05 januari 2008

Amerikansk valrörelse

Så har den amerikanska valrörelsen börjat. Den har stor betydelse även för oss. Trender i amerikansk politik brukar få genomslag här - med tio års fördröjning. Med det allt snabbare informationssamhället kommer genomslagen att komma snabbare.

Oavsett hur utgången kommer att bli kan vi redan nu slå fast att USA är inriktat på förändring. Opinionen är mer radikal än på länge. Den vill ha slut på Irakkriget, slut på privatiseringar och införande av allmän sjukförsäkring.

Republikanerna har stora problem. President Bushs regering har skämt ut USA inför världen och det amerikanska folket har insett detta. Förtroendet för Bush är mycket lågt. 60 procent tycker att han gör ett dåligt jobb som president. Därför vill alla republikanska presidentkandidater distansera sig från Bush. Ingen riktigt stark kandidat ställer ens upp. Republikanerna ser ut som förlorare. Men som vi vet finns det starka - inte minst ekonomiska - intressen som vill behålla ett republikanskt styre.

På den demokratiska sidan syns förändringen tydligast. Bara det faktum att en kvinna och en svart kandidat är två av de främsta innebär förändring. Och att Barack Obama, en svart kille från South Side i Chicago med en pappa från Kenya, kunde vinna stort i den huvudsakligen vita delstaten Iowa är stort. Det pekar på förändring. Den entusiasm han lyckats skapa, inte minst bland ungdomar, leder till ökad politisering och mobilisering av väljare i ett land där knappt hälften av befolkningen brukar rösta. Så är Barack Obamas slagord också "Change!" Förändring!

Bland de demokratiska kandidaterna finns viktiga skillnader. Hillary Clinton representerar det gamla demokratiska etablissemanget. För många känns hennes perspektiv som en upprepning av maken Bills presidenttid - på gott och ont. Det blev ju sämre efteråt. Men som vi vet var inte heller Bill Clintons presidenttid utan skamfläckar. Även om Hillary kom trea i Iowa leder hon stort i nationella opinionsundersökningar.

Barack Obama symboliserar förändring, men han är samtidigt mycket vag i beskrivningen av vad denna förändring ska innebära. På den punkten är John Edwards, som var vicepresidentkandidat i förra valet, mycket tydligare. Som vi tidigare konstaterat här på bloggen har han lyft fram de fattigas situation i USA, allmän sjukförsäkring för alla amerikaner, slut på Irakkriget, utökade fackliga rättigheter och stärkta rättigheter för arbetare att teckna kollektivavtal. Visserligen stödde han tidigare USA:s krig mot Irak, men säger nu att detta var ett misstag.

"Jag kommer att bli den mest fackföreningsvänlige presidenten i USA:s historia", säger Edwards på sina kampanjmöten. "När jag är president kommer inga strejbrytare att kunna ta sig förbi strejkvakter för att ta era jobb!" En del kommentatorer menar att Edwards retorik innebär "klasskrig". Med detta budskap blev Edwards god tvåa i Iowa. Det säger en hel del om stämningen bland de amerikanska väljarna.

En kandidat som inte omtalas så ofta i Sverige är Dennis Kucinich. Han är kongressman från Ohio och har det mest konsekventa vänsterprogrammet i den amerikanska valrörelsen. Han har ett svagt stöd (cirka en procent i opinionundersökningarna). Han uppfattas av få som en trolig vinnare. Men han spelar en viktig roll för att föra ut ett mer konsekvent radikalt politiskt budskap. Han har fått stöd från skådespelaren Sean Penn och fungerar lite som en blåslampa från vänster. I Iowa ställde han inte upp, utan uppmanade sina sympatisörer att stödja Barack Obama.

