Vänsterns ekonomisk-politiska vägval

En arbetsgrupp inom Vänsterpartiet har tagit fram ett förslag till ekonomisk-politisk policy för partiet. Genast börjar skallet: "70-talsretorik i v:s nya valplattform" (SVT).
"Överbudspolitik", säger Johan Lönnroth och menar att "för vänsterpartiet väntar bara en ökenvandring om det här blir partiets politik".
Lars Bäckström, riksdagsman (v) kallar det för en "önskelista" och fortsätter:
- Flera av förslagen är inte realistiska.
"Med det senaste ekonomiska 'policydokumentet' tar vänsterpartiet ännu ett kliv vänsterut", skriver DN. "Sektkänslan är påtaglig."
Vadan denna ilska över förslaget?
Förslaget kan i korthet sammanfattas i några enkla konstateranden kring näringslivets och arbetsmarknadens utveckling. Liksom jordbruket de senaste hundra åren minskat sin andel av de sysselsatta samtidigt som jordbruksproduktionen ökat, så ser vi i dag en liknande tendens inom industriproduktionen. Färre anställda producerar med den nya teknikens hjälp allt mer.
Den sektor inom ekonomin som växer är tjänsteproduktionen.
Frågan inställer sig då: Ska denna ökning enbart ske i privat regi? Eller ska den också ske i offentlig regi?
För var och en som står till vänster är svaret enkelt. I privat regi blir det den som har pengar som kan konsumera mer. Om tjänster i stället produceras i offentlig regi, kan alla oavsett inkomst konsumera tjänsterna. I det offentligas regi finns möjligheter till utjämning mellan fattig och rik.
För att möjliggöra en ökad offentlig tjänsteproduktion måste en ökad andel av de nya rikedomarna tillföras den offentliga sektorn. Skatterna måste höjas.
Detta behöver inte betyda att den enskilde får mindre i plånboken, eftersom lönerna också höjs.
Detta är ett enkelt och logiskt resonemang.
Det borde inte förvåna någon att vänstern vill att en större andel av produktionen ska ske i offentlig regi. Det har ju liksom alltid varit vänsterns kännemärke, eftersom vänstern vill utjämna människors livsvillkor.
Det är inte förvånande att borgerliga ledarskribenter angriper förslaget. Det som förvånar är däremot att en del vänsterdebattörer och v-riksdagsmän har så kraftfulla invändningar.
När nu den första krutröken lagt sig återkommer en grupp medlemmar i Vägval vänster med en mer nyanserad kritik (GP 6/10). Man säger till och med att det är "bra" att arbetsgruppen tagit fram dokumentet. Och att "det mesta av vad de fem skriver håller vi självklart med om".
Nu handlar kritiken om att de växande behoven av vård och omsorg "inte enbart kan finansieras med skatter". Den främsta orsaken sägs vara den "internationella skattekonkurrensen"
Argumentet håller inte. Erfarenheten visar att de länder som haft de högsta skatterna i Europa klarat sig mycket bra i den internationella konkurrensen och samtidigt kunnat leverera en bättre välfärd till sina medborgare. Varför skulle inte detta gälla även framöver?
Om argumentet skulle vara giltigt innebär det att kraftiga skattesänkningar är det bästa sättet att utveckla ekonomin, vilket borgarna hävdar. Men det finns inga exempel på att en sådan politik varit lyckosam - varken för ekonomin eller medborgarnas välfärd. Det har enbart varit lyckosamt för kapitalet.
Anledningen till att borgarna ställer sådana förslag är att de vill att den privata konsumtionen och produktionen ska öka, eftersom det då blir de rika som får mer.
För vänstern borde det vara självklart att öka den offentliga konsumtionen och produktionen eftersom det kan garantera en jämnare fördelning - åt var och en efter behov.
Om vänstern inte tar ställning för det offentliga i detta vägval kommer det verkligen att leda till en ökenvandring till de borgerliga partier som redan driver en sådan politik.