I morgon onsdag har det gått 70 år sedan det värsta terrordådet i svensk 1900-talshistoria. Den 3 mars 1940 sprängdes den kommunistiska tidningen Norrskensflammans hus i Luleå. Fem människor dog, varav två var barn. Ansvariga för dådet var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra officerare och journalisten Gunnar Hedenström på högertidningen Norrbottens-Kuriren. De dömdes för skadegörelse - inte för mordbrand - och benådades av samlingsregeringen 1944.
Det var i alla fall så som högern ville framställa läget på den tiden. Men så framstod det inte för alla. Finland var inte ett demokratiskt land före förlusten i andra världskriget. Det fanns visserligen ett visst parlamentariskt inslag, men de medborgerliga rättigheterna var kraftigt beskurna.
Den finska högern ville framställa inbördeskriget som ett "frihetskrig" mot Ryssland, trots att den ryska regeringen hade erkänt Finlands självständighet i ett beslut den 18 december 1917. Ryssland gjorde alltså inte anspråk på Finland. Det gjorde däremot Finlands arbetarbefolkning.
Under 1920- och 30-talet var Finland en auktoritär stat. Kommunistisk verksamhet var förbjuden. Den fascistiska Lapporörelsen terroriserade vänstern, socialdemokraterna och även liberala personer. I ledningen för landet stod personer som den tyskvänlige Pehr Evind Svinhufvud och den gamle ryske tsargeneralen Gustaf Mannerheim.
Det var därför inte så märkligt att vänstern i Sverige och andra länder hade svårt att se hur Finlands sak kunde vara deras. Däremot är det lätt att förstå varför den svenska högern så ivrigt ville stödja Finland i kamp mot den röda faran.
Efter det finska vinterkriget fortsatte Finlands utveckling högerut. 1941 anslöt man sig till Hitlers och Mussolinis Antikominternpakt. Mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 stred Finland på Hitlertysklands sida i andra världskriget. Inom den finska högern närdes drömmen om ett Storfinland - från Östersjön till Uralbergen.
Först efter att Finland förlorat i andra världskriget kunde landet börja utvecklas i demokratisk riktning. Det är mot denna bakgrund man måste betrakta attentatet mot Norrskensflamman för 70 år sedan.
Flammans tidningshus efter terrordådet
Minnet av händelsen får nu uppmärksamhet i media. Samtidigt finns tendenser att skapa förståelse för attentatet eftersom det riktades mot kommunister som vägrade att stödja vårt grannland Finland i krig mot Ryssland. Det finns i och för sig inte någon som försvarar själva attentatet. Samtidigt finns det de som anser att Finlands sak verkligen var vår då för 70 år sedan. Finland framställs som det lilla oskyldiga landet som anfölls av den stora ryska björnen.
Det var i alla fall så som högern ville framställa läget på den tiden. Men så framstod det inte för alla. Finland var inte ett demokratiskt land före förlusten i andra världskriget. Det fanns visserligen ett visst parlamentariskt inslag, men de medborgerliga rättigheterna var kraftigt beskurna.
Röda gardets fana
Finland hade 1918 utkämpat ett av de blodigaste inbördeskrigen i 1900-talets historia. Mer än en procent av befolkningen dödades. Den vita högerns hämnd drabbade alla som stått på den röda sidan. Över 80 000 arresterades. 20 000 människor avrättades eller dog i koncentrationsläger efter krigets slut.
Den finska högern ville framställa inbördeskriget som ett "frihetskrig" mot Ryssland, trots att den ryska regeringen hade erkänt Finlands självständighet i ett beslut den 18 december 1917. Ryssland gjorde alltså inte anspråk på Finland. Det gjorde däremot Finlands arbetarbefolkning.
Hitler och Mannerheim
I verkligheten var det finska inbördeskriget ett klasskrig från högern mot den egna befolkningen. Benämningen "frihetskrig" blir också cynisk med tanke på att tyska trupper var helt avgörande för den finska högerns seger. Som tack för hjälpen fick Tyskland tillsätta Friedrich Karl von Hessen, som finsk kung med namnet Väinö I. Han tvingade dock avsäga sig kronan efter att Tyskland hade förlorat första världskriget.
Under 1920- och 30-talet var Finland en auktoritär stat. Kommunistisk verksamhet var förbjuden. Den fascistiska Lapporörelsen terroriserade vänstern, socialdemokraterna och även liberala personer. I ledningen för landet stod personer som den tyskvänlige Pehr Evind Svinhufvud och den gamle ryske tsargeneralen Gustaf Mannerheim.
Offrens grav i Luleå
Vid tiden för det finska vinterkriget hade andra världskriget pågått i tre månader. Tyskland hade lagt under sig Österrike, Tjeckoslovakien och Polen.
Det var därför inte så märkligt att vänstern i Sverige och andra länder hade svårt att se hur Finlands sak kunde vara deras. Däremot är det lätt att förstå varför den svenska högern så ivrigt ville stödja Finland i kamp mot den röda faran.
Efter det finska vinterkriget fortsatte Finlands utveckling högerut. 1941 anslöt man sig till Hitlers och Mussolinis Antikominternpakt. Mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 stred Finland på Hitlertysklands sida i andra världskriget. Inom den finska högern närdes drömmen om ett Storfinland - från Östersjön till Uralbergen.
Först efter att Finland förlorat i andra världskriget kunde landet börja utvecklas i demokratisk riktning. Det är mot denna bakgrund man måste betrakta attentatet mot Norrskensflamman för 70 år sedan.
-------
