Sveriges utrikespolitiska roll

Sverige har i modern tid spelat en viktig roll inom utrikespolitiken. En betydligt större roll än landets geografiska och befolkningsmässiga storlek. Den nya alliansregeringens utrikespolitik leder däremot till att Sverige hamnar i skuggan.

Statsminister Reinfeldts besök i USA härförleden uppmärksammades enbart på hemmaplan. Försöket att plötsligt göra miljöpolitik till ett stort nummer misslyckades av två skäl:

alla vet att Reinfeldts intresse för miljöpolitik är senkommet (så sent som i förra årets valrörelse visade han sig förvånansvärt okunnig på området),

hans stöd till Bush inställning i klimatfrågorna var synnerligen dåligt tajmat (eftersom alla viktiga aktörer på den internationella arenan tagit sin hand från Bush i denna fråga).

Alltså: senkommet, utan övertygelse, fel och otajmat.

I en annan fråga hade Sverige kunnat spela en viktig roll: Palestinafrågan. Efter att Hamas vunnit det palestinska valet valde EU och USA att bojkotta den palestinska myndigheten. Till och med efter det att en samlingsregering skapats mellan Hamas och Fatah fortsatte bojkotten. Denna politik har nu misslyckats. Den har enbart bidragit till ökat kaos. Och till detta har Sverige bidragit.

Det var smått pinsamt att i veckan höra biståndsminister Gunilla Karlsson erkänna att Sverige bidragit till en politik som slagit så fel.

I dagens SvD läser vi om utrikesministern i vårt grannland Norge och om norska utrikespolitiska framgångar. På utrikessidorna tecknas ett porträtt av norske utrikesministern Jonas Gahr Støre. Norge har i flera frågor valt att inte gå i Bush ledband. Bland annat i Palestinafrågan.

Detta gör att Norge idag spelar en roll i det storpolitiska sammanhanget. Detsamma gäller tyvärr inte Sverige.