Carl Tham skrev häromdagen ett välgörande inlägg på DN Debatt: "S drivs av Wall Streets bankruttmässiga ideologi". Thams poäng är tydlig. De nyliberala avregleringarna. Marknadens utvidgning till allt fler områden - från infrastruktur till vård, skola, omsorg - har i och med kraschen på Wall Street gjort bankrutt. Men den marknadsliberala nyordningen har för Sveriges del införts under socialdemokratiskt styre.Carl Tham konstaterar:
"En moral och ideologi som dominerat världen i decennier gör nu bankrutt: iden om marknadens rationalitet och vinstintressets överlägsenhet som samhällets styråra."
Det går inte att anklaga s för att ha varit pådrivande i detta systemskifte. Men s har varit undfallande. Detsamma gäller vänsterpartiet under Gudrun Schymans och Johan Lönnroths ledning. Allt för att få plats vid maktens köttgrytor.
Problemet med denna typ av undfallenhet är att det spelar allt mindre roll vilket parti man röstar på. Höger eller vänster? Slutresultatet blir ändå detsamma. Hela etablissemanget förenas i ett gemensamt hyllande av kapitalismens välsignelse och oundviklighet - "den enda vägen".
Den amerikanske filmaren Michael Moore har beskrivit samma fenomen i USA. Vi kollade igår på hans senaste film "Slacker uprising" som behandlar presidentvalet 2004. John Kerry lyckades spela bort ett övertag i opinionen genom att undvika att bemöta högerns angrepp (the Swift Boat Campaign) och genom att inta samma ståndpunkt som Bush om Irakkriget. Michael Moores poäng är att skillnaderna måste vara tydliga i politiken.
Mona Sahlins och miljöpartiets attacker mot vänstern syftar till att förmå vänsterpartiet att sluta vara vänster. Sådana attacker måste vänstern stå emot och bemöta. Det finns i dagsläget ingen anledning till eftergifter från vänstern. Allra minst i en tid då verkligheten hunnit i fatt nyliberalerna.
Till och med presidentkandidaten John McCain tvingades byta ståndpunkt på en och samma dag. Från att kräva fortsatta avregleringar till att kräva regleringar. Från att lovprisa kapitalismen och den amerikanska ekonomins framsteg till att tala om kapitalisternas girighet och korruption.
Frågan är om verkligheten sprungit i kapp socialdemokraterna och miljöpartiet? Angreppen på vänstern visar att så inte är fallet. För socialdemokraterna är det ett vågspel att närma sig miljöpartiet - riksdagens minst pålitliga parti.
Den förre socialdemokratiske statsministern Tage Erlander beskriver den "vilsna idédebatt" som präglade den svenska socialdemokratin på 1920-talet. Den glömde bort sin egen politik och accepterade liberala ekonomiska sanningar. Det var först 1930 som den svenska socialdemokratin lade grunden för sin dominans i det svenska samhället genom att bryta med marknadsliberalismen.
-------
Uppdatering:
Vi läste först idag Nina Björks krönika på samma tema.
2 kommentarer:
Skratt, ännu en i raden som inte förstår.
Låt mig se. Det är inte ideologin i sig som är dålig utan bara hur den används. Standardargument från de som förespråkar något som liknar kommmunism.
"den enda vägen"
"Problemet med denna typ av undfallenhet är att det spelar allt mindre roll vilket parti man röstar på. Höger eller vänster? Slutresultatet blir ändå detsamma. Hela etablissemanget förenas i ett gemensamt hyllande av kapitalismens välsignelse och oundviklighet - "den enda vägen"."
Och kommentaren:
"Det är inte ideologin i sig som är dålig utan bara hur den används. Standardargument från de som förespråkar något som liknar kommmunism."
Kommunisterna, syndikalisterna har argumenten, men liberalerna fyller människornas fickor och förser oss med prylar och ting, som efterlämnar en stinkande tomhet.
Kanske är all ideologi dålig i dagsläget?
Åtminstone för mig så har de för länge sen passerat bäst före datum, och smakar illa, ja direkt giftigt ibland.
Hur används något för människorna?
Egentligen så är väl det det mest intressanta, hur något används för människans och människornas bästa.
Det är intressant å se hur man betraktar kineserna.
Kommunisterna som ser kina som ett falskt kommunistiskt land, nu mer kapitalistiskt.
Liberalerna som talar om framstegen i kina, men ojar sig över "kommunism-kapitlismen" och avsaknanden av liberal demokrati.
Ideologdemokraterna som talar om demokrati i kina utifrån ett västerländsk perspektiv, och fördömmer, utifrån sin ideologiska tro på den egna demokratin, kineserna att de inte har samma frihet som vi.
Vilken frihet frågar jag, då jag definitift känner noll rättsäkerhet i denna liberala demokrati.
Denna falska "Demokrati - frihet", "Diktatur - förtryck", vilket oftast är ett mer teoretiskt slängande med fraser som i praktisk levd verklighet har noll betydelse. Det som den västerländskt demokratiske, liberalen eller kommunisten, betraktar som diktatur kan faktisk fortfarande vara frihet för människor som bor där. Och demokratin som betraktas som frihetens högborg kan för vissa vara en diktaturens palats, där utanförskapets diaspora, likt det judiska folket, förvisas till träskmarkerna bland vildjuren i skogen.
Utlänningarna, inklusive svenskarna, har totalt missat kineserna.
För mig är de varken kommunister eller kapitalister.
Dom är superpragmatiska med en human prägel som kan vara svår för utlänningar att tränga igenom och förstå då vi här är så jävla präglade och hjärntvättade av den liberala individualismen på olika sätt, och tror att vi är något, som individuella människor, att "jag" har ett speciellt "värde". Förmodligen så trampar de kinesiska arbetarna på mer utspottade kycklingben dagligen, knastrande krossade under arbetarskon, än det finns ben i hela svenska befolkningen.
Och det är det som gör kineserna så vassa.
Dom är extremt sociala och pragmatiska. Japanerna, som jag träffade i kina på 80-talet, sa att de fruktade att kineserna skulle vakna, för de betraktades som extremt duktiga och tuffa affärskvinnor/affärsmän, vassare än japanerna själva.
Kanske vi kan få en ny ideologi därifrån så småningom.
http://emergenceofhumantouch.blogspot.com/2008/10/den-enda-vgen.html
Skicka en kommentar