Sam Webb, som är ordförande för de amerikanska kommunisterna, menar att detta val är mycket viktigt. Och att det är viktigt att demokraterna vinner.
-Naturligtvis kommer det inte att lösa varje socialt problem, säger Webb. Varför skulle någon tro det? Men det kommer att ge bättre förutsättningar för den arbetarledda folkrörelsen i dess kamp.
"På samma sätt som det inte finns någon väg till socialismen utan en period av kamp mot storföretagen, så finns det ingen period av kamp mot storföretagen som hoppar över valet 2008", säger Sam Webb som tror att det i år finns möjligheter till en demokratisk storseger som i valen 1936 och 1964.
Om det besannas återstår att se. Hur utgången än blir kommer den också att påverka oss.
-------
Uppdatering:
Resultatet av presidentnomineringen i Iowa beskrivs som en "jordbävning i Mellanvästern" i Washington Post. Det var ett slag mot etablissemanget.
Som vi tidigare konstaterat blåser det förändringens vindar bland USA:s väljare. Det blåser vänstervindar. Obama har med sitt slagord "Change!" kunnat fånga dessa stämningar. Inför primärvalet i New Hampshire ligger Obama först i opinionsmätningarna. Om detta också blir resultatet kan det förändra bilden av hela valrörelsen. Det självklara är inte längre självklart. Enligt CNN i går kväll har nu alla ledande kandidater antagit Obamas paroll och talar om förändring.
Hillary Clinton har börjat angripa Obama allt hårdare. Hon anklagar honom för att ha bytt ståndpunkt i flera frågor - vilket är en helt riktig iakttagelse. Men den gäller även henne och flera av de andra kandidaterna. Clinton har i flera år försökt lägga sig så nära president Bush som möjligt. När hon nu talar om förändring låter det ihåligt.
Barack Obama är medvetet vag. Han talar om enhet mellan röda och blå. Han vill ha en sjukvård "där fler familjer kan ha råd att besöka en läkare". Han ska avsluta kriget i Irak och ta hem trupperna. Han ska ta bort skattesänkningarna för företag som skeppar jobben utomlands. Han ska i stället sänka skatterna för medelklassen. Han ska befria landet från "oljans tyrrani". Han har sagt att han som president ska sätta sig ner och förhandla med försäkringsbolagen, sjukvårds- och läkemedelsindustrin.
John Edwards talar inte om landets enhet och förhandlingar med storföretagen, utan om kamp mot storföretagens girighet. Han säger att det kommer att krävas "an epic fight" mot storföretagen för att krossa deras grepp om den amerikanska demokratin.
Se och lyssna till Obamas segertal i Iowa. Likaså John Edwards segertal.
-------

2 kommentarer:

Anonym sa...

Som vanligt har ni glömt att drivkraften bakom framgångsrika presidentkandidater i USA oavsett intelligens(bush) & hudfärg (Obama)är PENGAR.

I USA är det heller ingen hemlighet var dessa medel skall äskas: den judiska "israel first!" lobbyn med AIPAC och the "New York money men" i spetsen.

Dessa representerar förutom en av USAs tyngsta utgiftsposter i både soldatblod och hundratals miljarder dollar, "Israel", även 0.2% av USAs befolkning som är av av judisk börd (dvs den icke "självhatande" delen av dem som identifierar sin börd med den ockuperade skamfläcken i mellanöstern)

Varför USA under Obama (Hillary eller de andra) kommer att fortsätta med den svindyra konstgjorda andningen av fasciststaten, etnokratin "israel" och dess krig mot de andra och övriga delen (95%) semiter i regionen av arabisk börd är redan uttalat:



"Our job is to rebuild the road to real peace and lasting security throughout the region, "Our job is to do more than lay out another road map."

"That effort begins with a clear and strong commitment to the security of Israel: Our strongest ally in the region and its only established democracy. "That will always be my starting point."

"We must preserve our total commitment to our unique defense relationship with Israel by fully funding military assistance and continuing work on the Arrow and related missile defense programs."


Att Obama (eller de andra AIPAC-kandidaterna) skulle vara emot Irakkriget är ren lögn så länge de åtar sig att fortsätta finansieringen av skamfläckens utrotningskrig både i Irak och resten av M-Ö.

Röda raketer sa...

Nej, vi har inte glömt att pengar spelar en stor roll i amerikansk politik. Därför har vi skrivit om dessa ekonomiska intressen.

När det gäller Israel ger Obama och alla andra toppkandidater ett kraftfullt stöd till USA:s särskilda relation till det landet. Inget annat vore att förvänta sig av en amerikansk presidentkandidat som vill vinna. Det vore politiskt självmord att angripa Israel och därmed dra på sig angrepp från Israellobbyn.

När det gäller Obamas inställning till kriget i Irak och andra frågor är han "vag". Som vi konstaterat finns det andra kandidater som är tydligare. Vi önskar naturligtvis att en tydligare radikal kandidat vinner.

Men, i politiken är det inte alltid vad den ene eller andre kandidaten "vill" som är det intressanta, utan vilka stämningar i folkopinionen som han eller hon bärs fram av.

Det mest intressanta med den amerikanska valrörelsen hittills är att dessa stämningar tycks vilja förändring av USA -inrikespolitiskt och i dess relation till omvärlden. Om denna vilja till förändring håller ända fram till Vita huset kan en ny president tvingas göra något annat än det han eller hon själv "vill".