I morgon onsdag har det gått 70 år sedan det värsta terrordådet i svensk 1900-talshistoria. Den 3 mars 1940 sprängdes den kommunistiska tidningen Norrskensflammans hus i Luleå. Fem människor dog, varav två var barn. Ansvariga för dådet var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra officerare och journalisten Gunnar Hedenström på högertidningen Norrbottens-Kuriren. De dömdes för skadegörelse - inte för mordbrand - och benådades av samlingsregeringen 1944.
Det var i alla fall så som högern ville framställa läget på den tiden. Men så framstod det inte för alla. Finland var inte ett demokratiskt land före förlusten i andra världskriget. Det fanns visserligen ett visst parlamentariskt inslag, men de medborgerliga rättigheterna var kraftigt beskurna.
Den finska högern ville framställa inbördeskriget som ett "frihetskrig" mot Ryssland, trots att den ryska regeringen hade erkänt Finlands självständighet i ett beslut den 18 december 1917. Ryssland gjorde alltså inte anspråk på Finland. Det gjorde däremot Finlands arbetarbefolkning.
Under 1920- och 30-talet var Finland en auktoritär stat. Kommunistisk verksamhet var förbjuden. Den fascistiska Lapporörelsen terroriserade vänstern, socialdemokraterna och även liberala personer. I ledningen för landet stod personer som den tyskvänlige Pehr Evind Svinhufvud och den gamle ryske tsargeneralen Gustaf Mannerheim.
Det var därför inte så märkligt att vänstern i Sverige och andra länder hade svårt att se hur Finlands sak kunde vara deras. Däremot är det lätt att förstå varför den svenska högern så ivrigt ville stödja Finland i kamp mot den röda faran.
Efter det finska vinterkriget fortsatte Finlands utveckling högerut. 1941 anslöt man sig till Hitlers och Mussolinis Antikominternpakt. Mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 stred Finland på Hitlertysklands sida i andra världskriget. Inom den finska högern närdes drömmen om ett Storfinland - från Östersjön till Uralbergen.
Först efter att Finland förlorat i andra världskriget kunde landet börja utvecklas i demokratisk riktning. Det är mot denna bakgrund man måste betrakta attentatet mot Norrskensflamman för 70 år sedan.
Flammans tidningshus efter terrordådet
Minnet av händelsen får nu uppmärksamhet i media. Samtidigt finns tendenser att skapa förståelse för attentatet eftersom det riktades mot kommunister som vägrade att stödja vårt grannland Finland i krig mot Ryssland. Det finns i och för sig inte någon som försvarar själva attentatet. Samtidigt finns det de som anser att Finlands sak verkligen var vår då för 70 år sedan. Finland framställs som det lilla oskyldiga landet som anfölls av den stora ryska björnen.
Det var i alla fall så som högern ville framställa läget på den tiden. Men så framstod det inte för alla. Finland var inte ett demokratiskt land före förlusten i andra världskriget. Det fanns visserligen ett visst parlamentariskt inslag, men de medborgerliga rättigheterna var kraftigt beskurna.
Röda gardets fana
Finland hade 1918 utkämpat ett av de blodigaste inbördeskrigen i 1900-talets historia. Mer än en procent av befolkningen dödades. Den vita högerns hämnd drabbade alla som stått på den röda sidan. Över 80 000 arresterades. 20 000 människor avrättades eller dog i koncentrationsläger efter krigets slut.
Den finska högern ville framställa inbördeskriget som ett "frihetskrig" mot Ryssland, trots att den ryska regeringen hade erkänt Finlands självständighet i ett beslut den 18 december 1917. Ryssland gjorde alltså inte anspråk på Finland. Det gjorde däremot Finlands arbetarbefolkning.
Hitler och Mannerheim
I verkligheten var det finska inbördeskriget ett klasskrig från högern mot den egna befolkningen. Benämningen "frihetskrig" blir också cynisk med tanke på att tyska trupper var helt avgörande för den finska högerns seger. Som tack för hjälpen fick Tyskland tillsätta Friedrich Karl von Hessen, som finsk kung med namnet Väinö I. Han tvingade dock avsäga sig kronan efter att Tyskland hade förlorat första världskriget.
Under 1920- och 30-talet var Finland en auktoritär stat. Kommunistisk verksamhet var förbjuden. Den fascistiska Lapporörelsen terroriserade vänstern, socialdemokraterna och även liberala personer. I ledningen för landet stod personer som den tyskvänlige Pehr Evind Svinhufvud och den gamle ryske tsargeneralen Gustaf Mannerheim.
Offrens grav i Luleå
Vid tiden för det finska vinterkriget hade andra världskriget pågått i tre månader. Tyskland hade lagt under sig Österrike, Tjeckoslovakien och Polen.
Det var därför inte så märkligt att vänstern i Sverige och andra länder hade svårt att se hur Finlands sak kunde vara deras. Däremot är det lätt att förstå varför den svenska högern så ivrigt ville stödja Finland i kamp mot den röda faran.
