Obama

Obamas seger i presidentvalet var historisk. Det är alla överens om. Frågan är vad som ska hända nu? Några förståsigpåare - som partiledarna Sahlin och Reinfeldt - förutspår att Obama nu kommer att tvingas inse realiteter och att vi inte ska hoppas på några större förändringar. Den ende svenske partiledare som knöt större förhoppningar till valet av Obama var intressant nog Lars Ohly.

Så, vågar vi hoppas? Det kanske är bättre att ställa förväntningarna lågt, så att vi inte riskerar att bli besvikna? Eller är höga förväntningar en politisk kraft för förändring?

Sam Webb, ordförande i USA:s kommunistiska parti, filosoferar över denna frågeställning:

"Samtidigt som vi måste betrakta valresultatet med nyktra ögon, anser jag att den största faran är att underskatta den politiska betydelsen av det som hände. Jag är misstänksam mot dem som säger att vi måste behärska vår förståeliga glädje och entusiasm som om inget viktigt har hänt."

"Under valrörelsen motsatte vi oss försöken att klämma in Obama i en snäv, fastlåst politisk kategori. Vi borde fortsätta på den linjen. Jag tror inte att en karaktärisering av honom som en borgerlig eller mittenpolitiker hjälper särskilt mycket i denna stund, även om han börjar att regera från en mittenposition."

"Obama är en ovanlig politisk person. Han har en djupgående känsla för demokrati, en känsla för historia och ödmjukhet och en närmast intuitiv känsla för nationens stämningar. Hans politiska och intellektuella djupsinne står i överensstämmelse med hans vältalighet. Efter valet är han ledare för en brokig klassöverskridande förändringskoalition som utgör ett nytt politiskt universum som alla måste förhålla sig till."

"Han står för en reformagenda i en reformtid, vars politiska karaktär kommer att bestämmas de närmaste åren. Många, inklusive vi, har använt ord som 'tranformerande' eller 'förändrande' för att beskriva hans kandidatur - dvs. en kandidatur som har förmågan att samla en bred folkmajoritet för att förändra politikens villkor och landskap i detta land på ett grundläggande sätt."

"Detsamma kan sägas om potentialen hos hans presidentskap. Obama slutar inte med Obama. På samma sätt som andra stora ledare, så är han under utveckling och har visat en förmåga att växa när förhållanden förändras och nya problem uppstår. Han kommer utan tvekan att bli utsatt för påtryckningar från olika håll, men han kommer också att lämna sina egna politiska avtryck på besluten som president, i mångt och mycket på samma sätt som Lincoln och Roosevelt gjorde. Det är bra att Obama har denna förmåga eftersom han får ärva gigantiska problem."

Sam Webb konstaterar att Obama inte kommer att göra allt rätt från början, men tycker att vi måste ge honom "svängrum". "Vänstern kan och ska lägga fram sina egna synpunkter och vara oense med Obamas regering, utan att för den skull vara fientliga. Tonen bör vara respektfull. Vi talar till en vän."

Sam Webb är glad för att han för en gångs skull befinner sig på "den vinnande sidan".

Det är helt klart att Obama är unik som vald president i USA. Det handlar då inte bara om att han är den förste svarte presidenten. Han har också ett intellektuellt djup och erfarenheter som saknats hos de flesta amerikanska presidenter. Han har under sitt liv kommit i kontakt med de mest skiftande miljöer och människor.

Hans mamma bar "ensamt vittnesbörd åt den sekulära humanismen. Hon var en soldat som tjänade The New Deal, Fredskåren, pamflettliberalismen."

I sin memoarbok "Min far hade en dröm" berättar han om den stora betydelse som den gamle svarte poeten "Frank" haft i hans utveckling, en man han lärde känna på Hawaii. "En gång hade han åtnjutit en viss blygsam berömmelse - han var samtida med Richard Wright och Langston Hughes under sina år i Chicago", skriver Obama i sin bok. Såväl Wright som Hughes var under lång tid knutna till det amerikanska kommunistpartiet. Och det har visat sig att "Frank" i själva verket var kommunisten Frank Marshall Davis. På högerbloggar kallas Davis "Obamas kommunistiske mentor". I ungdomen studerade Obama dessa författare, liksom W.E.B. du Bois, professor i sociologi och medlem i kommunistpartiet, och Malcolm X.

Obama levde en tid i Indonesien och fick på nära håll uppleva ett land där militären "hade rensat landsbygden på påstådda kommunistsympatisörer. Antalet döda kunde man bara gissa sig till: några hundratusen, kanske; en halv miljon. Till och med de skärpta typerna på CIA hade tappat räkningen."

Under studietiden valde Obama sin vänner "med omsorg", som han skriver. "De mer politiskt aktiva svarta studenterna. Utbytesstudenterna. Mexikanerna. De marxistiska lärarna och de strukturalistiska feministerna och punkperformance-poeterna." Han beskriver också "socialistmöten" som han "ibland gick på".

Obama har alltså en annorlunda bakgrund som amerikansk president. Det går naturligtvis inte att förutsäga på vilket sätt det kommer att påverka hans ämbetstid. Men påverkan borde det rimligen ha.

Till detta ska läggas att Obama bars fram av en gräsrotsrörelse som hade förmåga att bedriva valrörelse i alla USA:s 50 delstater. Obama har vid flera tillfällen understrukit denna rörelses betydelse för politisk förändring, eftersom "förändring inte kommer från Washington. Förändring kommer till Washington", dvs det är bara om det finns en rörelse i USA och omvärlden som kräver att USA och världen ska förändras, som USA och världen kommer att förändras.

För att detta ska bli möjligt ska vi inte ha för lågt ställda förhoppningar. Förväntningarna ska vara höga. Och vi ska kräva att de infrias.

Då kan vi få en "förändring som vi kan tro på". Yes, we can!

-------

Läs Sam Webbs "Springtime of Possibility".