Israel – krig i stället för politik

Israels nya krig mot Libanon är ett tecken på svaghet som i sin förlängning sätter frågetecken kring staten Israels långsiktiga hållbarhet. Trots att det förra kriget blev en enda lång 18-årig reträtt har den politiska ledningen ingenting lärt. Den ockupationen löste inte Israels konflikter med sina grannar. Det kommer inte heller dess nuvarande krig att göra. Israel visar sig gång på gång vara oförmöget att skapa fred med sina grannar. Varje gång staten ställs inför problem reagerar den med våld och ännu mera våld.

Israels diplomater fungerar inte som vanliga diplomater. De arbetar inte för att hävda sitt lands intressen utan användning av militära medel. I stället fungerar Israels diplomater som propagandister för krigspolitiken. Ett intressant exempel på just detta finner vi i dagens SvD där Israels ambassadör gärna deltar med debattinlägg, medan Syriens och Libanons ambassader "avböjt att delta i debatten". Israels USA-ambassadör verkar vara mest upptagen med att stå till CNN:s förfogande.

Den israeliska regeringens retorik andas hämnd. Den är lika utvecklad som Moseböckerna. Andra folks liv tillmäts inte samma värde som israelers. Det är ett stort dilemma. Ett land som vill kalla sig en demokrati men inte respekterar andra folks grundläggande intressen - som att få leva i fred och få bygga sin egen framtid - kommer aldrig att bemötas av välvilja från dem som drabbas.

Israels diplomatiska och politiska förmåga verkar ytterst begränsad.

Det är sant att Israel lever i en fientlig omgivning, vilket inte är så konstigt. Staten Israels upprättande var en stormaktskonstruktion som inte inbegrep de folk och länder som närmast berördes. Israels eget agerande från sitt grundande har inte heller bidragit till att minska omgivningens fientlighet. Israels senaste agerande till försvar för två tillfångatagna soldater har lett till hundratals döda och skadade, över en halv miljon libanesiska flyktingar, en försvagning av den bräckliga libanesiska regeringen och en kvaddad infrastruktur. Det råder brist på vatten, mat, elektricitet och mediciner. Ett sådant oprortionerligt agerande leder inte till att omgivningen blir mindre fientlig.

Det är i första hand politiska medel som måste till för att lösa den konflikt som skapandet av staten Israel förorsakade. Israels eget bidrag till dessa politiska lösningar är mer eller mindre obefintliga. Alla konstruktiva förslag och initiativ för att lösa Israel-Palestina-konflikten kommer från omvärlden. Det är i längden inte hållbart. Israeler och palestinier måste själva finna ett modus vivendi.

En viktig orsak till att Israel inte självt söker konstruktiva lösningar på sina problem är att det egentligen inte är ett självständigt land. Landet saknar i stor utsträckning egna naturtillgångar och är beroende av import av olja, spannmål, råvaror och militär utrustning. Dess ekonomi är totalt beroende av bidrag från utlandet. Landet redovisar avsevärda valutaunderskott som täcks genom penningöverföringar från utlandet och utlandslån. Omkring hälften av statens utlandsskuld går till USA, som står för merparten av det ekonomiska och militära understödet.

Israel kan alltså inte klara sig utan bidrag utifrån. Lika lite som Hizbollah.
-------
Tidigare artikel om Israels förhållande till USA:
USA:s tre allierade