Efter det finska vinterkriget fortsatte Finlands utveckling högerut. 1941 anslöt man sig till Hitlers och Mussolinis Antikominternpakt. Mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 stred Finland på Hitlertysklands sida i andra världskriget. Inom den finska högern närdes drömmen om ett Storfinland - från Östersjön till Uralbergen.
Först efter att Finland förlorat i andra världskriget kunde landet börja utvecklas i demokratisk riktning. Det är mot denna bakgrund man måste betrakta attentatet mot Norrskensflamman för 70 år sedan.
-------
17 kommentarer:
Slaget om Tammerfors mars-april 1918 är det största slaget i nordens historia.
Fler borde få kunskap om vad inbördeskriget, och den efterföljande vita terrorn, i Finland innebar.
Såren från inbördeskriget är för många inte läkta ännu.
"Uralbergen" är väl att ta i (eller finns sådana tankar dokumenterade?). Däremot har vi ju Mannerheims ed om att han inte skulle sticka svärdet i skidan förrän Östkarelen hade erövrats. Det var ju områden som aldrig ingått i det svensk-finska riket men som finnarna försökte erövra 1918-1920. Landet mellan finska gränsen och bort till Vita havet alltså. Östkarelarna själva förefaller inte ha varit entusiastiska över att bli "befriade". Enda erövringen som finnarna klarade av var Petsamo. En del storfinnar ville inkorporera Norrbotten i sitt nya rike också, vilket kanske var pinsamt för deras påhejare i Sverige.
Jag undrar över ordet "Fortsättningskriget" som beteckning på Finlands deltagande i Barbarossa. Är det inte ett försök att skönmåla?
"Tyskland hade lagt under sig Österrike, Tjeckoslovakien och Polen"
Nja Polen hade ju blivit uppdelat tillsammans med Sovjet.
Dessutom hade sovjet tagit över Estland, lettland och Litauen när kriget mot Finland startade.
"Det var därför inte så märkligt att vänstern i Sverige och andra länder hade svårt att se hur Finlands sak kunde vara deras. Däremot är det lätt att förstå varför den svenska högern så ivrigt ville stödja Finland i kamp mot den röda faran"
Vänstern inklusive den svenska var förvirrad sedan Sovjet och Tyskland gemensamt hade delat upp området mellan sig på bekostnad av länder som inte kunde försvara sig. Inte förrän Tyskland öppnat krig mot Sovjet blev det ordning i leden igen
Jag kan tänka mig att svenskar var rädda för att bli nästa land som Sovjet skulle förklara krig mot. Rysskräcken kombinerad med kommunistskräck kan ha varit andra drivkrafter.
Den svensa högern stödde väl nazityskland under denna tid och därmed också sovjets ageranden?
eldorado
Vi finnar är glada att vi slapp Stalins terror.
"Vi finnar"? Finland, liksom varje annat land, var och är delat i sitt synsätt. En del stödde Hitler, andra motsatte sig.
En sak som är säker är att den finska överhetens val att alliera sig med Hitler ledde till att Finland förlorade andra världskriget mot Stalins Sovjetunion. Det fick konsekvenser för efterkrigstidens Finland.
Sovjet gick in i Polen och tog tillbaka områden som Polen erövrat från Sovjet 1921. Efter Hitlers (och Finlands) angrepp mot Sovjet tog tyskarna över samma områden som Sovjet tagit. Därefter tog Sovjet dessa områden på sin väg mot Berlin.
Det fanns starka krafter inom Sveriges överhet som stödde Hitler - en del fanatiskt. Turligt nog var även Sverige delat. Några stödde Hitler, andra motsatte sig.
Några av dem som stödde Hitler utförde terrordådet mot Norrskensflamman 1940.
Jo och i efterklokhetens tecken så gjorde Finland helt rätt på många fronter genom att stå emot ryssen. Annars skulle Finland blivit en liknande lydstat som baltländerna och det var inte mumma under kommunismen.
Men Herbert, Finland motstod inte "ryssen". Finland förlorade kriget.
Finland blev inte ockuperade och lyckades bestå som ett fritt och demokratiskt land, så gott det gick i skuggan av Sovjetunionen.
Finnarna slapp Stalins gulags, utrensningar och annat som resten fick stå ut med.
Sovjets mål var att ockupera Finland, Finlands mål var att inte bli ockuperade. Finland lyckades med sitt mål, det gjorde inte sovjeten. Tillräcklig vinst...
Eftersom Finland förlorade kriget mot Sovjetunionen, så var det inte Finland som dikterade fredsvillkoren.
President Ryti, två statsministrar och flera statsråd dömdes till fängelse.
Antisovjetiska och fascistiska organisationer förbjöds.
Det var först efter att Finland förlorat kriget mot Sovjet som landet började utvecklas i demokratisk riktning.
Inte var det tack vare sovjeten som Finland blev en demokrati.
