Franska högern väljer fascismen

Det franska upproret i förstäderna toppar nyheterna dag efter dag. En chockvåg sänds genom Frankrike, Europa och världen. Varför?
Ursprunget tycks vara den provokation, som den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy inledde genom att kalla förortens befolkning för "slödder". Så långt hänger media med i svängarna.
Men var finns analysen av orsakerna?
I våras förlorade den franska borgerligheten folkomröstningen om EU-fördraget. Den samlade tolkningen av resultatet var och är att fransmännen röstade nej för att de ansåg att EU inte tar de sociala frågorna på tillräckligt stort allvar. Den franska folkomröstningens resultat var på detta sätt en seger för den franska vänstern. Det franska kommunistpartiet var den samlande kraften bakom denna seger.
Fransmännens nej sände en chockvåg genom EU-etablissemanget.
President Chirac förstod signalen från sin befolkning och har sedan dess försökt lyfta fram de sociala frågorna inom EU (läs här). Detta har fått andra delar av den franska borgerligheten att förfäras. De blev skrämda av ett perspektiv där kommunisterna samlar en majoritet av folket för en alternativ, mer social, politik. Samtidigt såg de en borgerlig president som "backar" efter motgången och också ställer de sociala frågorna i centrum.
Inför nästa presidentval fanns möjligheten att de sociala frågorna skulle stå i blickpunikten. Och borgerligheten vet att de har mindre trovärdighet i de sociala frågorna. De skulle komma att förlora nästa val.
Därför har delar av den franska borgerligheten valt att försöka vända allas blickar bort från de sociala frågorna. I stället vill de ställa motsättningen mellan traditionella vita fransmän och invandrare i centrum. För att åstadkomma det behövdes Sarkozys provokation och en upptrappning av motsättningar på rasmässiga grunder.
Sarkozy räknar med att han på detta sätt kommer att samla den traditionella borgerligheten i Frankrike. Han tror att han kan få den yttersta högerns röster (som hittills röstat på le Pen). Han tror också att han kan göra inbrytningar bland de vänsterväljare som fått sina bilar sönderbrända.
Att Sarkozy kallade förortens invånare för "slödder", var inget förlupet yttrande. Det var en medveten provokation. På ungefär samma sätt som Sharons besök på Tempelberget var en medveten provokation.
Sarkozy har hittills lyckats fullständigt med sin provokation. Frustrerade och omedvetna ungdomar i förorten gick på den. Liksom media. De har hjälpt honom att flytta den allmänna opinionens blickar bort från de verkliga sociala problemen.
Sarkozy har lyckats vända debatten från sociala frågor till rasfrågor. På ungefär samma sätt som Hitler lyckades med det i Tysklands 30-tal.
Den franska högern har, i rädsla för vänsterns framgångar, valt fascismen.
Det är ett högt spel. Än finns möjligheter att avslöja komplotten.
Alla demokratiska krafter måste bidra till att avslöja den - innan det är för sent.

Vad talar egentligen emot kommunismen?

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Kommunismens lov ur pjäsen Modern av
Bertolt Brecht (1898 - 1956), tysk dramatiker
Just nu aktuell på Stockholms stadsteater med Tolvskillingsoperan

Jag har blivit kommunist

"Jag har blivit kommunist för att vårt parti strävar, mer än något annat, efter att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare.
Jag har blivit kommunist för att kommunisterna är de modigaste i Frankrike, i Sovjetunionen, liksom i mitt eget land, Spanien.
Jag har aldrig känt mig mer fri och fullkomlig förrän jag blev medlem.
Medan jag väntar på den tidpunkt då Spanien kan ta mig tillbaka, är Frankrikes kommunistiska parti mitt fädernesland.
Där återfinner jag alla mina vänner - de stora vetenskapsmännen Paul Langevin och Frédéric Joliot-Curie, de stora författarna Louis Aragon och Paul Eluard, och så många av de parisiska upprorsmännens vackra anleten.
Jag är åter bland bröder."

Pablo Picasso (1881 - 1973), spansk konstnär, medlem i Frankrikes kommunistiska parti från 1944 till sin död.
Läs boken Picasso: The Communist Years