoner att konfrontera i den meningen. Men jag måste kunna se och lära av de hemskheter som har begåtts i vänsterns namn. Jag har tyvärr inte läst Kommunismens svarta bok. Jag har däremot haft förmånen att bo i Berlin, där vänsterdiktaturen DDRs historia står skriven i öppen dager. Här berättar jag om en promenad som jag brukade ta med besök på.
Ta U5 till Strausberger Platz. Här börjar Karl Marx-Allee. Denna allé var tänkt att bli den nya paradgatan i det sönderbombade Östberlin i 50-talets början. Trycket var enormt på arbetarna för att färdigställa byggnaderna så fort som möjligt. Arkitekturstilen är neo-klassicistisk, som sig bör (diktatorer brukar ha det gemensamt att de gillar antiken). Fortfarande ser man hammaren och skäran-mosaik är och där. Lenin goes Pompeij, som Vallgren skriver. Arbetarna tröttnade på de allt omänskligare arbetsförhållandena då ledningen pressade på för att få färdigt bygget, och i juni 1953 så började upproret sprida sig. Den 17 juni satte diktaturen in pansarvagnar. Diktatorn Walter Ullbricht uttalade sig om att nu hade han förlorat förtroendet för folket. Berthold Brecht, en frihetlig kommunist i DDR, svarade sitt klassiska: Om Ullbricht förlorat förtroendet för folket så måste därmed ett nytt folk väljas. Om man går österut på alléen så ser man Karl-Marx Buchhandlung till höger, den största bokhandeln i DDR. När man kommer till Frankfurter Tor så har man sett det mest spektakulära av allén. Ta U5 österut till Magdalenenstrasse. Gå in i kvarteret till norr, så småningom hittar ni till Stasi-muséet, det forna högkvarteret för Stasi. Här finns spionerileksaker som hämtade från en Bondrulle, marxist-leninistisk kitsch som man är för bra för att vara sann, och här finns en historia som är frusen i väggarna sedan muren föll hösten 1989. Erich Mielkes (Stasis överhuvud under kalla kriget fram till murens fall) arbetsrum är huvudattraktionen. På hans arbetsbord står till vänster arbetstelefonen, och till höger Lenins dödsmask. Filmen De andras liv är delvis inspelad på detta högkvarter. Se den! Nu går ni tillbaks till U5 och åker tillbaks till S-Bahn-ringen. Ta S-Bahn söderut till Treptower Park. Mitt i denna park finns Sowjetisches Ehrenmal, en massgrav för ryska soldater som stupade när Berlin erövrades 1945. Historien till detta bygge är att Hitler och Speer lät frakta tusentals ton svensk granit till Berlin för det kommande bygget av Germania, det tredje rikets kommande huvudstad. Denna granit låg och skräpade efter kriget. DDR använde sedan denna hitlergranit till att berätta historien om Stalins heroiska kamp och slutliga seger över Hitler. Över den okände soldatens grav, på en ansenlig kulle, står en sjumetershjälte med framtiden, representerat av ett litet barn, i ena handen. I andra handen håller han ett svärd med vilket han krossar en svastika vid sina fötter. Graniten var fullproppad med dolda mikrofoner så att Stasi kunde registrera folks uppfattning om Stalins visdomsord.
Kompletta promenaden:
http://florre.blogspot.com/2008_05_01_archive.html

Röda raketer sa...

Vi har besökt Berlin (även öst!) både före och efter murens fall. Karl Marx Allée är en höjdare. Fantastiskt att EU har sponsrat renoveringen av gatan så att den idag ser ut så som det var tänkt från början. Tanken var ju att bygga en socialistisk gata för att visa vad socialismen är. Därefter ett socialistiskt Berlin. Och därefter ett socialistiskt Tyskland.

Vi fäste oss särskilt vid skylten utanför barnvaruhuset: Vuxna får endast beträda varuhuset i barns sällskap...