Det var tack vare att den krigiska högern i Finland förlorade kriget mot Sovjet som Finland kunde demokratiseras. När den finländska högern förlorade inflytande kunde Finlands folk bygga demokrati.
Åhå, så när Stalin hjälpte Hitler att anfalla Norge (se länk) så var det i själva verket ett sätt att hjälpa till med demokratiseringen av Norge? De mördade norska soldaterna föll för "goda" kulor?
http://www.krigsmyter.nu/km3norgestalin.pdf
Som historiker måste jag ju säga att sådan här kraftig revisionism går knappt att finna på nationalsocialistiska hemsidor gällande andra världskriget. Länkade mig hit från Teater Tribunalen....
Du har ännu inte lämnat "symbolhistorian": "Han bar röd fana. Ergo god. Han bar svart fana. Ergo ond". Vi andra har ju insett för länge sedan allt det som förenar fanbärarna under 1900-talet vare sig de makthungriga heter Lenin eller Hitler.
Men marxismen fungerar ju för 1900-talet som kolonialismen gjorde på 1800-talet likt en saga, men når ändå inte verkligen in till människors kött och blod. Deras kamp. Det som jag tror Marx avsåg med sin storslagna teori och som han trots allt lyckas bättre med än profeten ovan. Det enda rätt är väl fördömandet av det vidriga terrorattentatet, men jag vet då inga "högermänniskor" som vare sig försvarar det eller säger sig förstå det.
Men så tycks ju också "historie"marxister oförmögna att ta till sig enkla orsaksförhållanden utan att blanda in sin grumliga ideologiska analys.
Intressant användande av falska dikotomier förekommer dock i texten, vilket är ett utmärkt skolexempel på just revisionism.
Hur du kan förvandla den sovjetiska militärledningen och Stalin till "arbetarklassens förkämpar" (eller åtminstone något betydligt bättre än Finlands regering) eller vad nu för etikett du sätter, är verkligen kreativt och uppseendeväckande.
Men, så länge syftet är att renskriva den sovjetiska terrorn genom att stämpla den ideologiskt kommer detta att fortsätta ifrån
vänsterhåll i Sverige.
Marx kunde kanske sagt att du överbyggt din egen historieskrivning och därmed inte ser det uppenbara, Gramsci skulle kanske kallat det "hegemonisk" historieskrivning. En slags reflexmässig inställning.
Skulle gärna vilja få en förklaring till hur du anser att Finlands arbetare, vare sig de är socialister eller ej, hänger ihop med eller blir hjälpta eller kan "solidariseras" in i den Sovjetiska makt- och förtryckarapparaten?
Att avfärda Finlands regering som auktoritär kan du väl få göra, men att då placera in Sovjet som en dikotomi till dem är bara falskt och ett exempel på att kasta ut babyn med badvattnet.
Men trots allt intressant med din kreativa omskrivning och hur du härleder detta till attentatet mott Norrskensflamman (!)
Inbördeskriget och revolutionen är relativt oseriösa benämningar på ett frihetskrig.
Bara bland insnöade kommunister och obildade som blivit indoktrinerade av den socialistiska läran tror på kominterns tolkning, herregud till och med kominterns uppdrag och propaganda är väldokumenterat, tråkigt att arvet av propagandan lever kvar, antagligen för att RR och liknande håller detta vid liv.
Vid en röd vinst så hade Finland blivit fri 1991, liksom baltstaterna. Finlands befolkning hade sjunkit med 18% och minst en tredjedel hade varit ryssar. Detta hade varit resultatet, vilken fantastisk kommunist tid det hade varit... Tack och lov slogs finnen, främst bönder.
Den vita armen som dessutom stödde den DEMOKRATISKT valda regeringen mot kommunisterna som utförde en STATSKUPP med målet att införa en kommunistisk DIKTATUR.
Den terror som startades var av kommunisterna, mördar, stjäl och våldtar man så skall man straffas inte belönas.
De TROGNA MOT DEMOKRATIN hade redan kontrollen över stora delar av Finland innan en det i stora delar finsk svenska 27 tyska jägarregementet landsteg i Finland.
'Arbetar revolt' som var stödda av Lenin, vapen från röda armen, pansartåg från röda armen, ryska kommunister i vapen, röda armen i Finland..... HALLÅ!! Kommunismen och Nazismen är förpassad till historiens latrin, revisionister anses som dårar, sök hjälp.
Din kommentar att ryska regeringen godkände självständigheten i December 1917... Jaha, det säger absolut ingen ting om att Ryssarna menade detta.... Kommunisternas argument var att erkännandet spelar ingen roll för kommunismen då världsrevolution inte hade några nationsgränser. Erkännandet är vanlig kommunistisk retorik, betyder inget, var endast propaganda....
Planering för maktövertagandet var redan igång. Detta var bara till för att få Finska folket och myndigheter att slappna av....
Det du framför är kommunistisk retorik, ren propaganda inte byggd på fakta, lösryckta ur sitt sammanhang. Det är inte ok..
Skicka en kommentar